Vilken ofantligt tråkig rubrik.
Jag vaknade med långkalsonger, tisha, två täcken och en filt. Det utvecklade sig till raggsockor, träningsbyxor, tisha och hoodie. Efter en dusch blev det vita sportsockor, kalsonger, långkalsonger (de är liksom mitt signum), jeans, nitbälte, skjorta, snart hoodie och paste.
Flärp.
Tråkiga frågor får tråkiga svar.
lördag 25 februari 2012
Transkropp
Jag kan ju inte ens tatuera mig, hur ska jag då kunna förändra min kropp med hormoner och kirurgiska ingrepp? Så länge som jag avundas manliga kroppar men inte vill släppa det jag har så kommer jag få leva i ingenmänniskasland och slitas och förvirras och inte veta vad jag är.
Jag vill så gärna vara nöjd med den kropp jag har. Jag vill så gärna kunna vara den jag är med det utseende jag har. Och teoretiskt sett är det inget problem för mig. Min kropp är i sig inte opraktisk, förutom hormonerna som går bananas hela tiden. Men det ser ju inte andra. För det är just det där med vad andra ser som gör att även om jag kan ha min kropp till min person så går det inte när samhället dömer ut mig att vara någon jag inte är på grund av mitt utseende.
För varje gång någon säger "hej tjejen", "har du leg damen?" osv undrar jag förtvivlat vad det är med min kropp som säger dem att jag är just tjej. Och tillslut kommer det till att jag börjar ogilla de delarna av mig själv som signalerar till dem att jag är av kvinnligt kön.
Jag vill inte ogilla min kropp eller känna mig obekväm i den, men samhället tvingar mig till det. Jag vet inte i alla fall inte hur jag ska göra annars.
Jag vill så gärna vara nöjd med den kropp jag har. Jag vill så gärna kunna vara den jag är med det utseende jag har. Och teoretiskt sett är det inget problem för mig. Min kropp är i sig inte opraktisk, förutom hormonerna som går bananas hela tiden. Men det ser ju inte andra. För det är just det där med vad andra ser som gör att även om jag kan ha min kropp till min person så går det inte när samhället dömer ut mig att vara någon jag inte är på grund av mitt utseende.
För varje gång någon säger "hej tjejen", "har du leg damen?" osv undrar jag förtvivlat vad det är med min kropp som säger dem att jag är just tjej. Och tillslut kommer det till att jag börjar ogilla de delarna av mig själv som signalerar till dem att jag är av kvinnligt kön.
Jag vill inte ogilla min kropp eller känna mig obekväm i den, men samhället tvingar mig till det. Jag vet inte i alla fall inte hur jag ska göra annars.
tisdag 21 februari 2012
My beliefs
Höll på att skriva "My bjäfs" istället.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva under den här rubriken. Jag tror jag gör en punktlista.
Jag tror på:
- att allt gott har ett slut (se Nelly Furtados All good things come to an end)
- att allt och alla någon gång kommer svika dig, medvetet, omedvetet, med avsikt, av misstag eller med flit, med eller mot sin vilja.
- att allt blir vad man gör det till.
- ett elitsamhälle där alla får klara sig själva och stå för sig själva för ingen annan kommer bry sig om dig i slutändan. Dvs det är din förtjänst när det går bra och det är ditt fel när det går dåligt.
- att lyssna på sig själv och vara sann sig själv är bland det viktigaste och bästa man kan göra mot sig själv.
- att intelligens är direkt kopplat till lycka. Ju smartare desto mindre lycklig alltså.
- att det finns fler än två kön.
- att vi berövas på en stor dos frihet när vi växer in i de roller vi förväntas ha på grund av etnicitet, kön, religion, sexuell läggning, handikapp, nationalitet, ålder...
- mina vänner. Och Sara Lövestam.
- att kreativitet är sunt och bra för själen. Likaså musik.
- spöken/andar.
- att alla är idioter.
- att behandla andra som de behandlar dig.
- att det mesta är psykiskt.
- att människan i grund och botten är egoist och att detta kan förklara mycket i samhället.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva under den här rubriken. Jag tror jag gör en punktlista.
Jag tror på:
- att allt gott har ett slut (se Nelly Furtados All good things come to an end)
- att allt och alla någon gång kommer svika dig, medvetet, omedvetet, med avsikt, av misstag eller med flit, med eller mot sin vilja.
