Somrar x 10

Sommaren 2000 fyllde jag tolv år och var den första sommaren jag skrev dagbok. De flesta inlägg började eller slutade med "idag regnade det igen".

Sommaren 2001 fyllde jag tretton år. Rebecca var min bästis för tillfället och oftast badade vi på Gustavsvik. Vi förberedde oss också inför högstadiet med Operation Högstadiet och kände oss jättecoola och stora. Jag åkte till Danmark med Pappa och tittade på Lego.

Sommaren 2002 fyllde jag fjorton, började lyssna på The Ark och gick en teknikkurs på Rudbeckskolan. Jag och Marcus spenderade dagarna framför ZTV febrilt letande - jag efter Father of a Son och han efter Tribute.

Sommaren 2003 fyllde jag femton, fick en moped, spelade korpenfotboll med innebandyn och åkte moppe med Therese mest hela tiden.

Sommaren 2004 fyllde jag sexton. Jag hade mitt första jobb i kiosken i Hästhagen där vi lyssnade konstant på Dragosta din tei. Jag började spela frisbeegolf och övningsköra. Jag åkte dessutom en sväng till Kreta med Pappa och försökte spela in film med Therese och Maria. Sen började jag gymnasiet.

Sommaren 2005 fyllde jag sjutton. Det var en ganska ensam sommar i nya lägenheten. Jag minns den med Dashboard Confessionals Again I go Unnoticed. Jag jobbade en sväng på dagkollot ute i Hästhagen.

Sommaren 2006 fyllde jag arton och jag började leva. Jag hade min första fylla veckan jag bodde hos min bror i Uppsala, jag jobbade som innebandyledare på dagkollot på Gustavsvik, jag åkte till Hultsfred på Popkollo och förändrade mitt liv, och all övrig ledig tid hängde jag med mina bästa vänner.

Sommaren 2007 fyllde jag nitton och tog studenten. Jag åkte på tre festivaler, en roadtrip, var på mitt första Pride och hängde med Amanda hur mycket som helst. Jag träffade min första flickvän och flyttade till Stockholm. Det är helt klart det bästa sommaren någonsin.

Sommaren 2008 fyllde jag tjugo. Det var faktiskt inte så spektakulärt. Jag jobbade på Storesupport och bodde i princip hos Anna och Fia. Jag var praktikant på Popkollo Film, hängde med Marit Bergman och träffade min Klon.

Sommaren 2009 fyllde jag tjugoett och hängde mest med min tjej. Vi sov i en bil på Peace & Love och gjorde världens bästa Pride. När det blev tid över målade jag en tunnelbanekarta i Fittja hos Gorillan. Dessutom sa jag upp mig från skitjobbet.

Halvtid

Halvvägs in i året vill jag säga att detta var vad jag skulle ha skrivit om 2010 i min summering i vintras. Eller snarare vad som kommer skrivas om ett halvår.

"2010 var året jag fick ta skiten fysisk av min kvarliggande psykiska hälsa och var nykter."

Jag får nog jobba lite på formuleringen tills det blir dags...

Nej, inte rektal denna gång

Idag insåg jag en sak. Sånt som man får höra ibland, men som vanligt måste man inse det för att faktiskt fatta det.

Jag tycker att jag har varit med om en ganska omtumlande upplevelse som jag tror är anledningen till att jag är som jag är idag, trasig eller ej, sjuk eller frisk. Jag har vissa problem med att veta vad som är på riktigt. Vad jag egentligen tänker och känner och vad jag själv hittar på. Jag tänker att saker blir vad man gör det till, så jag pendlar mellan att tycka att "äh, det blir bra, släpp det bara" och att känna mig förstoppad, som att jag bara stoppar i mig mer och mer upplevelser och känslor men inte får ut de gamla, processerade eller ej.

Vi väljer det förstoppade spåret - om jag känner mig så nu, vid tjugotvå års ålder, hur mycket kommer jag då inte trycka i mig resten av livet? Du måste ju få utlopp för det. För det kommer bara komma mer. Du har flera liknande händelser framför dig (åh shit vad deprimerande att tänka...). Hur får man ut det? Varför kan man inte bara släppa saker när man tröttnat att grubbla på dem? Jag som tror stenhårt på att man inte kan gå vidare utan avslut, utan att gå igenom saker hundra gånger och se till att det är utrett och över, jag som tror att alla andra sätt är att fly, har ingen aning om hur jag ska gå tillväga.

Jag tror att jag måste skriva det där brevet. Det som aldrig blev skrivet, det som aldrig blev sagt. Jag börjar bli desperat på lösningar.

(500) days of Summer

Jag har just tittat på den för sjätte gången. Det är min bästa film, och jag ska berätta varför.

Den träffar så rätt. Den förklarar allt jag tror på. När det kommer till kärlek och allt därtill.

It takes me back

10 april 2007.
Jag snubblade just över The love of my life igen.
Jag kommer nog alltid vara lite kär i henne. Trots hennes dryghet kommer jag ignorera det faktum att jag inte känner henne och drömma bort mig då och då. Som vintern 2006/2007.