Jag vet att jag borde vara nöjd. Jag bor i staden där jag känner mig hemma och har mina vänner, jag jobbar på mitt favoritjobb, jag pluggar till något som faktiskt kan bli ett lovande och passande yrke, jag har struktur och ordning på vardagen, jag kan gå till gymmet när jag vill, jag har ett fantastiskt hem med en bra kombo där jag trivs som tusan och jag har en fin flickvän som toppar allt. Det är precis som jag ville ha det. Det är precis som jag kan föreställa mig att jag vill ha det.
Ändå spritter det i mig. Jag känner mig rastlös. Det är perfekt men ändå inte rätt. Jag lever ett säkert liv, ett lugnt liv, jag vet vad som ligger framför mig, vilket egentligen passar mig. Det kanske är just därför det inte klaffar helt rätt. Jag är ung, jag ska inte sitta här med ett komplett liv. Även om det passar bra på mig. Jag känner att jag vill göra något helt galet, något som inte är jag och som jag egentligen inte vågar. Jag längtar ut. Men hur ger man upp tryggheten? När är rätt tillfälle att bryta säkerheten och inte veta om det kommer bli lika bra igen? Jag är en taktiker, jag är en logiker, jag tänker igenom saker, jag väger fördelar och nackdelar, även om jag gärna vill bli sedd som spontan. Jag vill nog vara en eftertänksam spontanist.
Det är så mycket jag drömmer om, det är så mycket som jag vill göra, se, prova på och ha i mitt liv som jag inte har. Och jag känner en oerhörd dragning till att kasta mig utför ett stup och inte veta vad som kommer. Och så är jag nog lite rastlös och har tröttnat på tryggheten. Jag vill nog ha omväxling och stort och nytt, fast under kontroll.
Om jag kunde släppa allt skulle jag nog vara borta för länge sedan. Sitta på en bar på Irland, surfa i Australien, plugga i USA, åka snowboard i Alperna. Vad som helst! Jag behöver inte ens lämna landet. Det kan vara att bara kasta sig ut i Sverige med enbart en resväska och en tumme, eller ta ett snöjobb i norr, eller vad som helst. Bara nånting nytt som jag inte vet hur eller var det slutar, lite nytt folk och nya vyer.
Men det går inte för jag tänker att jag inte har pengar och jag kan ju inte lämna allt jag har, då skulle jag ju vara en idiot. Tänk om man inte kan få tillbaka allt lika perfekt som det är igen. Det här har spökat i mig det senaste året. Jag skulle vilja var mer fri och mindre uppbunden. Det är nästan så att jag önskar att något skulle hända, att jag inte skulle kommit in på skolan, att jag inte fick bo kvar, något som gjorde att jag inte tyckte att det var värt att stanna, då skulle beslutet vara så mycket lättare att ta och jag skulle kanske, kanske kunna sticka.
Jag försöker komma ihåg att jag är ung och har många år på mig att göra allt detta. Men om jag vill det nu? Tänk om jag vänjer mig. Nöjer mig. Att nöja sig är en stor rädsla. Jag vill aldrig nöjs mig. Men så kan man ju då heller aldrig bli nöjd. Kan man bli lycklig om man inte är nöjd? När man tänker efter så är nöjd faktiskt något dåligt.
Nu spårar det ur. Det jag skulle vilja göra är att markera hela mitt nuvarande liv, Ctrl + C, zooma ut tidslinjen och Ctrl + V lite längre fram.
tisdag 19 januari 2010
tisdag 5 januari 2010
Fredag 10.4.09
Jag gick igenom det gångna året i min Bilddagbok för att göra en bildsammanfattning. Vad som hände 2009 ligger fortfarande ganska färskt i minnet, det är inget jag har förträngt eller så, men när jag snubblade över en bild och bildtext på 10 april slog det djävligt hårt. Det slog var jag var då, var jag kommit nu och hur det har påverkat mig.