- att allt blir vad man gör det till.
- ett elitsamhälle där alla får klara sig själva och stå för sig själva för ingen annan kommer bry sig om dig i slutändan. Dvs det är din förtjänst när det går bra och det är ditt fel när det går dåligt.
- att lyssna på sig själv och vara sann sig själv är bland det viktigaste och bästa man kan göra mot sig själv.
- att intelligens är direkt kopplat till lycka. Ju smartare desto mindre lycklig alltså.
- att det finns fler än två kön.
- att vi berövas på en stor dos frihet när vi växer in i de roller vi förväntas ha på grund av etnicitet, kön, religion, sexuell läggning, handikapp, nationalitet, ålder...
- mina vänner. Och Sara Lövestam.
- att kreativitet är sunt och bra för själen. Likaså musik.
- spöken/andar.
- att alla är idioter.
- att behandla andra som de behandlar dig.
- att det mesta är psykiskt.
- att människan i grund och botten är egoist och att detta kan förklara mycket i samhället.
söndag 19 februari 2012
hjälp
Alltså, om jag inte kommer på ett sätt att deala med allt det här, eller ett sätt att släppa det eller bry mig mindre så kommer det sluta illa. För jag blir galen på allt och alla och mig själv för att jag ser det överallt. Måste sluta jaga upp mig eller ens tänka på dessa saker. För jag orkar inte.
Pratar naturligtvis om att hetero- och tvåkönsnormen. De kommer bli min död. Jag kan inte sluta se allt som finns att se när man väl en gång har blivit normkritisk och bara det gör mig galen, men att toppa det så håller jag inte käften så vet man att folk kommer tycka att en är skitjobbig.
Funderar till och från att på riktigt börja dra normer till en extremgräns så folk kanske kan uppmärksamma idiotin. Ska börja säga till tjejer på jobbet att vafan gör de där, de ska vara hemma och ta hand om hushållet. Män som jobbar inom media ska fan få höra att de ska ut och hugga ved. Don't get me started on tjejer med byxor. Djävla idioter. Jag orkar inte. Jag orkar inte jag orkar inte jagorkarintejagorkarintejagor...
Jag förstår varför medelåldern för transpersoner är så låg. Man blir galen tillslut.
Pratar naturligtvis om att hetero- och tvåkönsnormen. De kommer bli min död. Jag kan inte sluta se allt som finns att se när man väl en gång har blivit normkritisk och bara det gör mig galen, men att toppa det så håller jag inte käften så vet man att folk kommer tycka att en är skitjobbig.
Funderar till och från att på riktigt börja dra normer till en extremgräns så folk kanske kan uppmärksamma idiotin. Ska börja säga till tjejer på jobbet att vafan gör de där, de ska vara hemma och ta hand om hushållet. Män som jobbar inom media ska fan få höra att de ska ut och hugga ved. Don't get me started on tjejer med byxor. Djävla idioter. Jag orkar inte. Jag orkar inte jag orkar inte jagorkarintejagorkarintejagor...
Jag förstår varför medelåldern för transpersoner är så låg. Man blir galen tillslut.
torsdag 16 februari 2012
torsdagstanke
Kom just att tänka på det där om jag skulle börja dejta killar av någon anledning. Det skulle ju i så fall behöva vara queerkillar. Det skulle behöva vara en person som skulle förstå att det inte skulle vara ett heterosexuellt förhållande, då jag inte är tjej. Det skulle även behöva vara en som kan förstå att bara för att jag råkar ha en livmoder så kommer det inte bli några biologiska barn då graviditet är helt främmande för mig.
Jag kan helt enkelt inte dejta heterokillar. Men jag har ju inga planer på att dejta någon för tillfället.
Det slog mig bara, att jag inte kommer kunna vara i ett heterosexuellt förhållande. Vilken lättnad, faktiskt.
Jag kan helt enkelt inte dejta heterokillar. Men jag har ju inga planer på att dejta någon för tillfället.
Det slog mig bara, att jag inte kommer kunna vara i ett heterosexuellt förhållande. Vilken lättnad, faktiskt.
onsdag 15 februari 2012
A moment
Moments, då tänker jag på stunder som påverkat mitt liv, som när man tänker tillbaka förändrat allt. Både åt det bra och det dåliga hållet. Jag har flera, men just nu tänker jag på två specifika, positiva i mitt vuxna liv. Och ja det står A MOMENT men jag kan inte välja.
Den första utspelade sig en sen kväll på ett bord i Hultsfred. Jag var arton och hade gjort något som jag visste att jag inte fick. Jag visste även att jag hade svikit någon som jag kände i mig var viktig, trots att vi nyss lärt känna varandra, och att risken fanns att jag kunde ha sabbat denna potentiellt fantastiska relation.
Dennes blick denna kväll är bland det mest... den såg rakt in mig och sa så mycket, den var som den starkaste laser som skar i varenda känsla jag hade i kroppen. Den var så stark att jag inte klarade av att möta den mer än någon sekund. Detta var första gången (av många det kommande halvåret) jag flyttade ihop med ett bord. Jag kunde inte titta upp. Blicken var full av svek och jag var full av skam.
Detta är stunden som jag ser som början på mitt "nya" liv. Jag hade aldrig känt så många känslor innan. Det var som att jag vaknade. Det var som att jag hade levt hela mitt liv fram tills denna stund utan känslor och tankar. Den blicken kickade igång något som gjorde att jag aldrig mer blev densamma. Och det är jag sjukt tacksam för.
Några veckor efter att jag kom hem bekräftade min pappa detta då han sa att jag förändrats efter Hultsfredsvistelsen, att jag på något sätt hade vuxit.
Mitt andra moment var när jag kom på att jag inte var heterosexuell. Detta hände på eftermiddagen den sextonde oktober 2006 i radioavdelningen av mediakorridoren. Jag stod och tittade på min vän genom en ljudisolerad ruta, en vän som jag ett tag misstänkt hade känslor för mig. Plötsligt i detta iakttagande kom tanken från ingenstans, eller det var inte från ingenstans, men det var som att den omedvetna förnekelsen inte orkade hålla emot längre och plötsligt tog sig tanken in: Jag kanske har känslor för henne också?! Jag blev stel i hela kroppen och det var som att allt stannade. Jag kunde inte annat än fortsätta titta och känna paniken smyga upp bakom mig. Där tog mitt liv sitt nästa steg.
Den första utspelade sig en sen kväll på ett bord i Hultsfred. Jag var arton och hade gjort något som jag visste att jag inte fick. Jag visste även att jag hade svikit någon som jag kände i mig var viktig, trots att vi nyss lärt känna varandra, och att risken fanns att jag kunde ha sabbat denna potentiellt fantastiska relation.
Dennes blick denna kväll är bland det mest... den såg rakt in mig och sa så mycket, den var som den starkaste laser som skar i varenda känsla jag hade i kroppen. Den var så stark att jag inte klarade av att möta den mer än någon sekund. Detta var första gången (av många det kommande halvåret) jag flyttade ihop med ett bord. Jag kunde inte titta upp. Blicken var full av svek och jag var full av skam.
Detta är stunden som jag ser som början på mitt "nya" liv. Jag hade aldrig känt så många känslor innan. Det var som att jag vaknade. Det var som att jag hade levt hela mitt liv fram tills denna stund utan känslor och tankar. Den blicken kickade igång något som gjorde att jag aldrig mer blev densamma. Och det är jag sjukt tacksam för.
Några veckor efter att jag kom hem bekräftade min pappa detta då han sa att jag förändrats efter Hultsfredsvistelsen, att jag på något sätt hade vuxit.
Mitt andra moment var när jag kom på att jag inte var heterosexuell. Detta hände på eftermiddagen den sextonde oktober 2006 i radioavdelningen av mediakorridoren. Jag stod och tittade på min vän genom en ljudisolerad ruta, en vän som jag ett tag misstänkt hade känslor för mig. Plötsligt i detta iakttagande kom tanken från ingenstans, eller det var inte från ingenstans, men det var som att den omedvetna förnekelsen inte orkade hålla emot längre och plötsligt tog sig tanken in: Jag kanske har känslor för henne också?! Jag blev stel i hela kroppen och det var som att allt stannade. Jag kunde inte annat än fortsätta titta och känna paniken smyga upp bakom mig. Där tog mitt liv sitt nästa steg.
tisdag 14 februari 2012
My best friend
...har jag flera av. TB var min första. W är nog min äldsta. Men även C är en ibland. Och T är viktig. Och E ligger på paus. Och så har jag dem som jag inte har längre.
Men om en bästa vän är en sådan som man smsar i kaos och när stora nyheter dyker ner, en som man vet att man inte kan leva utan, som har påverkat ens liv mycket och som alltid har svar, ja då kan jag inte säga någon annan än H.
H och jag träffades en decembereftermiddag i en förort på samma bokstav som senare blev vårt gemensamma hem. Det var beundran på en gång och min dåvarande bästa vän sa att jag skulle bli SÅ kär i H. Men det blev något så mycket finare än så.
Nu, tre år senare har vi hjälp varandra genom våra hittills värsta psykiska episoder, break ups och kriser, vi har haft sjukt kul och H är numera min bästa terapeut. Men vi har även hunnit växa ihop på många sätt men även växa isär på vissa andra.
Jag överdriver inte när jag säger att vissa saker hade varit väldigt mycket svårare utan H.
(Observera att jag utelämnade min partner eftersom det för mig är självklart att en partner är en bra vän plus mycket mer.)
Men om en bästa vän är en sådan som man smsar i kaos och när stora nyheter dyker ner, en som man vet att man inte kan leva utan, som har påverkat ens liv mycket och som alltid har svar, ja då kan jag inte säga någon annan än H.
H och jag träffades en decembereftermiddag i en förort på samma bokstav som senare blev vårt gemensamma hem. Det var beundran på en gång och min dåvarande bästa vän sa att jag skulle bli SÅ kär i H. Men det blev något så mycket finare än så.
Nu, tre år senare har vi hjälp varandra genom våra hittills värsta psykiska episoder, break ups och kriser, vi har haft sjukt kul och H är numera min bästa terapeut. Men vi har även hunnit växa ihop på många sätt men även växa isär på vissa andra.
Jag överdriver inte när jag säger att vissa saker hade varit väldigt mycket svårare utan H.
(Observera att jag utelämnade min partner eftersom det för mig är självklart att en partner är en bra vän plus mycket mer.)
måndag 13 februari 2012
My day
Var en helt okej dag. Även om de flesta dagarna flyter ihop med varandra nu för tiden. Vi sov länge (okej jag åtminstone), åt nybakat bröd till frukost, gick en promenad i solen och utforskade förorten som vi bott i i två år... Hittade en lekpark, gungade och jag hoppade långt, skänkte kläder till någon Erik, fick ryck och gick ett varv med dammtrasa i lägenheten (städning har blivit lite av en drog för mig), åt hemmaburgare och kladdkaka och hemmagjord vaniljglass (är sådan lyx okej när en är arbetslös?) och chillade framför tvn.
Det var en skön dag. Och det enda jag har varit upprörd över är min sambos egenskap att hamstra påsar. När man tror att man rensat bland alla så hittar men en ny gömma. Det är ingen hejd!
Det var i alla fall skönt att inte vara arg. Det är få dagar sådan ro händer.
Det var en skön dag. Och det enda jag har varit upprörd över är min sambos egenskap att hamstra påsar. När man tror att man rensat bland alla så hittar men en ny gömma. Det är ingen hejd!
Det var i alla fall skönt att inte vara arg. Det är få dagar sådan ro händer.
lördag 11 februari 2012
My definition of love
Jag tänkte börja lite emo.
Kärlek var länge något jag inte hade mycket för. Jag startade mitt liv med så många olyckliga kärlekar att jag tillslut lärde mig att njuta av dem. Det var ju till och från i alla fall bättre än att känna inget alls. Men det är ju ändå ingen höjdare.
Jag har nog inte så mycket för kärlek idag heller. Eller jo, vissa typer av kärlek. Det är bara en kärlek jag inte har så mycket för, den där intensa, helt galna som gör att man aldrig kan fatta ett korrekt beslut, man har alltid någon annan i åtanke, man är liksom inte sig själv och det slutar alltid i kaos. Visst, det kanske är kul ett tag, när det funkar. Typ som en fylla, men inte så roligt i längden eller efteråt. Det kan väl otvivelaktigt vara kärlek? Gränsat till besatthet.
Kärlek är som salt. Det är något som förstärker de andra känslorna gällande det man är kär i. Kärlek är att vilja ha något i sitt liv. Kärlek är att känna vad kroppen säger. Kärlek är att känna. Kärlek är som salt.
Kärlek var länge något jag inte hade mycket för. Jag startade mitt liv med så många olyckliga kärlekar att jag tillslut lärde mig att njuta av dem. Det var ju till och från i alla fall bättre än att känna inget alls. Men det är ju ändå ingen höjdare.
