Only with my oxygen

Ingen praktik gör mig rastlös. Och väldigt produktiv. Jag vill starta, och slutföra(!), hur många projekt som helst. Jag är igång nu, och vill inte tappa det. Ge mig sysselsättning!

...

I kväll är Spotify lite retsam. Den matchar blåsten utanför med just de Lasselåtarna. Tidvis, Elegi, De band som binder mig, Hjärter dams sista sång, Du hade tid, Inte för kärleks skull, I dina ögon osv. Och när jag sitter och målar till dessa låtar som förr rört upp så mycket i mig så känner jag bara hur... obryddheten breder ut sig.

Det är alltid när jag går upp för backen, i mörkret, mot min lägenhet som jag känner det, och därmed tänker det, att du inte är kvar. Och antagligen känner jag det mer för varje gång.

Jag är inte rädd för att bli av med dig. Jag vill inte ha dig här längre. Det är så djävla skönt. Jag vill klippa alla band som går. Och jag skiter i om det är en försvarsmekanism. Om det är att fly det jag inte längre orkar reda ut. Jag skiter i om det gör att jag faller ännu mer nästa gång jag springer på dig. Jag skiter i det. För jag vill aldrig mer springa på dig.

Det finns längre knappt någon ilska i mig. Som det ser ut nu kommer det där brevet aldrig bli klart. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Du finns inte för mig. Du får ett blogginlägg. Men inte mer. Vad du gör idag eller om du är lycklig är för mig ointressant.

Anledningen till att du trots denna obryddhet får denna uppmärksamhet är för att jag fortfarande är medveten om vad vi en gång hade och det förundrar mig hur jag tog mig hit. Det har varit en besynnerlig och plågsam resa, och den är nog inte över än. Men därför blir det fortfarande dokumenterat.

Någon gång önskar jag att få träffa på dig, berätta vad du gjorde med mig och hur du sänkte dig själv, ta farväl och få ett avslut. För jag tror inte längre på något mer. Men det har jag inte bråttom med.

Men jag tror det var det du en gång var ute efter. Att gå skilda vägar till den dag vi inte längre behövde varandra, det var då vi skulle börja om. Jag tror det var så du tänkte. Men jag tror det är för sent. Jag stänger inga dörrar. Men i så fall har du djävligt mycket att bygga upp.

Det är det där lilla hoppet. Hur mycket du än krossar så lyckas du ändå hålla det uppe. Jag hatar det hoppet. Utan det hade saker gått mycket lättare och snabbare.

För mig är det över. Början, mitten eller slutet av det, men det är över. På gott eller ont och med oavsett vilken fortsättning.

Hen

Jag som skulle skriva så könsneutralt använder ju 'man' hela tiden. Jag vet att det är fel men jag tycker att 'en' låter så konstigt. Och jag kan inte få in det.

Jag är i alla fall smal

Att vara smal är inget jag strävar efter. Därför känner jag mig som jordens skurk eftersom jag vet att andra människor kämpar för det. Men för mig är det viktigare att vara frisk, nöjd och hälsosam. Det är klart att grov överviktighet inte är så sunt.

Visst kanske man ska vara nöjd över att inte behöva kämpa för att bli slank, men för mig är det djävligt läskigt och oroväckande när ens kropp bara försvinner utan att man förstår varför. När man kan bli rädd bara av att se sig i spegeln eller undra vad tusan som hände när man tittar på ett år gamla bilder.

Frågar folk mig vad knepet är, jag som är så liten och tunn, så svarar jag oftast fysiskt arbete, stress, magkatarr och psykiska problem.

Det låter för mig inte helt sunt. Det är inte vad jag strävar efter. Okej, fysiskt arbete är väl inget negativt, men jag kan inte utesluta det eftersom det är vad jag har sysslat med den senaste tiden.

Nu tappade jag poängen igen, som så många andra gånger. Det jag ville säga var nog att många gånger är man inte smal för att man vill, ibland mår man bara dåligt och då är det inte så kul att känna sig som en skurk.

Men mitt i det psykiska kaoset och magproblemen kan man ju åtminstone glädja sig åt att man är smal.

Hjälp

Jag är socialt missanpassad och skulle nog behöva hjälp. Funkar ju inte att vara rädd för alla människor som man inte känner sig säker med, eller känner. När blev jag så rädd och isolerad? Var gick det fel?

Vem klarar egentligen av mer än en månads aktivt bloggande?

Jag vet inte vad eller när jag skrev senast. På sistone har det mest blivit småfix i showroomet inför invigningen på torsdag. Jag ser ljuset nu och det gör mig pepp. E's frånvaro är mer regel än undantag, men jag tänker att jag ger det tills jag ser på TV vad hen har sysslat, sen kan jag gnälla, i fall hen bara blajat bort det. Det tror jag inte. Och gör hen inget konstruktivt där så är det ju de manliga snickarnas fel, de som är fast i lite för gamla roller.

Men jag kan ju skriva lite allmänt om hur det är att göra praktik. Det är hur fint som helst. Vilket jag antar redan har framgått. Det är både trist och skönt att vara själv. Det är ju kul med sällskap och när E är med så är jag mer praktikant. När hen är borta är det mycket ansvar, vilket jag gillar, men ibland kan de glömma bort att jag är gratis arbetskraft och förvänta sig lite för mycket av mig, och då blir jag lite lack. Men jag håller god ton.

I övrigt blir jag nog bara mer och mer rädd för S. Hen är fan ett socialt fenomen och borde studeras. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, jag får klura vidare. Än så länge får jag gå på det A gav mig, att hen är väldigt rakt på.

I det andra livet är min flickvän bortrest en vecka. Tråkigt. Men eftersom jag värderar ensamtid högre än mycket annat så passar jag på. Och jag kan återigen fastställa att jag saknar personer som mest precis i början och sen lägger det sig. Det är så jag funkar. Dock märker jag att jag hamnar ur balans när hen som min säkerhet försvinner. Oroligheterna och paniken kommer närmre. Fast så är det nog mörkret också. Börjar märka av tendenser på vad som försiggick förra hösten och vintern och vill verkligen inte dit igen. VAD ÄR DET MED DEN HÄR DJÄVLA HÖSTEN OCH MITT PSYKE?!

Eh, ja.

Jag har inte raggat på V alls. Dock träffade jag fantastiska filmklassen (omöjligt inte hela) och det resulterade i en öl. Första på nio månader, vilket resulterade i en trevlig fylla. Världens billigaste. Det var mycket trevligt. Och det var det värt, trots att magen blev lite kinkig.

Öl och filmfolk kastade mig tillbaka till den fina tiden när allt var nytt och spännande och man inte såg något annat just därför och mådde otroligt bra. Man borde alltid hålla sig i rörelse. Aldrig stanna för länge. Aldrig låta livet komma i kapp. Alltid förundras och omfångas av det nya. Låta omvärlden styra. Jag längtar efter nytt som kan ta mig med storm.