Something I regret

Ehe, ehehe... Jag kan komma på tre saker jag ångrar i mitt liv. - Vad jag gjorde mot Fanny i gymnasiet. Dels för att det var elakt mot henne, men i och med att det inte skadade henne så mycket så mest för att det gjorde resten av gymnasietiden rätt jobbig för min del. Men det har jag kommit över och gör mig inte längre något. - Att jag följde mina känslor och lustar och sket i min rationella sida hösten 2008 och att det startade allt som var rörigt de kommande åren. Jag vet att även detta kommer släppa mig tillslut. - Men jag kommer aldrig sluta ångra och avsky mig själv för hur jag behandlade A.J. Det var inte schysst och jag kommer bara få lära mig leva med att alltid vilja ta tillbaka det och att jag inte ens kommer få försöka ställa det tillrätta. Det suger men är bara att äta upp. Alla säger att man bara ångrar saker man aldrig gjorde, men tänker man inte så blir det såhär istället.

My favourite birthday

Oj, kan inte komma på någon som varit awesome. Det var i alla fall inte den jag hade när jag fylde typ åtta och hade mitt första kalas med klasskompisar och jag började gråta för att jag blev så stressad när jag inte förstod tipspromenaden. Vad jag minns var min tjugoårsfest vid vattnet i Mälarhöjden rätt fin. Fast sen spårade den. Jag svarar nog den senaste. Det var mycket goda och fina kakor och tårtor och alla mina bästa vänner var hos mig och jag fick fina saker. Ja, 2012 it is.

My favourite memory

Många från barndomen. Det var fina grejer att växa upp i AD. Men ska jag säga ett konkret så säger jag Popkollo 2006. Inget kan förstöra det minnet och det förändrade mitt liv. Pride 2009 är också ett sjukt fint minne. Och sommaren 2007 med studenten, Hultsfredsfestivalen, Peace & Love, Arvikafestivalen, roadtrippen, mitt första Pride och flytta till Stockholm.

My first kiss

Var inte romantisk, fantastisk, fin, mysig, spexig, med någon jag tyckte om, inte ens med någon jag hade träffat innan. Jag var småfull, han var lång, dräggig, hade blått(?) långt hår, hette Linus(?), var skabbig glam/hårdrockare och jag vet faktiskt inte hur det gick till. Jag minns inte för att jag var full utan det är nog snarare åren som har raderat ut detta. Men plötsligt stod jag där och det var han som kysste mig, och sen tror jag inte att jag pratade med honom mer någonsin. Eh. Allt var mycket suspekt. Jag var ju kär i Andrea. Tror jag... Jag minns inte mycket från det längre. Men detta räcker nog väl. Och jag var 18. Jag tiggde till mig en puss av Jacke (coolaste killen i klassen) på skolavslutningen i nian, men skulle inte kallade det en kyss. Och Henrik (min pojkvän i fyran) ville pussa mig, men jag vågade inte. Sen fick jag reda på att han var ihop med Malin samtidigt. Idag är vi vänner på FB. Alla tre.

My dreamz

Eh. Har inte så storslagna drömmar faktiskt. De flesta är realistiska. Ska jag slå till med något orealistiskt får det väl vara typ bli asrik och ha ett fett hus på något schysst ställe i typ USA. Kanske i Australien. Dunno. Har väl annars drömmar om ett trevligare samhälle att leva i. Att kunna bo, jobba och leva i en queerbubbla. Alternativt att alla männsikor slutar vara idioter. Att jag kan komma på vem jag är och vara nöjd med det. Att det inte ska behövas hbtqkamp. Andra mer realistiska och personliga drömmar är att resa lite, se USA, Australien, Tokyo, Kanada, Irland, Hawaii. Sluta vara så rädd för vatten och lära mig surfa. Sluta vara så rädd överlag. Starta eget företag och kunna leva gott på det efter ett antal år. Jobba och vara involverad i detta specifika kollo, som jag inte vill avslöja utan att säga för mycket om mig själv. Få tid till att göra massa kreativa saker inom både bild och musik. Bli konstnär kanske. Och en dröm som jag fan åtminsone verkligen ska försöka få sann, men den tänker jag inte berätta. Alltså klyschigt jag vet, men jag vill mest bara vara lycklig. Fast ja, jag skulle vilja leva med sus och dus och hundra saker runt omkring mig och orka det för att jag har funnit ett inre lugn. Oh ha tusen personer runt mig och många bollar i luften. Åh! Och kreativiteten! Nu börjar det spåra... Ps. Mongo-nya-bloggfunktioner reagerar inte på radbyte...

What you wore today

Mina supersnygga Björnkläder-jobbyxor, en svart jobbtisha från Blåkläder, de som sitter så snyggt på mig, en aningens för liten sporttopp (intergender syndrome I guess), kalsonger, strumpor, grön hoodie, jobbjacka från HH och mina röda jobbsneakers.

Det du tror på blir din verklighet.

This week

...passar väl att skriva om en söndagkväll. Denna veckan har varit mycket bra. Som en vändning. Jobbat nytt jobb på gamla jobbet och hängt med nya vännerna. Och fått förfrågningar om massa nya jobb. Och fått massage och hängt med bästa H. Dock galenmage igen utan förklarlig anledning.

Det sköna med att ha fullt upp är man blir piggare och tröttare på det där sköna sättet. Och jag glömmer bort att tänka lite och livet blir därmed lite mer uthärdligt.

Nästa vecka blir det jobb, och kolla på två nya jobb. Och resa till pappas nya hus. Och jobba lite där. Och träffa nya vännerna.

Jag mår ganska bra ikväll :)

peppen och viljan

Du vet när man liksom känner att... livslusten är ett starkt ord, inte så att jag gått runt och velat dö, men det är så nära jag kommer i ordväg. När man ser annorlunda på saker som egentligen är desamma som innan. När allt blir och känns lite lättare. Verkar lite ljusare. När man får lusten tillbaka. Det är först då man inser att man varit en bit ner. Det är skönt. När man känner att man vill saker igen. När man känner sig lite speedad och nyfiken och peppad och liksom glad utan anledning. Det är skönt. Även om det bara är då och då. Men jag tänker att det blir en positiv spiral uppåt. Synd att man inte kan styra över de där känslorna bara. Måste sortera i vad det är jag ätit när kroppen producerar och släpper ut det.

onsdagsord

Om jag ska komma till sans med att vara intergender måste jag acceptera att vara lite kvinna också. Annars kommer jag gå under.

Eftersom jag inte kommer/vill komma till sans med att vara bara man.

...

Idag tittade jag ner och såg bröst och det var som att någon hade satt dit en extra fot som var så felplacerad. Aldrig känt den känslan så starkt förut angående min torso. Jag hoppas det inte händer igen. Hoppas på att det var för att de såg större ut än vanligt. De hörde i alla fall inte till mig just då.

Hatar att inte veta vad jag vill, känner eller vem jag är.

What's in my bag

Okej, vissa känner mig som en konstant väskbärare. Jag försöker få död på det ryktet nu eftersom min kiropraktor börjar bli lite väl rik. Men hur som så har jag väldigt specifika saker som alltid ska vara i min väska. Lista!

- Bricanyl (trots att jag inte behövt använda den på flera år)
- Vattenflaska
- Ipren
- Allergitabletter x3
- Allerginässpray
- Bindor
- Plastsked
- Näsdukar
- Strepsils
- Öronproppar
- Tandborste
- Tandkräm
- Bisolvon
- Bankdosa
- Handkräm
- Tuggummi
- Lilla Kycklingen (maskot)(brudmagnet)

Detta är alltså den konstanta grunduppställningen.

Här kommer saker som förut var med på denna lista men som kvalades ur.

- En liten påse vodka från Zimbabwe
- Slicklapp
- Kondom
- Sugrör
- Småpåsar med salt och peppar
- Hänglås
- Pennor
- Ögondroppar
- Konservöppnare
- Te
- Halstabletter
- Godis
- Armband
- Tops
- Bomull
- Minneskort
- Kort
- Pins
- Nikotinfritt snus
- Paraply (efter säsong, återkommer ibland nu med)

Varför har jag ingen penna i väskan?!

My siblings

Jag har en storebror som jag skulle kunna skriva ett ganska storartat inlägg om. Men jag vet inte om jag varken orkar eller vill det.

Han är sex år äldre och har alltid varit min idol. Ibland lite för mycket. När vi i trean skulle ta med bilder till skolan på våra idoler för att använda i en julkalender så tog jag med en bild på min bror. Det är nog egentligen det enda jag behöver skriva.

Vi pratar inte så mycket om privata saker, men känner varandra utan och innan för till sättet är vi väldigt lika. Sådär som jag gissar att många syskon är.

När vi var små var ålderskillnaden ganska svårkompatibel. Mest blev det nog kaos. Jag var ett skitjobbigt småsyskon och han retades så jag skrek hela bussresor. Glada föräldrar. Men ibland dög den andre till lekkamrat. Då lekte vi ofta med hans Monster in my pockets. Men ju äldre vi har blivit desto närmare kommer vi. Kanske för att man lever mer lika liv.

Det där med lika liv. Vi är som jag sa på många sätt oerhört lika personer, men vi lever på många sätt väldigt olika liv. Normmässigt följer min bror de flesta regler och stigar, och själv sätter jag mig på tvären så ofta det bara går. Detta är intressant då jag misstänker att mitt tvärsittande grundar sig i att jag alltid försökt vara som han.

Jag skulle inte vara den jag är idag om jag vuxit upp utan eller med ett annat syskon. Jag ville ända upp i gymnasieålder vara min bror. Och detta måste ha påverkat mig. Jag kanske skulle vara trans* ändå, oavsett syskonkonstellation, men jag vet bara att han var en del av min längtan till att vara något jag inte var född som. Jag undrade länge, och ibland fortfarande, hur allt skulle ha varit om jag hade haft en syster istället.

Hur som, jag har en storebror och han är en av mina bästa vänner och antagligen den enda person jag, på något sätt, skulle kunna tatuera in på min kropp. Jag delar många helt fantastiska minnen med honom.

håll käften om var jag står

Alltså, det här med att man inte kan vara något längre för att allt smutsats ner och allt får fel fokus och blir feluppfattat och snedvridet och extremister förstör för andra. Jag orkar inte vara mig själv när sen andra sabbar genom att skapa fel bild av de saker man är. Eller hitta på att vissa saker står för vissa saker.

Det började med att jag var tvungen att säga upp mig som feminist. Jag kan fortsätta stå för mycket av vad feminismen står för, men det där ordet går inte att ställa sig under längre. Säger man att man är feminist så antar ju folk tusen saker om en.

Sen kom hendebatten igång i media vintras. Då bestämdes det plötsligt mot min vilja att jag som definierar mig som intergender och därmed kallar mig hen vill utrota alla kön och hatar alla som definierar sig som män och kvinnor. Jaha? Okej, om ni säger det, jag verkar ju inte ha något att säga till om där. Jag som kämpat och mått skit över att hitta mig själv och komma på vem och vad jag är stämplas plötsligt in i vad jag tycker och tänker i och med vad jag kommit fram till om min identitet. Fantastiskt.

Och nu kan jag inte ens ha mina armhålor hur jag vill utan att göra ett statement! Vad som pågår i mina armhålor är inget statement, men jag kommer det närmsta året inte kunna lyfta på armarna utan att folk antar en massa saker om mig och bestämmer vad jag tycker och tänker. Tack för den. Djävla idioter. På båda sidorna av debatten. Infact alla som är i debatten.

Alla ni som bestämmer vad armhåleinnehåll och könsidentitet ska stå för, ni som sätter detta i fack och skapar förutfattade meningar, det är ni som förstör samhället. Oavsett vilken sida ni står på, det är ni som får folk att låsas i fack och förlora frihet.

orken dalar

Med viss risk för att tvåtusentolvs årskrönika kommer säga:

"Året då normen krossade mig och jag gav upp att vara och lyssna till mig själv och vara sann mig själv."

Men som jag ser det nu så är det det eller gå under i kampen.

btw

Förresten ledde transkroppsinlägget här nedan till ett mail som resulterade i ett personligt svar från Buck Angel som sa att jag måste skita i alla andra om jag ska överleva.

lördagslöfte

Jag ska ställa mig i ledet och vara glad nu.
Jag ska försöka åtminstone.
Orka vara fjorton längre.

torsdagstrivia

Styr upp.
Och deffar.
Funderar på om det är lättare att gå med strömmen och förneka sig själv än att vara sann sig själv men fäktas i motvind hela tiden.
Har idé till ett projekt. Inget utförande än men kanske en titel - Med överdrift för insikt. Just nu utförs projektets mening mest i handling.