Det var då jag skapade och lyssnade repeat på spellistan jag döpte till "snart är du borta". Spellistan jag lysnar på nu, kanske för att påminna mig eller för att se om du faktiskt är borta. Spellistan som fick mig att tokgrina under Håkan Hellströms spelning på Peace & Love i somras.
Bildtexten var Håkans "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" med de mer träffande textraderna i fetstilt. Jag började läsa och tänkte "ja så här var det ju", tills jag kom till raden är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen.
Jag bad om det, jag önskade, grät och skrek om att jag aldrig mer ville vara så trasig, att jag aldrig mer skulle ge hela hjärtat för kärlek igen. Jag ville aldrig mer att någon skulle bli mitt allt. Vilket är självklart att man vill i en sådan situation, men tråkigt i framtiden när man gått vidare (vilket man alltid gör, mer eller mindre) och träffar någon som man faktiskt skulle kunna ge hjärtat rakt ut till. Men jag ska väl inte ropa hej för tidigt, en dag sitter jag väl där ensam och är glad att mina känslor inte sprang hundra meter i förväg. För så är det, det var så det påverkade mig. Mina känslor springer inte i förväg längre, de är reserverade och myser någonstans där inne där de vet att de är säkra. Jag vet att de är där, för ibland kryper de ut. Ibland kan de komma ut så djävla mycket. Men bara för att sen krypa tillbaka. Man får ju inte kapitulera helt. Ja cynisk har jag blivit på kuppen också. Men varför ska man spela feglir hela matchen för att, i fall matchen tar slut, vara hel på slutet istället för att spela en hejdundrande match och njuta av det fantastiska spelet?
Jag tvivlar på att jag någonsin kommer känna så mycket igen. Tragiskt nog. Det är inget jag kan göra något åt. Varför ska man alltid behöva stå till svars för sina känslor? Men frågan är också om jag någonsin vill känna så mycket igen. Jag tänker att det viktigaste är att ha en sund realtion till folk. Att ha kontroll över sig själv och leva sitt eget liv med den man vill ha bekvämt på sidan. Det skulle jag inte göra om jag kände så mycket. Eller är det här bara en dålig bortförklaring för att jag inte känner så mycket som jag vet att jag är kapabel till? Men jag vill ju inte känna så mycket, det har jag ju svurit över så många gånger...
Eller så sitter jag där och inser att det faktiskt var riktiga grejer men att jag söp bort det fört att jag inte kunde se det för jag vågade inte känna efter.
Fjärde vändan på spellistan och jag kan, som så många gånger tidigare, konstatera att jag fått ut dig ur skallen. Tionde april 2009 får kanske ses som piken på tragiken, för dagen efter träffade jag min nuvarande flickvän.
Det var då jag skapade och lyssnade repeat på spellistan jag döpte till "snart är du borta". Spellistan jag lysnar på nu, kanske för att påminna mig eller för att se om du faktiskt är borta. Spellistan som fick mig att tokgrina under Håkan Hellströms spelning på Peace & Love i somras.
Bildtexten var Håkans "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" med de mer träffande textraderna i fetstilt. Jag började läsa och tänkte "ja så här var det ju", tills jag kom till raden är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen.
Jag bad om det, jag önskade, grät och skrek om att jag aldrig mer ville vara så trasig, att jag aldrig mer skulle ge hela hjärtat för kärlek igen. Jag ville aldrig mer att någon skulle bli mitt allt. Vilket är självklart att man vill i en sådan situation, men tråkigt i framtiden när man gått vidare (vilket man alltid gör, mer eller mindre) och träffar någon som man faktiskt skulle kunna ge hjärtat rakt ut till. Men jag ska väl inte ropa hej för tidigt, en dag sitter jag väl där ensam och är glad att mina känslor inte sprang hundra meter i förväg. För så är det, det var så det påverkade mig. Mina känslor springer inte i förväg längre, de är reserverade och myser någonstans där inne där de vet att de är säkra. Jag vet att de är där, för ibland kryper de ut. Ibland kan de komma ut så djävla mycket. Men bara för att sen krypa tillbaka. Man får ju inte kapitulera helt. Ja cynisk har jag blivit på kuppen också. Men varför ska man spela feglir hela matchen för att, i fall matchen tar slut, vara hel på slutet istället för att spela en hejdundrande match och njuta av det fantastiska spelet?
