Jag gör som de flesta andra som fått för sig att börja blogga, faller bort mer och mer. Men jag har faktiskt nästan inte varit hemma i sommar.
Mitt senaste äventyr var Stockholm Pride. Ett ord: grymt! Ett sms som jag skickade till Cecce första kvällen beskriver hela vistelsen rätt bra: "Spriten sitter i limen! Brudar, brudar, brudar!"
Jag kände mig hemma redan när jag gick av tåget och träffade på ett flatpar hand i hand på perrogen. Jag log.
Efter att jag inhandlat ett 72-timmars-SL-kort såg jag nästa uppiggande grej. Mot mig gick någon som tittade på mig och log. Jag tänkte: hon är lik någon... Fan, det är ju Marit! Jag mötte hennes blick och log tillbaka. Hon log lite till och jag log om möjligt ännu mer. Hon hade stora hörlurar på sig och jag hade min små earPods, så någon konversation blev det inte av. Och även om det hade blivit det så hade jag inte kommit på något vettigt att säga. Typ som: "aha, är du på väg till Popkollo Botkyrka nu? Jaha, jag kom nyss hem från Popkollo Hultsfred där jag varit praktikant."
Äschdå, jag glädjer mig åt att hon kände igen mig innan jag såg vem hon var.
Det var inte det jag skulle skriva, och nu missade jag munnen och hällde vatten på mig själv.
Efter fyra dagar i ett regnbågsfärgat Stockholm var homosexualitet och queerskap det vanligaste i världen. Det var farligt att åka hem när man var så förvriden att man tyckte det var konstigt att se heteropar.
Sammanfattning: utgång varje kväll, brudar, paj, nätter, vänner, brudar, regnbågar, flator, hallon, brudar, öl, dans, underbart folk... sa jag brudar?
Tillägg: att gå på Stockholms gator tillsammans med 50.000 andra homon - det är mäktigt!
Det ÄR stolthet!
måndag 13 augusti 2007
torsdag 19 juli 2007
En mancrush bland flator och partytält
Det var ett tag sen jag skrev nu. Jag varken skriver eller läser. Istället träffar jag folk och dansar. Överallt. Dansar högt, dansar lågt, med alla nya människor jag träffar. Jag är lycklig med andra ord. Mycket lycklig. Och sliten. Båda beror på sommarens alla äventyr, men kanske främst det senaste inom festivalandet. Arvika var en höjdare. Men när vi lämnade Örebro för att resa 18 mil västerut var ingen pepp och utan någon entusiasm alls i rösterna löd vår konversation något i stil med detta:
Cecce: Är du pepp?
Jag: Nej. Inte alls.
Cecce: Inte jag heller.
Kanske var det därför det blev så bra som det blev? Det tänkte jag i alla fall hela första dagen. Eftersom jag är så opepp och otaggad så är det kanske större chans att det blir bra.
Om Hultsfred gick ut på att köra bil och Peace & Love på att strutta runt och se kär ut så gick Arvikafestivalen ut på att ta på folk. Jag var placerad i insläppet och mitt jobb var att dra i folks armband och känna på dem (även kallat visitera, men besökarna tyckte att det var roligare att jämföra det med att man tog på dem, vilket man i och för sig gjorde) så att de inte kånkade (fel ordval, för om någon kånkade på något otillåtet så såg vi förhoppningsvis det) med sig något olagligt in. Detta jobb innebar konfrontation med en massa trevliga människor. Inte minst fulla. Jag har exponerats för glada festivalare som är på humör att snacka i väntan på att få komma in. Jobbet innebar också en massa roliga arbetskamrater som inte tvekar att hoppa runt och tokdansa med en mitt i natten. Dessutom hade vi en fantastisk GC/kontaktperson som jag halvt om halvt blev helt kär i. Hon var överallt och ingestans hela tiden och rolig och smidig som få. Det var seriöst jobbigt att säga hej då till en sån underbar människa. Men inte utan att låta henne veta hur kul jag haft.
Under mitt sista pass dök ett flatgäng upp. Eller ner. Nej usch, nu får jag skärpa mig. Skillad som jag är så raggade jag självklart upp dem. Allihop, på arbetstid. De bad om att få bli visiterade av mig och jag förklarade att jag skulle ha raggat upp dem om jag inte jobbade. De kom tillbaka efteråt och min långa arbetsvecka blev belönad med hångel. Haha. Fan, jag är bra.
Jag fick även en festivalkramkompis, som Cecce uttryckte det. Fast vi blev inte så kramiga och busiga förrän sista dagen när vi cirkulerade festivalområdet och lossade bultar ur Gunnebostaketen. Nu har vi spenderat två långa nätter på msn och vi pratar redan om att ses. Guu', förlåt! Men jag blev kär i en kille. Nu måste den här bloggen brännas. Eller makuleras.
Inte nog med det. Förutom min festivalflirt har jag en tjej här hemma som enligt rykten är intresserad, hångeltjejen från Arvika som jag inte minns var hon bor och inte minst en underbaring i huvudstaden som gör mig lika vettig som tjaa... ett moln?
Nu ska jag säga godnatt till min man-crush och imorn ska jag träffa min första girl-crush.
Höres, synes och dansas!
Cecce: Är du pepp?
Jag: Nej. Inte alls.
Cecce: Inte jag heller.
Kanske var det därför det blev så bra som det blev? Det tänkte jag i alla fall hela första dagen. Eftersom jag är så opepp och otaggad så är det kanske större chans att det blir bra.
Om Hultsfred gick ut på att köra bil och Peace & Love på att strutta runt och se kär ut så gick Arvikafestivalen ut på att ta på folk. Jag var placerad i insläppet och mitt jobb var att dra i folks armband och känna på dem (även kallat visitera, men besökarna tyckte att det var roligare att jämföra det med att man tog på dem, vilket man i och för sig gjorde) så att de inte kånkade (fel ordval, för om någon kånkade på något otillåtet så såg vi förhoppningsvis det) med sig något olagligt in. Detta jobb innebar konfrontation med en massa trevliga människor. Inte minst fulla. Jag har exponerats för glada festivalare som är på humör att snacka i väntan på att få komma in. Jobbet innebar också en massa roliga arbetskamrater som inte tvekar att hoppa runt och tokdansa med en mitt i natten. Dessutom hade vi en fantastisk GC/kontaktperson som jag halvt om halvt blev helt kär i. Hon var överallt och ingestans hela tiden och rolig och smidig som få. Det var seriöst jobbigt att säga hej då till en sån underbar människa. Men inte utan att låta henne veta hur kul jag haft.
Under mitt sista pass dök ett flatgäng upp. Eller ner. Nej usch, nu får jag skärpa mig. Skillad som jag är så raggade jag självklart upp dem. Allihop, på arbetstid. De bad om att få bli visiterade av mig och jag förklarade att jag skulle ha raggat upp dem om jag inte jobbade. De kom tillbaka efteråt och min långa arbetsvecka blev belönad med hångel. Haha. Fan, jag är bra.
Jag fick även en festivalkramkompis, som Cecce uttryckte det. Fast vi blev inte så kramiga och busiga förrän sista dagen när vi cirkulerade festivalområdet och lossade bultar ur Gunnebostaketen. Nu har vi spenderat två långa nätter på msn och vi pratar redan om att ses. Guu', förlåt! Men jag blev kär i en kille. Nu måste den här bloggen brännas. Eller makuleras.
Inte nog med det. Förutom min festivalflirt har jag en tjej här hemma som enligt rykten är intresserad, hångeltjejen från Arvika som jag inte minns var hon bor och inte minst en underbaring i huvudstaden som gör mig lika vettig som tjaa... ett moln?
Nu ska jag säga godnatt till min man-crush och imorn ska jag träffa min första girl-crush.
Höres, synes och dansas!
tisdag 3 juli 2007
The colour of love - på festival, på/i tältet och i min bakficka
Nackdelen med att äta direkt ur kastrullen är att fiskbullarna aldrig svalnar, vilket resulterar i ömmad tunga. Jag tror att det var att jag blev lämnad ensam hemma att sköta om hushållet i en vecka som fick fart på den där flytta hemifrån-nerven. Eller så var det i samband med flickvänskaffandet, men det låter inte lika troligt. Det råkade nog bara vara i samma veva. I bo hemifrån-scenariot finns det faktiskt fördelar med att äta direkt ur kastrullen (mindre disk), men i flickvänssituationen är det mest nackdelar med en svullen tunga. Det är svårt att prata i telefon då. Vi bor ju faktiskt 22 mil ifrån varandra. Vad trodde ni att jag skulle använda tungan till egentligen?!
Min ensamma tid har även resulterat i att jag lärt mig hur man använder endast ett glas på en vecka (även det för att undvika disk), och att man ändå tillslut måste diska för att en del av köksredskapen inte går att snåla på och att de då efter ett tag börjar lukta. OCH i och med det insåg jag att jag faktiskt gillar att diska, men att det tar sjukt lång tid för att jag är så noggrann.
Jahaja, nu tycker säkert mina få läsare att jag borde rapportera något om min senaste festival (nej jag vet, det är inte det mest spännande. Om jag känner er rätt så har ni fastnat uppe på rad fyra och tänker pressa mig på info tills jag är torr som en liten såndär boll som man hänger ut till fåglarna) så det får bli en resumé igen: galet mycket trevliga och roliga männsikor, en tjej, BRA musik, LARS WINNERBÄCK(!!), mys, dans, samma tjej som ovan, Marit Bergman på scen(!!), bra och rolig föreläsning av Mian Lodalen, bröd och skinkost, homo, Piff, glömt tält på Borlänge station, motion och tjaa, festival?
I måndags var jag hos tandläkaren för påfyllnig av banangegga i munnen. Min mun alltså. Även om man skulle kunna tro att det är tvärt om. Men det är faktiskt the toothdoctors som hjälper mig att behålla min image. Det var rätt trevligt efter en veckas festivalande, men det var nog mindre trevligt för tjejen som fick utstå dött kött i en halvtimme.
Min ensamma tid har även resulterat i att jag lärt mig hur man använder endast ett glas på en vecka (även det för att undvika disk), och att man ändå tillslut måste diska för att en del av köksredskapen inte går att snåla på och att de då efter ett tag börjar lukta. OCH i och med det insåg jag att jag faktiskt gillar att diska, men att det tar sjukt lång tid för att jag är så noggrann.
Jahaja, nu tycker säkert mina få läsare att jag borde rapportera något om min senaste festival (nej jag vet, det är inte det mest spännande. Om jag känner er rätt så har ni fastnat uppe på rad fyra och tänker pressa mig på info tills jag är torr som en liten såndär boll som man hänger ut till fåglarna) så det får bli en resumé igen: galet mycket trevliga och roliga männsikor, en tjej, BRA musik, LARS WINNERBÄCK(!!), mys, dans, samma tjej som ovan, Marit Bergman på scen(!!), bra och rolig föreläsning av Mian Lodalen, bröd och skinkost, homo, Piff, glömt tält på Borlänge station, motion och tjaa, festival?
I måndags var jag hos tandläkaren för påfyllnig av banangegga i munnen. Min mun alltså. Även om man skulle kunna tro att det är tvärt om. Men det är faktiskt the toothdoctors som hjälper mig att behålla min image. Det var rätt trevligt efter en veckas festivalande, men det var nog mindre trevligt för tjejen som fick utstå dött kött i en halvtimme.
tisdag 26 juni 2007
Jag metabloggar lite mer
Nackdelen med att inte vara anonym i bloggen, eller att man lär känna folk just genom bloggen, är att man sen inte kan skriva något om dem för att de i så fall läser allt om sig själva.
För det skulle vara passande just nu, att skriva några rader om en person, men vad konstigt det skulle kännas va? Att läsa om sig själv. Fast jag hade ju ändå bara tänkt att skriva bra och fina saker om dig. :)
Det var ju meningen att den här bloggen skulle vara den ultimata öppenheten (vad fan betyder det?) eftersom jag är så tyst. Den skulle innefatta allt som jag aldrig säger, men som kanske borde luftas. Just nu känns det som om den tappat rätt mycket i kvalité (ska det vara "kvalité" eller "kvalitet"? En av alla kanske obetydliga saker som jag grubblar över.). "Kändes VÄLDIGT ärligt" sa någon som känner mig lite bättre än alla andra om min blogg. Det kanske det var, en gång i tiden.
Hur som helst har jag varit i Stockholm i två dagar. Fixat lägenheten till i höst, för ingen har väl missat att jag flyr Örat?! Sedan smög denna, som jag inte kan skriva något om, inte så oväntat upp bakom mig och vi hade det trevligt tills jag återvände hem idag.
Nu ska jag packa klart inför festival nummer två som jag drar till imorgon. Peace & Love ska genomföras tillsammans med denna tidigare nämnda tjej och en regnbågsflagga över tältet. Dessutom måste jag förbereda lägenheten för mammas hemkomst på torsdag, jag har ju bott själv i en vecka.
Stay disco, kära läsare och bloggare!
För det skulle vara passande just nu, att skriva några rader om en person, men vad konstigt det skulle kännas va? Att läsa om sig själv. Fast jag hade ju ändå bara tänkt att skriva bra och fina saker om dig. :)
Det var ju meningen att den här bloggen skulle vara den ultimata öppenheten (vad fan betyder det?) eftersom jag är så tyst. Den skulle innefatta allt som jag aldrig säger, men som kanske borde luftas. Just nu känns det som om den tappat rätt mycket i kvalité (ska det vara "kvalité" eller "kvalitet"? En av alla kanske obetydliga saker som jag grubblar över.). "Kändes VÄLDIGT ärligt" sa någon som känner mig lite bättre än alla andra om min blogg. Det kanske det var, en gång i tiden.
Hur som helst har jag varit i Stockholm i två dagar. Fixat lägenheten till i höst, för ingen har väl missat att jag flyr Örat?! Sedan smög denna, som jag inte kan skriva något om, inte så oväntat upp bakom mig och vi hade det trevligt tills jag återvände hem idag.
Nu ska jag packa klart inför festival nummer två som jag drar till imorgon. Peace & Love ska genomföras tillsammans med denna tidigare nämnda tjej och en regnbågsflagga över tältet. Dessutom måste jag förbereda lägenheten för mammas hemkomst på torsdag, jag har ju bott själv i en vecka.
Stay disco, kära läsare och bloggare!
söndag 24 juni 2007
Det enda som är oklart är vem fan Pappa Katt var?!
Jag bestämde mig för att titta in igen, såhär på kvällskvisten.
Egentligen har det inte hänt så mycket. Eller ja, det beror på hur man definierar det. Det enda jag egentligen har gjort är att ah varit på jordens roligaste, galnaste, sjukaste (i dubbel betydelse) och underbaraste festival! Det här kommer jag få äta upp sen (som allt annat jag säger) eftersom det även var min första festival och ett antal fler är inplanerade den här sommaren. Men jag kan inte tänka hur de skulle kunna slå Hultsfred alltså.
Jag ska inte tråka ut er med långa berättelser, det har redan mina irl-vänner fått genomlida. Så jag kan köra en snabbresumé av tiden i tält. Here we go: jag har bilat med en rave:ande fallskärmshoppare, gnällt och nästan låst in mig i tältet av anledningen att det fanns så mycket snygga brudar så jag inte visste var jag skulle ta vägen, i reaktionsbildning till det innan nämnda hånglat upp två killar, den ene mer perfekt, den andre en hamster, röjt gärnet till diverse skitbra spelningar, skjutsat Marit Bergman(!!), träffat Annika Norlin a.k.a. Säkert!/Hello Saferife(!) plus lite andra artister, jobbat med snygga flat/Idol-Cissi Ramsby, stått över att hämta Pet Shop Boys på Landvetter på grund av hög feber, dissat en kille (hamstern) på det roligast tänkbara sättet (att komma ut), feberyrat runt på festivalen efter mitt tält, träffat en ohyggligt massa trevliga människor, och framförallt: haft jävligt roligt!
Alltså, jag kan inte riktigt sammanfatta det. Det är så mycket så det rinner över kanterna och sipprar ut i sprickorna.
Egentligen har det inte hänt så mycket. Eller ja, det beror på hur man definierar det. Det enda jag egentligen har gjort är att ah varit på jordens roligaste, galnaste, sjukaste (i dubbel betydelse) och underbaraste festival! Det här kommer jag få äta upp sen (som allt annat jag säger) eftersom det även var min första festival och ett antal fler är inplanerade den här sommaren. Men jag kan inte tänka hur de skulle kunna slå Hultsfred alltså.
Jag ska inte tråka ut er med långa berättelser, det har redan mina irl-vänner fått genomlida. Så jag kan köra en snabbresumé av tiden i tält. Here we go: jag har bilat med en rave:ande fallskärmshoppare, gnällt och nästan låst in mig i tältet av anledningen att det fanns så mycket snygga brudar så jag inte visste var jag skulle ta vägen, i reaktionsbildning till det innan nämnda hånglat upp två killar, den ene mer perfekt, den andre en hamster, röjt gärnet till diverse skitbra spelningar, skjutsat Marit Bergman(!!), träffat Annika Norlin a.k.a. Säkert!/Hello Saferife(!) plus lite andra artister, jobbat med snygga flat/Idol-Cissi Ramsby, stått över att hämta Pet Shop Boys på Landvetter på grund av hög feber, dissat en kille (hamstern) på det roligast tänkbara sättet (att komma ut), feberyrat runt på festivalen efter mitt tält, träffat en ohyggligt massa trevliga människor, och framförallt: haft jävligt roligt!
Alltså, jag kan inte riktigt sammanfatta det. Det är så mycket så det rinner över kanterna och sipprar ut i sprickorna.
onsdag 13 juni 2007
Blog silence
Vet ni, kära bloggläsare som stått ut så länge. Jag tänker inte skriva någon mer blogg, för det ger mig bara ångest. Och ångest lindrar man genom bland annat tvångstankar.
Det här är mest jobbigt och jag känner för det mesta bara en stor press. Nej, jag tänker inte lägga ner helt, jag tänker bara chilla lite och försöka få en så ångestfri sommar som möjligt.
Dessutom kommer jag ju ändå inte vara hemma speciellt mycket i sommar. Så det här är förklaringen till varför jag tystnar lite mer än vanligt. Ha det gött så länge, nu drar jag till Hultsfredsfestivalen för att jobba som chaufför och krocka bilen och bryta benen på Korn.
C ya!
Ps. Robin! Sluta inte att skriva! Jag loggar fortfarande in. Jag vill läsa alla dina meddelanden, och alla andras också för den delen!
Det här är mest jobbigt och jag känner för det mesta bara en stor press. Nej, jag tänker inte lägga ner helt, jag tänker bara chilla lite och försöka få en så ångestfri sommar som möjligt.
Dessutom kommer jag ju ändå inte vara hemma speciellt mycket i sommar. Så det här är förklaringen till varför jag tystnar lite mer än vanligt. Ha det gött så länge, nu drar jag till Hultsfredsfestivalen för att jobba som chaufför och krocka bilen och bryta benen på Korn.
C ya!
Ps. Robin! Sluta inte att skriva! Jag loggar fortfarande in. Jag vill läsa alla dina meddelanden, och alla andras också för den delen!
söndag 10 juni 2007
Nitton knackade plötsligt på, hejhej!
Jaha, så har man varit arton i ett år. Hur har jag då utnyttjat min artonårighet?
Om jag inte minns fel så tog jag Studenten för två dagar sedan. Det var ballt. Men det vet alla, och jag borde kanske börjar från början.
Arton var det magiska året, I believe. Det tycker de flesta, men för mig var det nog lite mer speciellt än för alla andra. Jag gick inte bara på krogen och tog körkort, vilket jag är så jävla nöjd över, btw! Körkortet är det näst bästa som hänt mig. Det som puttar ner färdlegitimationen till andra plats skedde faktiskt också under det senaste året, men det känns för uttjatat för att nämna; jag har ju faktiskt en hel blogg om det...
Eller näe, nu blev jag fundersam. Kollot då? Det är ju en självklar etta. Det får ligga och flyta där på toppen, för det är ju faktiskt det som ligger som grund till allt som hänt det här året. Nästan allt.
Jag vet faktiskt inte vad jag ville säga med det här. Kanske att jag vill ha lite uppmärksmhet på min födelsedag, eftersom man lätt glöms bort när man stod i rampljuset för bara två dagar sedan. Det gör inte så mycket. Dels är jag van, och dels vägen Studenten upp för det. Årets jävla fest, och det var fantastiskt!
Om jag inte minns fel så tog jag Studenten för två dagar sedan. Det var ballt. Men det vet alla, och jag borde kanske börjar från början.
Arton var det magiska året, I believe. Det tycker de flesta, men för mig var det nog lite mer speciellt än för alla andra. Jag gick inte bara på krogen och tog körkort, vilket jag är så jävla nöjd över, btw! Körkortet är det näst bästa som hänt mig. Det som puttar ner färdlegitimationen till andra plats skedde faktiskt också under det senaste året, men det känns för uttjatat för att nämna; jag har ju faktiskt en hel blogg om det...
Eller näe, nu blev jag fundersam. Kollot då? Det är ju en självklar etta. Det får ligga och flyta där på toppen, för det är ju faktiskt det som ligger som grund till allt som hänt det här året. Nästan allt.
Jag vet faktiskt inte vad jag ville säga med det här. Kanske att jag vill ha lite uppmärksmhet på min födelsedag, eftersom man lätt glöms bort när man stod i rampljuset för bara två dagar sedan. Det gör inte så mycket. Dels är jag van, och dels vägen Studenten upp för det. Årets jävla fest, och det var fantastiskt!
torsdag 7 juni 2007
SP4 goes queer
Ja jag vet, jag borde ha sovit för längesen. Men nu borstar jag i alla fall tänderna samtidigt.
Jag måste bara säga att trots allt neggigt jag skrivit om min bror så är han rätt bra ändå. I alla fall precis när han kommit hit, första kvällen i Örat.
Han sitter i köket och målar på min Studentskylt, som jag bett honom att göra för att jag älskar allt han målar, det är så himla ballt. Han frågade mig om färgsättningen på namnet och undrade: har du regnbågsfärgerna?
Jag dog, och blev lycklig, på samma gång. Men hur kom det ut? Jag hänger no longer med. Men jag antar att det är bra. Jo, det är bra. Han är bra. Och nu skulle det vara bra om jag gick och la mig.
Jag måste bara säga att trots allt neggigt jag skrivit om min bror så är han rätt bra ändå. I alla fall precis när han kommit hit, första kvällen i Örat.
