Det där med kön/Alt. Tvåkönsnormen är det värsta jag vet

Det är helt sjukt att kön kan vara så viktigt. För någon som passar in i alla könsnormer kan jag förstå att det inte är något problem, att det inte är något som man tänker på. Men när du stiger ur den där normen och man inte passar in i det system som hela samhället är uppbyggt på, då blir en sådan enkel sjävklarhet ett sånt gigantiskt hinder. Speciellt när det är något som ingen tänker på, för det är det absolut enklaste folk vet. Antingen är en man eller kvinna. Hur kan det vara ett problem? Du behöver ju inte ens fundera över det, det är ju bara att titta mellan benen! (Yeah right, trans, intergender, DSD...) Då är det ännu värre att ha just DET problemet, när det är något som folk inte ens ser. De vet inte ens om att man lider och vrider sig i psykisk smärta och frustration nästan hela tiden. För de passar in i ett system så de ser inte ens vad systemet är.

Jag ser det överallt, saker som ger mig ångest, gör mig förbannad, ledsen eller förvirrad. Alla dessa könsuppdelningar, könsbestämmelser, kön, kön, kön. Vi lever i en tid där vetenskap är vår religion. Kan det bevisas biologiskt, genetiskt, framforskat, då vet vi att det är sant. Vi vill ha det konkreta, det som ÄR. Inte vad någon har fått för sig. Min generation, och säkert många fler, lägger stor vikt på vetenskap. I samhället ser vi idag att det skulle vara en MÄNGD olika skillnader på män och kvinnor. Det är helt befängt att det över huvud taget finns "manliga" och "kvinnliga" färger. Och att folk på riktigt tror att för att du har ett visst kön så ska du bli dragen till en viss typ av leksaker, produkter, intressen, utseenden. Att ett kön ska ha något att göra med vilken färg du gillar eller vilken person man är över huvud taget. Det är ju befängt! Det är inte längre acceptabelt att skilja på ras, men kön, då får vi fan peka på olikheter? Då kan vi ju säga att svarta människor tycker om blues och vita gillar rock. Rödhåriga gillar starkare mat än blonda och brunetter. Kan folk börja se det helt banala i det här med kön?!

Folk har börjat uppmärksamma att det är lite underligt med blått och rosa. Men fortfarande faller många dit. Och att folk har börjat åtminstone ifrågasätta det med färger men fortfarandei nte ser att de klipper sina pojkar kort och låter håret växa på sina tjejer. Det är så simpla saker, och folk ser inte och jag går sönder inuti varenda gång jag ser mönstret. Det är lättare med tjejer, kvinnor har länge haft större acceptans till crossdressing. Men får du en son kan jag svära på att många procent av världens föräldrar inte sätter en klänning på honom. Och om han själv skulle insistera på en klänning så skulle till och med många föräldrar bli oroliga för barnets sexualitet. VAR. GICK. DET. FEL. HOS. MÄNSKLIGHETEN?!

Om vi bara kunde se på alla som människor så kan jag inte se att någon skulle må dåligt av det. Alla vill väl behandlas lika, mötas av samma respekt och ha samma villkor?

Jag tappade tråden, emn det jag skulle komma till var att detta beteende och tron på alla dessa skillnader hos könen inte går ihop med vår religion: vetenskapen. För går vi till grunden, går in i män och kvinnor och kollar rent vetenskapligt på dem så kommer vi inte finna så stora skillnader. Skillnaderna är att män har XY-kromosomer och kvinnor har XX. XY-kromosomen gör att mannen utvecklar testiklar som producerar testosteron. Kvinnan får, av brist på Y-kromosomen, en mindre mängd testosteron och utvecklar därmed äggstockar och livmoder istället. Observera att detta inte heller är varken eller då du kan ha XY och testosteronutvecklingen kommer av sig och en istället utväcklar livmoder. Eller de som föds med XXY-kromosom. Det finns biologiskt en hel rad olika uppsättningar av biologoska kön. Inte ens där kan du narrow it down till bara "man" eller "kvinna".

Men kvinnor producerar också testosteron. Alla männsikor har olika halter av testosteron och östrogen. Det är inte som att alla kvinnor har en viss mängd och alla män en annan. Det enda som alla de som uppfattas som kvinnor har gemensamt är att de under fosterstadiet "inte fick tillräckligt" med testosteron för att utveckla manligt könsorgan. Annars ligger alla människor olika på hormonskalan.