Jag tvivlar på att jag någonsin kommer känna så mycket igen. Tragiskt nog. Det är inget jag kan göra något åt. Varför ska man alltid behöva stå till svars för sina känslor? Men frågan är också om jag någonsin vill känna så mycket igen. Jag tänker att det viktigaste är att ha en sund realtion till folk. Att ha kontroll över sig själv och leva sitt eget liv med den man vill ha bekvämt på sidan. Det skulle jag inte göra om jag kände så mycket. Eller är det här bara en dålig bortförklaring för att jag inte känner så mycket som jag vet att jag är kapabel till? Men jag vill ju inte känna så mycket, det har jag ju svurit över så många gånger...
Eller så sitter jag där och inser att det faktiskt var riktiga grejer men att jag söp bort det fört att jag inte kunde se det för jag vågade inte känna efter.
Fjärde vändan på spellistan och jag kan, som så många gånger tidigare, konstatera att jag fått ut dig ur skallen. Tionde april 2009 får kanske ses som piken på tragiken, för dagen efter träffade jag min nuvarande flickvän.
tisdag 24 november 2009
Ganska överflödigt
Vad får man om man slänger in 964 flator i en lokal och adderar två på en scen? Jo, en Tegan & Sara-spelning.
Nu är konserthösten över. Det började med Green Day, för andra gången, för en och en halv månad sedan, det fortsatte med en Kentinspirerad Lasse i början på november. Sen kom datumet som antagligen kommer etsa sig fast lika hårt som nionde maj - tionde november - och fantastiskt underbara, übersnygga Pink. Wow. Allt avslutades igår med ett, i jämförelse med de andra, rätt snabbinlyssnat Tegan & Sara. Pink vann, Pink var bäst, Pink gick om både Flogging Molly och Green Day 2005 i scenframträdande. Vilken kvinna...
Jag har små, små flugor som stryker sig längs fönstret vid min blomma...
Mina andningsbesvär är tillbaka. Som den hypokondriker jag är vill jag tro att det är psykiskt och som den före detta innebandyspelaren jag är vill jag tro att det är ansträngningsastma som hör ihop med att jag just börjat träna igen. Och som den psykiskt bevandrade min kombo är tycker hon att det låter som ångest.
Ångest har jag, ja. Jag vet bara inte när jag ska tänka på det. Det är så mycket annat just nu som jag inte vill förstöra, men ju längre det går desto värre blir det. Så fort någon frågar om jobb så börjar jag i princip skrika. Det är inte vanlig arbetslöshetspanik, nej jag har ju självklart försatt mig i exakt samma situation som i våras. Och nu klarar jag inte av att skriva eller tänka mer på det. Men jag tror att jag måste få det ur vägen, för jag kan inte ignorera det hur länge som helst. Jag önskar bara att jag någonsin kunde ha ett jobb som jag inte mår dåligt av, innan, under eller efter arbetstid.
I övrigt försöker jag komma på vad jag ska göra i vår och med resten av mitt liv. Rastlösheten slåss med bekvämligheten. Måste jag fatta dessa beslut själv? Kan inte någon bara slänga in mig i något?
Nu är konserthösten över. Det började med Green Day, för andra gången, för en och en halv månad sedan, det fortsatte med en Kentinspirerad Lasse i början på november. Sen kom datumet som antagligen kommer etsa sig fast lika hårt som nionde maj - tionde november - och fantastiskt underbara, übersnygga Pink. Wow. Allt avslutades igår med ett, i jämförelse med de andra, rätt snabbinlyssnat Tegan & Sara. Pink vann, Pink var bäst, Pink gick om både Flogging Molly och Green Day 2005 i scenframträdande. Vilken kvinna...
