Här om veckan tog jag ett steg som gjorde mig både mer stabil och mer förvirrad på samma gång. Jag spenderade en kort semester med en transkille och mitt huvud gick på högvarv nästan hela tiden. Inte så mycket om honom, men om mig. Jag förstår att alla inte är likdana, känner likadant eller tänker likdant, men jag kände någonstans där att jag inte var lika mycket i det. Det var inte lika starkt för mig. Jag kände inte att det på samma sätt som för han var det viktigaste i världen att jag skulle vara kille. Jag kan inte riktigt förklara det, men för tillfället insåg jag nog att jag inte är kille.
Så då tänkte jag åt andra hållet, är jag kvinna då? Det är som att någonting i mig svara på den frågan väldigt fort. Det är som att någon frågar dig skulle du vilja bada naken i den här bassängen med hungriga hajar? Du känner i hela kroppen vad det är för svar.
Så vad ÄR jag då? Då slog en helt ny typ av förvirring. Okej, jag är inte kvinna, jag är inte man... va fan. Ja, jag har definierat mig som intergender ett tag nu, men det har varit lite blandat med tankar om att kanske vara transkille. Nu när jag för tillfället fastställt att jag inte är det så blev det så bestämt. DU HAR INGET KÖN.
Det ÄR förvirrande när man inser att man är något som enligt samhället inte finns. Men jag antar att jag finner mig i det och växer in i det någongång. Eller växlar över och definierar mig som något annat. Jag älskar att man inte behöver bestämma. Inte i min värld i alla fall.
På tal om dessa vändande insikter, här om dagen var det första gången på säkert flera månader som jag gillade mina bröst. Det var skönt. För jag orkar inte bråka med mig själv om att inte gilla min kropp. Jag vill kunna definiera mig som det jag vill och ändå ha den kroppen jag har och gilla den. Så nu har jag bara på mig det linnet som jag uppskattar mina bröst i. Haha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar