Det där med trans och intergender

Livet byter skepnad hela tiden, det vet vi, men det blir liksom lite extra mycket när en själv byter skepnad hela tiden. Man hänger inte riktigt med.

Just nu känner jag mig lite som jag gjorde hösten 2006, homo? jag? vadå? nääe! eller? - 2011: trans? vadå? jag? nääe? eller.... Det är läskigt att leta i sig själv. Man vet liksom inte var det komer sluta. Vad mer man kommer hitta. En trodde en var fullständig när man hittat sitt queera jag för fem år sedan, det kändes så rätt. Det här är jag, nu har jag hittat mig. Ingen sa till mig att man förändrades och en själv sprang bort och man var tvungen att leta reda på den igen.

Men så är det och då sitter man här igen fem år senare och smakar på ordet trans och försöker att inte få panik. Nejdå, risken för panik är inte lika stor nu. För jag tror inte att det är ett större steg. Eller jo, på ett sätt är det, men på det sättet att jag har redan allt omnkring mig, jag är redan i "rätt värld" så blir det betydligt mindre omställning. Jag är mindre ensam nu.

Men däremot tacklas jag mot att det jag väljer att träda in i nu är mer komplicerat och mindre accepterat av omvärlden. Att komma på att en var icke hetero var lättare för andra att smälta. Jag kom aldrig ens ut, jag lät folk fatta. Och det var aldrig någon som skulle ifrågasätta huruvida det ens fanns homosexualitet eller att det du definierade dig som bara var löjligt. (Ja jag vet att det fortfarande finns de där "det går över...") Okej, du var tvungen att komma ut som något utnaför normen, men du möttes (förhoppningsvis) bara av usch, jaha, eller bra. Och jag möttes nog bara av de senare.

Men jag tror att det är en annan grej att komma ut som intergender. Observera mitt tror, jag har inte försökt, för jag vågar inte. Jag kommer inte klara av det. Inte än. Att för det första vara i något slags insiktstadie, sen ta sig kraft till att faktiskt säga det till någon och göra sig beredd att förklara men att sen mötas av ett "vadå hen? Det tror jag inte på. Sånt finns inte. Sluta med dina djävla hippiefasoner, du är ju född till tjej. Du får ju välja, tjej eller kille? Var inte så djävla märkvärdig" osv osv...

Det är till och med lättare för folk att greppa FtM eller MtF. Dels för att det är mer känt och accepterat och dels för att de korrigerar sig till något som existerar. Att försöka placera sig i ett fack som inte ens exsterar, gör det väldigt svårt för folk att acceptera det. Och jag vill inte behöva komma ut. Jag vill köra samma taktik som för fem år sedan. Men det kommer inte gå, för folk kommer aldrig fatta av sig själva att man är något som de inte ens vet att man kan vara.

Men jag tänker keep going strong. Vänta in det. Se om det är på riktigt, eller om jag återvänder, om det stannar här eller går vidare. Jag fortsätter vara rädd, men mest för mig själv och den obefintliga kontrollen över det hela och förvirringen att inte ha en aning om vem man är. Fortsätter irriteras över samhällets besatthet av tvåkönsnormen och går sönder lite inuti varje gång någon åberopar den. Fortsätter bli lite lycklig och lite vettskrämd på samma gång varje gång någon säger hen om mig. Jag fortsätter med att gå på Pride nästa vecka, med extra fokus på transteman i år och se vad de har att erbjuda.

//Hen

a.

Du är det finaste jag vet och jag kommer älska dig för alltid, världens bästa brorson.

ät bajs och dö

Fy-fan. Jag vet inte ens vad jag ska göra av det. Jag vill bara glömma det. Jag vill inte att något av henom ska finnas i mitt liv. Jag vill bara radera allt. ALLT.

Jag vet liksom inte vad det är som är så jobbigt med det. Jag visste ju att det skulle hända. Och jag är ju totalt bestämd på att jag inte vill ha något med henom att göra. Så varför blir jag så upprörd? Skulle hen ha hört av sig till mig från ingenstans? Då hade jag ju om möjligt blivit ännu mer förbannad. Nej, jag vet faktiskt inte vad det är. Kanske bara det faktum att hen är en av de personerna som har betytt mest för mig och att det här är en stor grej i hens liv. Det blev liksom återigen så påtagligt, att hen inte längre finns för mig. Att jag inte finns för hen.

Och sättet jag fick reda på det. Att känna sig som en komplett idiot när man inte vet. Och bli ifrågasatt och försöka hålla masken när en dessutom samtidigt får den nyheten och försöker bita ihop.

Nej det är ingen bra helg. Jag hatar att hen fortfarande kan påverka mig såhär. JAG HATAR DET! JAG FUCKING DJÄVLA FITT-HATAR DET!

Jag vill aldrig aldrig aldrig aldrig ALDRIG mer se henne.

Det högg. Mest vänskapen. Men kanske lite gammalt också.

Aldrig.

Att låta tankarna rulla en torsdagskväll

Hur kan man veta vad som är for real och vad som är inlärt? Jag funderar mycket på sådant. Vad som faktiskt är. Vad som är äkta. Och vad som vi har lärt oss hur det ska vara. Hur det är.

Att sorg är förknippat med mörker. Kan man känna mörker? Att lycka och glädje är ljus. Hur kan vi förknippa känslotillstånd till ljusmängd? Är det vad vi trivs i när vi är i dessa tillstånd? Eller känner vi något slags mörker och ljus inuti oss? Känner vi oss lätta eller tunga? Är tyngd då mörkt? Hur känner vi oss tunga?

Eller är det helt enkelt så att vi har lärt oss att när vi är ledsna är det mörker inom oss. När vi går på begravning ska vi vara klädda i svart och på bröllop och dop i ljust.

