Sagan om backen

Jag slutade spela innebandy för hmm... det beror på hur man ser på det, mellan ett och ett halvt år och tio månader sedan. Så vi kan säga ett år. Ett år alltså, sen jag var på planen. Ibland saknar jag det. Jag saknar att hålla i klubban, leka med bollen. Lära mig skjuta. Det jag trodde skulle bli svårast att lämna var laget, gemenskapen. Visst, jag saknar det. Jag saknar alla de hundratals buss- och bilresorna, peppet i omklädningsrummet, tävlingskänslan som rycker tag i en, det storslagna att tillhöra ett lag, stoltheten att vinna och festerna och teambuildinghelgerna. Dock saknar jag inte stunden när jag var på plan. Jag var inge vidare på planen. Jag skyllde på att jag inte ville lägga ner så mycket tid på sporten och därför inte brydde mig om jag fick spela eller inte.

Jag gillade inte att vara på planen. Jag hade fruktansvärt dåligt självförtroende varje gång jag skulle in. Det var antagligen därför jag aldrig utvecklades. När jag var yngre var jag faktiskt rätt lovande. Jag kände att allt var på gång, allt gick bra, jag var bra. Men så bytte vi tränare. Hon kunde, enligt mig, inte alls sköta ett lag. Hon körde mitt självförtroende i botten, och det återvände aldrig, trots tränarbyte. Det är sex år sedan nu. I fem år spelade jag trots att det fick mig att må dåligt. Men det var ju nåt som höll mig kvar. Antagligen folket och gemenskpen, jag hade trots allt rätt kul utanför planen. Även om jag aldrig kände mig riktigt som dem; jag var aldrig någon riktig innebandyspelare. Men största anledningen till att jag fortsatte var nog rutinen. Jag hade aldrig gjort något annat. Jag har spelat innebandy så länge jag kan minnas. Nio år blev det tillslut. Jag visste inte hur livet fungerade, eller vad jag skulle göra om jag inte hade innebandyn. Det gick helt enkelt inte ihop. Det var därför det krävdes något drastiskt för att sluta. Hade jag inte flyttat hade jag antagligen fortfarande varit kvar.

Men det var inte det jag skulle skriva. Ikväll, ett år senare (kanske ett år för sent? Snarare sex år för sent i så fall), insåg jag varför jag var en värdelös back. Jag kom på vad jag gjorde för fel. Eller snarare vad jag inte gjorde. Nu fick jag sån lust att återvända och försöka igen, börja om. Men för det första blri det alltid fel när man ska överföra något från teori til praktik och för det andra så kommer jag bara falla tillbaka i gamla hjulspår så fort jag kommer ut på planen. Men ack vad jag saknar min klubba.

Och för er som undrar hur det gick med självförtroendet: det blev bra sen. Det jobbar sig fortfarande uppåt. Ibland tappar det bort sig och faller tillbaka till gamla nivåer, men aldrig mer så länge som sex år.

Och hur långt kommer man på det?

Hon är för avancerad. Jag har inte en chans. Men det visste jag ju.
Hierarkiskt överlägsna vänner. Eller undervärderar jag mig själv?
Jag svansar efter henne som en tönt. Har inget att komma med.
Men snäll är jag minsann.
Jag är snäll. Ibland undrar jag om det även är det enda jag är...

Skrivbordsunderlägget talar

Varför är hon så fantastisk? Varför är hon den grymmaste tjejen jag har träffat?
Jag vet, det går över. But for now.

Jag vill tillbaka. Tillbaka till början. Då ingen kände någon.

(Jag är bäst på att vara kryptisk. Fråga istället. Jag svarar alltid. Ljuger aldrig. Gäller bara att du ställer de rätta frågorna.)

Typ ändå lite sådär

Du vet väl att det inte är så farligt som det låter?
Jag tog en Ipren och dreglade lite på tangentbordet så kändes allt bättre.

Det ger mig huvudvärk

Jag ger upp. Jag förstår inte. När ska allt det här sluta? När växer man upp? När försvinner allt det här som "vuxna" påstår är "hormoner"? Går det efter ålder eller är det en viss mängd av denna tid som man måste avverka? I så fall har jag mycket kvar.

Jag har aldrig klagat på att växa upp förut. Kanske för att jag inte har fattat vad det innebär förrän på senare tid. Jag gick trots allt igenom arton år utan att tänka, utan att känna. Om man ser på det på det viset så är ju allt det här rätt nytt för mig.

Hur som helst har jag ramlat ner. Jag vet inte vart det här kommer ifrån. Varför jag blev så låg plötsligt. Jag har nog varit låg ett tag, men bara undvikt att tänka de senaste veckorna. Återvände till det där varma, mjuka, ovetande livet. Ignorera allt som kan få en att ta skada, som kan få en att känna, må dåligt.