Han sitter i köket och målar på min Studentskylt, som jag bett honom att göra för att jag älskar allt han målar, det är så himla ballt. Han frågade mig om färgsättningen på namnet och undrade: har du regnbågsfärgerna?
Jag dog, och blev lycklig, på samma gång. Men hur kom det ut? Jag hänger no longer med. Men jag antar att det är bra. Jo, det är bra. Han är bra. Och nu skulle det vara bra om jag gick och la mig.
Färgade fingrar på försoningsdagen
Nu är min bror här, så jag måste begränsa mitt skrivande. I och för sig är det ju inte så mycket att begränsa.
Idag har vi peppat inför Studenten imorgon och jag var dagens hjälte när jag erbjöd dem min basförstärkare så vi har musik när vi ska cruisa stadens gator, och jag var dagens hjälte när jag hade bil och kunde åka och köpa ballonger till flaket, och jag var dagens hjälte när jag kunde åka hem och hämta mina sprayburkar som vi skulle skriva på lakanen med, och jag var kungen med min sprayteknik! Alla var impade. Haha, jag ba: "många långa nätters träning ligger bakom det här", med lite ironi i rösten.
Snyggt blev det. Alla är nöjda, alla är glada. Och fan, jag tror nästan att Robel är lite kär i mig. Too bad for him. Men han var glad som ett barn när jag frågade om han ville spraya lite.
Det här är stort, och jag skulle säkerligen kunna ordbajsa en hel del om Studenten och känslan runt det, men det tänker jag inte göra; det skulle bara bli klyschigt. Just nu tänker jag leva lite till på att alla var så imponerade av mig, i åtta minuter, då jag egentligen borde gå och lägga mig.
Idag har vi peppat inför Studenten imorgon och jag var dagens hjälte när jag erbjöd dem min basförstärkare så vi har musik när vi ska cruisa stadens gator, och jag var dagens hjälte när jag hade bil och kunde åka och köpa ballonger till flaket, och jag var dagens hjälte när jag kunde åka hem och hämta mina sprayburkar som vi skulle skriva på lakanen med, och jag var kungen med min sprayteknik! Alla var impade. Haha, jag ba: "många långa nätters träning ligger bakom det här", med lite ironi i rösten.
Snyggt blev det. Alla är nöjda, alla är glada. Och fan, jag tror nästan att Robel är lite kär i mig. Too bad for him. Men han var glad som ett barn när jag frågade om han ville spraya lite.
Det här är stort, och jag skulle säkerligen kunna ordbajsa en hel del om Studenten och känslan runt det, men det tänker jag inte göra; det skulle bara bli klyschigt. Just nu tänker jag leva lite till på att alla var så imponerade av mig, i åtta minuter, då jag egentligen borde gå och lägga mig.
onsdag 6 juni 2007
Två steg fram, ett steg bak
Ikväll åkte jag till Adolfsberg. "Hem" höll jag på att skriva först. Det är ju rätt på ett sätt, men på ett annat så känner jag mig inte alls hemma där längre. Det är som att alla har glömt en och att allt har gjorts om.
Jag vet egentligen inte varför jag åkte dit. Det var så skönt ute och jag hade tid och satt ändå i bilen. Först åkte jag till Huset, där jag bott i sexton år, men jag insåg att det inte var det som var det viktiga och vände och satte av mot skolan istället; skolan som de byggt om efter att den brann ner när jag gick i åttan. Lite action i det idylliska överklassområdet. Självklart blev den färdigbyggd precis när jag slutade. Därför frambringar högstadiedelen inte så mycket känslor, men mitt gamla hemklassrum fanns kvar och det måste ha sett suspekt ut när jag stod och fösökte titta in för att se om det funkade liakdant där inne nu för tiden. Det gjorde det.
Sedan vandrade jag vidare genom årskurserna, uppifrån och ner. Vid mellanstadiedelen fastnade jag och mindes en massa bra saker som jag inte tänkt på på länge. Lågstadiedelen fick sig också en runda, dock en snabbare för utanför satt en massa häftiga femtonåringar med sina mopeder.
Allt kom tillbaka, hela mitt liv gick i repris när jag traskade förbi lokalerna och vandrade på cykelvägarna. Puffiga stolar med fotplatta, diverse lektioner, raster, baracker; allt fanns där och jag mindes det så klart.
Nu visste jag varför jag hade åkt dit. Det var ett avslut. Allting måste få ett avslut, och jag vill helst göra dem sådär klyschiga som i filmer. Mitt avslut gick ut på att gå igenom allt, baklänges, för att sluta där jag börjat. På väg tillbaka till bilen blev det för mycket och jag började gråta. Eller gråta och gråta. Så mycket böla som det kan bli för mig. Jag försökte åtmindstone pressa fram det. Så för mig var det att gråta. Jag ba: jag ska ta Studenten. Allt är över. Allt detta som jag just passerat. Över. Jag lämnar allt, jag lämnar hela mitt liv.
Så kändes det. Först lämnade jag Adolfsberg och hela min uppväxt, sen lämnar jag skolan, det som har varit det enda i ens liv, och i höst lämnar jag Örebro. Det känns jobbigt om man tänker på det så. Men jag ser mest framåt, och jag ser bara positivt, sådan är jag. Men guu' vad Örebro är bra! säger jag på riktigt gnäll-närkinska. Men jag dog inte av att flytta hit, och förhoppningsvis dör jag inte av att flytta vidare.
Nu har jag i alla fall fått mitt behövligt snyftiga avslut. Nu är det bara Studenten kvar! Och livet of course!
Jag vet egentligen inte varför jag åkte dit. Det var så skönt ute och jag hade tid och satt ändå i bilen. Först åkte jag till Huset, där jag bott i sexton år, men jag insåg att det inte var det som var det viktiga och vände och satte av mot skolan istället; skolan som de byggt om efter att den brann ner när jag gick i åttan. Lite action i det idylliska överklassområdet. Självklart blev den färdigbyggd precis när jag slutade. Därför frambringar högstadiedelen inte så mycket känslor, men mitt gamla hemklassrum fanns kvar och det måste ha sett suspekt ut när jag stod och fösökte titta in för att se om det funkade liakdant där inne nu för tiden. Det gjorde det.
Sedan vandrade jag vidare genom årskurserna, uppifrån och ner. Vid mellanstadiedelen fastnade jag och mindes en massa bra saker som jag inte tänkt på på länge. Lågstadiedelen fick sig också en runda, dock en snabbare för utanför satt en massa häftiga femtonåringar med sina mopeder.
Allt kom tillbaka, hela mitt liv gick i repris när jag traskade förbi lokalerna och vandrade på cykelvägarna. Puffiga stolar med fotplatta, diverse lektioner, raster, baracker; allt fanns där och jag mindes det så klart.
Nu visste jag varför jag hade åkt dit. Det var ett avslut. Allting måste få ett avslut, och jag vill helst göra dem sådär klyschiga som i filmer. Mitt avslut gick ut på att gå igenom allt, baklänges, för att sluta där jag börjat. På väg tillbaka till bilen blev det för mycket och jag började gråta. Eller gråta och gråta. Så mycket böla som det kan bli för mig. Jag försökte åtmindstone pressa fram det. Så för mig var det att gråta. Jag ba: jag ska ta Studenten. Allt är över. Allt detta som jag just passerat. Över. Jag lämnar allt, jag lämnar hela mitt liv.
Så kändes det. Först lämnade jag Adolfsberg och hela min uppväxt, sen lämnar jag skolan, det som har varit det enda i ens liv, och i höst lämnar jag Örebro. Det känns jobbigt om man tänker på det så. Men jag ser mest framåt, och jag ser bara positivt, sådan är jag. Men guu' vad Örebro är bra! säger jag på riktigt gnäll-närkinska. Men jag dog inte av att flytta hit, och förhoppningsvis dör jag inte av att flytta vidare.
Nu har jag i alla fall fått mitt behövligt snyftiga avslut. Nu är det bara Studenten kvar! Och livet of course!
måndag 4 juni 2007
Det där med att komma ut
Ibland slår skräcken mig, när jag får insikten om att man någon gång kommer att behöva komma ut. Jag tänker främst på föräldrarna då. Då blir jag sådär liten och rädd och alldeles stel. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om det. Visst tänker jag en del på det, men jag brukar ta det rätt chill; tänka att det inte är en sådan stor grej. För för mig är det verkligen inte en stor grej.
Jag har grymt mycket åsikter om det här med att "komma ut". Jag har tänkt skriva det här inlägget så många gånger, men aldrig orkat för att prestationsångesten tagit över för att jag tror att jag inte ska lyckas få med alla mina tankar om ämnet. Men nu jävlar är det dags. Det är egentligen rätt simpelt, men som det mesta, svårt att förklara i skrift.
Folk ser för stort på det här med att komma ut. Inte minst homosarna själva. Visst är det en stor grej och man är rädd för vad omgivningen ska tycka. Men egentligen är det ju ingen stor grej! Det är ju det allra mest naturliga för en själv! Man ska inte behöva gå igenom allt som man går igenom och göra värsta stora grejen av det. Komma ut-begreppet borde inte få finnas! En heterotjej behöver ju inte släpa med sig sin första kille hem och säga: jag gillar killar eller jag är straight. Varför ska man behöva komma ut med, och berätta något som är helt självklart för en själv. Det är ju som att du skulle komma ut med att du gillar bönor. (Haha, vad jag är rolig. Bönor! ;))
Jag tycker att det motverkar det hela lite. Jag kan tänka mig att de flesta homos inte vill att man ska se annorlunda på dem än andra människor; vi är ju samma människor allihop, det har vi ju lärt oss sedan vi föddes. Varför ska man då själv, som homo (eller bi, queer eller trans), behandla det som att det är en stor grej. Klart att andra ser annorlunda på en och får uppfattningen om att det är en stor grej, när man själv gör det till en stor grej.
För mig är det här det mest naturliga i världen, därför tänker aldrig jag komma ut. I alla fall inte på det sättet som man har fått bilden av att man måste göra. Jag tänker aldrig göra någon stor grej av det. Jag tänker leva som jag lever och som jag vill och folk får förstå av sig själva. Och vill de fråga så svarar jag gärna. Men meningen hej, jag är gay kommer du aldrig höra från mig. I alla fall inte i det syftet, inte i ett seriöst sammanhang. Endast om jag ser möjligheten att göra lite roligt av situationen.
Så tänker jag vanligtvis, det är min teori och plan. Men ibland inser man att det kanske inte vill sig och att man kommer behöva komma ut på ett eller annat sätt ändå. Oavsett vad så kommer det en dag när man måste klargöra att de vet, liksom göra det offentligt på något vis. Tanken om den dagen slår mig ibland, och den kan slå hårt.
Jag har grymt mycket åsikter om det här med att "komma ut". Jag har tänkt skriva det här inlägget så många gånger, men aldrig orkat för att prestationsångesten tagit över för att jag tror att jag inte ska lyckas få med alla mina tankar om ämnet. Men nu jävlar är det dags. Det är egentligen rätt simpelt, men som det mesta, svårt att förklara i skrift.
Folk ser för stort på det här med att komma ut. Inte minst homosarna själva. Visst är det en stor grej och man är rädd för vad omgivningen ska tycka. Men egentligen är det ju ingen stor grej! Det är ju det allra mest naturliga för en själv! Man ska inte behöva gå igenom allt som man går igenom och göra värsta stora grejen av det. Komma ut-begreppet borde inte få finnas! En heterotjej behöver ju inte släpa med sig sin första kille hem och säga: jag gillar killar eller jag är straight. Varför ska man behöva komma ut med, och berätta något som är helt självklart för en själv. Det är ju som att du skulle komma ut med att du gillar bönor. (Haha, vad jag är rolig. Bönor! ;))
Jag tycker att det motverkar det hela lite. Jag kan tänka mig att de flesta homos inte vill att man ska se annorlunda på dem än andra människor; vi är ju samma människor allihop, det har vi ju lärt oss sedan vi föddes. Varför ska man då själv, som homo (eller bi, queer eller trans), behandla det som att det är en stor grej. Klart att andra ser annorlunda på en och får uppfattningen om att det är en stor grej, när man själv gör det till en stor grej.
För mig är det här det mest naturliga i världen, därför tänker aldrig jag komma ut. I alla fall inte på det sättet som man har fått bilden av att man måste göra. Jag tänker aldrig göra någon stor grej av det. Jag tänker leva som jag lever och som jag vill och folk får förstå av sig själva. Och vill de fråga så svarar jag gärna. Men meningen hej, jag är gay kommer du aldrig höra från mig. I alla fall inte i det syftet, inte i ett seriöst sammanhang. Endast om jag ser möjligheten att göra lite roligt av situationen.
Så tänker jag vanligtvis, det är min teori och plan. Men ibland inser man att det kanske inte vill sig och att man kommer behöva komma ut på ett eller annat sätt ändå. Oavsett vad så kommer det en dag när man måste klargöra att de vet, liksom göra det offentligt på något vis. Tanken om den dagen slår mig ibland, och den kan slå hårt.
fredag 1 juni 2007
"Vad vore inte en bal på slottet..."
Två fantastiska dagar med klassen har förflutit. Först en dag i Stockholm innehållande en försenad busschaufför vid namn Bror, köttbullar, Hare Krishna, fyrtio tårtbitar, slalomspringande mellan kineser i gamla stan (dock bara för min del, och ja, jag tar patent på denna nya OS-gren), dansande tepåsar på Tekniska Museet och sist men inte minst, femton glada studenter och en djävla massa sång!
Dagen efter äventyret väntade ett annat äventyr, fast på hemmaplan, som har med det som pryder min rubrik att göra. De flesta känner nog till var det kommer ifrån, det de däremot inte vet är att folk i min närvaro har citerat just denna replik väldigt många gånger den senaste tiden.
"Vad är bal?"
Ja precis, rätt gissat! Bingo!
Jag är lika förvånad som ni må jag säga. Och för att stilla er chock ska jag nu besvara de mest ställda frågorna.
Ja, jag hade klänning. Ja, jag hade högklackat. Ja, jag hade lockigt, blondt hår (som var helt galet snyggt!). Ja, jag kunde gå i skorna. Jag måste vara något av en naturbegåvning för jag lyckades med att ha fyra centimeters klack och gå på kullersten full, helt utan problem. Och ja, jag kände mig rätt bekväm i det för en stund.
För att citera Den Fagra Fia: som charter, fast hemma!
Ungefär så kändes det. Jag kunde inte ta ansvar för vad jag gjorde den kvällen, för det var inte jag. Samtidigt var det grymt kul, att få göra något som man aldrig gör, och få se ut som man aldrig ser ut. Pampigt. Att bära klänning är roligt, om det händer en gång vart tionde år.
Jag stannade vid varje spegel och beundrade mig själv. Och en gång på toaletten fick jag ur mig: jag ser ut som Pamela Anderson, och syftade på håret.
Cecce inifrån toaletten: jaa, litegrann faktiskt.
Nu är det en vecka kvar. Det är så himla tråkigt. Visserligen skönt att få slippa allt och ta det lugnt och börja på något nytt, men samtidigt så grymt tråkigt att lämna allt och alla.
Just nu genomlider vi alla vår bästa vän seperationsångesten. Den är med oss ända tills vi kommer ut där ifrån och inser att det finns en värld utanför också. Men jag gillar den, vår vän, den gör alla glada och snälla. Alla är bästa vänner med varandra. I alla fall i en vecka till. Sen ska vi gråta, för på psykologin har vi lärt oss att gråt är ångestbefriande. Och så ska vi fylleprata med varandra och förklara hur bra alla är, även om man mest har velat hålla sig undan från dem i två år.
Nu ska jag inte predika mer, för alla som läser min blogg har antagligen antingen tagit studenten eller ska göra det inom en snar framtid, och vet därmed redan allt detta.
Dagen efter äventyret väntade ett annat äventyr, fast på hemmaplan, som har med det som pryder min rubrik att göra. De flesta känner nog till var det kommer ifrån, det de däremot inte vet är att folk i min närvaro har citerat just denna replik väldigt många gånger den senaste tiden.
"Vad är bal?"
Ja precis, rätt gissat! Bingo!
Jag är lika förvånad som ni må jag säga. Och för att stilla er chock ska jag nu besvara de mest ställda frågorna.
Ja, jag hade klänning. Ja, jag hade högklackat. Ja, jag hade lockigt, blondt hår (som var helt galet snyggt!). Ja, jag kunde gå i skorna. Jag måste vara något av en naturbegåvning för jag lyckades med att ha fyra centimeters klack och gå på kullersten full, helt utan problem. Och ja, jag kände mig rätt bekväm i det för en stund.
För att citera Den Fagra Fia: som charter, fast hemma!
Ungefär så kändes det. Jag kunde inte ta ansvar för vad jag gjorde den kvällen, för det var inte jag. Samtidigt var det grymt kul, att få göra något som man aldrig gör, och få se ut som man aldrig ser ut. Pampigt. Att bära klänning är roligt, om det händer en gång vart tionde år.
Jag stannade vid varje spegel och beundrade mig själv. Och en gång på toaletten fick jag ur mig: jag ser ut som Pamela Anderson, och syftade på håret.
Cecce inifrån toaletten: jaa, litegrann faktiskt.
Nu är det en vecka kvar. Det är så himla tråkigt. Visserligen skönt att få slippa allt och ta det lugnt och börja på något nytt, men samtidigt så grymt tråkigt att lämna allt och alla.
Just nu genomlider vi alla vår bästa vän seperationsångesten. Den är med oss ända tills vi kommer ut där ifrån och inser att det finns en värld utanför också. Men jag gillar den, vår vän, den gör alla glada och snälla. Alla är bästa vänner med varandra. I alla fall i en vecka till. Sen ska vi gråta, för på psykologin har vi lärt oss att gråt är ångestbefriande. Och så ska vi fylleprata med varandra och förklara hur bra alla är, även om man mest har velat hålla sig undan från dem i två år.
Nu ska jag inte predika mer, för alla som läser min blogg har antagligen antingen tagit studenten eller ska göra det inom en snar framtid, och vet därmed redan allt detta.
torsdag 31 maj 2007
Nattliga brudbestyr
Jag fortsätter min resa genom de två förskingrade veckorna.
Förra helgen, alltså inte den nyss, utan 18-19-20, spenderade jag två nätter hos tjejen som skriver stor bokstav och punkt i alla msn-konversationer. Okej, "spenderade två nätter" kan misstolkas. Jag spenderade två nätter i hennes soffa. Det lät inte heller bra. Vi tittade på film. That's it. Inte "tittade" på film, utan TITTADE på film.
Det började på fredagskvällen, eller egentligen började det nångång i januari när vi började snacka och vi har ända sedan dess varit lite halvt hit och dit. Men i fredags vid 23.00 bestämde vi oss för det länge fruktade mötet. Äntligen skulle vi få se vem som var längst! Och jag skulle få mottaga mina L-Word-skivor.
Jag fick skivorna. Vi blev ståendes. Vi hamnade hemma hos henne pratandes. Det slutade med att jag kom hem halv tre efter att ha missat slutet av The rocky horror picture show för att jag somnade i hennes soffa.
På lördagen var det dags igen. Fast det var söndag för klockan var runt 00.30 när jag dök upp hos henne efter att hon lockat mig med en typisk amerikansk highschool-film, som vi båda erkänt att vi är svaga för. Jag som sagt till pappa att jag skulle vara hemma i liknande tid som föregående natt var på upp ur soffan när hon drog på ett avsnitt ur någon ny serie och jag sa inte direkt nej. Klockan var över tre och jag tyckte att det räckte, men hon ville se en sjuk film om en mumie och en snubbe som trodde att han var Elvis och jag satt godtroget kvar.
Kvart i fem var det ljust och jag sa hej och äntrade dörren, fast tvärt om, även denna morgon utan kram. (Anledningen till att jag påpekar det är för att jag tänkte på det just då.)
Vad är nu poängen med att jag skriver denna story? Och vad är anledningen till att jag den helgen spenderade en större summa pengar på sms och slog rekord i längsta sms någonsin (sju sms i ett) till oraklet i Stockholm som guidar mig så erfaret? Jo! För att jag inte vet vad människan med filmerna vill. Hon är kaxig och antyder en massa på msn, men i verkligheten blir hon rädd och försiktig. Därför hände det inget på två nätter. Men som Klokheten där borta säger: man blir ju inte rädd för någon obetydlig.
Hon är intresserad och tycker att hon markerat det tydligt med att bjuda in mig två nätter i rad. Nu är det tydligen upp till mig?
Vi ska ses imorn igen. Jag ska plugga körkortsteori med henne, för hon skriver upp på fredag. När jag kom med förslaget var hon eager och tyckte att det var lång tid kvar tills dess.
Det är spännande. Även om jag inte riktigt är intresserad av henne, än ska jag väl tillägga, så är jag intresserad av varför hon är intresserad av mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det mer, så det hela får avslutas med mitt vanliga motto: det blir som det blir.
Förra helgen, alltså inte den nyss, utan 18-19-20, spenderade jag två nätter hos tjejen som skriver stor bokstav och punkt i alla msn-konversationer. Okej, "spenderade två nätter" kan misstolkas. Jag spenderade två nätter i hennes soffa. Det lät inte heller bra. Vi tittade på film. That's it. Inte "tittade" på film, utan TITTADE på film.
Det började på fredagskvällen, eller egentligen började det nångång i januari när vi började snacka och vi har ända sedan dess varit lite halvt hit och dit. Men i fredags vid 23.00 bestämde vi oss för det länge fruktade mötet. Äntligen skulle vi få se vem som var längst! Och jag skulle få mottaga mina L-Word-skivor.
Jag fick skivorna. Vi blev ståendes. Vi hamnade hemma hos henne pratandes. Det slutade med att jag kom hem halv tre efter att ha missat slutet av The rocky horror picture show för att jag somnade i hennes soffa.
På lördagen var det dags igen. Fast det var söndag för klockan var runt 00.30 när jag dök upp hos henne efter att hon lockat mig med en typisk amerikansk highschool-film, som vi båda erkänt att vi är svaga för. Jag som sagt till pappa att jag skulle vara hemma i liknande tid som föregående natt var på upp ur soffan när hon drog på ett avsnitt ur någon ny serie och jag sa inte direkt nej. Klockan var över tre och jag tyckte att det räckte, men hon ville se en sjuk film om en mumie och en snubbe som trodde att han var Elvis och jag satt godtroget kvar.
