The potato pealer hunt

Att det ska var så djävla svårt att få variera sin kost. Idag bestämde jag mig för att inte tolerea detta risätande, så jag köpte potatis. Men vad väntar mig när jag kommer hem? Jo, ett potatisskalarlöst hushåll! Vem fan lever utan en potatisskalare. Jaha, tänkte jag och övertalade mig att det var lika bra att gå fem minuter till affären för att köpa en. I really had the munchies for potatoes. Ännu en gång äntrar jag Coops närbutik och ve och fasa, även denna byggnad var potatisskalarfri! Så jag tog tunnelbanan en station till Axelsberg för att utforska deras utbud (I really had the munchies...), men tror ni inte fan att de inte heller hade några?! Jag började undra om alla människor har köpt sina potatisskallare på IKEA. Hade jag gått såhär långt så kunde jag ta det lite längre, så jag åkte två stationer åt andra hållet; Bredäng. Äntligen! Där fanns Pelle Potato Pealer som de kallade den. Jag åkte hem och skalade potatis som aldrig förr.

Mer action än så blir det inte en vanlig måndagskväll. Jag tänkte kombinera denna händelse med min läxa, men insåg snabbt att om inte en björn kan vara en drivande karaktär så kan inte heller ett hushåll vara det och än mindre kan ICA Supermarket i Bredäng vara en hjälte.

Det är visst nån som är tillbaka

En gång var jag kär i en tjej som ignorerade mig totalt. Kan vara för att jag inte kände henne. Inte alls. Jag hade bara spanat in både hennes QX och Bilddagbok och insett att detta var den snyggaste människan som någonsin existerat. När jag inser sådant blir jag lätt besatt, och då händer det att jag lägger märke till en massa små detaljer om personen i fråga som när man sen briljerar med för denne den dag man äntligen träffar henne på ett flathak i Stockholm för att en liten uttråkad, nyutkommen småstadsflata vill prova på och chockas av storstadens utbud, blir något rädd och tror att man är ett psycho. När man dessutom har försökt sig på att säga att hon är den snyggaste man sett och det enda man får till svar är "Jag ska sluta vara gay, jag är så jävla trött på det." så inser man även att ens chanser är blåsta.

Men visst kan man välja att ignorera personens attityd och beteende och fortsätta drömma sig bort i den där stilfulla, svarta flatfrisyren. Det gör jag fortfarande då och då. Även fast jag vet att hon har flytt fältet nu när jag kommit till storstaden.

Det jag ville komma fram till var nog min fascination av att man kan vara så "kär" i en person som man inte ens vet något mer om än hur den ser ut. Och att utseende visst kan spela stor roll. När det är det enda man har att gå på.

Ett kärt återseende

Jag är så, jag vet inte, arg? Och jag har inte skrivit på väldigt länge. Det har gått lång tid. Mycket liv. Kanske dags igen. Två månader av eget boende. Jag borde passa på. Men å andra sidan har det inte varit några bögerier under den frånvarande tiden heller. Eller jo, bögar har det varit, men inte i samma form och betydelse som innan. Och detta har ledit fram till den aggression som fick mig att plötsligt uppta denna blogg. Inte bortfallet av brudar alltså, utan bögar. Eller, nu ska jag inte dra alla över en kam. En bög. Om jag orkar så ska jag en dag förklara. Men det behövs kanske inte. Lika bra att inte göra det. Det är över. Lämna det. Det går inte, jag är tjej, det är meningen att jag ska älta det här i ett halvår. Fan. Lyssna inte på mig. Det här uppstår nästa bara efter några öl. That's right. Jag har lärt mig dricka öl också. Sa ju att det hade gått mycket liv. Nu måste jag sluta. Måste fokusera på något annat. Annars måste jag binda ihop mina händer, bränna datorn och slänga bort telefonen.

Det känns bra att vara tillbaka.