Det är svårt att blogga på tåg med touchtelefon

Det är något med att åka tåg och titta ut på ett mulet höstsverige. Och Melissa Horn är nästan mer spot on nu än någonsin. Jag hatar att jag här börjat tänka på det igen, men jag gör det för att kunna ta död på det, en gång för alla. En sista ansträngning utan att fly tankarna för att för en gång skull komma fram till något så jag kan agera och tillsist skjuta nackskott på skiten.

Min hjärna här blivit trött och matt. Den orkar inte grubbla mer. Jag har tagit död på den. Jag borde ta hand om den, men vad ska man göra? Det är inte som att livet och identitetskriser försvinner bara sådär.

Transångesten

Okej, jag har en ny teori. Allt för att jag ska slippa inse att jag är trans. Alltså fyfan vilken ångest jag haft den här veckan. Och varit så sjukt förvirrad.

Jag har inget problem (okej i alla fall inte jätte) med att se mig som intergender. Det ger inte jättemycket ångest. Men jag får som för mig att det ändå inte finns och att alla intergender någongång korsar gränsen och passerar över till ett kön, och inte allt för sällan inte det kön man föddes med. Och jag är på inget sätt tillfreds med denna tanke. Och ja jag vet att jag i slutändan bara kommer vara mig själv oavsett och att det inte kommer vara konstigt. Men det är ju fan så jobbigt för det.

Min nya teori är att jag inte kan se mig i något som förväntas av mig. Det VET jag för så har det alltid varit, fast oftast med uppgifter. Fast det brukar vara tvärt om, att jag älskar att göra saker som inte förväntas av mig, även om de kan vara asjobbiga eller skittråkiga. Kan tänka mig att detta är någon slags subgenre till prestationsångesten. Att jag känner att jag inte kan prestera så bra som det förväntas av mig så istället avsäger jag mig allt som jag kan som förväntas av mig.

Det var en liten kommentar av C som startade all ångest och som även är grunden till denna teori. Men det är ju på riktigt,tror du inte jag märkt det? Vi har pratat om det länge, undrat när du skall komma ut som trans. Det är så obvious.

Jag hatar såna kommentarer. Samma sak när folk sa det om mig när jag blev gay. Det får mig att känna att jag inte alls är trans. Förväntas det av mig? Fuck you. Jag är ingenting. Sluta placera mig. Jag är inte trans. Jag är jag.

Dessutom kom jag på att det enda jag vill vara man för är alla de anledningarna som jag aldrig kommer kunna få ändå: längre, större, biffigare, bredare axlar, mindre höfter. Jag vill egentligen bara ha en manskropp och det kommer ingen utrening i världen ge mig, så why bother. Jag vill inte byta namn, ha mörkare röst eller mer håväxt. Det spelar ingen roll vad mitt juridiska kön är om jag ändå inte kan ändra det till inget alls eller ett tredje.

Jag tror att jag för tillfället faktiskt bara vill vara ingenting. Kanske inte behöver göra ett statement av det, låta folk säga hon, men för min egen del är jag inget alls. Jag tycker det är obekvämt att placera mig i ett kön eller använda könsbestämda uttryck. Det är som att gå klädd i ett klädesplagg som inte alls är du.

Men allt det här kan ju vara bara bortförklaringar för att jag är så d.j.ä.v.l.a rädd och vilsen.

Fem år senare

Det är hösten 2006 all over again. C är min nya A.J. Men det är inte samma sak. Inte lika spännande, inte lika roligt. Bara jobbigt.

Comin' 'round the mountain

Den här friska, kalla tidighöstluften gör mig galen! Det påminner om allt jag inte längre vill minnas. Samma sak varje år.

Börjar dock försöka få mig själv att tänka i nya banor. Orkar inte vara arg hela tiden längre.

Pride

Måndag morgon, min semester har inte ens börjat än och den där speciella, bitande, starka, kittlande, fantastiska Pridekänslan har ändå infunnit sig. den där känslan om att det här är viktigt, att framför mig här jag en vecka full av det som ligger mig närmast hjärtat och allt jag kämpar för. en vecka som betyder mer än någon annan och som kommer innehålla fler känslor är alla andra sammanlagt på hela året. en vecka av gemenskap och känslan av att det är jag som är normal och resten av världen utanför som är helt ute och cyklar. en vecka av kärlek. en vecka av tårar. en vecka av vänskap. En vecka av stolthet. Och framförallt en vecka av glädje och komplett galenskap. Låt Pride börja, bussarna är prideflaggbeklädda och jag är redo.