Kvart i fem var det ljust och jag sa hej och äntrade dörren, fast tvärt om, även denna morgon utan kram. (Anledningen till att jag påpekar det är för att jag tänkte på det just då.)
Vad är nu poängen med att jag skriver denna story? Och vad är anledningen till att jag den helgen spenderade en större summa pengar på sms och slog rekord i längsta sms någonsin (sju sms i ett) till oraklet i Stockholm som guidar mig så erfaret? Jo! För att jag inte vet vad människan med filmerna vill. Hon är kaxig och antyder en massa på msn, men i verkligheten blir hon rädd och försiktig. Därför hände det inget på två nätter. Men som Klokheten där borta säger: man blir ju inte rädd för någon obetydlig.
Hon är intresserad och tycker att hon markerat det tydligt med att bjuda in mig två nätter i rad. Nu är det tydligen upp till mig?
Vi ska ses imorn igen. Jag ska plugga körkortsteori med henne, för hon skriver upp på fredag. När jag kom med förslaget var hon eager och tyckte att det var lång tid kvar tills dess.
Det är spännande. Även om jag inte riktigt är intresserad av henne, än ska jag väl tillägga, så är jag intresserad av varför hon är intresserad av mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det mer, så det hela får avslutas med mitt vanliga motto: det blir som det blir.
onsdag 30 maj 2007
Filmfolk, flator och en fördjupning
OJ! Vad längesen det var jag skrev något! Ursäkta mitt bortfall, men mitt liv är hektiskt. Jag får väl helt enkelt resumera igen, nu när jag har fått tillbaka min blogginspiration.
Strax efter att det senaste inlägget publicerades for jag iväg till Stockholm för en antagningsintervju på Sundbybergs folkhögskola. Det var roligt, men nervöst. Jag träffade en massa trevligt folk som sökte samma linje. Men de var äldre än mig och det gjorde mig lite orolig. Fick känslan av att de ville ha lite äldre folk. Men igår fick jag besked om att jag står som reserv.
Efter den mysiga förorten Sundbyberg irrade vi oss inåt staden. Jag satt bakom ratten för att tränas för framtida Stockholmsresor. Vi skulle till andra sidan av staden och hitta Hammarbyhöjden. Jag kan säga att det är lite lättare med tunnelbana...
Efter typ en och en halv timmes bilkö och irrande på söder fick jag träffa Anna (ja precis, en till flata som heter Anna. Chockernade va?!). Dock bara en snabbis, men det var det värt. Det är det alltid värt, för jag vill alltid träffa Anna, för hon betyder så himla mycket för mig. Hon räddar mig alltid när jag är vilse. Och det skulle du veta om du någonsin läste min blogg, men det gör du väl antagligen förr eller senare. Hoppas jag, för den är full av små hemligheter. Såna som jag aldrig berättade när du frågade.
Sen tog pappa och jag en sväng till Uppsala till bror. På vägen hem prata vi en massa. Jag har aldrig pratat speciellt mycket med mina föräldrar. I alla fall inte om hur jag mår eller vad jag tänker och så. Det senaste året har det visserligen blivit mer. Dels på grund av min "drastiska förändring", "utveckligen", haha, och dels för att det har varit så jobbigt med skolan och allt. Men nu pratade vi, och rätt djupt. Bland annat diskuterade vi varför jag är så utbränd nu; allt som har hänt och allt som jag gjort det här året. Pappa drog upp allt det där med att det varit så mycket i skolan, att jag tagit körkort, att inte veta hur det blir i höst, alla resor, mitt projektarbete och alla Stockholmsresor och jobbet med Spinn.
Han får med en hel del, men ändå missar han det som antagligen sugit mest kraft ur mig, i alla fall mentalt; min utveckling, förändring (som till och med han märkt av) och framförallt hela homohistorien. Att gå från "defenitivt straight" till "straight?" till "osäker/vet ej" (observera QX-benämningar) till "bi" till att tillslut kalla sig "queer" men att snudda på homo ibland och i rädsla falla tillbaka på bi. En lång väg som gick lite för fort. Men den delen håller jag för mig själv, även om han antagligen vet. Men det blir en annan story.
Strax efter att det senaste inlägget publicerades for jag iväg till Stockholm för en antagningsintervju på Sundbybergs folkhögskola. Det var roligt, men nervöst. Jag träffade en massa trevligt folk som sökte samma linje. Men de var äldre än mig och det gjorde mig lite orolig. Fick känslan av att de ville ha lite äldre folk. Men igår fick jag besked om att jag står som reserv.
Efter den mysiga förorten Sundbyberg irrade vi oss inåt staden. Jag satt bakom ratten för att tränas för framtida Stockholmsresor. Vi skulle till andra sidan av staden och hitta Hammarbyhöjden. Jag kan säga att det är lite lättare med tunnelbana...
Efter typ en och en halv timmes bilkö och irrande på söder fick jag träffa Anna (ja precis, en till flata som heter Anna. Chockernade va?!). Dock bara en snabbis, men det var det värt. Det är det alltid värt, för jag vill alltid träffa Anna, för hon betyder så himla mycket för mig. Hon räddar mig alltid när jag är vilse. Och det skulle du veta om du någonsin läste min blogg, men det gör du väl antagligen förr eller senare. Hoppas jag, för den är full av små hemligheter. Såna som jag aldrig berättade när du frågade.
Sen tog pappa och jag en sväng till Uppsala till bror. På vägen hem prata vi en massa. Jag har aldrig pratat speciellt mycket med mina föräldrar. I alla fall inte om hur jag mår eller vad jag tänker och så. Det senaste året har det visserligen blivit mer. Dels på grund av min "drastiska förändring", "utveckligen", haha, och dels för att det har varit så jobbigt med skolan och allt. Men nu pratade vi, och rätt djupt. Bland annat diskuterade vi varför jag är så utbränd nu; allt som har hänt och allt som jag gjort det här året. Pappa drog upp allt det där med att det varit så mycket i skolan, att jag tagit körkort, att inte veta hur det blir i höst, alla resor, mitt projektarbete och alla Stockholmsresor och jobbet med Spinn.
Han får med en hel del, men ändå missar han det som antagligen sugit mest kraft ur mig, i alla fall mentalt; min utveckling, förändring (som till och med han märkt av) och framförallt hela homohistorien. Att gå från "defenitivt straight" till "straight?" till "osäker/vet ej" (observera QX-benämningar) till "bi" till att tillslut kalla sig "queer" men att snudda på homo ibland och i rädsla falla tillbaka på bi. En lång väg som gick lite för fort. Men den delen håller jag för mig själv, även om han antagligen vet. Men det blir en annan story.
tisdag 15 maj 2007
"Köp en bild på en riktigt snygg man och låtsas att du är straight!"*
Imorgon ryker mitt MVG i psykologi eftersom jag drar till Stockholm på antagningsintervju istället för att vara i skolan och göra minimal nytta.
Idag blev jag girliegirlie, eller femme. Som vanligt när jag har en ledig kväll och håret ändå ska tvättas får jag för mig att leka med det, och denna gång även sminka mig. Det började med att mamma ville att jag skulle fixa hennes hår med den kombinerade platt-/locktången och det slutade med att jag tog 133 kort på egot som var söt som en prinsessa och hade något i stil med potentiellt balutséende.
Jag kom att tänka på att jag måste införskaffa vattenfast mascara till Studenten. Även om jag gråter väldigt sällan, och i princip aldrig av sådana anledningar så bör det kanske vara en bra idé. Man vet ju aldrig.
Och för att än en gång byta ämne helt sonika. Varför kan inte folk svara på SMS? Okej om man inte upptäcker att man har fått det, eller har något superviktigt för sig. Men sådana som läser det och bara skiter i det, eller tänker "jag svarar sedan". Man svarar aldrig sedan! Jag vet, för så blir det för mig om jag skjuter upp det. Därför skjuter jag aldrig upp det. Har man möjlighet att svara och hinna prata om man istället hade ringt så ska man besvara SMS på en gång. Förresten gillar jag inte heller att folk inte bär med sig mobilen. Ja, jag är emot den frihet som kommer med det, men jag vill alltid ha möjlighet att nå folk.
* Jag till Cecce innan jag kom på att hon faktiskt är straight. (Tror hon.)
Idag blev jag girliegirlie, eller femme. Som vanligt när jag har en ledig kväll och håret ändå ska tvättas får jag för mig att leka med det, och denna gång även sminka mig. Det började med att mamma ville att jag skulle fixa hennes hår med den kombinerade platt-/locktången och det slutade med att jag tog 133 kort på egot som var söt som en prinsessa och hade något i stil med potentiellt balutséende.
Jag kom att tänka på att jag måste införskaffa vattenfast mascara till Studenten. Även om jag gråter väldigt sällan, och i princip aldrig av sådana anledningar så bör det kanske vara en bra idé. Man vet ju aldrig.
Och för att än en gång byta ämne helt sonika. Varför kan inte folk svara på SMS? Okej om man inte upptäcker att man har fått det, eller har något superviktigt för sig. Men sådana som läser det och bara skiter i det, eller tänker "jag svarar sedan". Man svarar aldrig sedan! Jag vet, för så blir det för mig om jag skjuter upp det. Därför skjuter jag aldrig upp det. Har man möjlighet att svara och hinna prata om man istället hade ringt så ska man besvara SMS på en gång. Förresten gillar jag inte heller att folk inte bär med sig mobilen. Ja, jag är emot den frihet som kommer med det, men jag vill alltid ha möjlighet att nå folk.
* Jag till Cecce innan jag kom på att hon faktiskt är straight. (Tror hon.)
söndag 13 maj 2007
Homohelg ftw!
Lotta Bromé featuring L-word gör lesbisk kampsång. För erkänn, körbrudarna som ålade sig bakom butchflatan var typiska L-wordkvinnor!
Jag såg spektaklet, det tragiska spektaklet, med Annie. Det var mysigt. Annie är mysig. Och närgången. Ouch, jag klarar inte av sådana tjejer, jag blir ju bara kär i dem; se bara på hela Andrea-storyn.
Mitt under röstuppräkningen fick jag kvällens mest underhållande SMS från Borås: "Anna jag vill dö! Vill alla jävla östhoror skaka rumpa?! :("
I'm not a racist, I don't blame the eastern Europe, I blame the system. The god damn fucking system. Ta tillbaka juryn.
Nu låter det som att det här är värsta stora grejen för mig, men så är det inte. Jag älskar visserligen Eurovision och än mer The Ark, men jag har blivit lite uppjagad av alla kvällstidningar som mamma bad mig köpa.
Jag sitter dessutom lite i skiten eftersom jag spelade på min synskhet och lovade alla att Ark skulle hamna topp fem. Nu skyller jag allt på att jag inte kan se objektivt på saken. Jag kan ju inte säga annat om ett band som jag älskat förgäves i fem år och sett lika många gånger, fast plus två, live. Dessutom står det faktiskt Ola Salo for president! på mina skor...
Vart var det jag skulle komma? Jo! Jag var på Anniespåret när SMS:et avbröt mig. Vi hade trevligt och efter att lesbianerna ålat klart ännu en gång satte vi på en flatfilm, Kissing Jessica Stein. Den var rätt tråkig, och torr. Inte så flatig alls.
Sedan tyckte hon att det var dags att dra sig hemåt när jag bara somnade. Då var klockan runt halv tre.
Imorse vaknade jag alldeles för tidigt, med tanke på att jag somnat klockan fyra. 10:09 bzzz:ade min mobil på nattygsbordet och jag fick svar på det kryptiska SMS jag skickat till min andra hjärnhalva sju timmar tidigare. Jag var så chockad över att människan hade fattat allt så jag blev klarvaken.
It's a shame to somna om tänkte jag (med tanke på att jag hade vaknat i mitt eget dregel när jag somnat om dagen innan) och satte på ännu en flatfilm som jag lånat av Annie. Till skillnad från den vi sett kvällen innan var den här riktigt bra! Lost and delirious. Jag var imponerad och jag ska lätt se den igen.
Gu' vilken homohelg det har varit. Fyra flatfilmer, två IRL-flatvänner, en på nätet/mobil och en, plus fem, på TV. Nu ska jag avsluta den med att läsa vidare i min flatbok av Mian Lodalen.
Jag såg spektaklet, det tragiska spektaklet, med Annie. Det var mysigt. Annie är mysig. Och närgången. Ouch, jag klarar inte av sådana tjejer, jag blir ju bara kär i dem; se bara på hela Andrea-storyn.
Mitt under röstuppräkningen fick jag kvällens mest underhållande SMS från Borås: "Anna jag vill dö! Vill alla jävla östhoror skaka rumpa?! :("
I'm not a racist, I don't blame the eastern Europe, I blame the system. The god damn fucking system. Ta tillbaka juryn.
Nu låter det som att det här är värsta stora grejen för mig, men så är det inte. Jag älskar visserligen Eurovision och än mer The Ark, men jag har blivit lite uppjagad av alla kvällstidningar som mamma bad mig köpa.
Jag sitter dessutom lite i skiten eftersom jag spelade på min synskhet och lovade alla att Ark skulle hamna topp fem. Nu skyller jag allt på att jag inte kan se objektivt på saken. Jag kan ju inte säga annat om ett band som jag älskat förgäves i fem år och sett lika många gånger, fast plus två, live. Dessutom står det faktiskt Ola Salo for president! på mina skor...
Vart var det jag skulle komma? Jo! Jag var på Anniespåret när SMS:et avbröt mig. Vi hade trevligt och efter att lesbianerna ålat klart ännu en gång satte vi på en flatfilm, Kissing Jessica Stein. Den var rätt tråkig, och torr. Inte så flatig alls.
Sedan tyckte hon att det var dags att dra sig hemåt när jag bara somnade. Då var klockan runt halv tre.
Imorse vaknade jag alldeles för tidigt, med tanke på att jag somnat klockan fyra. 10:09 bzzz:ade min mobil på nattygsbordet och jag fick svar på det kryptiska SMS jag skickat till min andra hjärnhalva sju timmar tidigare. Jag var så chockad över att människan hade fattat allt så jag blev klarvaken.
It's a shame to somna om tänkte jag (med tanke på att jag hade vaknat i mitt eget dregel när jag somnat om dagen innan) och satte på ännu en flatfilm som jag lånat av Annie. Till skillnad från den vi sett kvällen innan var den här riktigt bra! Lost and delirious. Jag var imponerad och jag ska lätt se den igen.
Gu' vilken homohelg det har varit. Fyra flatfilmer, två IRL-flatvänner, en på nätet/mobil och en, plus fem, på TV. Nu ska jag avsluta den med att läsa vidare i min flatbok av Mian Lodalen.
lördag 12 maj 2007
Drömmar och stora förändringar
Igår kväll hade vi flatfilmskväll, jag, Cecce, Annie och Emmy. Vi tjockade pizza (jag tyckte att jag förtjänade det efter min vecka) och såg två bra filmer med homotema. Vi började med den omtalade But I'm a cheerleader. Den är bra skit. Kul om man ser ironin i den, men det är svårt att missa. Vi avslutade med den nya filmen Imagine me and you. Den var söt och Annie älskar Piper Perabo. Vi satt och mös hela kvällen, sådär som vi gör även fast vi inte är kära, men alla andra runt om tror det.
Sen körde jag hem Emmy och Annie och jag tog en promenad i natten och skramlade lite.
Inatt drömde jag att jag tappade en massa tänder. Och när man tappar tänder så lär man ju spotta en del, så det gjorde jag i drömmen. Grejen är bara den att när jag drömmer att jag spottar så gör jag det på riktigt. Så när jag vaknade hade jag spottat ner halva min arm, hela kudden och mitt hår. Fresh.
Men att drömma om att man tappar gaddar betyder tydligen att det är större förändringar på gång, vilket är sant.
När jag ändå är inne på drömspåret måste jag än en gång påpeka att jag är synsk. För några veckor sedan drömde jag att vi var på väg till en lagfest när jag mötte Bettan och vi upptäckte att hon hade likadana skor som mig och vi bråkade om vem som hade rätt att ha dem. Gissa vad som hände i lördags på lagfesten! Bettan kliver in genom dörren och har likadana skor som jag! Dock inte samma som i drömmen utan mina nyinköpta. Sjukt!
Jag hoppas dock att inte alla drömmar blir sanna för jag hade en rätt underhållande dröm för några dagar sedan. Jag drömde att jag låg i sängen och mamma sprang in i mitt rum och slet upp mig. Jag fattade ingenting, hon skrek oavbrutet "en man! En man!" och knuffade in mig i köket till en låda och stoppade en stor kniv i handen på mig. Hon fortsätter med sitt skrikande och när hon fört mig till dörröppningen till vardagsrummet börjar jag vakna till och fatta vad som händer. Jag undrar var denna man är och frågar: "var? Höger eller vänster?" Mamma skriker "där!" och pekar precis bakom dörren till höger. Där står helt riktigt en man, men inte vilken man som helst utan Pekka Heino. Det roliga att han vill inget som helst ont utan har bara råkat hamna där, och där står jag med största kniven och förväntas ta livet av honom. Men sen försvann han bara, vilket nog var tur. Men jag kan inte förstå hur mamma kunde vara så rädd för Pekka Heino, hon älskar ju honom.
Sen körde jag hem Emmy och Annie och jag tog en promenad i natten och skramlade lite.
Inatt drömde jag att jag tappade en massa tänder. Och när man tappar tänder så lär man ju spotta en del, så det gjorde jag i drömmen. Grejen är bara den att när jag drömmer att jag spottar så gör jag det på riktigt. Så när jag vaknade hade jag spottat ner halva min arm, hela kudden och mitt hår. Fresh.
Men att drömma om att man tappar gaddar betyder tydligen att det är större förändringar på gång, vilket är sant.
När jag ändå är inne på drömspåret måste jag än en gång påpeka att jag är synsk. För några veckor sedan drömde jag att vi var på väg till en lagfest när jag mötte Bettan och vi upptäckte att hon hade likadana skor som mig och vi bråkade om vem som hade rätt att ha dem. Gissa vad som hände i lördags på lagfesten! Bettan kliver in genom dörren och har likadana skor som jag! Dock inte samma som i drömmen utan mina nyinköpta. Sjukt!
Jag hoppas dock att inte alla drömmar blir sanna för jag hade en rätt underhållande dröm för några dagar sedan. Jag drömde att jag låg i sängen och mamma sprang in i mitt rum och slet upp mig. Jag fattade ingenting, hon skrek oavbrutet "en man! En man!" och knuffade in mig i köket till en låda och stoppade en stor kniv i handen på mig. Hon fortsätter med sitt skrikande och när hon fört mig till dörröppningen till vardagsrummet börjar jag vakna till och fatta vad som händer. Jag undrar var denna man är och frågar: "var? Höger eller vänster?" Mamma skriker "där!" och pekar precis bakom dörren till höger. Där står helt riktigt en man, men inte vilken man som helst utan Pekka Heino. Det roliga att han vill inget som helst ont utan har bara råkat hamna där, och där står jag med största kniven och förväntas ta livet av honom. Men sen försvann han bara, vilket nog var tur. Men jag kan inte förstå hur mamma kunde vara så rädd för Pekka Heino, hon älskar ju honom.
En resumé av dödsveckan
Ursäkta blogguppehållet, men det har varit en vecka av tortyr och smärta - även kallat skolarbeten - som resulterat i metal dysfunktion. Igår kunde jag i princip bara formulera meningar i likhet med de som hjärndöda får ur sig på film.
Men nu har jag inte längre något val; jag måste ta tag i min skyldighet. Har man skrivit kryptiska blogginlägg mitt i natten och sen lovat att förklara dem så kommer man inte undan.
Vi hade avslutning med innebandyn förra lördagen, därav hysterin över Bettan. Det började som vilken avslutning som helst hemma hos lagets rikaste tjej med alla involverade och lite mat och alkohol. Halvvägs in på natten hade de flesta avlägsnat sig och de som var kvar var jag, Bettan, två engagerade föräldrar och tre andra spelare. Vi satt och pratade innebandy genom tiden och blev sådär nostalgiska. Jag blev i alla fall det. Vid en tidpunkt slog det mig hur mycket jag skulle sakna allt när jag flyttar i höst. Allt som har varit en del av mig i halva mitt liv, människorna som har funnits där tre gånger i veckan i nio år. Jag började nästan gråta, jag var tvungen att hålla emot. Jag kände att jag hade kunnat gå hem och skriva jordens mest touching blogginlägg, men det gjorde jag inte, för jag stannade hos Bettan. Mitt i djupheten fick jag också ur mig hur min gamla tränare, som nu är tillbaka, hade kört mitt självförtroende i botten, något som jag inte över huvud taget har yttrat på dessa fem år.
Bettan var, som vanligt, den som höll mig kvar så länge som det möjligen gick. Jag vägrade gå innan hon gick, men det berodde även på att det var så himla mysigt. Hon pratar rätt mycket, men inte med mig. Jag vet inte varför, men jag tror att hon fattar min lite halvt besatthet, och därför tar lite avstånd.
Klockan fyra hade det börjat ljusna och vi knallade hemåt. Jag tog sällskap med Bettan som vanligtvis jobbar natt och inte var trött över huvud taget. Jag var i och för sig inte heller trött, men det berodde nog mest på kicken av att vara i närheten av henne hela tiden. Vid Statoil skiljdes vi åt och hon undrade om jag skulle komma på försäsongsträningen. Det tolkade jag som att hon inte ville säga hejdå än, säga hejdå innan jag flyr fältet.
Jag cyklade vidare själv och allt kändes bara konstigt. Det var ljuset och tidpunkten. Att bryta alla mina invanda rutiner och vara ute vid den tiden på dygnet. Konstigt. Härligt. Fantastiskt. Jag somnade med öronproppar för att slippa fåglarnas kvitter som inte är lika fint alla tider på dygnet och gardinerna upptrycka mot väggen med häftmassa för att undkomma solens intrång genom springorna.
Den följande veckan var döden. Och det är ingen som tar mig seriöst när jag säger att jag inte orkar mer och att skolan är för mycket. Jag brukar inte må dåligt, men nu gör jag det. Jag är mentalt slutkörd och det är ingen som verkar förstå det.
Dock lättade det upp när det i måndags blev klart att vi får en lägenhet i Stockholm i höst! Så skönt att slippa oroa sig för det. Däremot går man istället och tänker på all förändring och allt som måste göras. Dessutom har jag i veckan fått nobben av utbildningen jag ville gå men blivit kallad till antagningsintervju på en annan. Så nu ligger det även en stress över att jag måste få någonting att göra i höst för att kunna ha kvar lägenheten.