What I wore today

Vilken ofantligt tråkig rubrik.

Jag vaknade med långkalsonger, tisha, två täcken och en filt. Det utvecklade sig till raggsockor, träningsbyxor, tisha och hoodie. Efter en dusch blev det vita sportsockor, kalsonger, långkalsonger (de är liksom mitt signum), jeans, nitbälte, skjorta, snart hoodie och paste.

Flärp.

Tråkiga frågor får tråkiga svar.

Transkropp

Jag kan ju inte ens tatuera mig, hur ska jag då kunna förändra min kropp med hormoner och kirurgiska ingrepp? Så länge som jag avundas manliga kroppar men inte vill släppa det jag har så kommer jag få leva i ingenmänniskasland och slitas och förvirras och inte veta vad jag är.

Jag vill så gärna vara nöjd med den kropp jag har. Jag vill så gärna kunna vara den jag är med det utseende jag har. Och teoretiskt sett är det inget problem för mig. Min kropp är i sig inte opraktisk, förutom hormonerna som går bananas hela tiden. Men det ser ju inte andra. För det är just det där med vad andra ser som gör att även om jag kan ha min kropp till min person så går det inte när samhället dömer ut mig att vara någon jag inte är på grund av mitt utseende.

För varje gång någon säger "hej tjejen", "har du leg damen?" osv undrar jag förtvivlat vad det är med min kropp som säger dem att jag är just tjej. Och tillslut kommer det till att jag börjar ogilla de delarna av mig själv som signalerar till dem att jag är av kvinnligt kön.

Jag vill inte ogilla min kropp eller känna mig obekväm i den, men samhället tvingar mig till det. Jag vet inte i alla fall inte hur jag ska göra annars.

My beliefs

Höll på att skriva "My bjäfs" istället.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva under den här rubriken. Jag tror jag gör en punktlista.

Jag tror på:
- att allt gott har ett slut (se Nelly Furtados All good things come to an end)
- att allt och alla någon gång kommer svika dig, medvetet, omedvetet, med avsikt, av misstag eller med flit, med eller mot sin vilja.
- att allt blir vad man gör det till.
- ett elitsamhälle där alla får klara sig själva och stå för sig själva för ingen annan kommer bry sig om dig i slutändan. Dvs det är din förtjänst när det går bra och det är ditt fel när det går dåligt.
- att lyssna på sig själv och vara sann sig själv är bland det viktigaste och bästa man kan göra mot sig själv.
- att intelligens är direkt kopplat till lycka. Ju smartare desto mindre lycklig alltså.
- att det finns fler än två kön.
- att vi berövas på en stor dos frihet när vi växer in i de roller vi förväntas ha på grund av etnicitet, kön, religion, sexuell läggning, handikapp, nationalitet, ålder...
- mina vänner. Och Sara Lövestam.
- att kreativitet är sunt och bra för själen. Likaså musik.
- spöken/andar.
- att alla är idioter.
- att behandla andra som de behandlar dig.
- att det mesta är psykiskt.
- att människan i grund och botten är egoist och att detta kan förklara mycket i samhället.

PMS är som fylla.
Dålig fylla.

hjälp

Alltså, om jag inte kommer på ett sätt att deala med allt det här, eller ett sätt att släppa det eller bry mig mindre så kommer det sluta illa. För jag blir galen på allt och alla och mig själv för att jag ser det överallt. Måste sluta jaga upp mig eller ens tänka på dessa saker. För jag orkar inte.

Pratar naturligtvis om att hetero- och tvåkönsnormen. De kommer bli min död. Jag kan inte sluta se allt som finns att se när man väl en gång har blivit normkritisk och bara det gör mig galen, men att toppa det så håller jag inte käften så vet man att folk kommer tycka att en är skitjobbig.

