Ganska överflödigt

Vad får man om man slänger in 964 flator i en lokal och adderar två på en scen? Jo, en Tegan & Sara-spelning.

Nu är konserthösten över. Det började med Green Day, för andra gången, för en och en halv månad sedan, det fortsatte med en Kentinspirerad Lasse i början på november. Sen kom datumet som antagligen kommer etsa sig fast lika hårt som nionde maj - tionde november - och fantastiskt underbara, übersnygga Pink. Wow. Allt avslutades igår med ett, i jämförelse med de andra, rätt snabbinlyssnat Tegan & Sara. Pink vann, Pink var bäst, Pink gick om både Flogging Molly och Green Day 2005 i scenframträdande. Vilken kvinna...

Jag har små, små flugor som stryker sig längs fönstret vid min blomma...

Mina andningsbesvär är tillbaka. Som den hypokondriker jag är vill jag tro att det är psykiskt och som den före detta innebandyspelaren jag är vill jag tro att det är ansträngningsastma som hör ihop med att jag just börjat träna igen. Och som den psykiskt bevandrade min kombo är tycker hon att det låter som ångest.

Ångest har jag, ja. Jag vet bara inte när jag ska tänka på det. Det är så mycket annat just nu som jag inte vill förstöra, men ju längre det går desto värre blir det. Så fort någon frågar om jobb så börjar jag i princip skrika. Det är inte vanlig arbetslöshetspanik, nej jag har ju självklart försatt mig i exakt samma situation som i våras. Och nu klarar jag inte av att skriva eller tänka mer på det. Men jag tror att jag måste få det ur vägen, för jag kan inte ignorera det hur länge som helst. Jag önskar bara att jag någonsin kunde ha ett jobb som jag inte mår dåligt av, innan, under eller efter arbetstid.

I övrigt försöker jag komma på vad jag ska göra i vår och med resten av mitt liv. Rastlösheten slåss med bekvämligheten. Måste jag fatta dessa beslut själv? Kan inte någon bara slänga in mig i något?

Rekonstruktion eller psychostalking

Årstider kan rota upp så mycket gammalt. När det blir vår igen kan man helt plötsligt inte leva i nuet, i den våren man befinner sig, utan kastas tillbaka till förra årets vår. Jag lever för tillfället förra årets höst. Eller, det gör jag ju inte, men jag påminns konstant om den, och vissa egna medvetna val för mig också tillbaka till den.

Det har varit och nosat på mig flera gånger de senaste veckorna; höstluften, regnet, höstvädret i största allmänhet, har hintat om förra hösten. Och idag när jag stannade till i Bronx slog det hårdare än bara små fragment. Bronx som ändå är en station jag passerar var dag och inte brukar ägna några större tankar. Opålitliga Bronx.

Jag såg framför mig allt som hänt där och i anslutning till stationen och området. På den här perrongen har jag kramats hårda farväl och sagt viktiga sista ord i jobbiga konversationer. Några hundra meter bort kramade jag bort en kort natt eftersom det ansågs viktigare än lite sömn mellan mina brutala arbetspass. Ännu några hundra meter bort började allt (eller nej, det finns ingen början på det, men en slags början, eller ett nytt kapitel, om vi vill kalla det så) med orden "jag vill inte gå hem själv ikväll". Jag minns det så väl. Jag visste precis vad de orden betydde. Jag önskade att de betydde det jag visste att de betydde. Och ändå trodde jag att jag skulle komma undan med det. Jag trodde att jag kunde både få det och inte få det.

Då slår mig en annan tanke. Jag har gjort Stockholm personligt. Jag som inte trodde det gick kan nu referera till olika platser och har minnen och åsikter om dem. Jag antar att det är ett tecken på att det börjar bli ens hem.

Tillbakakastandet av hösten fortsatte i alla fall, förutom Bronxminnena, är jag på väg till gymmet, det som höll mig ovenför ytan förra hösten och vintern, med Pink i öronen. Gym och Pink är bästa kombon. Pink som hade sin storhetstid hos mig i vintras. Varenda låt kunde kopplas till en viss en, och det är klart att det påminner, även om låtar och person inte hör ihop längre mer än i minnet.

