My siblings

Jag har en storebror som jag skulle kunna skriva ett ganska storartat inlägg om. Men jag vet inte om jag varken orkar eller vill det.

Han är sex år äldre och har alltid varit min idol. Ibland lite för mycket. När vi i trean skulle ta med bilder till skolan på våra idoler för att använda i en julkalender så tog jag med en bild på min bror. Det är nog egentligen det enda jag behöver skriva.

Vi pratar inte så mycket om privata saker, men känner varandra utan och innan för till sättet är vi väldigt lika. Sådär som jag gissar att många syskon är.

När vi var små var ålderskillnaden ganska svårkompatibel. Mest blev det nog kaos. Jag var ett skitjobbigt småsyskon och han retades så jag skrek hela bussresor. Glada föräldrar. Men ibland dög den andre till lekkamrat. Då lekte vi ofta med hans Monster in my pockets. Men ju äldre vi har blivit desto närmare kommer vi. Kanske för att man lever mer lika liv.

Det där med lika liv. Vi är som jag sa på många sätt oerhört lika personer, men vi lever på många sätt väldigt olika liv. Normmässigt följer min bror de flesta regler och stigar, och själv sätter jag mig på tvären så ofta det bara går. Detta är intressant då jag misstänker att mitt tvärsittande grundar sig i att jag alltid försökt vara som han.

Jag skulle inte vara den jag är idag om jag vuxit upp utan eller med ett annat syskon. Jag ville ända upp i gymnasieålder vara min bror. Och detta måste ha påverkat mig. Jag kanske skulle vara trans* ändå, oavsett syskonkonstellation, men jag vet bara att han var en del av min längtan till att vara något jag inte var född som. Jag undrade länge, och ibland fortfarande, hur allt skulle ha varit om jag hade haft en syster istället.

Hur som, jag har en storebror och han är en av mina bästa vänner och antagligen den enda person jag, på något sätt, skulle kunna tatuera in på min kropp. Jag delar många helt fantastiska minnen med honom.