Något heligt

När jag var tio skrev jag ett kontrakt med mig själv att om Aqua skulle splittras så skulle jag ligga på min säng och gråta i flera veckor. Tack och lov hade Aquahysterin lagt sig när jag var tretton och de gick skilda vägar. Dock är detta sänggråtande mycket mer möjligt nu, efter att The Ark har uppmanat sin änglakör till sång för sista gången.

Det är första gången jag absolut inte velat att en spelning ska ta slut. När ingenting störde en. Inga trötta ben, ingen kissnödighet, hunger eller törst, ingen huvdvärk eller trötthet. Bara den ofantliga viljan att de aldrig aldrig skulle sluta spela.

Sommaren 2002 när jag fyllde fjorton fick jag en bränd We are The Ark av min bästa vän. Hon var övetygad att jag skulle gilla dem. Jag var lite skeptisk för jag mindes min reaktion till It takes a fool to remain sane när den kom två år tidigare: hur kunde man gilla sån musik?

Det tog mig två dagar och sen hade jag funnit min favoritlåt på skivan: Patchouli. Tror jag att det var, jag kunde inga titlar men minns att jag sa att jag gillade den med burns burns burns then it must be fire...

Efter det var det ingen hejd. Jag spenderade halva sommaren åt att sitta framför ZTV för att se videon till nysläppta Father of a son. Och Calleth you, Cometh I köpte vi samma dag som den släpptes och lyssnade på på min CD-walkman hela mattelektionerna. Och efter den första konserten med dem var jag lyrisk i en vecka.

Sen dess har The Ark och jag gått hand i hand och följts åt hela min uppväxt. Om jag skulle sammanfatta min tonårstid med en sak så skulle det vara The Ark. De har helt klart varit med och format mig till den jag är idag.

Så ikväll när The Ark höll sin sista spelning ever blev jag mitt fjortonåriga jag igen. Den fjortonåring som var besatt och var tvungen att bäras bort för att kunna slita mig från Ola. Den fjortonåring där The Ark var hela världen. Jag har grinat ögonen ur mig som aldrig förr på en spelning. Det räckte med tanken på allt som The Ark har betytt för mig. Och under Tell me this night is over, It takes a fool to remain sane och Calleth you, Cometh I grät jag hejdlöst.

Olas tal (jag kallar det tal, för de var mer än bara mellansnack) var inte direkt torra de heller. Om hans dröm om ett band som skulle förändra och ge styrka. Om styrkan som de gett, som egentligen kom inifrån alla angelheads själva. Om modet att stå upp för och vara sig själv. Tacksamheten för tillgivenheten. Om att när de går ner från scenen så är det vi som fortsätter vara The Ark, och att vi alltid har varit The Ark med dem. Och när det blir tungt och man känner sig ensam, så även fast de är borta, så kan man ropa på deras låtar, så kommer de.

Ola förstod oss och alla känslor som fyllde kvällen och grät själv på scenen. Han visste exakt vad han skulle säga, vad som var viktigt för oss och för dem. Vilka ord som var tvugna att yttras innan ett avslut var möjligt. Han träffade alla rätta punkter. Ola for president, any day.

Jag känner mig matt och tom. Och sorgsen. Känns töntigt, men det är en stor del av mig som idag har tagit farväl. Jag älskar att jag har fått vara en del av det här. Att jag har det här. Och att jag fick vara på spelningen ikväll. Det var något heligt över den.

För ett år sedan

Läste bakåt i bloggen, hittade detta från snart ett år sedan. Jag minns det så väl. Jag minns känslan. Jag hade hittat hem, jag kände mig hel. Jag kunde gå vidare. Det var ett nytt liv. Det var tur att jag fick bli kvar där, det gjorde gott och gjorde mig hel. Det var även tur att jag blev kär i det men inte gifte mig med det. Jag var på väg ut ur personlighetsdimman.

Ett år senare - starkare med detta bakom mig. Helare. Men utan det och rakt in i en ny personlighetsdimma. Aldrig får man behålla något. Men tog med mig bra saker ur det i alla fall.

Det är bra och lärorikt att läsa gammalt och reflektera över då och nu och vart man tagit sig. Annars inser man inte hur man växer och går framåt.

Queerbubblan

Jag är så glad att jag har en vänskapskrets där en kan vara precis den en är, och inget alls. Där ingen som undrar över ens "könsöverskridande" namn eller tittar konstigt på ens kombination av mustasch och bröst. Att det enda de frågar är vilket pronomen en vill gå under så ingen gör fel eller kränker någon. Inget är självklart och allt är självklart. Alla är allt och inget alls. Alla är "bara" människor och blir sedda som de individer de är. Inga fack, bara världens underbaraste människor. Jag älskar den kretsen, och jag önskar att jag kunde ha den runt mig konstant. Men utanför queerbubblan väntar en normativ värld, och den måste man äventyra rätt så ofta för att få ens vardag att gå runt. Jag önskar att bubblan kunde expandera, och följa med mig på stan och på jobbet. Jag önskar att den där känslan som jag får när jag kliver in i den där speciella lägenheten i häg, som för mig är förknippad med frihet, kunde sitta i jämt.

Jag önskar att jag inte behövde vara någon alls, och bara jag, jämt.

Det är alltid september

Idag dog jag lite av allt som händer. Har avslutat ännu en grej som nyhösten för alltid kommer påminna mig om.

Det har varit ett djävla fint år. Jag ska minnas det som året som lagade mig efter allt kaos. Året då jag hittade rätt. Och året som jag gick ur med känslan att jag är starkare och kommer klara mig, istället för det vanliga känslan när jag brukar avsluta något; att det bara inte kommer gå utan det.

Det är kaos nu och jag har inget. Förutom alla nära. Men allt är kaos. Jag är kaos. Hösten gör kaos med mig. Jag har inget att göra. Och har ingen aning om hur jag ska göra. Men ändå på något bizarrt sätt känns det inte så hemskt som det borde med allt det där kaoset. Någonstans har jag gömt en känsla av att det här kommer gå bra. Det känns inte hopplöst.

Men det kanske bara är just nu.

Jag överväger att berätta för året hur mycket det har betytt och hjälpt mig.

Höstfan

Jag orkar inte en höst till. Åtminstone inte utan det som fick mig att ta mig upp på morgnarna och med en identitetskris som äter upp mig inifrån.

Det är så djävla jobbigt när man känner att allt bara går under när hösten kommer. Det tar över så mycket att man redan under sommaren fruktar det. Det är som att allt slås ut i en. Förmågan att hålla sig stark går i idé och konstigheter i en dyker upp och tar över en i mörkret.