Så, kön ligger alltså i vår mängd könshormon. Så de med mer testosteron dras alltså till blått och de med mindre testosteron dras till rosa? Ja, enligt samhället. Men de skillnader man kan se på människor med olika mängd testo är, förutom kroppsliga skillnader, men det vet ni ju att det finns grovväxta, bredaxlade, håriga kvinnor med mörkare röst också, precis som det finns män med minimal hårväxt, ljusare röst, kortväxta med mera. Psykiskt, hur påverkas vi av skillnaderna? Det jag vet är att större halt av testo ofta visar på mer aggression. Det kan ju förklara varför män oftast kopplas till våldsamma situationer, men det finns ju lugna män och aggressiva kvinnor. Det har inte med könet att göra utan hur våra hormomer spelar oss. Det finns säkert några fler skillnader i beteende, men så har vi ju som sagt även olika mycket könshormon. Men inget som kan påvisa de skillnaderna som samhället skiljer på könen.

Vi är helt enkelt enskilda individer, med olika utseende och olika genetiska uppsättningar och olika personligheter. Men vissa säger att människan måste dela in och placera saker i fack, annars blir det rörigt och vi kommer inte klara av det. Det säger en del om människan, vi har för mycket för att klara av att se våra medmänniskor som individer utan placerar istället våra vänner som "man", "36", "asiat", "lärare"...

Samhället, eller vi, tvingar alltså in oss i fack, varesig vi vill det eller inte. Tänk då att vi människor ligger på en rörlig skala, en skala som utgår från de normer vi har idag. Vi har normmannen på ena kanten och normkvinnan på den andra. De som skulle placera ut sig i närheten av dessa kanske inte tänker på att de puttas in i facket som normman eller normkvinna för de känner sig bekväma i de förväntningar de får på sig själva i och med den etiketten. Tänk en person som ligger lite närmre mitten än kvinna, men har fötts med ett kvinnligt könsorgan och därmed blivit uppfostrad som en kvinna, den kanske inte tänker så mycket på sin könstillhörighet och sin könsidentitet i dagens uppdelade samhälle. Men hade det varit en värld utan uppdelningar, eller med flera olika fack, då kanske den inte alls hade varit "kvinna". I en stor stad som New York eller London finns det upp till 100 000 personer som medvetet eller omedvetet in definierar sig som man eller kvinna, antingen biologiskt eller i sin könsidentitet eller både och. Men att många idag inte tänker på det för att de har blivit tillsagda vad de ska vara och funnit sig i det.

Allt detta tjat från mig om kön och normer och så har jag inte ens tagit upp transpersoner, då förstår ni hur stort det här är med kön för ALLA. Men ja, glöm inte alla transpersoner som ligger på andra sidan mitten men tvångsplaceras in i andras sidans fack för att de var födda där.

Skulle det inte vara en mycket friare värld om vi inte blev tillsagda vad vi var? Om alla fick definiera sig själva? Jag har inget emot att folk kan identifiera sig som normkvinnor eller normmän, så länge de känner att det är vad de skulle ha valt, även i en normfri värld. Att de känner sig bekväma i det.

Jag kan svära på att det ligger många på andra ställen på den där skalan men som accepterar den norm de placerats i för att de inte tänkt över det, för de inte stött på problem. Men ligger du i mitten och börjar tänka på det, börjar se problemen och känna att jag vill inte var någon av dem, eller jag vill vara båda, eller jag kan inte välja. Det är ett helvete! Och det är några av dem som vågar och orkar säga ifrån, för det blir för outhärdligt att tvingas leva i något som är helt fel för en. Som strider mot hela ens världsbild. Hela ens person.

Jag ser allt detta överallt, hela dagarna, för att jag inte kan placera mig i det här systemet. Jag står utanför men tvingas in. För är du inte i det så existerar du inte. När valet är M eller F för att över huvud taget få finnas. Det går inte att kryssa i båda eller inget alls eller en tredje X-ruta (i Australien kan man det nu!)Du måste välja. Men inte ens det får du, man gör ju inget val, det är ju redan bestämt på ditt födelseattest. Och vill du ändra ska du lida igenom långa utredningar för det.