Jag har små, små flugor som stryker sig längs fönstret vid min blomma...
Mina andningsbesvär är tillbaka. Som den hypokondriker jag är vill jag tro att det är psykiskt och som den före detta innebandyspelaren jag är vill jag tro att det är ansträngningsastma som hör ihop med att jag just börjat träna igen. Och som den psykiskt bevandrade min kombo är tycker hon att det låter som ångest.
Ångest har jag, ja. Jag vet bara inte när jag ska tänka på det. Det är så mycket annat just nu som jag inte vill förstöra, men ju längre det går desto värre blir det. Så fort någon frågar om jobb så börjar jag i princip skrika. Det är inte vanlig arbetslöshetspanik, nej jag har ju självklart försatt mig i exakt samma situation som i våras. Och nu klarar jag inte av att skriva eller tänka mer på det. Men jag tror att jag måste få det ur vägen, för jag kan inte ignorera det hur länge som helst. Jag önskar bara att jag någonsin kunde ha ett jobb som jag inte mår dåligt av, innan, under eller efter arbetstid.
I övrigt försöker jag komma på vad jag ska göra i vår och med resten av mitt liv. Rastlösheten slåss med bekvämligheten. Måste jag fatta dessa beslut själv? Kan inte någon bara slänga in mig i något?
tisdag 17 november 2009
Rekonstruktion eller psychostalking
Årstider kan rota upp så mycket gammalt. När det blir vår igen kan man helt plötsligt inte leva i nuet, i den våren man befinner sig, utan kastas tillbaka till förra årets vår. Jag lever för tillfället förra årets höst. Eller, det gör jag ju inte, men jag påminns konstant om den, och vissa egna medvetna val för mig också tillbaka till den.
Det har varit och nosat på mig flera gånger de senaste veckorna; höstluften, regnet, höstvädret i största allmänhet, har hintat om förra hösten. Och idag när jag stannade till i Bronx slog det hårdare än bara små fragment. Bronx som ändå är en station jag passerar var dag och inte brukar ägna några större tankar. Opålitliga Bronx.
Jag såg framför mig allt som hänt där och i anslutning till stationen och området. På den här perrongen har jag kramats hårda farväl och sagt viktiga sista ord i jobbiga konversationer. Några hundra meter bort kramade jag bort en kort natt eftersom det ansågs viktigare än lite sömn mellan mina brutala arbetspass. Ännu några hundra meter bort började allt (eller nej, det finns ingen början på det, men en slags början, eller ett nytt kapitel, om vi vill kalla det så) med orden "jag vill inte gå hem själv ikväll". Jag minns det så väl. Jag visste precis vad de orden betydde. Jag önskade att de betydde det jag visste att de betydde. Och ändå trodde jag att jag skulle komma undan med det. Jag trodde att jag kunde både få det och inte få det.
Då slår mig en annan tanke. Jag har gjort Stockholm personligt. Jag som inte trodde det gick kan nu referera till olika platser och har minnen och åsikter om dem. Jag antar att det är ett tecken på att det börjar bli ens hem.
Tillbakakastandet av hösten fortsatte i alla fall, förutom Bronxminnena, är jag på väg till gymmet, det som höll mig ovenför ytan förra hösten och vintern, med Pink i öronen. Gym och Pink är bästa kombon. Pink som hade sin storhetstid hos mig i vintras. Varenda låt kunde kopplas till en viss en, och det är klart att det påminner, även om låtar och person inte hör ihop längre mer än i minnet.
Så här står jag på Bronx och rekonstruerar förra hösten, förutom en sak: jag har bytt gym. Endast av geografiskt bäkvämare skäl har jag bytt gym, till det som ligger mitt emot din lägenhet. Jag tänker att varför inte slänga ihop allt på en gång. Oavsett om det blir realistiskt eller inte.