Jag skulle må så mycket bättre om jag fick träna. Samla lite endorfiner och kanske återfå någon slags koncentrationsförmåga. Men det får jag inte på grund av allt jävla kukpollen. Och därmed får jag ångest över att jag inte kommer orka hänga med när sommarträningen börjar.
Nej, jag måste sluta klaga och ta tag i allt som ska göras. Peppa lite. Det är ändå ingen som vill läsa om hur dåligt man mår, även om det är det enda som alla dags-/kvällstidningar innehåller.
Men nu har jag inte längre något val; jag måste ta tag i min skyldighet. Har man skrivit kryptiska blogginlägg mitt i natten och sen lovat att förklara dem så kommer man inte undan.
Vi hade avslutning med innebandyn förra lördagen, därav hysterin över Bettan. Det började som vilken avslutning som helst hemma hos lagets rikaste tjej med alla involverade och lite mat och alkohol. Halvvägs in på natten hade de flesta avlägsnat sig och de som var kvar var jag, Bettan, två engagerade föräldrar och tre andra spelare. Vi satt och pratade innebandy genom tiden och blev sådär nostalgiska. Jag blev i alla fall det. Vid en tidpunkt slog det mig hur mycket jag skulle sakna allt när jag flyttar i höst. Allt som har varit en del av mig i halva mitt liv, människorna som har funnits där tre gånger i veckan i nio år. Jag började nästan gråta, jag var tvungen att hålla emot. Jag kände att jag hade kunnat gå hem och skriva jordens mest touching blogginlägg, men det gjorde jag inte, för jag stannade hos Bettan. Mitt i djupheten fick jag också ur mig hur min gamla tränare, som nu är tillbaka, hade kört mitt självförtroende i botten, något som jag inte över huvud taget har yttrat på dessa fem år.
Bettan var, som vanligt, den som höll mig kvar så länge som det möjligen gick. Jag vägrade gå innan hon gick, men det berodde även på att det var så himla mysigt. Hon pratar rätt mycket, men inte med mig. Jag vet inte varför, men jag tror att hon fattar min lite halvt besatthet, och därför tar lite avstånd.
Klockan fyra hade det börjat ljusna och vi knallade hemåt. Jag tog sällskap med Bettan som vanligtvis jobbar natt och inte var trött över huvud taget. Jag var i och för sig inte heller trött, men det berodde nog mest på kicken av att vara i närheten av henne hela tiden. Vid Statoil skiljdes vi åt och hon undrade om jag skulle komma på försäsongsträningen. Det tolkade jag som att hon inte ville säga hejdå än, säga hejdå innan jag flyr fältet.
Jag cyklade vidare själv och allt kändes bara konstigt. Det var ljuset och tidpunkten. Att bryta alla mina invanda rutiner och vara ute vid den tiden på dygnet. Konstigt. Härligt. Fantastiskt. Jag somnade med öronproppar för att slippa fåglarnas kvitter som inte är lika fint alla tider på dygnet och gardinerna upptrycka mot väggen med häftmassa för att undkomma solens intrång genom springorna.
Den följande veckan var döden. Och det är ingen som tar mig seriöst när jag säger att jag inte orkar mer och att skolan är för mycket. Jag brukar inte må dåligt, men nu gör jag det. Jag är mentalt slutkörd och det är ingen som verkar förstå det.
Dock lättade det upp när det i måndags blev klart att vi får en lägenhet i Stockholm i höst! Så skönt att slippa oroa sig för det. Däremot går man istället och tänker på all förändring och allt som måste göras. Dessutom har jag i veckan fått nobben av utbildningen jag ville gå men blivit kallad till antagningsintervju på en annan. Så nu ligger det även en stress över att jag måste få någonting att göra i höst för att kunna ha kvar lägenheten.
Jag skulle må så mycket bättre om jag fick träna. Samla lite endorfiner och kanske återfå någon slags koncentrationsförmåga. Men det får jag inte på grund av allt jävla kukpollen. Och därmed får jag ångest över att jag inte kommer orka hänga med när sommarträningen börjar.
Nej, jag måste sluta klaga och ta tag i allt som ska göras. Peppa lite. Det är ändå ingen som vill läsa om hur dåligt man mår, även om det är det enda som alla dags-/kvällstidningar innehåller.
söndag 6 maj 2007
04:09
Jag älskar Bettan. Jag älskar Bettan. Jag älskar Bettan. Jag älskar Bettan.
Mer info kommer imorn. Eller idag. Nu måste jag sova, även om jag inte är trött för att man luras av ljuset.
Mer info kommer imorn. Eller idag. Nu måste jag sova, även om jag inte är trött för att man luras av ljuset.
lördag 5 maj 2007
"Duärgayduärgayduärgay..."
Visst, jag kanske är gay. Eller ja, det är jag ju uppenbarligen. Haha! Och jag har ju antagligen varit det hela tiden, men jag vill ändå nämna ett litet ord. Eller det är egentligen två ord, och inte så korta heller: självuppfyllande profetian.
Jag har tänkt mycket på det, även innan jag lärde mig vad det var, fast då var det mer fenomenet, och efter att jag lärt mig namnet på detta fenomen har det rullat i huvudet. Självuppfyllande profetian. Jag är ett offer för den självuppfyllande profetian.
Det känns faktiskt som så. Hela homogrejen var passerad, det fanns inte i min värld innan folk började snacka en massa och påstod att jag var det. Jag grubblar så mycket, och det är en av sakerna som rullar i huvudet. Var jag det eller blev jag det? Fick allt snack fram något som redan fanns eller skapade det något nytt?
Shit, det finns så mycket frågor; man skulle kunna bygga en hel universitetskurs på detta ämne. Man undervisar ju redan om så mycket skit, då kan man ju slänga in en homokurs också.
Jag har tänkt mycket på det, även innan jag lärde mig vad det var, fast då var det mer fenomenet, och efter att jag lärt mig namnet på detta fenomen har det rullat i huvudet. Självuppfyllande profetian. Jag är ett offer för den självuppfyllande profetian.
Det känns faktiskt som så. Hela homogrejen var passerad, det fanns inte i min värld innan folk började snacka en massa och påstod att jag var det. Jag grubblar så mycket, och det är en av sakerna som rullar i huvudet. Var jag det eller blev jag det? Fick allt snack fram något som redan fanns eller skapade det något nytt?
Shit, det finns så mycket frågor; man skulle kunna bygga en hel universitetskurs på detta ämne. Man undervisar ju redan om så mycket skit, då kan man ju slänga in en homokurs också.
fredag 4 maj 2007
Smaskensfilibajs
Om tv-programmet på TV3, om dess titel var sann så skulle jag vara pasta-/kycklingsallad med överdrivet mycket gurka i. Fast, det är ju inte helt omöjligt.
1. Jag har ätit enbart pasta i ett X antal veckor nu, så jag borde ju ha en del pastapartiklar i mig.
2. Efter en barndom med så mycket gurka istället för frukt på rasterna, godis på helgerna och bara allmänt gnagande så skulle i alla fall inte jag vara förvånad om jag började likna en gurka.
3. Jag är ju Chicken Little, hur mer självklart kan det bli?
1. Jag har ätit enbart pasta i ett X antal veckor nu, så jag borde ju ha en del pastapartiklar i mig.
2. Efter en barndom med så mycket gurka istället för frukt på rasterna, godis på helgerna och bara allmänt gnagande så skulle i alla fall inte jag vara förvånad om jag började likna en gurka.
3. Jag är ju Chicken Little, hur mer självklart kan det bli?
Vad folk säger
En grej som är jobbig med att vara ny och förvirrad flata är att man hela tiden får höra:"jag visste det hela tiden" och "jag anade det". Jag beskyller inte de som säger så, det är bara så frustrerande att alla andra har sett det långt innan man själv har fattat något.
En annan sak som man får höra mycket i början, eller jag antar att man får höra det hela tiden eftersom man aldrig slutar komma ut, är att det är "helt normalt". Alltid denna kommentar för att de vill förklara att de är okej med det. Men om det var fullt normalt så skulle man inte reagera på det! Det skulle inte finnas någon anledning att säga just "det är helt normalt".
Jag har försökt leta liknelser hela dagen men inte kommit fram till någon bra. Men, det är typ som att mitt i sommaren stiga utanför dörren för sjuttonde gången den dagen och plötsligt säga: gräset är grönt. Det är en helt normal grej, att gräset är grönt; så det säger vi inte. Är du med mig på vart jag försöker komma?
Jag beskyller inte heller dessa människor, de vill ju faktiskt bara förklara att det är lugnt. Men jag skulle nog uppskatta mer, och framför allt tycka att det var roligare, att höra typ: vad coolt!
En annan sak som man får höra mycket i början, eller jag antar att man får höra det hela tiden eftersom man aldrig slutar komma ut, är att det är "helt normalt". Alltid denna kommentar för att de vill förklara att de är okej med det. Men om det var fullt normalt så skulle man inte reagera på det! Det skulle inte finnas någon anledning att säga just "det är helt normalt".
Jag har försökt leta liknelser hela dagen men inte kommit fram till någon bra. Men, det är typ som att mitt i sommaren stiga utanför dörren för sjuttonde gången den dagen och plötsligt säga: gräset är grönt. Det är en helt normal grej, att gräset är grönt; så det säger vi inte. Är du med mig på vart jag försöker komma?
Jag beskyller inte heller dessa människor, de vill ju faktiskt bara förklara att det är lugnt. Men jag skulle nog uppskatta mer, och framför allt tycka att det var roligare, att höra typ: vad coolt!
torsdag 3 maj 2007
Voine, voine
Idag är jag bitter och hatad. Jag kände mig verkligen elak när jag gick hem från skolan!
Vanligtvis brukar jag kunna hålla igen, jag brukar inte bry mig speciellt mycket, men idag var jag tvungen att släppa kommentarer och vara sarkastisk och dissande. Vad fan hände?! Jag är psykiskt instabil. Jag är för stressad.
Jag letade verkligen efter saker att klaga på. Det är en grej att jag brukar göra så hemma, men sådan är jag aldrig i skolan eller med kompisarna. Hur som helst fick jag ryck och började klaga på vegetarianer och veganer och allt som kommer med det. Jag var bara dum och hade dåliga argument, men jag kunde inte göra något åt det. Jag kände verkligen inte igen mig själv. Jag var elak på riktigt.
Jag vill inte veta av mig själv just nu, så jag ska straffa mig själv med att plugga.
Vanligtvis brukar jag kunna hålla igen, jag brukar inte bry mig speciellt mycket, men idag var jag tvungen att släppa kommentarer och vara sarkastisk och dissande. Vad fan hände?! Jag är psykiskt instabil. Jag är för stressad.
Jag letade verkligen efter saker att klaga på. Det är en grej att jag brukar göra så hemma, men sådan är jag aldrig i skolan eller med kompisarna. Hur som helst fick jag ryck och började klaga på vegetarianer och veganer och allt som kommer med det. Jag var bara dum och hade dåliga argument, men jag kunde inte göra något åt det. Jag kände verkligen inte igen mig själv. Jag var elak på riktigt.
Jag vill inte veta av mig själv just nu, så jag ska straffa mig själv med att plugga.
onsdag 2 maj 2007
The return of the flathund
Se vad jag hittade på Qruiser! Vilket sammanträffande. Detta är nämligen min så kallade "flatkille", har jag fått förklarat för mig både på bloggen och i verkliga livet.
"Three simple words: I am gay"*
Och mer blir jag för varje dag. Anledningen till att jag skriver det just nu tänker jag inte berätta. Jag märker det bara själv väldigt mycket just nu.
*Homer Simpsons förslag på hur Bart lättast ska dumpa Mrs. Krabapple
"Ps. I am gay."**
**Han ville verkligen ha med det i brevet...
*Homer Simpsons förslag på hur Bart lättast ska dumpa Mrs. Krabapple
"Ps. I am gay."**
**Han ville verkligen ha med det i brevet...
tisdag 1 maj 2007
Valborg
...ska alltid firas i Uppsala. It is the place to be. Glada studenter, folkfest och fylla - så beskriver man den trettionde april i Uppsala.
Jag var där för tredje året i rad, det är väl då det börjar räknas som tradition? Vi följde någorlunda det vanliga Valborgsschemat med brunch i Ekonomikumparken, chill hemma på eftermiddagen och fest på kvällen för att avsluta en lång dag.
Festen var en typisk hemmafest med vuxna studenter som alla lever i heterosexuell tvåsamhet. Fine, tänkte jag, i Uppsala är jag ju straight, trots att jag på vägen mellan tågstationen och min brors lägenhet drog på mig lite extra flatighet och kände mig väldigt stolt.
Festen var rätt tråkig. Alla var sega efter att ha hållt igång hela dagen och jag som fortfarande var omtumlad efter äventyret i Stockholm var trött och inte alls på festhumör; framför allt inte pigg på att supa. Jag chillade och var på väg hemåt när Sophie stoppade mig och sa att jag absolut inte fick gå. Hon peppade mig och vi började prata om Studenten och balen. Som vanligt när balen kommer på tal så kommer klänningsfrågan upp:
"Ska du ha klänning?" (Frågan finns i olika exemplar med betoning på olika ord, en annan vanlig är: "ska du ha klänning?")
"Ja och jag har inte haft det på nio år..."
Följande fråga den här gången var: "Har du någon dejt?"
"Nää, vi ska gå hela klassen tillsammans."
Sophie tittade menande på mig och fortsatte med förhöret: "Har du någon pojkvän?"
Jag borde har reagerat på det, men det gjorde jag inte. Kanske för att jag jag är så färsk och fortfarande har kvar det sedan min tid som straight, eller för att jag verkligen gick in för min straight-under-Uppsala-vistelser-roll. Jag svarade hur som helst nej, vilket var sant, och hon tittade ännu lite mer menande och fortsatte: "eller kanske flickvän?"
Jag hade kunnat kyssa människan. Det gjorde jag inte. Jag skrattade och svarade: "nä, inte det heller."
Åh, vad jag ville påpeka att hon var på rätt spår, men jag visste inte hur jag skulle få in det. Får bara hoppas att hon är bra på att läsa av ögon och såg det på mig.
Efter det blev jag aspepp och försökte få igång festen men la ner det hopplösa fallet efter en kvart.
Att en så liten, kort, för henne betydelselös mening kan göra så mycket och spela så stor roll! Tänk vad man på det sättet skulle kunna göra så många människor glada. Problemet är väl bara att man inte vet vilka just de där meningarna är och att de även fungerar åt det negativa hållet.
Efter att ha lyckats dra brorsan från snowboardtv-spelet (för en gång skull var det inte hans tjej som var den knepiga att få med hem) kom vi hem vid ett; i Uppsala rätt tidigt för att vara Valborg.
Jag var där för tredje året i rad, det är väl då det börjar räknas som tradition? Vi följde någorlunda det vanliga Valborgsschemat med brunch i Ekonomikumparken, chill hemma på eftermiddagen och fest på kvällen för att avsluta en lång dag.
Festen var en typisk hemmafest med vuxna studenter som alla lever i heterosexuell tvåsamhet. Fine, tänkte jag, i Uppsala är jag ju straight, trots att jag på vägen mellan tågstationen och min brors lägenhet drog på mig lite extra flatighet och kände mig väldigt stolt.
Festen var rätt tråkig. Alla var sega efter att ha hållt igång hela dagen och jag som fortfarande var omtumlad efter äventyret i Stockholm var trött och inte alls på festhumör; framför allt inte pigg på att supa. Jag chillade och var på väg hemåt när Sophie stoppade mig och sa att jag absolut inte fick gå. Hon peppade mig och vi började prata om Studenten och balen. Som vanligt när balen kommer på tal så kommer klänningsfrågan upp:
"Ska du ha klänning?" (Frågan finns i olika exemplar med betoning på olika ord, en annan vanlig är: "ska du ha klänning?")
"Ja och jag har inte haft det på nio år..."
Följande fråga den här gången var: "Har du någon dejt?"
"Nää, vi ska gå hela klassen tillsammans."
Sophie tittade menande på mig och fortsatte med förhöret: "Har du någon pojkvän?"
Jag borde har reagerat på det, men det gjorde jag inte. Kanske för att jag jag är så färsk och fortfarande har kvar det sedan min tid som straight, eller för att jag verkligen gick in för min straight-under-Uppsala-vistelser-roll. Jag svarade hur som helst nej, vilket var sant, och hon tittade ännu lite mer menande och fortsatte: "eller kanske flickvän?"
Jag hade kunnat kyssa människan. Det gjorde jag inte. Jag skrattade och svarade: "nä, inte det heller."
Åh, vad jag ville påpeka att hon var på rätt spår, men jag visste inte hur jag skulle få in det. Får bara hoppas att hon är bra på att läsa av ögon och såg det på mig.
Efter det blev jag aspepp och försökte få igång festen men la ner det hopplösa fallet efter en kvart.
Att en så liten, kort, för henne betydelselös mening kan göra så mycket och spela så stor roll! Tänk vad man på det sättet skulle kunna göra så många människor glada. Problemet är väl bara att man inte vet vilka just de där meningarna är och att de även fungerar åt det negativa hållet.
Efter att ha lyckats dra brorsan från snowboardtv-spelet (för en gång skull var det inte hans tjej som var den knepiga att få med hem) kom vi hem vid ett; i Uppsala rätt tidigt för att vara Valborg.
måndag 30 april 2007
"Det bästa med att planka är att det är gratis"
Nu har jag hamnat i Uppsala hos min bror för att fira Valborg. Just nu har vi en liten eftermiddagspaus innan festandet börjar, så jag tänkte att jag kunde köra en snabb resumé över vad som har hänt den här helgen.
Det började med att jag blev galen (som min bror säger: "man inte bli något som man redan är") och fick för mig att spontanåka till Stockholm. Inte SÅ impulsivt när man bestämmer det typ en veckan innan. Men impulsgrejen var mer att vi inte visste vad som skulle hända eller var vi skulle sova.
Hur som helst så slängde sig jag, Emmy och Cecce oss iväg på ett tåg mot huvudstaden, utan biljett, för att gå på flatklubb. Närmare bestämt Klubb Intern. Efter noga samarbete och myglande med Fia fick jag till en våldgästning hos henne och Anna och dessutom en sovplats på köpet. Jag var mäkta nöjd över min noga planerade och väl utförda plan.
Senare bar det av mot haket på söder. Vi är dock inte så välorienterade i Stockholms söderkvarter och gick lite vilse. När jag skulle ringa Fia för guidning var hon upptagen med att rädda sin bror från den brinnande dammsugaren. Det var spännimg på hög nivå för alla parter. Värt att tillägga var att Emmys stockholmskompis Hans, 23, var med oss på jakten. Hur mysig kille som helst, vilket ledde till att jag stundvis mös in mig med honom på färden. Inget allvarligt eller seriöst, jag var ju dragen, då blir man ju sådan.
Med hjälp av någa snälla dörrvakter kunde vi leta oss fram till Klubb Intern där den första jag stöter på är Bruden-Sara. Jag tyckte jag var nykter, men det var jag ju självklart inte för i så fall skulle jag nog inte vågat hälsa på henne, så jag sa inte heller så jättesmarta saker. Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag sa. Men det kunde ju ha varit mer genomtänkt, kan jag ju säga såhär i efterhand...
Nästa person att konfrontera oss i baren är Karin, läderflata 45, som får för sig att jag är "ledare" i gänget och går med på vad som helst. Jag fattade ingenting. Egentligen var hon nog inte läderflata, det var bara för att Anna sa att sådana stod i baren och skulle ragga på oss.
Hela grejen var häftig. En av mina första tankar var: "shit, alla här är flator" och jag fylldes av någon slags prestationsångest. Typ: "så många kvinnor, så lite tid." Hahaha!
Sen chillade vi, nykteristen Cecce blev full, Emmy fick ragg som hon sedan dumpade efter ett hångel och hittade en assnygg skottska som ended up hånglandes med någon annan. Jag själv hittade The love of my life, den finaste flickan någonsin som jag spanat på på Internet i ett halvår (som jag förövrigt har skrivit om här i bloggen). Jag var tvungen att prata med henne, så det gjorde jag.
Jag gled upp bredvid bordet hon satt vid och frågade:"är det du som är *biiip*(censur för hennes integritet och för att folk som känner hela Stockholms flatvärld OCH läser min blogg inte ska veta vem jag är kär i)?"
Det var det ju självklart och efter att jag presenterat mig var hon förvånad över att jag kände igen henne. Jag svarade smörigt:"klart jag känner igen dig! Du är ju det sötaste jag sett!"
Konversationen fortsatte i samma stuk och hon verkade lite skrämd av att jag visste så mycket om henne, men är man en stalker så är man.
Jag har varit lite ledsen över att hon har varit så dissande mot mig när vi har pratat på Internet, men efter den där konversationen är jag inte det längre. Vi hade nämligen ingenting att prata om. Samtalsämnena dog ut en efter en. Det enda vi kunde prata om var sånadär tråkiga, formella saker som: vad pluggar du nu igen? och vad ska du göra efter Studenten? Jag blev inte ens överdrivet förstörd när hon senare på dansgolvet stod och hånglade med någon annan snygg tjej. Hon må vara det finaste jag sett, men vad hjälper det när det bara inte går ihop? Jag är glad över att jag tog chansen att prata med henne, så jag fick det här klart för mig.
Vid tre slängde sig Emmy i en taxi för 370 spänn mot Täby och Cecce och jag fångade en tub. Vi kom hem samtidigt som Anna gick upp för att gå till jobbet. Konstigt nog var det nog den skummaste känslan på hela kvällen; att min dag tog slut samtidigt som hennes började.
I princip hela lördagen gick åt till att vara bakis (damn you vodkadrinkar!) och igår, söndag, for jag vidare hit till Uppsala.
Nu ska det peppas/förfestas med Tenacious D innan vi fortsätter denna Valborgsmässoafton.
Det började med att jag blev galen (som min bror säger: "man inte bli något som man redan är") och fick för mig att spontanåka till Stockholm. Inte SÅ impulsivt när man bestämmer det typ en veckan innan. Men impulsgrejen var mer att vi inte visste vad som skulle hända eller var vi skulle sova.
Hur som helst så slängde sig jag, Emmy och Cecce oss iväg på ett tåg mot huvudstaden, utan biljett, för att gå på flatklubb. Närmare bestämt Klubb Intern. Efter noga samarbete och myglande med Fia fick jag till en våldgästning hos henne och Anna och dessutom en sovplats på köpet. Jag var mäkta nöjd över min noga planerade och väl utförda plan.