Så här står jag på Bronx och rekonstruerar förra hösten, förutom en sak: jag har bytt gym. Endast av geografiskt bäkvämare skäl har jag bytt gym, till det som ligger mitt emot din lägenhet. Jag tänker att varför inte slänga ihop allt på en gång. Oavsett om det blir realistiskt eller inte.

Så där springer jag på löpbandet, med Pink som peppar mig till endorfinkickar, och har utsikt rätt in i din lägenhet. Fantastiskt. Hade det här varit någon gång under den förra halvan av året hade jag gjort liknelse efter liknelse med att springa mot dig men inte komma någonstans. Men det gör jag inte. För oavsett hur tillbakakastad och påmind jag blir så trycks jag inte ner. Längre. Jag ser din lägenhet och minns allt som hänt där, både långt före och efter. Men jag känner det inte längre. Det är bara en del av allt nu. Det är skönt. Men jag är rädd att det bara är en topp. Att jag bara för tillfället omedvetet blockerar det. Och när man tror att man är säker och minst anar det, då slår det till igen. Men så tänker jag att någon gång måste det ju släppa också. Och det är ju faktiskt november nu.

Det var en gång en banan som skulle korsa en isig väg...

Jag har inte saknat det så mycket faktiskt. Bloggandet. Det blev som allt annat, en ångest som jag tillslut insåg att jag inte behöver utsätta mig för om jag inte vill. Men på sistone har det krupit lite. Hoppat lite i mig. Meningar har formulerats. Meningar som har velat upptas av fler än bara konstrueraren själv. Ibland vill man känna sig kunnig och fyndig och som världens bästa meningsbyggare. Och så tänker jag, bloggar idag är ju så ångestlösa som det bara går. Enbart gemener, felplacerade skiljetecken och inte speciellt sammanhängande. Varför ska jag känna ångest inför något sådant? För att jag inte jobbar så. Men anyway. Det är ju trevligt med en bärbar i sängen.

Ikväll har sänggåendet hindrats av planering inför ett bildkollage av 2009. Sådant jag gör varje år på Bilddagboken. Förra årets kom inte längre än till planeringsstadiet eftersom jag inte visste vad jag skulle visa eller skriva när det flesta månaderna bara hade varit mörker och inget att skylta med. Det fick mig att fundera över de senaste åren. De åren som jag kan koppla till mitt nuvarande liv, för de innan känns som de tillhör en annan era. Det jag kom fram till var i alla fall detta.

2006 tågade på i gammal god anda, tills det slängde sig på rygg och kastade om och allt blev nytt och stort. Det byggde upp och banade vägen inför det bästa året (och även banangeggan och denna blogg) någonsin - 2007.
2007 var bra rakt igenom. Det var gammalt och nytt, stabilt och spännande. 2007 halkade in på 2008 och det goda höll i sig, men ju bättre det blev desto halare blev det också. Det slutade med ett försök till en omöjlig inbromsning och en krasch och vips så var det det värsta möjliga året. 2008 brann ut och 2009 fick plocka upp spillrorna, krascha lite mer i dem (det är ju ändå spikmattans år) och sen bygga och styra upp. 2009 var transportsträckan som för otåliga personer som jag inte riktigt har tålamod med men som är nödvändigt för att kunna gå vidare. Om 2008 hade tagit vara på sin egen skit och inte skickat den vidare så hade nog även 2009 kvalat in som ett toppår. Men nu har 2009 gjort ett bra jobb, vi är tillbaka på banan och jag känner att 2010 blir året att satsa på nytt. Utgången ser bra ut, nu lämnar vi den här röran bakom oss. Kom nu banangegga, så går vi.

En sax, någon?

Idag fick jag upp en bild i huvudet av hur jag känner mig. Jag vet inte var den kom ifrån, men det var en typiskt tecknad bild. Men eftersom jag är askass på att rita så får jag beskriva den istället.