Så där springer jag på löpbandet, med Pink som peppar mig till endorfinkickar, och har utsikt rätt in i din lägenhet. Fantastiskt. Hade det här varit någon gång under den förra halvan av året hade jag gjort liknelse efter liknelse med att springa mot dig men inte komma någonstans. Men det gör jag inte. För oavsett hur tillbakakastad och påmind jag blir så trycks jag inte ner. Längre. Jag ser din lägenhet och minns allt som hänt där, både långt före och efter. Men jag känner det inte längre. Det är bara en del av allt nu. Det är skönt. Men jag är rädd att det bara är en topp. Att jag bara för tillfället omedvetet blockerar det. Och när man tror att man är säker och minst anar det, då slår det till igen. Men så tänker jag att någon gång måste det ju släppa också. Och det är ju faktiskt november nu.
Det har varit och nosat på mig flera gånger de senaste veckorna; höstluften, regnet, höstvädret i största allmänhet, har hintat om förra hösten. Och idag när jag stannade till i Bronx slog det hårdare än bara små fragment. Bronx som ändå är en station jag passerar var dag och inte brukar ägna några större tankar. Opålitliga Bronx.
Jag såg framför mig allt som hänt där och i anslutning till stationen och området. På den här perrongen har jag kramats hårda farväl och sagt viktiga sista ord i jobbiga konversationer. Några hundra meter bort kramade jag bort en kort natt eftersom det ansågs viktigare än lite sömn mellan mina brutala arbetspass. Ännu några hundra meter bort började allt (eller nej, det finns ingen början på det, men en slags början, eller ett nytt kapitel, om vi vill kalla det så) med orden "jag vill inte gå hem själv ikväll". Jag minns det så väl. Jag visste precis vad de orden betydde. Jag önskade att de betydde det jag visste att de betydde. Och ändå trodde jag att jag skulle komma undan med det. Jag trodde att jag kunde både få det och inte få det.
Då slår mig en annan tanke. Jag har gjort Stockholm personligt. Jag som inte trodde det gick kan nu referera till olika platser och har minnen och åsikter om dem. Jag antar att det är ett tecken på att det börjar bli ens hem.
Tillbakakastandet av hösten fortsatte i alla fall, förutom Bronxminnena, är jag på väg till gymmet, det som höll mig ovenför ytan förra hösten och vintern, med Pink i öronen. Gym och Pink är bästa kombon. Pink som hade sin storhetstid hos mig i vintras. Varenda låt kunde kopplas till en viss en, och det är klart att det påminner, även om låtar och person inte hör ihop längre mer än i minnet.
Så här står jag på Bronx och rekonstruerar förra hösten, förutom en sak: jag har bytt gym. Endast av geografiskt bäkvämare skäl har jag bytt gym, till det som ligger mitt emot din lägenhet. Jag tänker att varför inte slänga ihop allt på en gång. Oavsett om det blir realistiskt eller inte.
Så där springer jag på löpbandet, med Pink som peppar mig till endorfinkickar, och har utsikt rätt in i din lägenhet. Fantastiskt. Hade det här varit någon gång under den förra halvan av året hade jag gjort liknelse efter liknelse med att springa mot dig men inte komma någonstans. Men det gör jag inte. För oavsett hur tillbakakastad och påmind jag blir så trycks jag inte ner. Längre. Jag ser din lägenhet och minns allt som hänt där, både långt före och efter. Men jag känner det inte längre. Det är bara en del av allt nu. Det är skönt. Men jag är rädd att det bara är en topp. Att jag bara för tillfället omedvetet blockerar det. Och när man tror att man är säker och minst anar det, då slår det till igen. Men så tänker jag att någon gång måste det ju släppa också. Och det är ju faktiskt november nu.
torsdag 12 november 2009
Det var en gång en banan som skulle korsa en isig väg...
