vad som från början skrevs på en wall

suck. hopplösheten. var ska man ta vägen när den slår till? när våg efter våg av samhällsidioti och tvåkönsnorm slår emot en. när genusfrågan blivit så uttjatad och uttöjd så det kan skilja lika mycket mellan olika genusvetare som mellan nazis och anti-rasister. när man antingen är med samhället i normen eller är rabiat manshatare. jag orkar inte vara den som fattar och därmed inte gör något för att jag vet att det är lönlöst. bitterheten äter upp en inifrån och det är inget man kan göra åt det. sluta vara lättstött? försöka anpassa sig i leden? man kanske bara skulle göra en utredning och leva resten av sitt liv som normativ man. eller kanske försöka sig på den där kvinnliga rollen man en gång blev tilldelad. inget känns bekvämt (dessutom skulle jag behöva lobotomera mig), men allt annat måste vara bättre än denna hopplöshet. och visst kan det vara trevligt att prata av sig med likasinnade på qruiser, men i längden inser man att det bara gör en till en av alla dessa som har gett upp och bara söker sig till dem som tänker likadant, som inte gör en upprörd. men hallå, ibland behöver man lite lugn. det går inte att gå i blåst konstant. man blir trött. jag blir trött. jag är så trött. och bitter.