Jag har nog inte så mycket för kärlek idag heller. Eller jo, vissa typer av kärlek. Det är bara en kärlek jag inte har så mycket för, den där intensa, helt galna som gör att man aldrig kan fatta ett korrekt beslut, man har alltid någon annan i åtanke, man är liksom inte sig själv och det slutar alltid i kaos. Visst, det kanske är kul ett tag, när det funkar. Typ som en fylla, men inte så roligt i längden eller efteråt. Det kan väl otvivelaktigt vara kärlek? Gränsat till besatthet.
Kärlek är som salt. Det är något som förstärker de andra känslorna gällande det man är kär i. Kärlek är att vilja ha något i sitt liv. Kärlek är att känna vad kroppen säger. Kärlek är att känna. Kärlek är som salt.
en rysning som en svallvåg
genom hela kroppen
upp till huvudet
så stark så den gjorde mig yr
och tog sig ut genom ögonen
A Balladeer - Poster Child (for Matthew Shepard)
genom hela kroppen
upp till huvudet
så stark så den gjorde mig yr
och tog sig ut genom ögonen
A Balladeer - Poster Child (for Matthew Shepard)
fredag 10 februari 2012
hbtq i livet
En dag kommer jag explodera och spy ut allting i ett brutalt verbalutbrott. Allt jag bara sväljer hela dagarna.
Eller så kommer jag implodera i och med att jag aldrig får ut det och bara fortsätter svälja tills det äter upp mig inifrån och jag tynar bort av förlorad kraft och hopplöshet.
Eller så kommer jag implodera i och med att jag aldrig får ut det och bara fortsätter svälja tills det äter upp mig inifrån och jag tynar bort av förlorad kraft och hopplöshet.
hbtq i media II
Innan det drog igång, bara för några månader sedan, kanske ännu kortare, innan det började diskuteras och debatteras hen och homoriot och tvångssteriliseringar och hbtq i media så levde jag fortfarande i en illusion om att Sverige var ett vettigt land och att majoriteten av befolkningen inte var idioter (nu ljög jag, jag utgår alltid ifrån att alla är idioter), men ju mer det nämns i media desto mer ledsen, arg och uppgiven blir jag.
Jag vet att uppmärksamhet alltid är bra och att detta antagligen är ett jättebra steg på vägen. Men det betyder inte att det inte är jobbigt. För varje gång någon yttrar något idiotiskt om just detta ämne så mår jag så djävla dåligt. Och jag önskar verkligen att jag inte blev så träffad.
Jag vet att uppmärksamhet alltid är bra och att detta antagligen är ett jättebra steg på vägen. Men det betyder inte att det inte är jobbigt. För varje gång någon yttrar något idiotiskt om just detta ämne så mår jag så djävla dåligt. Och jag önskar verkligen att jag inte blev så träffad.
hbtq i media
Jag önskar att jag var mer ovetandes. Jag önskar att jag inte brydde mig. Jag önskar att jag var någon annan.
Ju mer det diskteras desto sämre mår jag.
Ju mer det diskteras desto sämre mår jag.
torsdag 9 februari 2012
What I ate today
Mjuk pepparkaka, GI-bröd med smör, ett hårdkokt ägg med salt, två tredjedelars ferraribil, stekt potatis, fem köttbullar, ett stekt ägg, potatismos, tre köttbullar, sås, en choko, ett litet glas mjölk med mycket oboy, den sista tredjedelen ferrarin, en geisha, en apelsin och en till GI-macka.
Tråkiga frågor förtjänar tråkiga svar.
Tråkiga frågor förtjänar tråkiga svar.
onsdag 8 februari 2012
My parents
Mina föräldrar gjorde både ett bra och dåligt jobb med uppfostran. Det bra var att, av vad jag minns, så var de rätt fria med sådant som jag idag tycker är väldigt viktigt; jag tvingades inte in i några roller. De måste ha varit väldigt bra på det, annars måste jag ha fattat oerhört mycket saker själv. Jag kände mig aldrig tvingad av mina föräldrar att bete mig eller vara på vissa sätt (jo, min mamma försökte tvinga mig i klänning några gånger)och det älskar jag dem för. Däremot var jag nog rätt bortskämd, vilket jag har märkt i vuxen ålder då jag har väldigt svårt att ta de gånger jag inte får som jag vill.