Svart äter ljus. Det är äter ljus? Det dödar? Du är dyster för att du lever i mörker? Eller väljer du att leva i mörker för att du är dyster?

Vad är starten på saker? Känner jag mig sjuk fär att jag kände ett symptom fysiskt som startade en tanke i huvudet som uppmärksammade större fysiska symptom? Eller var det en tanke om att kanske vara sjuk som projicerade symptomen?

Det är min ständiga fight. Att veta vad som är rätt. Ultimat rätt. Det finns bara ett rätt. Och jag förstår att så har det alltid varit. Det är en av grejerna som har begränsat mig i allt mitt skapande hela mitt liv. Jag har inte kunnat skriva låtar för jag har letat efter den ultimata texten till den ultimata melodin. Jag har velat skriva flera olika förslag och ta det bästa av alla. När jag ska måla en tavla måste det vara exakt rätt färger som går ihop med varandra och mönstret och motivet. Det krävs noga uträkning inför allt. Allt går att få perfekt.

Detta har vid det här laget i mitt liv gjort mig galen. Jag försöker förstå att man kan ta det första bästa och gå på känsla och det blir bra i slutändan ändå. Bland annat att ha lärt känna min chef har hjälp på detta jättemycket. Vi bara gör - och det blir bra.

Men detta sökande efter det ultimata, det rätta, gör att jag inte kan binda mig till något. Jag kan inte sätta mig själv i fack, för jag måste vara komplett säker på allt innan jag kan det. Och det går inte med ett liv. Ett liv är flytande, en person förändras alltid. Dessa två fenomen, det jag lider av, att försöka hitta "det rätta" och det jag försöker lära mig, att förstå att allt kan vara rätt, inget är rätt, att det finns miljarder olika sätt att göra allt på, att leva på, dessa två fenomen har liksom gått hand i hand med mitt liv nu.

Jag kan som sagt inte sätta etikett på mig själv. Jag kan inte bestämma mig för vad jag är. Jag är flytande. Saker som för andra är självklarheter är sådant som i mig skaver om jag måste bestämma mig för. Jag har sedan jag kom på mig själv att inte vara heterosexuell inte kunnat definiera min sexuella läggning. Folk har frågat och jag har inte kunnat svara. "Men du vet väl om du gillar killar eller tjejer eller båda?" Nu vet alla i den queera sfären att det är mer komplex än så, men om vi säger att det var så enkelt att du antinge gillar tjejer, killar eller bådera och att det bara finns tjejer och killar, så har jag ändå inte kunnat definiera min sexuella läggning. Jag har inte kunnat utesluta något. Det enda jag kan säga är att jag inte gillar bara killar, och det har jag ju gjort klart i och med att jag kallar mig icke-hetero. Fast, det blir mer komplex än så, i mitt fall...

Kön, för folk finns det två. Jag förbannar tvåkönsnormen till världens ände. För folk föds du in i ett kön och förhoppningsvis lever du som glad cisperson resten av ditt liv. Andra föds fel och korrigerar. Det är vad som finns för folk. Detta är det andra som folk ser som självklarhet i sina liv, sitt kön. Jag kan inte fastställa mitt kön. Jag vill inte fastställa mitt kön. Jag känner mig som en fånge i mig själv när jag måste göra det.

Det enda fakta jag kan fastställa om mig själv är min ålder. Dock har jag flera gånger känt mig "ålderstransexuell", att jag borde vara en annan ålder än vad jag är. Men det ser jag inte så stort på för det tror jag att alla till och från känner. Och ålder kan man, än så länge, inte göra något åt. Du kan inte åldras och återuppleva år innan din födsel.

Kontentan av det hela, jag behöver alltid hitta det absolut rätta, som att det finns ett rätt sätt att leva sitt liv på, och därför känner jag mig aldrig riktigt nöjd, för jag komemr alltid undra om jag "lever rätt". Men samtidigt, det där "rätta" livet jag är ute efter är ju bara skapat av normer. Normer är min fiende. Därför försöker jag förstå att det finns inga rätt, och frigöra mig från all ångest gällande detta.

Jag vet faktiskt inte vad kontentan var. Jag ville nog komma till något som att jag är motsägande för att jag vill hitta det bästa, det ultimata men samtidigt som jag själv vägrar infinna mig i att det finns något bestämt gällande mig själv. Jag är flytande i en värld full av bestämmelser.



Det här kom ur mig för att jag gav det tillfälle och möjlighet. Jag grubblar minst lika mycket hela tiden. Om någon tycker att jag verkar frånvarande, så kanske ni förstår vad som händer där inne.

Det som får mig att le

Tittade, av en slump, på gamla bilder på A.J. imorse och kände återigen att jag har lämnat det ganska långt bakom mig. Annars är ju hen den jag hållt kvar i, den jag velat ha tillbaka och inte bli av med från den tiden. Resten har jag i princip skitit i vad som hänt med. Men jag har börjat inse att det var då och det får vara. Känner inte längre det krampaktiga att jag måste få tillbaka hen i mitt liv.

Men så några timmar senare såg jag henom på sitt jobb. Vi var en bit ifrån varandra men när hen upptäckte mig log hen och vinkade stort. Det värmer i hela mig. Jag ler med hela hjärtat. Hen hade inte behövt hälsa alls utan bara återgå till jobbet, men istället jag fick stort leende och yviga rörelser. Och varje gång det händer känns det som att hen förlåter mig lite.

Det tar tid och mycket grubbel att återhämta sig efter att man har svikit en av de viktigaste personerna i ens liv. Även tre år senare ger varje tecken på att personen förlåtit det (om så bara lite) en nytt liv.