Jag har inte saknat det så mycket faktiskt. Bloggandet. Det blev som allt annat, en ångest som jag tillslut insåg att jag inte behöver utsätta mig för om jag inte vill. Men på sistone har det krupit lite. Hoppat lite i mig. Meningar har formulerats. Meningar som har velat upptas av fler än bara konstrueraren själv. Ibland vill man känna sig kunnig och fyndig och som världens bästa meningsbyggare. Och så tänker jag, bloggar idag är ju så ångestlösa som det bara går. Enbart gemener, felplacerade skiljetecken och inte speciellt sammanhängande. Varför ska jag känna ångest inför något sådant? För att jag inte jobbar så. Men anyway. Det är ju trevligt med en bärbar i sängen.
Ikväll har sänggåendet hindrats av planering inför ett bildkollage av 2009. Sådant jag gör varje år på Bilddagboken. Förra årets kom inte längre än till planeringsstadiet eftersom jag inte visste vad jag skulle visa eller skriva när det flesta månaderna bara hade varit mörker och inget att skylta med. Det fick mig att fundera över de senaste åren. De åren som jag kan koppla till mitt nuvarande liv, för de innan känns som de tillhör en annan era. Det jag kom fram till var i alla fall detta.
2006 tågade på i gammal god anda, tills det slängde sig på rygg och kastade om och allt blev nytt och stort. Det byggde upp och banade vägen inför det bästa året (och även banangeggan och denna blogg) någonsin - 2007.
2007 var bra rakt igenom. Det var gammalt och nytt, stabilt och spännande. 2007 halkade in på 2008 och det goda höll i sig, men ju bättre det blev desto halare blev det också. Det slutade med ett försök till en omöjlig inbromsning och en krasch och vips så var det det värsta möjliga året. 2008 brann ut och 2009 fick plocka upp spillrorna, krascha lite mer i dem (det är ju ändå spikmattans år) och sen bygga och styra upp. 2009 var transportsträckan som för otåliga personer som jag inte riktigt har tålamod med men som är nödvändigt för att kunna gå vidare. Om 2008 hade tagit vara på sin egen skit och inte skickat den vidare så hade nog även 2009 kvalat in som ett toppår. Men nu har 2009 gjort ett bra jobb, vi är tillbaka på banan och jag känner att 2010 blir året att satsa på nytt. Utgången ser bra ut, nu lämnar vi den här röran bakom oss. Kom nu banangegga, så går vi.
Ikväll har sänggåendet hindrats av planering inför ett bildkollage av 2009. Sådant jag gör varje år på Bilddagboken. Förra årets kom inte längre än till planeringsstadiet eftersom jag inte visste vad jag skulle visa eller skriva när det flesta månaderna bara hade varit mörker och inget att skylta med. Det fick mig att fundera över de senaste åren. De åren som jag kan koppla till mitt nuvarande liv, för de innan känns som de tillhör en annan era. Det jag kom fram till var i alla fall detta.
2006 tågade på i gammal god anda, tills det slängde sig på rygg och kastade om och allt blev nytt och stort. Det byggde upp och banade vägen inför det bästa året (och även banangeggan och denna blogg) någonsin - 2007.
2007 var bra rakt igenom. Det var gammalt och nytt, stabilt och spännande. 2007 halkade in på 2008 och det goda höll i sig, men ju bättre det blev desto halare blev det också. Det slutade med ett försök till en omöjlig inbromsning och en krasch och vips så var det det värsta möjliga året. 2008 brann ut och 2009 fick plocka upp spillrorna, krascha lite mer i dem (det är ju ändå spikmattans år) och sen bygga och styra upp. 2009 var transportsträckan som för otåliga personer som jag inte riktigt har tålamod med men som är nödvändigt för att kunna gå vidare. Om 2008 hade tagit vara på sin egen skit och inte skickat den vidare så hade nog även 2009 kvalat in som ett toppår. Men nu har 2009 gjort ett bra jobb, vi är tillbaka på banan och jag känner att 2010 blir året att satsa på nytt. Utgången ser bra ut, nu lämnar vi den här röran bakom oss. Kom nu banangegga, så går vi.
torsdag 5 februari 2009
En sax, någon?