Jag vet inte så mycket om mina föräldrar, jag kommer från en familj där man håller varandra på avstånd. Vi pratar om det vi gör och så, men inte så mycket djupare. Ibland kan jag önska att vi var mer som andra familjer som jag faktiskt trodde bara fanns på tv, du vet de där som är skitnära varandra, men fan jag har upptäckt att de finns på riktigt också. Men ofta tycker jag att det är skönt att det är som det är och att jag kan välja vilka personer som ska komma närmast mig.
Jag borde fokusera på det som faktiskt är väsentligt, att mina föräldrar faktiskt är skitbra när det kommer till saker som är viktiga för mig. De är såna där praktexempel på föräldrar känns det ibland som. Såna som älskar sina barn oavsett (okej jag har ju inte testat att bli tungt kriminell och sett vad de skulle tycka om det)vad de gör för val i livet eller vilka de visar sig vara. Jag har aldrig hört något negativt om mina livsval från mina föräldrar, varken om att min estetiska sida får välja yrke eller om min sexualitet eller min könsidentitet. Det är som att de fattar precis vad jag menar, att jag alltid varit samma person och nu bara sätter etiketter på mig. Du vet den där "så länge du är lycklig".
Jag har faktiskt ingenting att klaga på, förutom det där med curlingen då. Det kan visserligen vara för att jag inte träffar dem så ofta längre. Jag har funnit att det funkar bäst på avstånd. Telefonkontakt, absolut, men att bo hemma var ingen höjdare, och att hälsa på för länge är farligt det med.
Jag skulle önska att varenda unge kunde ha föräldrar som mina, och att varenda habtqi-person skulle ha förstående föräldrar som mina. Det är illa att vissa föräldrar ska göra val, som redan är svåra för en, ännu svårare. Jag fick det tvärt om. Jag är skitnöjd.
Jag vet inte så mycket om mina föräldrar, jag kommer från en familj där man håller varandra på avstånd. Vi pratar om det vi gör och så, men inte så mycket djupare. Ibland kan jag önska att vi var mer som andra familjer som jag faktiskt trodde bara fanns på tv, du vet de där som är skitnära varandra, men fan jag har upptäckt att de finns på riktigt också. Men ofta tycker jag att det är skönt att det är som det är och att jag kan välja vilka personer som ska komma närmast mig.
Jag borde fokusera på det som faktiskt är väsentligt, att mina föräldrar faktiskt är skitbra när det kommer till saker som är viktiga för mig. De är såna där praktexempel på föräldrar känns det ibland som. Såna som älskar sina barn oavsett (okej jag har ju inte testat att bli tungt kriminell och sett vad de skulle tycka om det)vad de gör för val i livet eller vilka de visar sig vara. Jag har aldrig hört något negativt om mina livsval från mina föräldrar, varken om att min estetiska sida får välja yrke eller om min sexualitet eller min könsidentitet. Det är som att de fattar precis vad jag menar, att jag alltid varit samma person och nu bara sätter etiketter på mig. Du vet den där "så länge du är lycklig".
Jag har faktiskt ingenting att klaga på, förutom det där med curlingen då. Det kan visserligen vara för att jag inte träffar dem så ofta längre. Jag har funnit att det funkar bäst på avstånd. Telefonkontakt, absolut, men att bo hemma var ingen höjdare, och att hälsa på för länge är farligt det med.
Jag skulle önska att varenda unge kunde ha föräldrar som mina, och att varenda habtqi-person skulle ha förstående föräldrar som mina. Det är illa att vissa föräldrar ska göra val, som redan är svåra för en, ännu svårare. Jag fick det tvärt om. Jag är skitnöjd.
måndag 6 februari 2012
My first love
Jag minns inte vem som var först, det var så fruktansvärt många jag trodde mig vara kär i när jag var liten. Men om vi bortser från månen som var min stora crush i kanske femårsåldern så ligger nog min lågstadiefröken bra till. Jag har ingen aning om varför, hon var väl kanske trettiplus ;)
Jag minns i alla fall att jag berättade detta för min dåvarande bästa vän och hon frågade "betyder det att du är lesbisk?" Det tyckte jag var väldigt obekvämt och svarade något om att nej det är jag inte och att man kan vara kär i sin lärare utan att vara lesbisk. Det var antagligen där min långa förnekelse började.