Funderar till och från att på riktigt börja dra normer till en extremgräns så folk kanske kan uppmärksamma idiotin. Ska börja säga till tjejer på jobbet att vafan gör de där, de ska vara hemma och ta hand om hushållet. Män som jobbar inom media ska fan få höra att de ska ut och hugga ved. Don't get me started on tjejer med byxor. Djävla idioter. Jag orkar inte. Jag orkar inte jag orkar inte jagorkarintejagorkarintejagor...

Jag förstår varför medelåldern för transpersoner är så låg. Man blir galen tillslut.

torsdagstanke

Kom just att tänka på det där om jag skulle börja dejta killar av någon anledning. Det skulle ju i så fall behöva vara queerkillar. Det skulle behöva vara en person som skulle förstå att det inte skulle vara ett heterosexuellt förhållande, då jag inte är tjej. Det skulle även behöva vara en som kan förstå att bara för att jag råkar ha en livmoder så kommer det inte bli några biologiska barn då graviditet är helt främmande för mig.

Jag kan helt enkelt inte dejta heterokillar. Men jag har ju inga planer på att dejta någon för tillfället.

Det slog mig bara, att jag inte kommer kunna vara i ett heterosexuellt förhållande. Vilken lättnad, faktiskt.

A moment

Moments, då tänker jag på stunder som påverkat mitt liv, som när man tänker tillbaka förändrat allt. Både åt det bra och det dåliga hållet. Jag har flera, men just nu tänker jag på två specifika, positiva i mitt vuxna liv. Och ja det står A MOMENT men jag kan inte välja.

Den första utspelade sig en sen kväll på ett bord i Hultsfred. Jag var arton och hade gjort något som jag visste att jag inte fick. Jag visste även att jag hade svikit någon som jag kände i mig var viktig, trots att vi nyss lärt känna varandra, och att risken fanns att jag kunde ha sabbat denna potentiellt fantastiska relation.

Dennes blick denna kväll är bland det mest... den såg rakt in mig och sa så mycket, den var som den starkaste laser som skar i varenda känsla jag hade i kroppen. Den var så stark att jag inte klarade av att möta den mer än någon sekund. Detta var första gången (av många det kommande halvåret) jag flyttade ihop med ett bord. Jag kunde inte titta upp. Blicken var full av svek och jag var full av skam.

Detta är stunden som jag ser som början på mitt "nya" liv. Jag hade aldrig känt så många känslor innan. Det var som att jag vaknade. Det var som att jag hade levt hela mitt liv fram tills denna stund utan känslor och tankar. Den blicken kickade igång något som gjorde att jag aldrig mer blev densamma. Och det är jag sjukt tacksam för.

Några veckor efter att jag kom hem bekräftade min pappa detta då han sa att jag förändrats efter Hultsfredsvistelsen, att jag på något sätt hade vuxit.

Mitt andra moment var när jag kom på att jag inte var heterosexuell. Detta hände på eftermiddagen den sextonde oktober 2006 i radioavdelningen av mediakorridoren. Jag stod och tittade på min vän genom en ljudisolerad ruta, en vän som jag ett tag misstänkt hade känslor för mig. Plötsligt i detta iakttagande kom tanken från ingenstans, eller det var inte från ingenstans, men det var som att den omedvetna förnekelsen inte orkade hålla emot längre och plötsligt tog sig tanken in: Jag kanske har känslor för henne också?! Jag blev stel i hela kroppen och det var som att allt stannade. Jag kunde inte annat än fortsätta titta och känna paniken smyga upp bakom mig. Där tog mitt liv sitt nästa steg.

My best friend

...har jag flera av. TB var min första. W är nog min äldsta. Men även C är en ibland. Och T är viktig. Och E ligger på paus. Och så har jag dem som jag inte har längre.

Men om en bästa vän är en sådan som man smsar i kaos och när stora nyheter dyker ner, en som man vet att man inte kan leva utan, som har påverkat ens liv mycket och som alltid har svar, ja då kan jag inte säga någon annan än H.

H och jag träffades en decembereftermiddag i en förort på samma bokstav som senare blev vårt gemensamma hem. Det var beundran på en gång och min dåvarande bästa vän sa att jag skulle bli SÅ kär i H. Men det blev något så mycket finare än så.

