En mancrush bland flator och partytält

Det var ett tag sen jag skrev nu. Jag varken skriver eller läser. Istället träffar jag folk och dansar. Överallt. Dansar högt, dansar lågt, med alla nya människor jag träffar. Jag är lycklig med andra ord. Mycket lycklig. Och sliten. Båda beror på sommarens alla äventyr, men kanske främst det senaste inom festivalandet. Arvika var en höjdare. Men när vi lämnade Örebro för att resa 18 mil västerut var ingen pepp och utan någon entusiasm alls i rösterna löd vår konversation något i stil med detta:

Cecce: Är du pepp?
Jag: Nej. Inte alls.
Cecce: Inte jag heller.

Kanske var det därför det blev så bra som det blev? Det tänkte jag i alla fall hela första dagen. Eftersom jag är så opepp och otaggad så är det kanske större chans att det blir bra.

Om Hultsfred gick ut på att köra bil och Peace & Love på att strutta runt och se kär ut så gick Arvikafestivalen ut på att ta på folk. Jag var placerad i insläppet och mitt jobb var att dra i folks armband och känna på dem (även kallat visitera, men besökarna tyckte att det var roligare att jämföra det med att man tog på dem, vilket man i och för sig gjorde) så att de inte kånkade (fel ordval, för om någon kånkade på något otillåtet så såg vi förhoppningsvis det) med sig något olagligt in. Detta jobb innebar konfrontation med en massa trevliga människor. Inte minst fulla. Jag har exponerats för glada festivalare som är på humör att snacka i väntan på att få komma in. Jobbet innebar också en massa roliga arbetskamrater som inte tvekar att hoppa runt och tokdansa med en mitt i natten. Dessutom hade vi en fantastisk GC/kontaktperson som jag halvt om halvt blev helt kär i. Hon var överallt och ingestans hela tiden och rolig och smidig som få. Det var seriöst jobbigt att säga hej då till en sån underbar människa. Men inte utan att låta henne veta hur kul jag haft.

Under mitt sista pass dök ett flatgäng upp. Eller ner. Nej usch, nu får jag skärpa mig. Skillad som jag är så raggade jag självklart upp dem. Allihop, på arbetstid. De bad om att få bli visiterade av mig och jag förklarade att jag skulle ha raggat upp dem om jag inte jobbade. De kom tillbaka efteråt och min långa arbetsvecka blev belönad med hångel. Haha. Fan, jag är bra.

Jag fick även en festivalkramkompis, som Cecce uttryckte det. Fast vi blev inte så kramiga och busiga förrän sista dagen när vi cirkulerade festivalområdet och lossade bultar ur Gunnebostaketen. Nu har vi spenderat två långa nätter på msn och vi pratar redan om att ses. Guu', förlåt! Men jag blev kär i en kille. Nu måste den här bloggen brännas. Eller makuleras.

Inte nog med det. Förutom min festivalflirt har jag en tjej här hemma som enligt rykten är intresserad, hångeltjejen från Arvika som jag inte minns var hon bor och inte minst en underbaring i huvudstaden som gör mig lika vettig som tjaa... ett moln?

Nu ska jag säga godnatt till min man-crush och imorn ska jag träffa min första girl-crush.
Höres, synes och dansas!

The colour of love - på festival, på/i tältet och i min bakficka

Nackdelen med att äta direkt ur kastrullen är att fiskbullarna aldrig svalnar, vilket resulterar i ömmad tunga. Jag tror att det var att jag blev lämnad ensam hemma att sköta om hushållet i en vecka som fick fart på den där flytta hemifrån-nerven. Eller så var det i samband med flickvänskaffandet, men det låter inte lika troligt. Det råkade nog bara vara i samma veva. I bo hemifrån-scenariot finns det faktiskt fördelar med att äta direkt ur kastrullen (mindre disk), men i flickvänssituationen är det mest nackdelar med en svullen tunga. Det är svårt att prata i telefon då. Vi bor ju faktiskt 22 mil ifrån varandra. Vad trodde ni att jag skulle använda tungan till egentligen?!

Min ensamma tid har även resulterat i att jag lärt mig hur man använder endast ett glas på en vecka (även det för att undvika disk), och att man ändå tillslut måste diska för att en del av köksredskapen inte går att snåla på och att de då efter ett tag börjar lukta. OCH i och med det insåg jag att jag faktiskt gillar att diska, men att det tar sjukt lång tid för att jag är så noggrann.

Jahaja, nu tycker säkert mina få läsare att jag borde rapportera något om min senaste festival (nej jag vet, det är inte det mest spännande. Om jag känner er rätt så har ni fastnat uppe på rad fyra och tänker pressa mig på info tills jag är torr som en liten såndär boll som man hänger ut till fåglarna) så det får bli en resumé igen: galet mycket trevliga och roliga männsikor, en tjej, BRA musik, LARS WINNERBÄCK(!!), mys, dans, samma tjej som ovan, Marit Bergman på scen(!!), bra och rolig föreläsning av Mian Lodalen, bröd och skinkost, homo, Piff, glömt tält på Borlänge station, motion och tjaa, festival?

I måndags var jag hos tandläkaren för påfyllnig av banangegga i munnen. Min mun alltså. Även om man skulle kunna tro att det är tvärt om. Men det är faktiskt the toothdoctors som hjälper mig att behålla min image. Det var rätt trevligt efter en veckas festivalande, men det var nog mindre trevligt för tjejen som fick utstå dött kött i en halvtimme.