Nu i efterhand tycker jag att det är obehagligt att barn i sjuårsåldern vet vad man "ska" vara kär i för kön och kan stämplarna.
Jag minns i alla fall att jag berättade detta för min dåvarande bästa vän och hon frågade "betyder det att du är lesbisk?" Det tyckte jag var väldigt obekvämt och svarade något om att nej det är jag inte och att man kan vara kär i sin lärare utan att vara lesbisk. Det var antagligen där min långa förnekelse började.
Nu i efterhand tycker jag att det är obehagligt att barn i sjuårsåldern vet vad man "ska" vara kär i för kön och kan stämplarna.
söndag 5 februari 2012
Introduce myself
Jag heter något, som är rätt oväsentligt faktiskt, och jag är i den första halvan av tjugoårsåldern. Jag hade en uppväxt som jag saknar och längtar tillbaka till och det är väl en definition av en bra uppväxt. Jag överlevde skilda föräldrar genom att tycka att det var skönt. Och tyst. Jag åkte inlines och drömde om att bli konstnär, uppfinnare, bergsklättrare och lampsamlare.
Mina mindre charmiga sidor är prestationsångest, tvångstankar, hypokondri, konstant PMS, bitterhet, lättstötthet, långsynthet, [fyll i med valfri dålig grej]-het. Bättre dagar kan jag vara busig och spontan, städtokig, estetisk, glad... eh. Uppenbarligen lider jag av samma som alla andra, att kunna hitta fler dåliga saker än andra.
Jag spenderade mina första nitton år att följa det typiska livschemat. Jag gjorde som man skulle, det man skulle och tänkte nog inte en tanke. Jag läste samhällskunskap med mediainriktning i en mellanstor svensk stad och hade planer på att bli fotograf eller jobba på TV. Jag spelade innebandy och lärde mig spela valthorn och bas. Jag var även tonårspolitisk i Ung Vänster och allt detta till soundtracket av The Ark.
När jag var nitton blev jag väckt och jag påbörjade min resa till utomnormernas land. Jag läste Brudens blogg och Stjärnor utan svindel och blev gay, slutade skolan och innebandyn och flyttade till storstaden. Här har jag mest blajjat* i några år och vägrar växa upp. Tänker att livet kan börja en annan dag.
Min identitet är ganska flytande och förvirrande och det gör att det där med pride och normkritik och könsidentitet och queer och trans och normer över lag är väldigt viktigt för mig. Men det kommer nog dyka upp på andra punkter. Och det framgår nog rätt tydligt i bloggen ändå.
Det där var väl en semikryptisk historia fram till nu och resten finns ju i bloggen.
*Pluggat folkhögskolefilm, varit full, jobbat på skitjobb, slängt kärlek omkring mig med olika mottaganden, hängt med kids, pluggat ännu mer, varit nykter, funnit ett av drömyrkena, jobbat på bästa jobbet, träffat många vänner, spelat musik i band, hittat och tappat bort mig själv om och om igen och ganska mycket mer säkert.
Mina mindre charmiga sidor är prestationsångest, tvångstankar, hypokondri, konstant PMS, bitterhet, lättstötthet, långsynthet, [fyll i med valfri dålig grej]-het. Bättre dagar kan jag vara busig och spontan, städtokig, estetisk, glad... eh. Uppenbarligen lider jag av samma som alla andra, att kunna hitta fler dåliga saker än andra.
Jag spenderade mina första nitton år att följa det typiska livschemat. Jag gjorde som man skulle, det man skulle och tänkte nog inte en tanke. Jag läste samhällskunskap med mediainriktning i en mellanstor svensk stad och hade planer på att bli fotograf eller jobba på TV. Jag spelade innebandy och lärde mig spela valthorn och bas. Jag var även tonårspolitisk i Ung Vänster och allt detta till soundtracket av The Ark.
När jag var nitton blev jag väckt och jag påbörjade min resa till utomnormernas land. Jag läste Brudens blogg och Stjärnor utan svindel och blev gay, slutade skolan och innebandyn och flyttade till storstaden. Här har jag mest blajjat* i några år och vägrar växa upp. Tänker att livet kan börja en annan dag.
Min identitet är ganska flytande och förvirrande och det gör att det där med pride och normkritik och könsidentitet och queer och trans och normer över lag är väldigt viktigt för mig. Men det kommer nog dyka upp på andra punkter. Och det framgår nog rätt tydligt i bloggen ändå.