Nu, tre år senare har vi hjälp varandra genom våra hittills värsta psykiska episoder, break ups och kriser, vi har haft sjukt kul och H är numera min bästa terapeut. Men vi har även hunnit växa ihop på många sätt men även växa isär på vissa andra.

Jag överdriver inte när jag säger att vissa saker hade varit väldigt mycket svårare utan H.

(Observera att jag utelämnade min partner eftersom det för mig är självklart att en partner är en bra vän plus mycket mer.)

My day

Var en helt okej dag. Även om de flesta dagarna flyter ihop med varandra nu för tiden. Vi sov länge (okej jag åtminstone), åt nybakat bröd till frukost, gick en promenad i solen och utforskade förorten som vi bott i i två år... Hittade en lekpark, gungade och jag hoppade långt, skänkte kläder till någon Erik, fick ryck och gick ett varv med dammtrasa i lägenheten (städning har blivit lite av en drog för mig), åt hemmaburgare och kladdkaka och hemmagjord vaniljglass (är sådan lyx okej när en är arbetslös?) och chillade framför tvn.

Det var en skön dag. Och det enda jag har varit upprörd över är min sambos egenskap att hamstra påsar. När man tror att man rensat bland alla så hittar men en ny gömma. Det är ingen hejd!

Det var i alla fall skönt att inte vara arg. Det är få dagar sådan ro händer.

My definition of love

Jag tänkte börja lite emo.

Kärlek var länge något jag inte hade mycket för. Jag startade mitt liv med så många olyckliga kärlekar att jag tillslut lärde mig att njuta av dem. Det var ju till och från i alla fall bättre än att känna inget alls. Men det är ju ändå ingen höjdare.

Jag har nog inte så mycket för kärlek idag heller. Eller jo, vissa typer av kärlek. Det är bara en kärlek jag inte har så mycket för, den där intensa, helt galna som gör att man aldrig kan fatta ett korrekt beslut, man har alltid någon annan i åtanke, man är liksom inte sig själv och det slutar alltid i kaos. Visst, det kanske är kul ett tag, när det funkar. Typ som en fylla, men inte så roligt i längden eller efteråt. Det kan väl otvivelaktigt vara kärlek? Gränsat till besatthet.

Kärlek är som salt. Det är något som förstärker de andra känslorna gällande det man är kär i. Kärlek är att vilja ha något i sitt liv. Kärlek är att känna vad kroppen säger. Kärlek är att känna. Kärlek är som salt.

en rysning som en svallvåg
genom hela kroppen
upp till huvudet
så stark så den gjorde mig yr
och tog sig ut genom ögonen

A Balladeer - Poster Child (for Matthew Shepard)

hbtq i livet

En dag kommer jag explodera och spy ut allting i ett brutalt verbalutbrott. Allt jag bara sväljer hela dagarna.

Eller så kommer jag implodera i och med att jag aldrig får ut det och bara fortsätter svälja tills det äter upp mig inifrån och jag tynar bort av förlorad kraft och hopplöshet.

hbtq i media II

Innan det drog igång, bara för några månader sedan, kanske ännu kortare, innan det började diskuteras och debatteras hen och homoriot och tvångssteriliseringar och hbtq i media så levde jag fortfarande i en illusion om att Sverige var ett vettigt land och att majoriteten av befolkningen inte var idioter (nu ljög jag, jag utgår alltid ifrån att alla är idioter), men ju mer det nämns i media desto mer ledsen, arg och uppgiven blir jag.

Jag vet att uppmärksamhet alltid är bra och att detta antagligen är ett jättebra steg på vägen. Men det betyder inte att det inte är jobbigt. För varje gång någon yttrar något idiotiskt om just detta ämne så mår jag så djävla dåligt. Och jag önskar verkligen att jag inte blev så träffad.

hbtq i media

Jag önskar att jag var mer ovetandes. Jag önskar att jag inte brydde mig. Jag önskar att jag var någon annan.

Ju mer det diskteras desto sämre mår jag.

What I ate today

Mjuk pepparkaka, GI-bröd med smör, ett hårdkokt ägg med salt, två tredjedelars ferraribil, stekt potatis, fem köttbullar, ett stekt ägg, potatismos, tre köttbullar, sås, en choko, ett litet glas mjölk med mycket oboy, den sista tredjedelen ferrarin, en geisha, en apelsin och en till GI-macka.