Senare bar det av mot haket på söder. Vi är dock inte så välorienterade i Stockholms söderkvarter och gick lite vilse. När jag skulle ringa Fia för guidning var hon upptagen med att rädda sin bror från den brinnande dammsugaren. Det var spännimg på hög nivå för alla parter. Värt att tillägga var att Emmys stockholmskompis Hans, 23, var med oss på jakten. Hur mysig kille som helst, vilket ledde till att jag stundvis mös in mig med honom på färden. Inget allvarligt eller seriöst, jag var ju dragen, då blir man ju sådan.
Med hjälp av någa snälla dörrvakter kunde vi leta oss fram till Klubb Intern där den första jag stöter på är Bruden-Sara. Jag tyckte jag var nykter, men det var jag ju självklart inte för i så fall skulle jag nog inte vågat hälsa på henne, så jag sa inte heller så jättesmarta saker. Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag sa. Men det kunde ju ha varit mer genomtänkt, kan jag ju säga såhär i efterhand...
Nästa person att konfrontera oss i baren är Karin, läderflata 45, som får för sig att jag är "ledare" i gänget och går med på vad som helst. Jag fattade ingenting. Egentligen var hon nog inte läderflata, det var bara för att Anna sa att sådana stod i baren och skulle ragga på oss.
Hela grejen var häftig. En av mina första tankar var: "shit, alla här är flator" och jag fylldes av någon slags prestationsångest. Typ: "så många kvinnor, så lite tid." Hahaha!
Sen chillade vi, nykteristen Cecce blev full, Emmy fick ragg som hon sedan dumpade efter ett hångel och hittade en assnygg skottska som ended up hånglandes med någon annan. Jag själv hittade The love of my life, den finaste flickan någonsin som jag spanat på på Internet i ett halvår (som jag förövrigt har skrivit om här i bloggen). Jag var tvungen att prata med henne, så det gjorde jag.
Jag gled upp bredvid bordet hon satt vid och frågade:"är det du som är *biiip*(censur för hennes integritet och för att folk som känner hela Stockholms flatvärld OCH läser min blogg inte ska veta vem jag är kär i)?"
Det var det ju självklart och efter att jag presenterat mig var hon förvånad över att jag kände igen henne. Jag svarade smörigt:"klart jag känner igen dig! Du är ju det sötaste jag sett!"
Konversationen fortsatte i samma stuk och hon verkade lite skrämd av att jag visste så mycket om henne, men är man en stalker så är man.
Jag har varit lite ledsen över att hon har varit så dissande mot mig när vi har pratat på Internet, men efter den där konversationen är jag inte det längre. Vi hade nämligen ingenting att prata om. Samtalsämnena dog ut en efter en. Det enda vi kunde prata om var sånadär tråkiga, formella saker som: vad pluggar du nu igen? och vad ska du göra efter Studenten? Jag blev inte ens överdrivet förstörd när hon senare på dansgolvet stod och hånglade med någon annan snygg tjej. Hon må vara det finaste jag sett, men vad hjälper det när det bara inte går ihop? Jag är glad över att jag tog chansen att prata med henne, så jag fick det här klart för mig.
Vid tre slängde sig Emmy i en taxi för 370 spänn mot Täby och Cecce och jag fångade en tub. Vi kom hem samtidigt som Anna gick upp för att gå till jobbet. Konstigt nog var det nog den skummaste känslan på hela kvällen; att min dag tog slut samtidigt som hennes började.
I princip hela lördagen gick åt till att vara bakis (damn you vodkadrinkar!) och igår, söndag, for jag vidare hit till Uppsala.
Nu ska det peppas/förfestas med Tenacious D innan vi fortsätter denna Valborgsmässoafton.
söndag 29 april 2007
Underbara Stockholm, underbara människor
Det här har varit en av de längsta dagarna på länge. Och då har jag ändå inte gjort något. Det kanske är just därför?
Jag borde berätta om gårdagen. Eller snarare om gårdagkvällen. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Men gör jag det inte nu så blir det inte av, för imorgon åker jag direkt vidare till Uppsala för att fira Valborg.
Jag sitter i Stockholm och försöker knappa så tyst som möjligt på detta otroligt högljudda tangentbord som tillhör min andra hjärnhalva. Jag har varit här sedan klockan 18.00 igår och jag har haft helt sjukt kul! Nu sitter jag uppe själv och lyssnar på tunnelbanan som far förbi var tionde minut och deras mysiga snarkningar. Jag älskar att vara här, jag mår så bra. Så jag är för upprymd för att sova, även om jag har varit vaken i 16 timmar och största delen av dagen har gått ut på TV-tittande.
Bättre utredning av resan kommer senare men nu ska jag än en gång gå och lägga mig och grubbla över hur tusan jag hamnade här. (Då menar jag inte hur jag plankade hit på tåget, utan lite mer långsiktigt.)
Jag borde berätta om gårdagen. Eller snarare om gårdagkvällen. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Men gör jag det inte nu så blir det inte av, för imorgon åker jag direkt vidare till Uppsala för att fira Valborg.
Jag sitter i Stockholm och försöker knappa så tyst som möjligt på detta otroligt högljudda tangentbord som tillhör min andra hjärnhalva. Jag har varit här sedan klockan 18.00 igår och jag har haft helt sjukt kul! Nu sitter jag uppe själv och lyssnar på tunnelbanan som far förbi var tionde minut och deras mysiga snarkningar. Jag älskar att vara här, jag mår så bra. Så jag är för upprymd för att sova, även om jag har varit vaken i 16 timmar och största delen av dagen har gått ut på TV-tittande.
Bättre utredning av resan kommer senare men nu ska jag än en gång gå och lägga mig och grubbla över hur tusan jag hamnade här. (Då menar jag inte hur jag plankade hit på tåget, utan lite mer långsiktigt.)
onsdag 25 april 2007
Skola
Jag hatar skoldatasalar. Alla sitter packade på varandra och man hör inget annat än allas knapprande på tangenterna. Det gör en sjukt stressad för man tror att alla andra har värsta ideerna.
Anledningen till detta inlägg är att jag sitter en sådan sal just nu, i samma situation. Nationellt prov i Svenska B. Det är döden. Jag har noll inspriation och försöker skriva en kröninka om vad som är inne och ute. Jag vet att jag kan skriva, jag gillar bara inte att sitta instängd i fem timmar. Det är för lång tid. Ska man få mig produktiv ska man ge mig bara några minuter. Jag jobbar bäst under press, för annars jobbar jag inte alls.
Nu kom Edit tillbaka. Vi sitter och smågnäller över allt.
"Går det bra?"
"Det gick bättre när du gick här ifrån." svarar jag ironiskt.
"Ja, jag stör dig med mina frågor."
Yeah well. Det kanske är dina frågor som stör, men det stör antagligen mer att du är en så bra person, lilla du. Och fett snygg. Haha. Nu måste jag återgå.
Anledningen till detta inlägg är att jag sitter en sådan sal just nu, i samma situation. Nationellt prov i Svenska B. Det är döden. Jag har noll inspriation och försöker skriva en kröninka om vad som är inne och ute. Jag vet att jag kan skriva, jag gillar bara inte att sitta instängd i fem timmar. Det är för lång tid. Ska man få mig produktiv ska man ge mig bara några minuter. Jag jobbar bäst under press, för annars jobbar jag inte alls.
Nu kom Edit tillbaka. Vi sitter och smågnäller över allt.
"Går det bra?"
"Det gick bättre när du gick här ifrån." svarar jag ironiskt.
"Ja, jag stör dig med mina frågor."
Yeah well. Det kanske är dina frågor som stör, men det stör antagligen mer att du är en så bra person, lilla du. Och fett snygg. Haha. Nu måste jag återgå.
måndag 23 april 2007
Och dessutom hittade jag ett par byxor
Idag är min lyckodag! Eller i alla fall en väldigt bra dag.
Jag var på väg upp mot stan för att möta mamma och shoppa studentkläder när jag ilade in på körskolan en snabbis för att hälsa på Magda som förberedde sig inför teoriveckan. Hade man varit där och smyglyssnat (som killarna vid datorerna) kunde man ha hört detta utdrag ur konversationen:
"Jag ska snöpula dig din skitunge! Men det finns ju ingen snö ute."
"Har du upptäckt det nu?" svarar jag sarkastiskt.
"Jag kan bananpula dig istället. (Ljudeffekter föreställande mosandet av en banan.) Så blir du helt kladdig i ansiktet."
Hon var ju uppenbarligen spänd inför teorikursen; att någon skitunge skulle kaxa sig och mästra henne (det har ju hänt förr, nämner inga namn...), så jag tog mig vidare upp mot stan för att träffa mamma.
Vi tog sikte mot Strandbergs i hopp om att hitta ett par matchande byxor till min vita kavaj. Med bara några meter kvar ser jag något som får mig att hoppa till och titta lite extra. Vem kommer inte gåendes mot mig om inte Bettan! Jag höjer handen för att hälsa och hon stannar(!). Hon tar ur hörlurarna(!) och hon hälsar(!). Sen minns jag inte så mycket mer för det är mest ett rosa dimmoln, men det jag lyckades behålla i huvudet var att hon var på väg till tandläkaren. Jag svarade smart nog: "Det är därför du luktar så gott?" Det jag egentligen syftade på var att hon hade borstat tänderna och därmed luktade mintfresh, men sekunden efter insåg jag att hon faktiskt luktade gott utöver det. Hon tänkte efter, skrattade och svarade sedan "Ja precis" och log på sitt fantastiska sätt innan hon traskade vidare.
Jag var lyckligast i Sverige och log genom hela Strandbergs. En halvtimme senare, fortfarande lika lycklig och byxlös, händer det igen. Denna gången på H&M.
"Du igen!" utbrister jag. "Du skulle ju till tandläkaren!"
"Men jag har varit där. Bara undersökning ju." och det underbara leendet på det.
Den här gången fick jag chans att prata lite längre och ställa de frågor som jag gått och grämt mig över att jag inte ställde tidigare, typ vad som hände efter festen i lördags. Dock hade hon inget vettigt svar på det men kommenterade att det snart är fest igen och sken upp. Hon sa det lite hoppfullt, och jag hoppas en massa.
Även H&M fick njuta av min glädjecruisning genom butiken.
Men när jag kom hem vände lyckan. Då var det nämligen dags för "The return of the Anti-flatschampoo". Det hade fått för sig att det var dags att ge igen för att jag motvilligt försökt få mig straight. Det hade på något vis attackerat min pasta som så oskyldigt stod på diskbänken och fått den att smaka, ja precis, schampoo. Tro mig, jag tänker aldrig försöka omvända mig igen; i alla fall inte med den metoden, och inte när det finns kvinnor som Bettan.
Jag var på väg upp mot stan för att möta mamma och shoppa studentkläder när jag ilade in på körskolan en snabbis för att hälsa på Magda som förberedde sig inför teoriveckan. Hade man varit där och smyglyssnat (som killarna vid datorerna) kunde man ha hört detta utdrag ur konversationen:
"Jag ska snöpula dig din skitunge! Men det finns ju ingen snö ute."
"Har du upptäckt det nu?" svarar jag sarkastiskt.
"Jag kan bananpula dig istället. (Ljudeffekter föreställande mosandet av en banan.) Så blir du helt kladdig i ansiktet."
Hon var ju uppenbarligen spänd inför teorikursen; att någon skitunge skulle kaxa sig och mästra henne (det har ju hänt förr, nämner inga namn...), så jag tog mig vidare upp mot stan för att träffa mamma.
Vi tog sikte mot Strandbergs i hopp om att hitta ett par matchande byxor till min vita kavaj. Med bara några meter kvar ser jag något som får mig att hoppa till och titta lite extra. Vem kommer inte gåendes mot mig om inte Bettan! Jag höjer handen för att hälsa och hon stannar(!). Hon tar ur hörlurarna(!) och hon hälsar(!). Sen minns jag inte så mycket mer för det är mest ett rosa dimmoln, men det jag lyckades behålla i huvudet var att hon var på väg till tandläkaren. Jag svarade smart nog: "Det är därför du luktar så gott?" Det jag egentligen syftade på var att hon hade borstat tänderna och därmed luktade mintfresh, men sekunden efter insåg jag att hon faktiskt luktade gott utöver det. Hon tänkte efter, skrattade och svarade sedan "Ja precis" och log på sitt fantastiska sätt innan hon traskade vidare.
Jag var lyckligast i Sverige och log genom hela Strandbergs. En halvtimme senare, fortfarande lika lycklig och byxlös, händer det igen. Denna gången på H&M.
"Du igen!" utbrister jag. "Du skulle ju till tandläkaren!"
"Men jag har varit där. Bara undersökning ju." och det underbara leendet på det.
Den här gången fick jag chans att prata lite längre och ställa de frågor som jag gått och grämt mig över att jag inte ställde tidigare, typ vad som hände efter festen i lördags. Dock hade hon inget vettigt svar på det men kommenterade att det snart är fest igen och sken upp. Hon sa det lite hoppfullt, och jag hoppas en massa.
Även H&M fick njuta av min glädjecruisning genom butiken.
Men när jag kom hem vände lyckan. Då var det nämligen dags för "The return of the Anti-flatschampoo". Det hade fått för sig att det var dags att ge igen för att jag motvilligt försökt få mig straight. Det hade på något vis attackerat min pasta som så oskyldigt stod på diskbänken och fått den att smaka, ja precis, schampoo. Tro mig, jag tänker aldrig försöka omvända mig igen; i alla fall inte med den metoden, och inte när det finns kvinnor som Bettan.
söndag 22 april 2007
"Mitt hår är allt jag har!"*
Jag satt hemma och var lite skeptisk till den spontana lagfest som plötsligt planerats hon en lagkompis. Tänkte att det ändå inte kommer komma några på grund av så kort varsel och jag hade ju ändå inget att dricka, och jag ska ju festa nästa helg och bla bla bla. Men jag kollar upp vilka som ska dit. "Erika, Bettan, Camilla..." (Paus för att återställa hjärnan och spola tillbaka blicken.) Bettan? Jag ska nog på fest ikväll i alla fall.
Jovisst blev det fest. Jag gjorde som förr och var nykter och skyllde på att jag körde bil. Och trots denna nykterism så var jag kungen på Singstar. Det blir alltid fest med Singstar, och jag blir alltid kung med Singstar.
Jag vann över Bettan med 20 poäng på en låt, vilken låt minns jag inte nu. Sen var jag klockrent bäst på "Life on Mars" med Bowie efter att jag stått vid Bettys sida när hon gått emot alla och sa att de var hans bästa låt. Hon blev impad av att jag kunde den så bra. Eller ja, de andra kan ju också ha blivit det, men att hon blev det var det enda som spelade roll.
Senare gick vi igenom hela "ruffsa-Bettys-hår-på-den-förra-lagfesten"-incidenten och jag förklarade att jag lärt mig min läxa och att jag faktiskt mådde dåligt över det.
Nej, vem som nu läser det här vill inte höra allt, men jag hade kul i alla fall och jag tamejfan älskar den där bruden. Däremot fick jag en motvillig kram när vi skulle gå. Eller fick, jag krävde mer. Jag sträckte ut armen sådär som man gör när man vill ha en kram, antingen var hon för full eller så ville hon verkligen inte, för hon bara tittade åt riktningen min arm var utsträckt åt. Jag fick förklara för henne att jag ville ha en kram, hon hade ju faktiskt kramat alla andra på festen.
På väg ut undrade hon varför jag inte drack ikväll och ingen av mina ursäkter dög. Sedan sa hon:"varför kan ni inte vara lite fullare så jag kan utnyttja er?" och jag tänkte:"fan!"
Förresten så var hon där med Magdas kompis, så vi hade ett litet homogäng. Haha.
*Bettan med uppgiven röst.
Jovisst blev det fest. Jag gjorde som förr och var nykter och skyllde på att jag körde bil. Och trots denna nykterism så var jag kungen på Singstar. Det blir alltid fest med Singstar, och jag blir alltid kung med Singstar.
Jag vann över Bettan med 20 poäng på en låt, vilken låt minns jag inte nu. Sen var jag klockrent bäst på "Life on Mars" med Bowie efter att jag stått vid Bettys sida när hon gått emot alla och sa att de var hans bästa låt. Hon blev impad av att jag kunde den så bra. Eller ja, de andra kan ju också ha blivit det, men att hon blev det var det enda som spelade roll.
Senare gick vi igenom hela "ruffsa-Bettys-hår-på-den-förra-lagfesten"-incidenten och jag förklarade att jag lärt mig min läxa och att jag faktiskt mådde dåligt över det.
Nej, vem som nu läser det här vill inte höra allt, men jag hade kul i alla fall och jag tamejfan älskar den där bruden. Däremot fick jag en motvillig kram när vi skulle gå. Eller fick, jag krävde mer. Jag sträckte ut armen sådär som man gör när man vill ha en kram, antingen var hon för full eller så ville hon verkligen inte, för hon bara tittade åt riktningen min arm var utsträckt åt. Jag fick förklara för henne att jag ville ha en kram, hon hade ju faktiskt kramat alla andra på festen.
På väg ut undrade hon varför jag inte drack ikväll och ingen av mina ursäkter dög. Sedan sa hon:"varför kan ni inte vara lite fullare så jag kan utnyttja er?" och jag tänkte:"fan!"
Förresten så var hon där med Magdas kompis, så vi hade ett litet homogäng. Haha.
*Bettan med uppgiven röst.
torsdag 19 april 2007
Fötterna? Vad ska det hjälpa?
Jag har haft betygsamtal i psykologin. Jag fick höra att om jag visar framfötterna och pratar lite mer den sista månaden så kommer jag få MVG. "For god sake woman, talk!" tänker ni då.
1. Jag skulle aldrig definiera mig som "kvinna", men det tar vi en annan gång.
2. Det blir lite knepigt, för jag pratar inte så mycket i vanliga fall heller. Det är därför den här bloggen finns. För att folk som både känner mig (sen tidigare) och känner till bloggen ska få reda på allt det där som jag aldrig säger.
Just nu har jag 100% flatkonversationer på MSN; fyra av fyra. Inte illa när man har 7,6 procent homos på sin kontaktlista...
1. Jag skulle aldrig definiera mig som "kvinna", men det tar vi en annan gång.
2. Det blir lite knepigt, för jag pratar inte så mycket i vanliga fall heller. Det är därför den här bloggen finns. För att folk som både känner mig (sen tidigare) och känner till bloggen ska få reda på allt det där som jag aldrig säger.
Just nu har jag 100% flatkonversationer på MSN; fyra av fyra. Inte illa när man har 7,6 procent homos på sin kontaktlista...
lördag 14 april 2007
Late night car conversations
"Hon var rätt på" säger Cecce i bilen när det är dags för avstigning och sänggång vid halv tre.
"På?" undrar jag halvsovandes bakom ratten.
"Ja, på."
"På."
"På."
"Ja, hon är rätt på. Det är hennes personlighet."
Den nyligen passerade kvällen har varit rolig, mysig, spännande och läskig.
Roligt: tjaa, det är ju alltid kul på Café Deed.
Mysig: Annie är alltid mysig, och vi mös i soffan och pratade om saker som jag inte längre minns.
Spännande: att gå fram och tillbaka över en kyrkogård efter mörkrets intrång fredagen den trettonde.
Läskigt: allt med kyrkogården?
"Du spelade med rätt bra" fortsätter Cecce som vägrar lämna bilen.
"Nja, det blir ju bara så. Det är ju mysigt."
"Så hon är sån mot alla?"
"Ja, utom de hon är kär i. Det vågar hon inte."
"Happ..."
Jag tänker till:"Men hon är ju typ som Andrea."
"Ja, jag tänkte på det. Men Andrea är mer... det är inte samma sak."
"Andrea håller lite mer avstånd till det."
"Ja. Men mellan dig och Andrea är det en helt annan grej."
Tyst.
"Ska vi ha flatfilmkvällen imorn?" (Jag som har lärt mig efter åtskilliga köra-hem-från-deed-kvällar har stängt av motorn för längesen.)
"Nej, det är inte bestämt än."
"Det ska vara jättebra väder imorn. Kan vi inte göra något ute?"
"Jo. Gå och lägg dig nu."
När jag äntligen kommit hem och äntrar köket för att fylla min tomma mage som jag inte gjorde något åt på Max möts jag av en oundviklig löklukt. Inte så konstigt inser jag när jag upptäcker att det ligger lök överallt i tamejfan hela köket.
Mitt kök luktar lök och jag borde sova.
"På?" undrar jag halvsovandes bakom ratten.
"Ja, på."
"På."
"På."
"Ja, hon är rätt på. Det är hennes personlighet."
Den nyligen passerade kvällen har varit rolig, mysig, spännande och läskig.
Roligt: tjaa, det är ju alltid kul på Café Deed.
Mysig: Annie är alltid mysig, och vi mös i soffan och pratade om saker som jag inte längre minns.
Spännande: att gå fram och tillbaka över en kyrkogård efter mörkrets intrång fredagen den trettonde.
Läskigt: allt med kyrkogården?
"Du spelade med rätt bra" fortsätter Cecce som vägrar lämna bilen.
"Nja, det blir ju bara så. Det är ju mysigt."
"Så hon är sån mot alla?"
"Ja, utom de hon är kär i. Det vågar hon inte."
"Happ..."
Jag tänker till:"Men hon är ju typ som Andrea."
"Ja, jag tänkte på det. Men Andrea är mer... det är inte samma sak."
"Andrea håller lite mer avstånd till det."
"Ja. Men mellan dig och Andrea är det en helt annan grej."
Tyst.
"Ska vi ha flatfilmkvällen imorn?" (Jag som har lärt mig efter åtskilliga köra-hem-från-deed-kvällar har stängt av motorn för längesen.)
"Nej, det är inte bestämt än."
"Det ska vara jättebra väder imorn. Kan vi inte göra något ute?"
"Jo. Gå och lägg dig nu."
När jag äntligen kommit hem och äntrar köket för att fylla min tomma mage som jag inte gjorde något åt på Max möts jag av en oundviklig löklukt. Inte så konstigt inser jag när jag upptäcker att det ligger lök överallt i tamejfan hela köket.
Mitt kök luktar lök och jag borde sova.
fredag 13 april 2007
"Min flatkille borstas mest bara när jag badat honom..."