I ena änden står du och hånskrattar och ser ut som en ond seriefigur; rakryggad, stabil och skrattandes rakt upp i luften med stängda ögon. I ena handen håller du hårt i några gummiband. Några meter bort i andra änden av gummibanden sitter jag fast och jag stretar allt vad jag orkar för att komma loss, för att få banden att gå sönder, för du kommer inte släppa.

Så skulle jag nog illustrera hur jag känner mig ibland. En väldigt elak bild, det är inte med flit. Du är trots allt inte ond. Men sen hände något. Helt plötsligt gick banden av. Jag känner mig för tillfället nästan helt oberoende av dig. Det känns kanske lite som att jag ryckte mig loss. Men faktiskt ännu mer som att du bara tröttnade, släppte, vände ryggen åt och gick. Och här står jag med gummiband fästa i ryggen och undrar varför du inte drar i mig längre.

Det är egentligen två olika uppsättningar gummiband jag pratar om. De första, som sitter fast, är mina egna band till dig som jag försöker springa ifrån. Och de andra, som bara hänger, är dina.

Men varför känner jag att dina bara hänger? Bryr du dig inte? Är du inte rädd för att släppa iväg mig för att du inte vill ha mig? Släpper du iväg mig för att du vet att det är det jag behöver? Eller är du inte rädd att släppa iväg mig för att du vet att hur långt jag än springer så kommer jag alltid hitta tillbaka? Oavsett vad så har jag känt att de har varit slappa ett tag nu, och jag undrar liksom varför?

Hur som helst var det mina egna band som jag kände släppte idag. Och bara det är ju en otrolig vinst. Jag vet inte för hur länge det kommer kännas så, men bara att jag vet att det är möjligt känns otroligt bra. Jag orkar inte längre vara så här beroende av någon. Det är skönt när man märker att det går framåt.

Allting har sin gång, men måste gången va' så lång?

Som kommunismen

I en stuga i ett vinterparadis.

Det är så tyst att jag skulle kunna höra varenda tanke. Förutom att jag inte har några. Helt tomt. Utom en: Dig.

Jag älskar dig så mycket min vän att jag vill verkligen att du ska uppleva det här. Du förtjänar det. Men jag fick inte ge det till dig.

Jag tittar upp mot en stjärnhimmael så klar så det finns inget slut. Senast jag såg något sådant faktastiskt var med dig i augusti. Jag ser stjärnor falla en efter en och jag önskar bara en sak: att du var här. Jag önskar så att du var här. Det är just därför du inte kan vara det. Det är därför du inte är här.

Jag har stängt av min telefon och jag håller mig så lite uppkopplad på nätet som möjligt. Jag försöker att inte tänka på allt där borta, i mitt vanliga liv, som får mig att må dåligt. För här är allt bra. Här gör allt mig lycklig. Därför är det bra att du inte är här. För det fungerar inte lika bra i praktiken som i teorin.

Enda nackdelen är att man fryser tårna av sig, så jag ska gå in och värma dem vid den öppna spisen.

En vanlig busstur

Det som rör sig i mitt huvud när jag åker 173an. Den som jag inte längre klarar av att åka, för att den passerar allt för mycket.

"Här åker allt du hade. Allt som gjorde dig lycklig. Allt som du behövde. Allt som du gav upp för ett ligg. Djävla pucko."

En om året gör Anna trasig

Så, jag följer schemat fullt ut.

Julen 2005 & våren 2006 - Alex
Hösten 2006 & våren 2007 - Andrea
Hösten 2007 & vintern 2008 - Bögen
Våren 2008 (jag hann med en snabbis) - Jag kallar henne Tess
Hösten 2008 & nu - P.P.H.A.N. (=Pågående projekt har aldrig namn)

Känns bra att jag har ett schema, jag som är beroende av stabilitet och rutiner. Jag önskar bara att jag kunde bryta det. Fyra år av samma skit. Jag byter bara ut könen och namnen. Jag vill bara vara med om den lyckliga delen hädanefter. Tack!