Tråkiga frågor förtjänar tråkiga svar.

My parents

Mina föräldrar gjorde både ett bra och dåligt jobb med uppfostran. Det bra var att, av vad jag minns, så var de rätt fria med sådant som jag idag tycker är väldigt viktigt; jag tvingades inte in i några roller. De måste ha varit väldigt bra på det, annars måste jag ha fattat oerhört mycket saker själv. Jag kände mig aldrig tvingad av mina föräldrar att bete mig eller vara på vissa sätt (jo, min mamma försökte tvinga mig i klänning några gånger)och det älskar jag dem för. Däremot var jag nog rätt bortskämd, vilket jag har märkt i vuxen ålder då jag har väldigt svårt att ta de gånger jag inte får som jag vill.

Jag vet inte så mycket om mina föräldrar, jag kommer från en familj där man håller varandra på avstånd. Vi pratar om det vi gör och så, men inte så mycket djupare. Ibland kan jag önska att vi var mer som andra familjer som jag faktiskt trodde bara fanns på tv, du vet de där som är skitnära varandra, men fan jag har upptäckt att de finns på riktigt också. Men ofta tycker jag att det är skönt att det är som det är och att jag kan välja vilka personer som ska komma närmast mig.

Jag borde fokusera på det som faktiskt är väsentligt, att mina föräldrar faktiskt är skitbra när det kommer till saker som är viktiga för mig. De är såna där praktexempel på föräldrar känns det ibland som. Såna som älskar sina barn oavsett (okej jag har ju inte testat att bli tungt kriminell och sett vad de skulle tycka om det)vad de gör för val i livet eller vilka de visar sig vara. Jag har aldrig hört något negativt om mina livsval från mina föräldrar, varken om att min estetiska sida får välja yrke eller om min sexualitet eller min könsidentitet. Det är som att de fattar precis vad jag menar, att jag alltid varit samma person och nu bara sätter etiketter på mig. Du vet den där "så länge du är lycklig".

Jag har faktiskt ingenting att klaga på, förutom det där med curlingen då. Det kan visserligen vara för att jag inte träffar dem så ofta längre. Jag har funnit att det funkar bäst på avstånd. Telefonkontakt, absolut, men att bo hemma var ingen höjdare, och att hälsa på för länge är farligt det med.

Jag skulle önska att varenda unge kunde ha föräldrar som mina, och att varenda habtqi-person skulle ha förstående föräldrar som mina. Det är illa att vissa föräldrar ska göra val, som redan är svåra för en, ännu svårare. Jag fick det tvärt om. Jag är skitnöjd.

My first love

Jag minns inte vem som var först, det var så fruktansvärt många jag trodde mig vara kär i när jag var liten. Men om vi bortser från månen som var min stora crush i kanske femårsåldern så ligger nog min lågstadiefröken bra till. Jag har ingen aning om varför, hon var väl kanske trettiplus ;)

Jag minns i alla fall att jag berättade detta för min dåvarande bästa vän och hon frågade "betyder det att du är lesbisk?" Det tyckte jag var väldigt obekvämt och svarade något om att nej det är jag inte och att man kan vara kär i sin lärare utan att vara lesbisk. Det var antagligen där min långa förnekelse började.

Nu i efterhand tycker jag att det är obehagligt att barn i sjuårsåldern vet vad man "ska" vara kär i för kön och kan stämplarna.

Introduce myself

Jag heter något, som är rätt oväsentligt faktiskt, och jag är i den första halvan av tjugoårsåldern. Jag hade en uppväxt som jag saknar och längtar tillbaka till och det är väl en definition av en bra uppväxt. Jag överlevde skilda föräldrar genom att tycka att det var skönt. Och tyst. Jag åkte inlines och drömde om att bli konstnär, uppfinnare, bergsklättrare och lampsamlare.

Mina mindre charmiga sidor är prestationsångest, tvångstankar, hypokondri, konstant PMS, bitterhet, lättstötthet, långsynthet, [fyll i med valfri dålig grej]-het. Bättre dagar kan jag vara busig och spontan, städtokig, estetisk, glad... eh. Uppenbarligen lider jag av samma som alla andra, att kunna hitta fler dåliga saker än andra.