Fredag den trettonde. Det har inte hänt något hemskt än. Men det kommer kanske ikväll? Shit! Jag och Annie ska ju smyga runt en kyrkogård! Varför bestämde vi att göra det just ikväll?! Haha, ja vi får väl se hur det går.
Jag fick lust att kolla upp hur lätt det är att hitta min blogg, eftersom den inte är så hemlig och det finns folk som kanske inte borde läsa den. Så jag googlade på lite ord och fraser som jag använt mig av. "Banangegga" var ju ganska självklart, men hur många googlar på det egentligen? På "Cecce Andrea" fanns inte jag med, i alla fall inte så långt som jag orkade kolla och på "but vi are drunk" var jag den enda träffen. När jag skrev "flatkillar" undrade Google om jag menade "fatkiller"(!) och inte någon träff där heller. På "flatkille" dök jag däremot upp, men lite längre ner på första sidan. Över mig var det en massa länkar till sidor med beskrivningar som "min flatkille är snart 5 månader" och jag undrade vad tusan det var för något. Efter en stunds forskning har jag nu lärt mig att det har något med hundar att göra. Jaha. Det var bland det mest intressanta jag lärt mig idag, och då har jag ändå lärt mig att det bor ca. 800.000 på Fijiöarna.
Nu ska jag hämta bilen och poppa the Arks nya på högsta volym, för ingen annanstans är musik så bra som i bilen.
Jag fick lust att kolla upp hur lätt det är att hitta min blogg, eftersom den inte är så hemlig och det finns folk som kanske inte borde läsa den. Så jag googlade på lite ord och fraser som jag använt mig av. "Banangegga" var ju ganska självklart, men hur många googlar på det egentligen? På "Cecce Andrea" fanns inte jag med, i alla fall inte så långt som jag orkade kolla och på "but vi are drunk" var jag den enda träffen. När jag skrev "flatkillar" undrade Google om jag menade "fatkiller"(!) och inte någon träff där heller. På "flatkille" dök jag däremot upp, men lite längre ner på första sidan. Över mig var det en massa länkar till sidor med beskrivningar som "min flatkille är snart 5 månader" och jag undrade vad tusan det var för något. Efter en stunds forskning har jag nu lärt mig att det har något med hundar att göra. Jaha. Det var bland det mest intressanta jag lärt mig idag, och då har jag ändå lärt mig att det bor ca. 800.000 på Fijiöarna.
Nu ska jag hämta bilen och poppa the Arks nya på högsta volym, för ingen annanstans är musik så bra som i bilen.
torsdag 12 april 2007
Bögar, bloggar och bilar
Hmm... skumt. Min blogg blev just svensk. Eller ja, allt står på svenska...
Psykologin brukade vara typ de enda lektionerna när jag brukade prata och ja, diskutera. Nu gör jag det inte längre. For god sake! För dem är jag ju samma person! Det är ju bara i min hjärna som jag har insett något. Men det fungerar inte. Och speciellt eftersom homosexualitet är ett så omdiskuterat ämne på våra psykologilektioner. Jag vill inte säga något för jag tror att de andra ska tänka:"klart hon tycker så, hon är ju gay." Åh, jobbigt.
Idag var temat avvikare, vad det är och hur de uppstår. Jag orkade som tidigare nämnt inte argumentera varför homosexuella inte skulle klassas som en avvikande grupp. Det sades ungefär såhär:"Man kan vara positiv till sin avvikelse. Till exempel homosexuella som accepterar det är öppna med det och ser då något positivt med sin avvikning och kan stå för det." Jag ville plötsligt skrika att jag var gay. Men jag förklarade tyst för mig själv att jag gärna skulle berätta det för min klass, för jag är så nöjd med det, men att det kanske inte var så smart såhär på sluttampen när allt är så bra.
Dagens andra bloggvärda händelse var på svenskan. Det hade visserligen inget med homo att göra, eller jo om man är långsökt, men jag var tvungen att ljuga. Alltså, om de bara kände mig lite bättre så skulle de så enkelt kunna se att jag undvek något.
Såhär var det, vi skulle gå igenom lite frågor som hörde till Nationella Prov-häftet. En av texterna handlade om bloggar och en fråga till den var: har du en blogg, och vad skriver du i så fall om?
Jag har grämt mig över just den frågan ända sedan jag fick papperet för två veckor sedan. Jag gillar ju inte att ljuga, åh det är så svårt, även när det gäller såna småsaker. Men jag kom tidigt fram till at jag inte hade så mycket val. Om jag inte hade velat komma ut förstås, då hade det ju varit ett bra tillfälle.
Hur som helst var det i alla fall jobbigt och jag försökte som vanligt minimera det hela. Undvika ögonkontakt med alla samtidigt som jag nekade. Och svara fort.
Läser du bloggar? Kan bloggar vara till någon nytta? "Ja! Jag läser världens bästa, smartaste och fyndigaste blogg som har hjälp mig så jävla mycket! Och eftersom du är så frågvis så kan jag säga att den handlar om homosexualitet och skrivs av jordens grymmaste brud som är så sjukt söt! Och JA! Jag råkar vara gay. Och det skriver även JAG en blogg om!" sa jag inte, eller snarare, skrek jag inte. Istället smög jag ur mig att man nångång läst en blogg, de finns ju överallt.
För att toppa det lyckades jag sedan under tvång lägga blommiga gummistövlar under "innelistan" och säga att de var fula och sen få reda på att min lärare hade just sådana...
Jag misstänkte det faktiskt imorse, att dagen skulle bli lite utöver det vanliga, åt något håll. För när jag cyklade till skolan och spanade efter bilen med registreringsskylten med nummer 034 som har stått parkerad längs min färdväg under hela tiden som jag har letat efter 033 så finns den självklart inte, men istället ser jag naturligtvis tre olika 035!
Psykologin brukade vara typ de enda lektionerna när jag brukade prata och ja, diskutera. Nu gör jag det inte längre. For god sake! För dem är jag ju samma person! Det är ju bara i min hjärna som jag har insett något. Men det fungerar inte. Och speciellt eftersom homosexualitet är ett så omdiskuterat ämne på våra psykologilektioner. Jag vill inte säga något för jag tror att de andra ska tänka:"klart hon tycker så, hon är ju gay." Åh, jobbigt.
Idag var temat avvikare, vad det är och hur de uppstår. Jag orkade som tidigare nämnt inte argumentera varför homosexuella inte skulle klassas som en avvikande grupp. Det sades ungefär såhär:"Man kan vara positiv till sin avvikelse. Till exempel homosexuella som accepterar det är öppna med det och ser då något positivt med sin avvikning och kan stå för det." Jag ville plötsligt skrika att jag var gay. Men jag förklarade tyst för mig själv att jag gärna skulle berätta det för min klass, för jag är så nöjd med det, men att det kanske inte var så smart såhär på sluttampen när allt är så bra.
Dagens andra bloggvärda händelse var på svenskan. Det hade visserligen inget med homo att göra, eller jo om man är långsökt, men jag var tvungen att ljuga. Alltså, om de bara kände mig lite bättre så skulle de så enkelt kunna se att jag undvek något.
Såhär var det, vi skulle gå igenom lite frågor som hörde till Nationella Prov-häftet. En av texterna handlade om bloggar och en fråga till den var: har du en blogg, och vad skriver du i så fall om?
Jag har grämt mig över just den frågan ända sedan jag fick papperet för två veckor sedan. Jag gillar ju inte att ljuga, åh det är så svårt, även när det gäller såna småsaker. Men jag kom tidigt fram till at jag inte hade så mycket val. Om jag inte hade velat komma ut förstås, då hade det ju varit ett bra tillfälle.
Hur som helst var det i alla fall jobbigt och jag försökte som vanligt minimera det hela. Undvika ögonkontakt med alla samtidigt som jag nekade. Och svara fort.
Läser du bloggar? Kan bloggar vara till någon nytta? "Ja! Jag läser världens bästa, smartaste och fyndigaste blogg som har hjälp mig så jävla mycket! Och eftersom du är så frågvis så kan jag säga att den handlar om homosexualitet och skrivs av jordens grymmaste brud som är så sjukt söt! Och JA! Jag råkar vara gay. Och det skriver även JAG en blogg om!" sa jag inte, eller snarare, skrek jag inte. Istället smög jag ur mig att man nångång läst en blogg, de finns ju överallt.
För att toppa det lyckades jag sedan under tvång lägga blommiga gummistövlar under "innelistan" och säga att de var fula och sen få reda på att min lärare hade just sådana...
Jag misstänkte det faktiskt imorse, att dagen skulle bli lite utöver det vanliga, åt något håll. För när jag cyklade till skolan och spanade efter bilen med registreringsskylten med nummer 034 som har stått parkerad längs min färdväg under hela tiden som jag har letat efter 033 så finns den självklart inte, men istället ser jag naturligtvis tre olika 035!
tisdag 10 april 2007
Och då är jag där
Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag vidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag vidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar
söndag 8 april 2007
Ute på landet finns det prideponnys
Snälla säg att han fattar! Säg att han vet, eller i alla fall anar. Och att detta är hans sätt att hinta det på.
Vi var ute hos farmor och farfar idag. På bordet hade de en såndär bricka från ett visst multinationellt möbel- och inredningsföretag med dalahästar i olika färger och mönster och en av de hästarna är ju regnbågsfärgad. Och pappa visar upp den för mig och säger:"titta Anna! En regnbågshäst."
Snälla säg att det var att på något sätt kompesera för gårdagen. Oavsett så blev jag glad. Jag tänker tolka det så i alla fall.
Snart dyker brorsan upp här, så jag måste avsluta. Svårt att blogga ordentligt när han invaderar och tar över mitt rum.
Vi var ute hos farmor och farfar idag. På bordet hade de en såndär bricka från ett visst multinationellt möbel- och inredningsföretag med dalahästar i olika färger och mönster och en av de hästarna är ju regnbågsfärgad. Och pappa visar upp den för mig och säger:"titta Anna! En regnbågshäst."
Snälla säg att det var att på något sätt kompesera för gårdagen. Oavsett så blev jag glad. Jag tänker tolka det så i alla fall.
Snart dyker brorsan upp här, så jag måste avsluta. Svårt att blogga ordentligt när han invaderar och tar över mitt rum.
lördag 7 april 2007
Du brukade vara det bästa, nu gör du mig bara ledsen
Jag tänker aldrig komma ut för min familj. Eller jo, på ett sätt vill jag det, på en gång. Jag har lust att ringa upp min bror och trycka upp det i ansiktet på honom. Kanske svårt genom en telefon. Men jag har lust att säga att han kan ta sig i röven för allt han säger om lesbiska.
Jag är bara så ledsen. Kränkt kanske är fel ord, men det slår så otroligt hårt när han säger något sådant. Jag ser upp så himla mycket till honom. Han har alltid varit min förebild. Just därför känns det extra hårt. Att någon som betyder så mycket för en säger sådana saker.
Jag minns inte riktigt vad han sa. Jag har som vana att sluta lyssna och inte låtsas om något när folk drar upp sådana saker. Men det hela gick till så att vi var på väg till bilen, hela familjen (känns sjukt att skriva så, jag trodde inte att jag hade någon familj, men tjaa, det händer enstaka gånger) när det går förbi två tjejer. Den ena hade lite flatattribut och min bror sa något om att de var lesbiska. Och då började allt. Mamma ba:"men vadå?"
Bror:"men det ser du ju." Och så sa han något om att de var äckliga och att ingen vill ha dem. Och så började diskussionen, och mamma sa inte direkt emot honom, hon höll mera med, men tyckte väl att han var lite överdriven och elak. Jag var bara tyst. Jag fokuserade på att ta mig in i bilen och jag råkade dunka upp bildörren i bilen bredvid. När jag funderade över hur jag någonsin skulle kunna köra under dessa omständigheter sa pappa någon om att deras åsikter var gammalmodiga. Han klargjorde i alla fall att han inte höll med dem. Diskussionen tog slut. Tack pappa, om någon fattar så är det du.
Alltså, jag förstår verkligen inte. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir bara så ledsen. Hela kvällen förstörd och jag vet inte hur lång tid det tar innan mina tankar om min bror återställs. Jag har verkligen trott att allt hans "bögprat" bara har varit på skoj, men jag börjar inse att det inte är det fullt ut. Han ska hela tiden använda "bög" eller "gay" eller liknanade som något negativt. Jag har försökt att strunta i det, men det är svårt när det händer hela tiden.
Jag bara undrar vad han skulle säga om han fick reda på något, om jag kom ut. Det är ju egentligen bara pinsamt för honom själv. Om han till exempel listar ut det och sen inser allt han sagt. Om jag själv skulle säga det till honom så skulle jag göra det i jordens diskussion. Jag skulle bara göra det när jag är riktigt upprörd och kan slänga ur mig vad som helst. Det händer kanske inte så ofta, men det här är ett ämne som berör mig. Mer om mina "komma ut"-planer i ett annat inlägg.
Vanligtvis brukar det vara hur kul som helst när han är här och jag vill aldrig att han ska åka tillbaka. Men den här vistelsen har mer varit halvtaskig. Det är egentligen bara skönt att han åker, jag vill inte höra mer skit.
Jag brukade säga att jag är mig själv när jag är med honom. Det kan jag ju spola nu. Det kommer aldrig hända igen. Inte på ett bra tag i alla fall. För tillfället gör han mig inte ens speciellt glad...
Jag är bara så ledsen. Kränkt kanske är fel ord, men det slår så otroligt hårt när han säger något sådant. Jag ser upp så himla mycket till honom. Han har alltid varit min förebild. Just därför känns det extra hårt. Att någon som betyder så mycket för en säger sådana saker.
Jag minns inte riktigt vad han sa. Jag har som vana att sluta lyssna och inte låtsas om något när folk drar upp sådana saker. Men det hela gick till så att vi var på väg till bilen, hela familjen (känns sjukt att skriva så, jag trodde inte att jag hade någon familj, men tjaa, det händer enstaka gånger) när det går förbi två tjejer. Den ena hade lite flatattribut och min bror sa något om att de var lesbiska. Och då började allt. Mamma ba:"men vadå?"
Bror:"men det ser du ju." Och så sa han något om att de var äckliga och att ingen vill ha dem. Och så började diskussionen, och mamma sa inte direkt emot honom, hon höll mera med, men tyckte väl att han var lite överdriven och elak. Jag var bara tyst. Jag fokuserade på att ta mig in i bilen och jag råkade dunka upp bildörren i bilen bredvid. När jag funderade över hur jag någonsin skulle kunna köra under dessa omständigheter sa pappa någon om att deras åsikter var gammalmodiga. Han klargjorde i alla fall att han inte höll med dem. Diskussionen tog slut. Tack pappa, om någon fattar så är det du.
Alltså, jag förstår verkligen inte. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir bara så ledsen. Hela kvällen förstörd och jag vet inte hur lång tid det tar innan mina tankar om min bror återställs. Jag har verkligen trott att allt hans "bögprat" bara har varit på skoj, men jag börjar inse att det inte är det fullt ut. Han ska hela tiden använda "bög" eller "gay" eller liknanade som något negativt. Jag har försökt att strunta i det, men det är svårt när det händer hela tiden.
Jag bara undrar vad han skulle säga om han fick reda på något, om jag kom ut. Det är ju egentligen bara pinsamt för honom själv. Om han till exempel listar ut det och sen inser allt han sagt. Om jag själv skulle säga det till honom så skulle jag göra det i jordens diskussion. Jag skulle bara göra det när jag är riktigt upprörd och kan slänga ur mig vad som helst. Det händer kanske inte så ofta, men det här är ett ämne som berör mig. Mer om mina "komma ut"-planer i ett annat inlägg.
Vanligtvis brukar det vara hur kul som helst när han är här och jag vill aldrig att han ska åka tillbaka. Men den här vistelsen har mer varit halvtaskig. Det är egentligen bara skönt att han åker, jag vill inte höra mer skit.
Jag brukade säga att jag är mig själv när jag är med honom. Det kan jag ju spola nu. Det kommer aldrig hända igen. Inte på ett bra tag i alla fall. För tillfället gör han mig inte ens speciellt glad...
torsdag 5 april 2007
Borås också
Det finns flator i Borås! Det har jag kommit fram till efter närmare undersökning. Och de var rätt snygga också.
Någon som vet om Borås är en extra homovänlig stad? Det kändes så på något sätt. Det kanske är dit som alla Göteborgsflator flyr när de vill ha det lugnt. Eh, vad vet jag? Jag har ju inte ens varit med.
Hur som helst så har jag varit i Borås. Det var inte så homo, själva vistelsen alltså. När man åker bort från folk som man minst vartannat samtalsämne pratar om gayrelaterade saker med så blir det lätt en automatisk paus. Jag vet inte om det fyller en sådan stor funktion, men det är skönt att det inte behöver vara det centrala hela tiden. Då blir det heller inte det centrala för mig och i mina tankar. Inte för att jag vill ta en paus från att vara gay, verkligen inte! Det är ju bland det bästa som hänt mig, I keep telling you. Men ibland måste man få inse att man är mer än bara gay.
Jag har i alla fall haft grymt kul och nu måste jag påbörja mitt superstressade schema som jag har för dagen. Här är man aldrig ledig. Inatt höll jag mig vaken för att titta på min nyinköpta L Word säsong 1-box. Finns det någon gräns för hur gay man kan bli?
Någon som vet om Borås är en extra homovänlig stad? Det kändes så på något sätt. Det kanske är dit som alla Göteborgsflator flyr när de vill ha det lugnt. Eh, vad vet jag? Jag har ju inte ens varit med.
Hur som helst så har jag varit i Borås. Det var inte så homo, själva vistelsen alltså. När man åker bort från folk som man minst vartannat samtalsämne pratar om gayrelaterade saker med så blir det lätt en automatisk paus. Jag vet inte om det fyller en sådan stor funktion, men det är skönt att det inte behöver vara det centrala hela tiden. Då blir det heller inte det centrala för mig och i mina tankar. Inte för att jag vill ta en paus från att vara gay, verkligen inte! Det är ju bland det bästa som hänt mig, I keep telling you. Men ibland måste man få inse att man är mer än bara gay.
Jag har i alla fall haft grymt kul och nu måste jag påbörja mitt superstressade schema som jag har för dagen. Här är man aldrig ledig. Inatt höll jag mig vaken för att titta på min nyinköpta L Word säsong 1-box. Finns det någon gräns för hur gay man kan bli?
söndag 1 april 2007
Jag har en bror
Jag är så trött. Jag skyller på att jag skrev högskoleprovet igår och att jag var vaken i 21 timmar.
Uppsala var fantastiskt som vanligt. På vägen från stationen till min bror träffade vi på en vilsen kines, en ica-butik och en regnbågsflagga på en balkong. Jag blev glad, men det skulle ju faktiskt bli min "homofria" helg, eftersom ingen där vet något. Eller, de kan i alla fall inte säkert veta något. Jag blev lite fundersam eftersom jag är duktig på att outa mig på fyllan, men jag undvek smidigt ämnet. Det var bara en gång under festen något sådant kom upp, och det var när någon sa:"varför sa ingen att han var bög?!"
Jag skötte mig rätt bra. Jag skickade inte ens några fylle-sms, vilket det har visat sig att jag tydligen har en talang för...
Däremot sjöng jag som en annan tok; jag avverkade övelägset flest låtar på Singstar. Jag dansade till och med en runda där på slutet. Galet...
Jag har funderat på det där med att komma ut för min bror. (Det här var jobbigt att skriva. Det var jobbigt att ha med orden "komma ut" och "bror" i samma mening. Så nu vet ni att jag anstränger mig till tusen här.) Jag tror han skulle ta det bra. Alltså, inte se det som en sån stor grej. Men däremot har han lite dåliga vanor som jag också hade förut. Han använder ofta gay som ett negativt ord eller använder gay som en jämförelse. Senast idag när vi spelade biljard:"Det bevisar bara hur gay den här sporten är."
Jag intalar mig att han inte menar något illa med det. Jag har inställningen om att han egentligen inte tycker att det är så hemskt. Men han kan kläcka ur sig såna saker ändå, sådär som många gör. Det gör det lite jobbigare att vara öppen om det. Och det jag funderar på är om han skulle sluta och säga det han säger och använda ordet gay på det sättet han gör om jag kom ut. Jag skulle egentligen tycka att det var bekvämare och kändes bättre om han inte slutade med det. För då bevisar det ju ändå att han kan skämta om det och ändå tycka att det är okej (ifall han accepterar mig alltså. (Det där var nog det konstigaste jag skrivit. Jag kan inte se det framför mig för allt i världen. För det skulle inte spela någon roll vem jag var, för han kommer alltid vara den han är för mig.)). Att bara notera det och sen fortsätta som vanligt är nog det bästa. Att göra värsta grejen av det och börja bete sig annorlunda gör ju bara saken värre.
Egentligen tror jag att jag vet hur han skulle reagera. Han skulle inte bry sig speciellt mycket. Eller han skulle i alla fall inte visa det. För det är så vi fungerar, båda två, specielt tillsammans.
Uppsala var fantastiskt som vanligt. På vägen från stationen till min bror träffade vi på en vilsen kines, en ica-butik och en regnbågsflagga på en balkong. Jag blev glad, men det skulle ju faktiskt bli min "homofria" helg, eftersom ingen där vet något. Eller, de kan i alla fall inte säkert veta något. Jag blev lite fundersam eftersom jag är duktig på att outa mig på fyllan, men jag undvek smidigt ämnet. Det var bara en gång under festen något sådant kom upp, och det var när någon sa:"varför sa ingen att han var bög?!"
Jag skötte mig rätt bra. Jag skickade inte ens några fylle-sms, vilket det har visat sig att jag tydligen har en talang för...
Däremot sjöng jag som en annan tok; jag avverkade övelägset flest låtar på Singstar. Jag dansade till och med en runda där på slutet. Galet...
Jag har funderat på det där med att komma ut för min bror. (Det här var jobbigt att skriva. Det var jobbigt att ha med orden "komma ut" och "bror" i samma mening. Så nu vet ni att jag anstränger mig till tusen här.) Jag tror han skulle ta det bra. Alltså, inte se det som en sån stor grej. Men däremot har han lite dåliga vanor som jag också hade förut. Han använder ofta gay som ett negativt ord eller använder gay som en jämförelse. Senast idag när vi spelade biljard:"Det bevisar bara hur gay den här sporten är."
