...

Och ja, jag måste återigen påminna om att jag är kungen av kryptik.

Inte kryptonit.

Hemma

Nu är jag där igen. Men den här gången är jag förberedd. Jag vet mer nu. Jag har lärt mig vad som krävs för att inte sumpa det. Den här gången ska det inte paja. Den här gången ska det inte bli för stor del. Jag ska försöka. Jag ska verkligen.

Förra gången gjorde för ont för att jag inte ska ta lärdom av det. Då visste jag inte att andra människor inte är sten.

Oh the insights

Så här fungerar eder bloggare: jag tar lätt illa upp och sen är jag långsint på det.

Inte attraktivt.

Faller

Jag upptäcker att jag inte alls har blivit starkare, jag har bara blivit bättre på att fly och stänga ute det som gör så ont i mig. Jag tycker visserligen ändå att det har varit en klok strategi, för jag jagade något jag aldrig skulle få tillbaka, och visste inte hur jag skulle släppa de saker som gjorde så ont i mig. Men det var svårt att erkänna att det gjorde ont eftersom det var det som tidigare varit lyckan i mitt liv. Man håller gärna kvar i det eftersom det var en trygghet till lycka, och hellre det man redan kan än något nytt som man inte vet hur det fungerar.

Men tillslut insåg jag mitt bästa, att jag inte kan hänga kvar vid saker som bara skaver mig inifrån, så jag släppte det och gick. Och jag har tyckt att det har gått så bra. Efter ett tag blev det lugn och ro mig, det kändes som att jag gick vidare. Men i själva verket har jag, i min flykt, rivit den skyddsmur jag hade mot det. Förut när jag stötte på något av det så kunde det vara helt okej. Visst kunde det vara uppjagade känslor, men ibland kändes det bra. Springer jag på något av det nu så rasar allt. Kanske för att jag inte är förberedd längre. Men när ska jag gå vidare på riktigt? När ska jag känna att jag inte längre behöver vara rädd för att se vissa saker på Facebook, för att läsa vissa mail och gå på vissa tillställningar? Det är som att jag har försvagat mig själv i och med detta försök att gå vidare och stänga ute det som faktiskt var väldgt påfrestande för mig.

Eller så är det bara en svag period. Vintern, Stockholm eller stressen.

Konspirationer finns överallt, även i mig

Förresten kommer jag inte riktigt överens med mitt undermedvetna. Eller så förstår vi inte varandra. Men jag försöker säga till det att det kommer inte hända, men gud vad det ska hålla på och tjata. Jag tror att mitt undermedvetna är in kahooch (finns det ordet ens? Och hur stavar man det i så fall? Har jag hittat på det själv? För på Google får jag inte en enda träff, hur jag än försöker) med min drama junkie. Jag hatar drama junkien. Den förstör alltid mitt liv. Och den har fått lida i det tysta det senaste, nyktra året, så nu tar den varje tillfälle att få komma fram och förstöra. Du ska dö. Sluta regissera mina drömmar. Och ge tillbaka mina fyllor!

Att landa lite

Den senaste tidens insikt är något som jag undrade om mig själv för några år sedan men inte kunde komma på svaret på. Bararararararara... (trumvirvel pucko) Jag är väldigt långsint. Jo, det kan jag slå fast nu. När jag var sjutton hade jag väl inget som jag kunde applicera lång- eller kortsinthet på, men nu efter några år av drama och känslostormningar kan jag fastställa att så är saken.

Deal with it.