Jag blir arg och ledsen varje dag när jag ser detta system. Jag går sönder inuti att folk inte får vara sig själva och att jag inte existerar. Jag måste vara något jag inte är för att få finnas på papper. Jag kan få större delen av min bekantskapskrets att se mig som den jag vill vara, och jag kommer alltid möta folk som inte har förståelse eller kommer erkänna mig. Men när det kommer till de där papprena som man aldrig kollar på som kommer jag alltid vara ett M eller ett F i mitt pass.

Jag brukar försöka jämföra det vid att du tvingas heta något du absolut inte identifierar dig med, att du tvingas ha en frisyr som inte alls är du eller tvingas bära kläder som inte alls visar vem du är och som du inte alls känner dig bekväm i.

En del säger till mig att jag aldrig kommer få se det samhälle jag vill se. Att det är onödigt att jag anstränger mig. Det stora massan har inget emot att världen ser ut såhär och därmed kommer du lida, för vi tar inte hänsyn till att mindre grupper mår dåligt av det sätt som majoriteten lever på. Sluta bli så uppjagad över det, det är bara du som lider av det. Men jag kan inte bara blunda för det. Jag kan inte ignorera vem jag är. Och jag tänker framför allt inte ignorera att jag blir orättvist behandlad för att jag lyssnar till mig själv och är den jag känner att jag verkligen är.

Hehehe. Jag tror att jag var lite fullare än vad jag var medveten om i natt.

Bettan is back!

Det är som att förflyttas fem år tillbaka i tiden. Och för fem år sedan uppkom den här bloggen, så därför ett blogginlägg.

Det var som hösten 2006/våren 2007, fast säkrare i mig själv. Det är ett av de effektivaste sätten att se hur och att man har utvecklats och förändrats som person: att sätta sig i en situation som var typisk för många år sedan men som man inte utsatt sig för alls under en lång tid. Då minns man hur man agerade då och märker hur man agerar nu.

Men förutom att jag blivit lite säkrare i mig själv under tiden och blivit mer social i och med att jag lärt känna mig själv och vuxit en del, så var en del saker skrämmande lika. Du minns Bettan va? Gå tillbaka fem år så kom du läsa en hel rad hysteriska inlägg om Bettan och innebandyträningar. Ikväll var som den här avslutningsfesten vi hade en gång. (Och om du läser inlägget efter får du en förklaring.) Jag insåg att min crush på Bettan fanns kvar och att hon, även fast jag nu sett flatvärlden, beträffat mig med fler lesbianer och antog att Bettan kanske skulle vara lite blasé nu, så gav hon mig ändå samma känsla som när hon var den enda flatan i världen och därmed även så otroligt snygg. Men ikväll kan jag bekräfta att det inte bara var nygaysfascination (eller det kan det ha varit och att den var så stark så den sitter kvar, det var ju ändå en stor grej) utan hon gör mig fortfarande lite svag. Skillnaden nu och då var att den kontakten jag vågade ta med henne ikväll hade antagligen för fem år sedan gjort mig så exalterad att jag inte vetat var jag skulle ta vägen. Det satt i den där extra självkänslan jag hittat under åren.

Överlag, FANTASTISK kväll. Innebandyreunion. Något som var en så otroligt stor del av mitt liv men som inte rubbade så mycket känslor i mig. Att jag kunde syssla med något så många år som betydde så lite för mig. Lite visste jag inte vad jag gjorde där ikväll, och lite var det så djävla klockrent. Det är en del av ett liv jag numera minns som lite dimmigt. Lite som att "var det där mitt liv eller var det en dröm?" Ni vet när man växer ifrån saker, skapar helt annorlunda liv och glömmer bort vem man var och vad man gjorde innan och helt plötsligt känns det HELT avlägset trots att det defakto var ens liv och en själv då. Det är som att man lever flera olika liv. Eller har olika delar i livet. Som kapitel i böcker.

Ja alltså ursäkta en del ointressant svammel, men jag är både full och nostalgisk. Och så är det mitt i natten. Och nu saknar jag den där nygaystiden, sista året i gymnasiet. Bloggtiden.

Men ja, det som var viktigt var att, fan, Bettan took me back. GRRRR! Jag kommer ALLTID bli nygayskär i henne när jag ser henne. Ikväll pratade vi gayerfarenheter. Något som hade fått artonåriga jag att skutta av lycka och skriva blogg- och dagboksinlägg i flera dagar om det. Idag blev det bara ett blogginlägg. Hehe.