Jag intalar mig att han inte menar något illa med det. Jag har inställningen om att han egentligen inte tycker att det är så hemskt. Men han kan kläcka ur sig såna saker ändå, sådär som många gör. Det gör det lite jobbigare att vara öppen om det. Och det jag funderar på är om han skulle sluta och säga det han säger och använda ordet gay på det sättet han gör om jag kom ut. Jag skulle egentligen tycka att det var bekvämare och kändes bättre om han inte slutade med det. För då bevisar det ju ändå att han kan skämta om det och ändå tycka att det är okej (ifall han accepterar mig alltså. (Det där var nog det konstigaste jag skrivit. Jag kan inte se det framför mig för allt i världen. För det skulle inte spela någon roll vem jag var, för han kommer alltid vara den han är för mig.)). Att bara notera det och sen fortsätta som vanligt är nog det bästa. Att göra värsta grejen av det och börja bete sig annorlunda gör ju bara saken värre.
Egentligen tror jag att jag vet hur han skulle reagera. Han skulle inte bry sig speciellt mycket. Eller han skulle i alla fall inte visa det. För det är så vi fungerar, båda två, specielt tillsammans.
lördag 31 mars 2007
Uppsala, here I come
Tjingeling! Nu far jag till blåsigare longituder, och latituder för den delen också. Eh, jag säger såhär istället: nu far jag till en mer studentfylld stad än denna. Jag ska bara skriva klart de två sista delarna av högskoleprovet först. Uh, man blir ju bara idiotförklarad.
fredag 30 mars 2007
Axlade öron, mosade tår och krossade hjärtan?
Jag har ont på tre olika ställen på samma kroppshalva. Det är förresten samma kroppshalva där jag har tre kroppsdelar som är märkbart större än de av någorlunda samma form på andra halvan. Haha. Jag är sned. Fast min mage buktar ut mer åt det andra hållet, så det jämnar kanske ut sig.
Jag kan börja uppifrån (med de skadade delarna alltså. De som vuxit i förväg behåller jag som en hemlighet så att ni ska ha något att fundera över). Mitt högra öra (där avslöjade jag alltså att det är min högra kroppshalva som är speedad) blev tacklat av en lagkamrats axel. Tjaa, man kan säga att mitt öra blev axlat. Ja, man känner sig rätt kort när hennes axel är i huvudhöjd på mig. Hur som helst blev jag nog mest chockad över att jag inte blev yr och att det inte blödde ur örat (inte för att jag vet varför det skulle göra det, men det gjorde väldigt ont). Så efter att ha suttit av mig en stund på golvet så sprang jag vidare, utan känsel i halva skallen.
Det andra onda stället är insidan av min kind. Tror det kom när jag försökte göra skumma ljud i micken på repet. Repet stod även för den tredje skadan. Min kära bas fick för sig att slita sig loss från axelbandets grepp och falla ner rakt på min stortå. Jag hoppas att min tå i alla fall dämpade fallet så att det gjorde någon nytta.
Ikväll har jag kopplat en sak (wow!). En ovälkommen tanken slog mig. Den sötsöta flickan har ändrat från "singel" till ingenting på Qruiser. Fanfanfan. Men min dröm då! Det kommer hända, jag är ju synsk. Jag ska bara se till att befinna mig på Ålandsbåtar ett tag framöver...
Jag överdriver, jag vet. Jag har ju aldrig ens träffat personen, eller ens pratat speciellt mycket med henne. Men det räcker med att hon är så himla söt.
Nu ska jag gå och lägga mig på mitt axlade öra, som oturligt nog måste sitta på den sidan som jag brukar ligga på.
Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag vidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar
Jag kan börja uppifrån (med de skadade delarna alltså. De som vuxit i förväg behåller jag som en hemlighet så att ni ska ha något att fundera över). Mitt högra öra (där avslöjade jag alltså att det är min högra kroppshalva som är speedad) blev tacklat av en lagkamrats axel. Tjaa, man kan säga att mitt öra blev axlat. Ja, man känner sig rätt kort när hennes axel är i huvudhöjd på mig. Hur som helst blev jag nog mest chockad över att jag inte blev yr och att det inte blödde ur örat (inte för att jag vet varför det skulle göra det, men det gjorde väldigt ont). Så efter att ha suttit av mig en stund på golvet så sprang jag vidare, utan känsel i halva skallen.
Det andra onda stället är insidan av min kind. Tror det kom när jag försökte göra skumma ljud i micken på repet. Repet stod även för den tredje skadan. Min kära bas fick för sig att slita sig loss från axelbandets grepp och falla ner rakt på min stortå. Jag hoppas att min tå i alla fall dämpade fallet så att det gjorde någon nytta.
Ikväll har jag kopplat en sak (wow!). En ovälkommen tanken slog mig. Den sötsöta flickan har ändrat från "singel" till ingenting på Qruiser. Fanfanfan. Men min dröm då! Det kommer hända, jag är ju synsk. Jag ska bara se till att befinna mig på Ålandsbåtar ett tag framöver...
Jag överdriver, jag vet. Jag har ju aldrig ens träffat personen, eller ens pratat speciellt mycket med henne. Men det räcker med att hon är så himla söt.
Nu ska jag gå och lägga mig på mitt axlade öra, som oturligt nog måste sitta på den sidan som jag brukar ligga på.
Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag vidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar
torsdag 29 mars 2007
Oh, du fantastiska träning
Ursäkta språket men, fyfan vad lycklig jag är! Det kanske är endorfinerna men det spelar ingen roll för jag är så jävla glad.
Jag har tränat, därav lyckan och knarket. Vi var bara nio personer, inklusive två tränare, men de två jag ville träffa var där och det räckte för mig. När jag hälsade på Betty fick jag en såndär blick igen, en sån som säger så himla mycket, men jag kan inte förklara vad. Jag skulle kunna översätta den till ungefär "där är du och det visste jag innan, och du är en halvsyster och vi pratade en massa på fyllan som gjorde att vi kom lite närmre". Tja, typ så. Inte för att hon hade kunnat säga allt det där istället för blicken, det var mer att allt det där låg till grunden för blicken. Åh, den var bara väldigt personlig, okej?
Sen höll vi på hela träningen och släppte små kommentarer. Hela stämningen gjorde mig så glad så jag stundvis faktiskt spelade riktigt bra när vi spelade match med småmål. När jag gjorde ett av mina sista mål hade jag en egen hejarklack på bänken som bestod av, ja just det, Betty.
Haha. Den människan gör mig bara så lycklig. Jag är besatt. Det är farligt. Men allt verkade vara lugnt mellan oss nu. Faktiskt riktigt bra. Och för det skulle jag väl vilja nämna min vän alkoholen i tacktexten. Just nu sitter jag och överväger om jag ska nappa på hennes allmänna erbjudande om att löpa med henne. Även om jag har noll kondition, aldrig skulle orka springa fem kilometer (som är hennes tänkta sträcka), har ansträngningsastma och det dessutom är vår och jag börjar känna av pollen. Men fan, den människan skulle kunna få mig att springa i timmar, med eller utan luft.
Jag har tränat, därav lyckan och knarket. Vi var bara nio personer, inklusive två tränare, men de två jag ville träffa var där och det räckte för mig. När jag hälsade på Betty fick jag en såndär blick igen, en sån som säger så himla mycket, men jag kan inte förklara vad. Jag skulle kunna översätta den till ungefär "där är du och det visste jag innan, och du är en halvsyster och vi pratade en massa på fyllan som gjorde att vi kom lite närmre". Tja, typ så. Inte för att hon hade kunnat säga allt det där istället för blicken, det var mer att allt det där låg till grunden för blicken. Åh, den var bara väldigt personlig, okej?
Sen höll vi på hela träningen och släppte små kommentarer. Hela stämningen gjorde mig så glad så jag stundvis faktiskt spelade riktigt bra när vi spelade match med småmål. När jag gjorde ett av mina sista mål hade jag en egen hejarklack på bänken som bestod av, ja just det, Betty.
Haha. Den människan gör mig bara så lycklig. Jag är besatt. Det är farligt. Men allt verkade vara lugnt mellan oss nu. Faktiskt riktigt bra. Och för det skulle jag väl vilja nämna min vän alkoholen i tacktexten. Just nu sitter jag och överväger om jag ska nappa på hennes allmänna erbjudande om att löpa med henne. Även om jag har noll kondition, aldrig skulle orka springa fem kilometer (som är hennes tänkta sträcka), har ansträngningsastma och det dessutom är vår och jag börjar känna av pollen. Men fan, den människan skulle kunna få mig att springa i timmar, med eller utan luft.
Platsen var inte slumpad
Det har nog aldrig varit så deprimerande att vakna som det var imorse. Jag hade värsta bra drömmen. Jag drömde att jag träffade den sötsöta flickan på en Ålandsbåt. Allt var bara så bra. Hon var mysig och söt och ville att jag skulle förhöra henne på hennes läxa. Jag minns inte vad det var för läxa, men jag minns att vi betedde oss som om vi var ihop, fast ändå inte.
Åh, jag var så lycklig. Och när jag vaknade kunde jag inte förstå att det inte var på riktigt. Jag vägrade inse att det var över. Dessutom blev jag knäckt när jag, efter en som då kändes som en lång stund, förstod att det bara var torsdag. Jag tycker att den här veckan har varit så lång så det kändes som att det var helg, eller i alla fall fredag. Men icke!
Jag försökte trösta mig med att jag i alla fall skulle få träna idag och träffa Anna och Betty, men inte ens det funkade då. Nu är jag däremot pepp och ska snart iväg.
Åh, jag var så lycklig. Och när jag vaknade kunde jag inte förstå att det inte var på riktigt. Jag vägrade inse att det var över. Dessutom blev jag knäckt när jag, efter en som då kändes som en lång stund, förstod att det bara var torsdag. Jag tycker att den här veckan har varit så lång så det kändes som att det var helg, eller i alla fall fredag. Men icke!
Jag försökte trösta mig med att jag i alla fall skulle få träna idag och träffa Anna och Betty, men inte ens det funkade då. Nu är jag däremot pepp och ska snart iväg.
onsdag 28 mars 2007
Tycker inte du att jag är normal?
Nu är det över! Ätlingen. Jag lämnade in mitt projektarbete idag och nu behöver jag aldrig mer tänka på det. Nu kan jag vila i två dagar, för sen är det lov och då måste man plugga igen...
På lunchen idag satt de och pratade om Jennys projektarbete om psykiska sjukdomar och då om lobotomi. Då var jag tvungen att säga att man utförde lobotomi på homosexuella i Italien och då sa Jenny något i stil med att det var ju klart det är ju något fel på dem. Jag trodde hon var ironisk, så jag hängde på:"ja, man måste ju skära av alla nervimpulser på dem." Men ack vad fel jag hade för hon fortsatte med att de var sjuka och allt det där. Jag vet inte riktigt, jag slutade faktiskt lyssna. Jag reste mig för att gå och hämta vatten, för jag ville inte försvara "dem." Nej, i min klass är jag inte en av "dem." Samtidigt såg jag Andrea som satt vid samma bord, det verkade som att hon inte trodde vad hon hörde. Hennes blick var helt vild och både den och hennes armar gestikulerade mot Jenny. Jag tror att jag gav henne en "det går inte att göra något åt henne"-blick. Det var bara jobbigt.
Det blev en jobbig krock mellan mina homovänliga vänner och Jenny-som-alltid-har-tusen-radikala-åsikter-om-allt. Men Jenny är Jenny och jag vet hur hon är. Men det känns jobbigt att vara "hatad." Åh, hur många gånger har jag inte i sådana lägen velat säga något i stil med:"jaha, så du tycker att jag är sjuk?" eller: "gillar inte du mig? Tycker inte du att jag är en bra människa?" och när de självklart svarar ja, som man måste så kontrar jag med typ:"jaha, men jag är ju sån." Åh, jag bara önskar att jag vågade göra något sånt någon gång. Jag har varit så nära flera gånger. Jag lovar, om det kommer upp med en person som jag inte kommer träffa så många fler gånger så kommer jag säga något sånt. Men kanske inte i en klass som jag har två månader kvar med.
Idag fortsätter satsningen mot mitt nyttiga liv. Fil och Start. Jag är fett nöjd. På vägen hem från affären fick jag rädda en finsk granne som hölls under den onda bakrutetorkarens makt. Hur skulle hon lyckas fly från dess vevande fram och tillbaka över bakrutan på hennes bil? Jag kom till undsättning och drog i den lilla spaken så den somnade in lugnt och fint. Helt överlycklig tackade hon mig på finska. Jag tror i alla fall att hon tackade mig. Ett av orden jag lyckades urskilja var i alla fall "kitos", vilket jag som halvfinsk faktiskt vet betyder "tack" (och inte "skräp" som Daniel trodde på vår Finlandsresa, eftersom det stod på alla soptunnor...).
Man tycker ju att mina finskakunskaper borde vara bättre, men jag jobbar faktiskt på det. Men det går lite trögt eftersom jag bara låter mig läras av förpackningar. Idag jobbar jag på en ny som Startpaketet var så vänlig att ge mig: leikkaa tai revi lävistettä pitkin. På den svenska delen står det: Klipp eller riv längs perforeringen. Alltså, jag kommer vara superskillad nästa gång jag åker till finland. Jag kommer i alla fall inte svälta eftersom jag kommer förstå hur man ska öppna förpackningarna...
På lunchen idag satt de och pratade om Jennys projektarbete om psykiska sjukdomar och då om lobotomi. Då var jag tvungen att säga att man utförde lobotomi på homosexuella i Italien och då sa Jenny något i stil med att det var ju klart det är ju något fel på dem. Jag trodde hon var ironisk, så jag hängde på:"ja, man måste ju skära av alla nervimpulser på dem." Men ack vad fel jag hade för hon fortsatte med att de var sjuka och allt det där. Jag vet inte riktigt, jag slutade faktiskt lyssna. Jag reste mig för att gå och hämta vatten, för jag ville inte försvara "dem." Nej, i min klass är jag inte en av "dem." Samtidigt såg jag Andrea som satt vid samma bord, det verkade som att hon inte trodde vad hon hörde. Hennes blick var helt vild och både den och hennes armar gestikulerade mot Jenny. Jag tror att jag gav henne en "det går inte att göra något åt henne"-blick. Det var bara jobbigt.
Det blev en jobbig krock mellan mina homovänliga vänner och Jenny-som-alltid-har-tusen-radikala-åsikter-om-allt. Men Jenny är Jenny och jag vet hur hon är. Men det känns jobbigt att vara "hatad." Åh, hur många gånger har jag inte i sådana lägen velat säga något i stil med:"jaha, så du tycker att jag är sjuk?" eller: "gillar inte du mig? Tycker inte du att jag är en bra människa?" och när de självklart svarar ja, som man måste så kontrar jag med typ:"jaha, men jag är ju sån." Åh, jag bara önskar att jag vågade göra något sånt någon gång. Jag har varit så nära flera gånger. Jag lovar, om det kommer upp med en person som jag inte kommer träffa så många fler gånger så kommer jag säga något sånt. Men kanske inte i en klass som jag har två månader kvar med.
Idag fortsätter satsningen mot mitt nyttiga liv. Fil och Start. Jag är fett nöjd. På vägen hem från affären fick jag rädda en finsk granne som hölls under den onda bakrutetorkarens makt. Hur skulle hon lyckas fly från dess vevande fram och tillbaka över bakrutan på hennes bil? Jag kom till undsättning och drog i den lilla spaken så den somnade in lugnt och fint. Helt överlycklig tackade hon mig på finska. Jag tror i alla fall att hon tackade mig. Ett av orden jag lyckades urskilja var i alla fall "kitos", vilket jag som halvfinsk faktiskt vet betyder "tack" (och inte "skräp" som Daniel trodde på vår Finlandsresa, eftersom det stod på alla soptunnor...).
Man tycker ju att mina finskakunskaper borde vara bättre, men jag jobbar faktiskt på det. Men det går lite trögt eftersom jag bara låter mig läras av förpackningar. Idag jobbar jag på en ny som Startpaketet var så vänlig att ge mig: leikkaa tai revi lävistettä pitkin. På den svenska delen står det: Klipp eller riv längs perforeringen. Alltså, jag kommer vara superskillad nästa gång jag åker till finland. Jag kommer i alla fall inte svälta eftersom jag kommer förstå hur man ska öppna förpackningarna...
tisdag 27 mars 2007
Tillbaka till festen
Det jag syftade på men som kanske inte framgick mitt i fylleruset var att hon träffade så rätt när hon sa:"du gillar att jag ställer frågor som du vill svara på." Vilket jag nu i efterhand tror är rätt citerat. Jag kände bara att det var så himla sant och jag fattade verkligen inte hur hon kunde veta det.
Jag är verkligen en newbie. Jag kan inte det här med dagenefterångest, som för mig ahr utvecklats till veckanefterångest. Fast så farligt är det inte. Jag längtar mest till torsdag och träning så jag kan se hur jag ligger till hos Betty...
Inatt satt jag uppe till halv tre och jobbade på mitt projektarbete. This shit is killing me. Jag är så jävla schleten. Inte nog med att jag festat sönder mig de senaste veckorna, så är det en massa jävla plugg på det. Och lovet kommer gå till att plugga ikapp allt man ligger efter. Vi har hamnat i en ytterst intressant situation i vår klass: istället för att gå på lektionerna stannar man hemma för att hinna göra det som ska göras. Och på varje lektion får vi bara nya arbeten. Nu förstår jag varför alla festar järnet på studenten...
Jag är verkligen en newbie. Jag kan inte det här med dagenefterångest, som för mig ahr utvecklats till veckanefterångest. Fast så farligt är det inte. Jag längtar mest till torsdag och träning så jag kan se hur jag ligger till hos Betty...
Inatt satt jag uppe till halv tre och jobbade på mitt projektarbete. This shit is killing me. Jag är så jävla schleten. Inte nog med att jag festat sönder mig de senaste veckorna, så är det en massa jävla plugg på det. Och lovet kommer gå till att plugga ikapp allt man ligger efter. Vi har hamnat i en ytterst intressant situation i vår klass: istället för att gå på lektionerna stannar man hemma för att hinna göra det som ska göras. Och på varje lektion får vi bara nya arbeten. Nu förstår jag varför alla festar järnet på studenten...
söndag 25 mars 2007
Dagen efter
Ahahaha! En av de bästa grejerna med fylla är fan att man dagen efter kan kolla sin blogg och sina skickade meddelanden och garva åt allt man skrivit. Möjligtvis ha lite ångest också, men skrattar man åt det så blir det lättare. Jag är ju för rolig ibland...
Jag är fan förvånad över att det är så få stavfel i nattens verk. Men jag gick i och för sig igenom och rättade det. Men det är ändå bra gjort med tanke på att jag tryckte fel minst två gånger i varje mening och somnade minst två gånger under varje stycke.
Jag är fortfarande helt överväldigad över den där halvsystergrejen och idag finns fan bara Betty i mitt huvud. Sjukt! Jag är så jävla lycklig. Allt är bara hur bra som helst! För tillfället älskar jag mitt liv.
Jag är fan förvånad över att det är så få stavfel i nattens verk. Men jag gick i och för sig igenom och rättade det. Men det är ändå bra gjort med tanke på att jag tryckte fel minst två gånger i varje mening och somnade minst två gånger under varje stycke.
Jag är fortfarande helt överväldigad över den där halvsystergrejen och idag finns fan bara Betty i mitt huvud. Sjukt! Jag är så jävla lycklig. Allt är bara hur bra som helst! För tillfället älskar jag mitt liv.
Jag får skit för att jag har varit så duktig
Allt verkar som en sån jävla bra idé när man är full. Det är därför man ska börja när man är yngre, eller inte alls. För nu har jag inte lärt mig, men alla andra har.
Men jag gjorde ändå inget farligt igår, kanske bara lite onödiga grejer. Men det var kul som fan!
Men jag gjorde ändå inget farligt igår, kanske bara lite onödiga grejer. Men det var kul som fan!
Lagfest
Förlåt, jag är dum, dålig och full. Och förlåt för att min blogg har blivit så dålig. I alla fall på lördagar på grund av min nya dåliga fyllevana. Men nästa lördag slipper ni för då är jag i Uppsala och festar och har inte tillgång till någon dator mitt i natten. Får man gå och lägga sig när man är full? Bäst att sitta här och hålla sig vaken tills man nyktrar till...
Idag har varit en av de bästa dagarna på länge. Vi kvalade till division ett och vann och sen hade vi lagfest. Jag kan ta det kortfattat.
Höll mig i närheten av Betty hela tiden under resan till matchen. På vägen hem pratade Anna och jag gaysaker. Om hur det var och så, och min situation och allt, och några andra hängde på, så nu är jag väl pretty much outad i laget. Det kändes bra att få prata om det på det sättet som vi gjorde. Och det kändes bra att Anna och jag fick någon slags kontakt igen och har börjat prata, för det har känts lite stelt väldigt länge. (Anna är en tjej som i höstas frågade mig om jag var gay, och jag nekade.)
Sen var det lagfest. Jah höll mig i närheten av Betty, som vanligt. Vi hade kul och vi började prata en massa. Jag älskar verkligen hennes hår, så jag ruffsade det. Jag var tvungen, hade ju inspiration från en gammal dröm. Hon sa att om jag gjorde det en gång till så låg jag risigt till, även om jag var en halvsyster. Jag blev lyckligast i världen av den kommentaren. Jag är en halvsyster. Shit, största grejen typ. Sen blev jag lite för full och ruffsade hennes hår igen, bara för att vara trotsig, sådär som man gör med personer som man tycker om. Då blev hon allvarlig och sa att det inte var kul. Det var jobbigt. "Hej jag heter Anna och klarar inte av allvarliga saker." Sen gick resten av kvällen åt att säga förlåt och försöka hamna rätt igen. Tror jag lyckades för vi pratade lite på vägen från festen sen. Något av det sista hon sa innan jag drog hem var:"väx till dig lite." Fast på ett snällt sätt.
Anna och jag höll en bra stämning under festen. Vi ett tillfälle, mot slutet när jag var rätt dragen, haffade hon mig och ville prata seriöst. Hon sa att jag behöver en mentor och att hon ville vara den. Men jag sa att jag redan hade en och att vi delade hjärna, men hon skulle bevisa att hon förstod mig bättre. Då sa hon något i stil med:"Du gillar att jag ställer frågor som du måste svara på." Och något om att jag var ovan och blyg om att prata om ämnet. Vad läskigt! Det var ju helt sant! Är alla homon sådana? Sen kom vi fram till att hon kan vara extramentor.