Idag fick jag upp en bild i huvudet av hur jag känner mig. Jag vet inte var den kom ifrån, men det var en typiskt tecknad bild. Men eftersom jag är askass på att rita så får jag beskriva den istället.
I ena änden står du och hånskrattar och ser ut som en ond seriefigur; rakryggad, stabil och skrattandes rakt upp i luften med stängda ögon. I ena handen håller du hårt i några gummiband. Några meter bort i andra änden av gummibanden sitter jag fast och jag stretar allt vad jag orkar för att komma loss, för att få banden att gå sönder, för du kommer inte släppa.
Så skulle jag nog illustrera hur jag känner mig ibland. En väldigt elak bild, det är inte med flit. Du är trots allt inte ond. Men sen hände något. Helt plötsligt gick banden av. Jag känner mig för tillfället nästan helt oberoende av dig. Det känns kanske lite som att jag ryckte mig loss. Men faktiskt ännu mer som att du bara tröttnade, släppte, vände ryggen åt och gick. Och här står jag med gummiband fästa i ryggen och undrar varför du inte drar i mig längre.
Det är egentligen två olika uppsättningar gummiband jag pratar om. De första, som sitter fast, är mina egna band till dig som jag försöker springa ifrån. Och de andra, som bara hänger, är dina.
Men varför känner jag att dina bara hänger? Bryr du dig inte? Är du inte rädd för att släppa iväg mig för att du inte vill ha mig? Släpper du iväg mig för att du vet att det är det jag behöver? Eller är du inte rädd att släppa iväg mig för att du vet att hur långt jag än springer så kommer jag alltid hitta tillbaka? Oavsett vad så har jag känt att de har varit slappa ett tag nu, och jag undrar liksom varför?
Hur som helst var det mina egna band som jag kände släppte idag. Och bara det är ju en otrolig vinst. Jag vet inte för hur länge det kommer kännas så, men bara att jag vet att det är möjligt känns otroligt bra. Jag orkar inte längre vara så här beroende av någon. Det är skönt när man märker att det går framåt.
I ena änden står du och hånskrattar och ser ut som en ond seriefigur; rakryggad, stabil och skrattandes rakt upp i luften med stängda ögon. I ena handen håller du hårt i några gummiband. Några meter bort i andra änden av gummibanden sitter jag fast och jag stretar allt vad jag orkar för att komma loss, för att få banden att gå sönder, för du kommer inte släppa.
Så skulle jag nog illustrera hur jag känner mig ibland. En väldigt elak bild, det är inte med flit. Du är trots allt inte ond. Men sen hände något. Helt plötsligt gick banden av. Jag känner mig för tillfället nästan helt oberoende av dig. Det känns kanske lite som att jag ryckte mig loss. Men faktiskt ännu mer som att du bara tröttnade, släppte, vände ryggen åt och gick. Och här står jag med gummiband fästa i ryggen och undrar varför du inte drar i mig längre.
Det är egentligen två olika uppsättningar gummiband jag pratar om. De första, som sitter fast, är mina egna band till dig som jag försöker springa ifrån. Och de andra, som bara hänger, är dina.
Men varför känner jag att dina bara hänger? Bryr du dig inte? Är du inte rädd för att släppa iväg mig för att du inte vill ha mig? Släpper du iväg mig för att du vet att det är det jag behöver? Eller är du inte rädd att släppa iväg mig för att du vet att hur långt jag än springer så kommer jag alltid hitta tillbaka? Oavsett vad så har jag känt att de har varit slappa ett tag nu, och jag undrar liksom varför?
Hur som helst var det mina egna band som jag kände släppte idag. Och bara det är ju en otrolig vinst. Jag vet inte för hur länge det kommer kännas så, men bara att jag vet att det är möjligt känns otroligt bra. Jag orkar inte längre vara så här beroende av någon. Det är skönt när man märker att det går framåt.
måndag 2 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