Jag spenderade mina första nitton år att följa det typiska livschemat. Jag gjorde som man skulle, det man skulle och tänkte nog inte en tanke. Jag läste samhällskunskap med mediainriktning i en mellanstor svensk stad och hade planer på att bli fotograf eller jobba på TV. Jag spelade innebandy och lärde mig spela valthorn och bas. Jag var även tonårspolitisk i Ung Vänster och allt detta till soundtracket av The Ark.

När jag var nitton blev jag väckt och jag påbörjade min resa till utomnormernas land. Jag läste Brudens blogg och Stjärnor utan svindel och blev gay, slutade skolan och innebandyn och flyttade till storstaden. Här har jag mest blajjat* i några år och vägrar växa upp. Tänker att livet kan börja en annan dag.

Min identitet är ganska flytande och förvirrande och det gör att det där med pride och normkritik och könsidentitet och queer och trans och normer över lag är väldigt viktigt för mig. Men det kommer nog dyka upp på andra punkter. Och det framgår nog rätt tydligt i bloggen ändå.

Det där var väl en semikryptisk historia fram till nu och resten finns ju i bloggen.

*Pluggat folkhögskolefilm, varit full, jobbat på skitjobb, slängt kärlek omkring mig med olika mottaganden, hängt med kids, pluggat ännu mer, varit nykter, funnit ett av drömyrkena, jobbat på bästa jobbet, träffat många vänner, spelat musik i band, hittat och tappat bort mig själv om och om igen och ganska mycket mer säkert.

Ljuva återfall

Hahaha! Jag fick just ett återfall i något jag verkligen inte trodde jag skulle få återfall i! Vintern/våren 2008 och en viss person. Ja jösses. Det kom som en släng genom datorskärmen och fick mig att minnas den där känslan jag hade några veckor då. Det var både fint och jobbigt då. Nu var det mest fint och roligt. Haha. Förlåt, för kryptoniten. Jag pratar om hon jag kallade för Tess.

Lite aktivitet kanske

Jag tänkte kanske göra en sån här lista. För att inte bara blogga om jobbiga transtankar. Det kanske finns något spexigt i andra delar av mitt liv också, vem vet.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Ett steg på transstigen

Här om veckan tog jag ett steg som gjorde mig både mer stabil och mer förvirrad på samma gång. Jag spenderade en kort semester med en transkille och mitt huvud gick på högvarv nästan hela tiden. Inte så mycket om honom, men om mig. Jag förstår att alla inte är likdana, känner likadant eller tänker likdant, men jag kände någonstans där att jag inte var lika mycket i det. Det var inte lika starkt för mig. Jag kände inte att det på samma sätt som för han var det viktigaste i världen att jag skulle vara kille. Jag kan inte riktigt förklara det, men för tillfället insåg jag nog att jag inte är kille.

Så då tänkte jag åt andra hållet, är jag kvinna då? Det är som att någonting i mig svara på den frågan väldigt fort. Det är som att någon frågar dig skulle du vilja bada naken i den här bassängen med hungriga hajar? Du känner i hela kroppen vad det är för svar.

Så vad ÄR jag då? Då slog en helt ny typ av förvirring. Okej, jag är inte kvinna, jag är inte man... va fan. Ja, jag har definierat mig som intergender ett tag nu, men det har varit lite blandat med tankar om att kanske vara transkille. Nu när jag för tillfället fastställt att jag inte är det så blev det så bestämt. DU HAR INGET KÖN.

Det ÄR förvirrande när man inser att man är något som enligt samhället inte finns. Men jag antar att jag finner mig i det och växer in i det någongång. Eller växlar över och definierar mig som något annat. Jag älskar att man inte behöver bestämma. Inte i min värld i alla fall.

På tal om dessa vändande insikter, här om dagen var det första gången på säkert flera månader som jag gillade mina bröst. Det var skönt. För jag orkar inte bråka med mig själv om att inte gilla min kropp. Jag vill kunna definiera mig som det jag vill och ändå ha den kroppen jag har och gilla den. Så nu har jag bara på mig det linnet som jag uppskattar mina bröst i. Haha.