Det där var väl en semikryptisk historia fram till nu och resten finns ju i bloggen.
*Pluggat folkhögskolefilm, varit full, jobbat på skitjobb, slängt kärlek omkring mig med olika mottaganden, hängt med kids, pluggat ännu mer, varit nykter, funnit ett av drömyrkena, jobbat på bästa jobbet, träffat många vänner, spelat musik i band, hittat och tappat bort mig själv om och om igen och ganska mycket mer säkert.
Ljuva återfall
Hahaha! Jag fick just ett återfall i något jag verkligen inte trodde jag skulle få återfall i! Vintern/våren 2008 och en viss person. Ja jösses. Det kom som en släng genom datorskärmen och fick mig att minnas den där känslan jag hade några veckor då. Det var både fint och jobbigt då. Nu var det mest fint och roligt. Haha. Förlåt, för kryptoniten. Jag pratar om hon jag kallade för Tess.
Lite aktivitet kanske
Jag tänkte kanske göra en sån här lista. För att inte bara blogga om jobbiga transtankar. Det kanske finns något spexigt i andra delar av mitt liv också, vem vet.
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Ett steg på transstigen
Här om veckan tog jag ett steg som gjorde mig både mer stabil och mer förvirrad på samma gång. Jag spenderade en kort semester med en transkille och mitt huvud gick på högvarv nästan hela tiden. Inte så mycket om honom, men om mig. Jag förstår att alla inte är likdana, känner likadant eller tänker likdant, men jag kände någonstans där att jag inte var lika mycket i det. Det var inte lika starkt för mig. Jag kände inte att det på samma sätt som för han var det viktigaste i världen att jag skulle vara kille. Jag kan inte riktigt förklara det, men för tillfället insåg jag nog att jag inte är kille.
Så då tänkte jag åt andra hållet, är jag kvinna då? Det är som att någonting i mig svara på den frågan väldigt fort. Det är som att någon frågar dig skulle du vilja bada naken i den här bassängen med hungriga hajar? Du känner i hela kroppen vad det är för svar.
Så vad ÄR jag då? Då slog en helt ny typ av förvirring. Okej, jag är inte kvinna, jag är inte man... va fan. Ja, jag har definierat mig som intergender ett tag nu, men det har varit lite blandat med tankar om att kanske vara transkille. Nu när jag för tillfället fastställt att jag inte är det så blev det så bestämt. DU HAR INGET KÖN.
Det ÄR förvirrande när man inser att man är något som enligt samhället inte finns. Men jag antar att jag finner mig i det och växer in i det någongång. Eller växlar över och definierar mig som något annat. Jag älskar att man inte behöver bestämma. Inte i min värld i alla fall.
På tal om dessa vändande insikter, här om dagen var det första gången på säkert flera månader som jag gillade mina bröst. Det var skönt. För jag orkar inte bråka med mig själv om att inte gilla min kropp. Jag vill kunna definiera mig som det jag vill och ändå ha den kroppen jag har och gilla den. Så nu har jag bara på mig det linnet som jag uppskattar mina bröst i. Haha.
Så då tänkte jag åt andra hållet, är jag kvinna då? Det är som att någonting i mig svara på den frågan väldigt fort. Det är som att någon frågar dig skulle du vilja bada naken i den här bassängen med hungriga hajar? Du känner i hela kroppen vad det är för svar.
Så vad ÄR jag då? Då slog en helt ny typ av förvirring. Okej, jag är inte kvinna, jag är inte man... va fan. Ja, jag har definierat mig som intergender ett tag nu, men det har varit lite blandat med tankar om att kanske vara transkille. Nu när jag för tillfället fastställt att jag inte är det så blev det så bestämt. DU HAR INGET KÖN.
Det ÄR förvirrande när man inser att man är något som enligt samhället inte finns. Men jag antar att jag finner mig i det och växer in i det någongång. Eller växlar över och definierar mig som något annat. Jag älskar att man inte behöver bestämma. Inte i min värld i alla fall.
På tal om dessa vändande insikter, här om dagen var det första gången på säkert flera månader som jag gillade mina bröst. Det var skönt. För jag orkar inte bråka med mig själv om att inte gilla min kropp. Jag vill kunna definiera mig som det jag vill och ändå ha den kroppen jag har och gilla den. Så nu har jag bara på mig det linnet som jag uppskattar mina bröst i. Haha.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