Så tjaa, allt var alldeles utomordentligt bra idag. Hoppas bara att Betty fylleöverdrev. Jag älskar mitt liv, och nu måste jag sova för jag somnar bara här. Och nu har klockan hoppat fram en timme. Jag tyckte väl att den blev lite väl mycket helt plötsligt...
Idag har varit en av de bästa dagarna på länge. Vi kvalade till division ett och vann och sen hade vi lagfest. Jag kan ta det kortfattat.
Höll mig i närheten av Betty hela tiden under resan till matchen. På vägen hem pratade Anna och jag gaysaker. Om hur det var och så, och min situation och allt, och några andra hängde på, så nu är jag väl pretty much outad i laget. Det kändes bra att få prata om det på det sättet som vi gjorde. Och det kändes bra att Anna och jag fick någon slags kontakt igen och har börjat prata, för det har känts lite stelt väldigt länge. (Anna är en tjej som i höstas frågade mig om jag var gay, och jag nekade.)
Sen var det lagfest. Jah höll mig i närheten av Betty, som vanligt. Vi hade kul och vi började prata en massa. Jag älskar verkligen hennes hår, så jag ruffsade det. Jag var tvungen, hade ju inspiration från en gammal dröm. Hon sa att om jag gjorde det en gång till så låg jag risigt till, även om jag var en halvsyster. Jag blev lyckligast i världen av den kommentaren. Jag är en halvsyster. Shit, största grejen typ. Sen blev jag lite för full och ruffsade hennes hår igen, bara för att vara trotsig, sådär som man gör med personer som man tycker om. Då blev hon allvarlig och sa att det inte var kul. Det var jobbigt. "Hej jag heter Anna och klarar inte av allvarliga saker." Sen gick resten av kvällen åt att säga förlåt och försöka hamna rätt igen. Tror jag lyckades för vi pratade lite på vägen från festen sen. Något av det sista hon sa innan jag drog hem var:"väx till dig lite." Fast på ett snällt sätt.
Anna och jag höll en bra stämning under festen. Vi ett tillfälle, mot slutet när jag var rätt dragen, haffade hon mig och ville prata seriöst. Hon sa att jag behöver en mentor och att hon ville vara den. Men jag sa att jag redan hade en och att vi delade hjärna, men hon skulle bevisa att hon förstod mig bättre. Då sa hon något i stil med:"Du gillar att jag ställer frågor som du måste svara på." Och något om att jag var ovan och blyg om att prata om ämnet. Vad läskigt! Det var ju helt sant! Är alla homon sådana? Sen kom vi fram till att hon kan vara extramentor.
Så tjaa, allt var alldeles utomordentligt bra idag. Hoppas bara att Betty fylleöverdrev. Jag älskar mitt liv, och nu måste jag sova för jag somnar bara här. Och nu har klockan hoppat fram en timme. Jag tyckte väl att den blev lite väl mycket helt plötsligt...
lördag 24 mars 2007
"Jag har en älg i min väska..."
Nej nej nej! Jag vill inte! Nej. Alltså. Men vad fan. Det är väl jävligt onödigt.
Ikväll har jag mestadels hängt med Emmy och Annie. Cecilia och några andra var med ett tag, men det blev mer rull sen. Med en bi, en queer och ett "vet ej"/homo kan man ju gissa de flesta samtalsämnena. Förresten, shit vad min homokrets expanderade helt plötsligt. Nu förstår jag varför homon hänger med andra homon, det bara blir så.
Jag skjutsade hem Emmy efter att ha gett henne Smulklubbens skamlösa systrar att läsa och sen åkte Annie och jag och fikade. Det var mysigt. Flera gånger kom jag på mig själv med att sitta och le helt nöjt. Jag vet inte varför. Jag vet inte heller varför det är så lätt att se henne i ögonen. Den enda jag kan göra så med på det sättet är Andrea. Märker du att jag drar läskiga pralleller?
Jag har sagt såhär:"Jag skulle aldrig kunna bli kär i Annie. Eller någon som hon. Hon är allt som jag inte är. Hon är en såndär... såndär som handlar kläder och grejer på Myrorna, och vandrar i skogen och är vegan."
Visst, jag rusar före och drar förhastade slutsatser, men det känns så konstigt och jag vet inte vad det är. Och jag gillar hennes kramar, alltså verkligen. Och åh. Ih. Jag vill inte tänka mer på det. Låt mig vara, jag vill inte vara med om det här igen. Jag har ju just kommit ur det där... Jag har varit olyckligt kär typ konstant i ett år nu. Jag vill inte mer.
Jag har kommit på vad som kommer bli det värsta med att flytta till Stockholm: att inte få köra bil. Jag blev helt knäckt. Jag får ju bilabstinens efter bara en vecka. Det är ju bland det bästa jag vet, mitt sätt att slappna av. Mitt sätt att känna mig duktig och viktig, jag behöver det.
Och bara att inte ha en bil att ta sig runt med. Ja, jag vet att det är onödigt i Stockholm, men ändå. Det har blivit en sådan bekväm vana. Så lätt att ta sig runt överallt. Jag kommer sakna det som fan.
Jag tamejfan älskar Annika Norlins texter. Och hon sjunger så himla fint på norrländska.
Det som är bra med att vara ensam hemma på natten är att man kan sjunga högt.
Jag måste sova, jag ska upp om sex timmar för att fara iväg och spana på beautiful Betty hela dagen. Nä, egentligen inte, men det kan jag lova att jag kommer göra.
Ikväll har jag mestadels hängt med Emmy och Annie. Cecilia och några andra var med ett tag, men det blev mer rull sen. Med en bi, en queer och ett "vet ej"/homo kan man ju gissa de flesta samtalsämnena. Förresten, shit vad min homokrets expanderade helt plötsligt. Nu förstår jag varför homon hänger med andra homon, det bara blir så.
Jag skjutsade hem Emmy efter att ha gett henne Smulklubbens skamlösa systrar att läsa och sen åkte Annie och jag och fikade. Det var mysigt. Flera gånger kom jag på mig själv med att sitta och le helt nöjt. Jag vet inte varför. Jag vet inte heller varför det är så lätt att se henne i ögonen. Den enda jag kan göra så med på det sättet är Andrea. Märker du att jag drar läskiga pralleller?
Jag har sagt såhär:"Jag skulle aldrig kunna bli kär i Annie. Eller någon som hon. Hon är allt som jag inte är. Hon är en såndär... såndär som handlar kläder och grejer på Myrorna, och vandrar i skogen och är vegan."
Visst, jag rusar före och drar förhastade slutsatser, men det känns så konstigt och jag vet inte vad det är. Och jag gillar hennes kramar, alltså verkligen. Och åh. Ih. Jag vill inte tänka mer på det. Låt mig vara, jag vill inte vara med om det här igen. Jag har ju just kommit ur det där... Jag har varit olyckligt kär typ konstant i ett år nu. Jag vill inte mer.
Jag har kommit på vad som kommer bli det värsta med att flytta till Stockholm: att inte få köra bil. Jag blev helt knäckt. Jag får ju bilabstinens efter bara en vecka. Det är ju bland det bästa jag vet, mitt sätt att slappna av. Mitt sätt att känna mig duktig och viktig, jag behöver det.
Och bara att inte ha en bil att ta sig runt med. Ja, jag vet att det är onödigt i Stockholm, men ändå. Det har blivit en sådan bekväm vana. Så lätt att ta sig runt överallt. Jag kommer sakna det som fan.
Jag tamejfan älskar Annika Norlins texter. Och hon sjunger så himla fint på norrländska.
Det som är bra med att vara ensam hemma på natten är att man kan sjunga högt.
Jag måste sova, jag ska upp om sex timmar för att fara iväg och spana på beautiful Betty hela dagen. Nä, egentligen inte, men det kan jag lova att jag kommer göra.
torsdag 22 mars 2007
Bänken var bäst
Ikväll har jag tränat, innebandy för er smygläsare som inte har koll. Jag har tappat allt bollsinne. Helt sjukt. Okej, jag var väl ingen höjdare förut heller men nu är det katastrof. Jag var borta för länge. Men jag vill inte lägga ner nu, det är det sista innan jag slutar, kanske för alltid. Men jag försöker övertala mig själv att leta reda på något mindre seriöst hobbylag när jag flyttar i höst.
Tillbaka till träningen. Jag pratade ovanligt mycket med Betty idag. Det kanske var för att hon är sjuk och satt på bänken och pratade med allt och alla som kom och bytte när vi spelade. Hon är så himla rolig. Och snygg! Gosh. Hon var ju sjuk och hade inte ens fixat sin extremsnygga flatfrilla, och ändå var hon hetast i hallen. Helt sjukt att man kan vara så besatt av en människa. Eller, besatt är fel ord, snarare kär.
Jag måste sluta tjata om henne. Hon är ju inte ens ett potentiellt ragg. Jag borde skriva mer om dem istället.
Men det känns bra att jag har börjat prata med henne igen, att det är en naturlig kanal igen. Inget speciellt. Onödigt att göra värsta grejen av det och undvika att prata med henne när hon är så rolig. Och det kommer bli helt sjukt kul på lagfesten på lördag! Ska se till att snacka en massa med henne då.
Haha. Förlåt. Jag ska sluta nu. Bara för att nämna ett potentiellt ragg så kan jag säga att jag och Adina följer upp nattens konversation nu. Den spårade ur på tyska inatt, nu är vi tillbaka på svenska och dvd-skärmar till bilen.
Tillbaka till träningen. Jag pratade ovanligt mycket med Betty idag. Det kanske var för att hon är sjuk och satt på bänken och pratade med allt och alla som kom och bytte när vi spelade. Hon är så himla rolig. Och snygg! Gosh. Hon var ju sjuk och hade inte ens fixat sin extremsnygga flatfrilla, och ändå var hon hetast i hallen. Helt sjukt att man kan vara så besatt av en människa. Eller, besatt är fel ord, snarare kär.
Jag måste sluta tjata om henne. Hon är ju inte ens ett potentiellt ragg. Jag borde skriva mer om dem istället.
Men det känns bra att jag har börjat prata med henne igen, att det är en naturlig kanal igen. Inget speciellt. Onödigt att göra värsta grejen av det och undvika att prata med henne när hon är så rolig. Och det kommer bli helt sjukt kul på lagfesten på lördag! Ska se till att snacka en massa med henne då.
Haha. Förlåt. Jag ska sluta nu. Bara för att nämna ett potentiellt ragg så kan jag säga att jag och Adina följer upp nattens konversation nu. Den spårade ur på tyska inatt, nu är vi tillbaka på svenska och dvd-skärmar till bilen.
Ingen muckar med mig om jag gör vinnartecknet, ey?
Igår var jag på biblioteket och lånade homoböcker till mitt fördjupningsarbete. Det är i alla fall min ursäkt. Jo, det var faktiskt därför, men det kommer bli sjukt intressant att läsa dem!
Jag visste inte riktigt om jag var stolt när jag stod där och plockade ut de regnbågsfärgade böckerna, eller om jag var lite smygig av mig. Jag såg nog mest ut som vem som helst som letar efter litteratur till ett arbete. Men jag gömde regnbågsframsidan inåt mot mig när jag skulle gå till låneautomaten.
Jag undrar om det skulle vara jobbigt om inte de där automaterna fanns och man var tvungen att låta personalen knappa in böckerna. Men jag är ju som jag brukar; är det något som känns jobbigt så visar jag inte det och spelar superstolt och nöjd istället. För om man är självsäker då kan man inte råka illa ut, ingen vill mucka med en som är självsäker. Men om man tappar det så ligger man risigt till. Det är i alla fall vad jag har insett. Så om jag verkar ovanligt kaxig eller liknande så är det nog inte riktigt så egentligen, speciellt inte om jag gör winnertecknet med fingrarna, då kan du vara säker på att jag våndas av osäkerhet på insidan.
Jag visste inte riktigt om jag var stolt när jag stod där och plockade ut de regnbågsfärgade böckerna, eller om jag var lite smygig av mig. Jag såg nog mest ut som vem som helst som letar efter litteratur till ett arbete. Men jag gömde regnbågsframsidan inåt mot mig när jag skulle gå till låneautomaten.
Jag undrar om det skulle vara jobbigt om inte de där automaterna fanns och man var tvungen att låta personalen knappa in böckerna. Men jag är ju som jag brukar; är det något som känns jobbigt så visar jag inte det och spelar superstolt och nöjd istället. För om man är självsäker då kan man inte råka illa ut, ingen vill mucka med en som är självsäker. Men om man tappar det så ligger man risigt till. Det är i alla fall vad jag har insett. Så om jag verkar ovanligt kaxig eller liknande så är det nog inte riktigt så egentligen, speciellt inte om jag gör winnertecknet med fingrarna, då kan du vara säker på att jag våndas av osäkerhet på insidan.
onsdag 21 mars 2007
Ursäkta, bitterheten tog över för en stund
Jag är less på samhället. (Hej klassisk tonårskommentar.)
Idag på mitt IV-val kom den klassiska diskussionsfrågan upp: tycker du att homosexuella ska ha rätt att få adoptera barn? (Det är en privatekonomi och samhällsjuridik-kurs...) Jag orkade inte säga något. Jag ville inte lägga mig i. Jag orkade inte. Screw all of you, ni får tycka vad ni tycker, jag orkar inte bry mig eller argumentera längre. Inte med såna som er i alla fall. Och alla potentiella homon som jag plockat ut höll också tyst. Bara rikemans-Svenssonungarna som pratade. De sa visserligen inget dumt. Men de förhåller sig till det som alla andra. Det är okej, så länge jag slipper det. Typ.
Jag orkar inte med er längre. Tycker du att heterosexuella ska ha rätt att få adoptera barn?
Idag på mitt IV-val kom den klassiska diskussionsfrågan upp: tycker du att homosexuella ska ha rätt att få adoptera barn? (Det är en privatekonomi och samhällsjuridik-kurs...) Jag orkade inte säga något. Jag ville inte lägga mig i. Jag orkade inte. Screw all of you, ni får tycka vad ni tycker, jag orkar inte bry mig eller argumentera längre. Inte med såna som er i alla fall. Och alla potentiella homon som jag plockat ut höll också tyst. Bara rikemans-Svenssonungarna som pratade. De sa visserligen inget dumt. Men de förhåller sig till det som alla andra. Det är okej, så länge jag slipper det. Typ.
Jag orkar inte med er längre. Tycker du att heterosexuella ska ha rätt att få adoptera barn?
tisdag 20 mars 2007
Den där sötsöta flickan
Jag svär att hon är ihop med den där Martina. Fyfan vad ledsen jag blir då...
måndag 19 mars 2007
Historien om Andrea
Jag kom på att jag faktiskt inte har berättat något om vad som faktiskt hände, hur det gick till och hur det ser ut idag. Och jag sitter ju ändå här med blött hår och en äggmacka, så jag kan ju lika gärna ta en snabbverision med en gång.
Vi rewindar tillbaka (internt Anna-och-Andrea-skämt. Too bad eftersom hon aldrig kommer läsa den här bloggen) ungefär ett och ett halvt år då Emmy presenterade mig för Andrea för första gången. Jag har väldigt lätt för att tycka om nya människor jag träffar, så därför frågade jag Emmy varje gång vi var i skolan och skulle gå någonstans om inte Andrea skulle med, eller Trollet som jag har för mig att jag också kallade henne. Jag borde ha sett det redan då...
Vi blev kompisar i alla fall, jag och Andrea. Hon var väldigt närgången av sig och charmig och flirtig och så. Jag började efter ett tag misstänka att hon kanske gillade mig. Jag försökte känna om jag kunde vara kär i henne, men jag kom fram till att det kunde jag inte. Inte för att jag vet hur man känner efter något sådant, men det var vad jag kom fram till och så var det inget mer med det.
Mina homotankar fick ett dead end eftersom jag var superstraight. Det upptogs inte förrän i höstas då jag (inte på eget initiativ utan med hjälp) såg på hela situationen men nya ögon och plötsligt insåg med förfäran att tjejen var helt kär i mig.
Jag var rädd. Jag var ju inte gay, inte en chans. Jag hade ju varit helt galet olyckligt kär i en kille halva året.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle hantera situationen. Jag ville ju vara hennes vän, men inte på det sättet och inte ville jag göra henne ledsen heller.
En tid av grubblande tog form. Jag försökte ett tag att vara kall mot henne, för att visa var jag stod, men det fungerade inte. Jag kunde bara inte vara dissande, hon var en för bra person.
Jag gav upp, lät allt rulla på och en dag slog det mig. En dag när jag stod och tittade på henne genom fönstret till en ljudstudio stelnade jag till. En liten tanke, som hade tagit god tid på sig att sega sig upp till mitt huvud, slog mig. Jag kanske är kär i henne.
Det var skräck. Jag var rädd. Jag var nervös. Trots all homopropaganda och homomanipulation som jag gått igenom hela hösten som gjort att jag trodde att jag var öppen för det, så var det kaos.
Så var det ett tag. Och efter en tid började jag vänja mig vid det och pendlade mellan att tycka det var kul och spännande och skitläskigt. Hennes flirtiga beteende fick mig bara att bli mer och mer kär. Jag började spela med Andrea och våra små hintar blev bara fler och fler. Tills en dag, då jag trodde allt var klappat och klart, då kom en såndär vändpunkt som man på svenskan har lärt sig alltid ska finnas med i en bra berättelse. Men denna var inte av den goda sorten.
Hon råkade träffa en kille. Inte vilken kille som helst, utan en kille som gillade henne. Hon blev förvånad över att någon gillade henne och hon blev kär. Been there, done that. Att hela tiden tro att ingen någonsin skulle kunna bli kär i en, då blir man överraskad när det händer.
Jag var märkbart nedstämd i en vecka tills jag såg dem hångla. Då gav jag upp och berättade allt. På msn ofcourse.
Hon fattade ingenting. Hon hade aldrig varit kär i mig. Och hon kände sig så ofantligt dum för allt hon hade gjort och allt hon inte hade fattat. Men hon var snällast i världen och under den efterföljande tiden av olycklig kärlek kom vi mycket nära varandra eftersom vi pratade så mycket om det.
Nu är hon en av mina bästa och närmaste vänner. Och som det har framgått i tidigare blogginlägg så vet jag inte längre vad jag känner. Men jag saknar henne inte lika mycket nu som jag gjorde förut. Och jag har inte träffat henne på snart två veckor...
Det var jordens längsta story om en fin tjej och om hur jag insåg vem jag var. Och har du orkat läsa hela och dessutom tyckt att det var intressant så måste du vara väldigt engagerad.
(Känner du att du har ändå lite engagemang över så kan du ju räkna hur många meningar som jag har börjat med ordet och.)
Vi rewindar tillbaka (internt Anna-och-Andrea-skämt. Too bad eftersom hon aldrig kommer läsa den här bloggen) ungefär ett och ett halvt år då Emmy presenterade mig för Andrea för första gången. Jag har väldigt lätt för att tycka om nya människor jag träffar, så därför frågade jag Emmy varje gång vi var i skolan och skulle gå någonstans om inte Andrea skulle med, eller Trollet som jag har för mig att jag också kallade henne. Jag borde ha sett det redan då...
Vi blev kompisar i alla fall, jag och Andrea. Hon var väldigt närgången av sig och charmig och flirtig och så. Jag började efter ett tag misstänka att hon kanske gillade mig. Jag försökte känna om jag kunde vara kär i henne, men jag kom fram till att det kunde jag inte. Inte för att jag vet hur man känner efter något sådant, men det var vad jag kom fram till och så var det inget mer med det.
Mina homotankar fick ett dead end eftersom jag var superstraight. Det upptogs inte förrän i höstas då jag (inte på eget initiativ utan med hjälp) såg på hela situationen men nya ögon och plötsligt insåg med förfäran att tjejen var helt kär i mig.
Jag var rädd. Jag var ju inte gay, inte en chans. Jag hade ju varit helt galet olyckligt kär i en kille halva året.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle hantera situationen. Jag ville ju vara hennes vän, men inte på det sättet och inte ville jag göra henne ledsen heller.
En tid av grubblande tog form. Jag försökte ett tag att vara kall mot henne, för att visa var jag stod, men det fungerade inte. Jag kunde bara inte vara dissande, hon var en för bra person.
Jag gav upp, lät allt rulla på och en dag slog det mig. En dag när jag stod och tittade på henne genom fönstret till en ljudstudio stelnade jag till. En liten tanke, som hade tagit god tid på sig att sega sig upp till mitt huvud, slog mig. Jag kanske är kär i henne.
Det var skräck. Jag var rädd. Jag var nervös. Trots all homopropaganda och homomanipulation som jag gått igenom hela hösten som gjort att jag trodde att jag var öppen för det, så var det kaos.
Så var det ett tag. Och efter en tid började jag vänja mig vid det och pendlade mellan att tycka det var kul och spännande och skitläskigt. Hennes flirtiga beteende fick mig bara att bli mer och mer kär. Jag började spela med Andrea och våra små hintar blev bara fler och fler. Tills en dag, då jag trodde allt var klappat och klart, då kom en såndär vändpunkt som man på svenskan har lärt sig alltid ska finnas med i en bra berättelse. Men denna var inte av den goda sorten.
Hon råkade träffa en kille. Inte vilken kille som helst, utan en kille som gillade henne. Hon blev förvånad över att någon gillade henne och hon blev kär. Been there, done that. Att hela tiden tro att ingen någonsin skulle kunna bli kär i en, då blir man överraskad när det händer.
Jag var märkbart nedstämd i en vecka tills jag såg dem hångla. Då gav jag upp och berättade allt. På msn ofcourse.
Hon fattade ingenting. Hon hade aldrig varit kär i mig. Och hon kände sig så ofantligt dum för allt hon hade gjort och allt hon inte hade fattat. Men hon var snällast i världen och under den efterföljande tiden av olycklig kärlek kom vi mycket nära varandra eftersom vi pratade så mycket om det.
Nu är hon en av mina bästa och närmaste vänner. Och som det har framgått i tidigare blogginlägg så vet jag inte längre vad jag känner. Men jag saknar henne inte lika mycket nu som jag gjorde förut. Och jag har inte träffat henne på snart två veckor...
Det var jordens längsta story om en fin tjej och om hur jag insåg vem jag var. Och har du orkat läsa hela och dessutom tyckt att det var intressant så måste du vara väldigt engagerad.
(Känner du att du har ändå lite engagemang över så kan du ju räkna hur många meningar som jag har börjat med ordet och.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