Känner man mig vet man att jag ser något positivt i allt. Jag är den där djäveln som alla blir sura på eftersom jag alltid är så optimistisk. Tror jag i alla fall. Just nu är det inte så. Kanske utåt. Svårt att rubba sin utsida. Just nu går jag igenom nåt som jag känner att jag borde ha gått igenom när jag var fjorton. Men eftersom jag ligger efter i den där utveckligen så tar jag det nu. Men tack o lov brukar jag ju också köra perioderna rekordsnabbt för att kompensera för efterhänget.

Jag tror det är att jag har vant mig. Allt är inte längre nytt och spännande. Under den tiden märker man inget. Då tror man att alla problem är borta för alltid, och att det kommer vara så jämt, så länge jag stannar på den här platsen, i det här livet. Men sen stabiliserar sig allt. Detta blir ens vardag. Och då kommer allt tillbaka. Det som skjutits bort av allt nytt. Det nya livet.

Mina lyckliga stunder. Tillfällena som då och då plötsligt dök upp när jag kände mig så lycklig. Allt var perfekt. Även om det var mycket skit. Mycket som inte funkade. Mycket att grubbla över. De där stunderna dök upp ändå. Ibland stannade de under långa perioder. På det stora hela är jag egentligen lycklig nu också. Jag är jättelycklig faktiskt. Men jag känner det inte på det där sättet. Och de där små stunderna har blivit färre. Lyckorusen.

När jag just flyttat hit var mitt självförtroende rätt högt. Det är det inte längre. Eller, jag har nog en standardnivå som det alltid utgår ifrån. Och utåt verkar det nog alltid vara lika stabilt och rätt högt. Men just nu är det kaos. Jag klarar inte av att läsa upp mina arbeten i skolan (visserligen har jag aldrig trott på det jag gör) och jag vågar inte tro att jag har några vänner. Jag undrar varför någon skulle vilja hänga med mig och ifrågasätter alla mina vänskapsrelationer (och andra relationer också för den delen, om nu sådana finns).

Jag kan inte gå igenom en vanlig vardag utan att stöta på ett ex, och råka falla tillbaka i gamla depressioner angående denne, eller genomgå trånande efter någon som jag aldrig någonsin kommer kunna få. Inte ens komma nära. Varken fysiskt eller psykiskt. Det är hemskt att känna att man inte räcker till för en vän. Att man inte har någonting att ge den. Varför väljer jag alltid vänner som är hierarkiskt långt ovanför mig? Och varför blir jag alltid kär i vänner?

Kärlek vill jag inte tro på längre. Jag vill inte veta av det. Visst har jag märkt av det, men tamejfan aldrig i lyckad form. Och i mänsklig längtan efter kontakt och närhet träffar jag folk, får till det och blir sen rädd och får ångest över hur fel allt känns. ("Hur normalt som helst för någon i din ålder" skulle vilken vuxen som helst säga.)

Kan man vara kär i flera personer samtidigt? Är svaret nej så kan jag ju gå och gräva ner mig ett tag...

Hemma kan jag inte heller vara längre. Jag står inte ut med min kombo. Det har jag aldrig gjort. Vi har känt varandra i lite mer än två år. Säkert två och ett halvt. Vi blev någon slags bästa vänner (fast jag har inga sådana, för att det systemet ska funka måste båda utnämna den andra till "bästis", ingen skulle ge mig den rollen i sitt liv). Det började gå skevt någon gång innan vi flyttade ihop. Det var jag som blev lite skev. Jag vet inte om hon förändrades, eftersom jag aldrig tänker eller lägger märke till någon annan förutom mig själv. Jag gick in i vad som jag trodde var en period, en tävlingsinriktad besservisser-period. Eftersom jag erfarat den med andra vänner. Men det tog aldrig slut och blev bara värre. Nu utför jag någon omedveten psykologisk mobbing mot min rummis. Jag tror inte jag har tittat henne i ögonen sen nångång i november. Om ens då. Jag beter mig kallt, är tyst, tittar inte på henne och när hon pratar med mig låtsas jag göra något annat. Jag vet inte varför. Och jag gör inte direkt något för att göra situationen bättre. Enda gångerna jag kan prata normalt med henne, som vi gjorde förut, är när jag är full. Då känns det inte fel.

Vart jag än är i min vardag finns det alltså någon skit med andra ord. Det finns en plats jag kan vara på, där jag mår bra. Där är jag så ofta jag kan. Alltså nästan varje vardag mellan 18-22.

Näe du, just nu är inget lyckat. Dessutom är jag djävligt egoistisk och egocentrisk och allt vad det heter. Kan bara tänka på mig själv.

Men jag gillar mitt hår i alla fall...

Life's just a bunch of reruns after eachother

Hah! Ni trodde att jag återvänt! Där hade ni fel. Ack så fel...
Jag känner att bloggen tappade sitt syfte så fort jag började sprida ut den hos folk. Mitt eget fel, absolut. Men jag kan inte längre skriva något utan att behöva vara kryptisk.

Hur som helst, jag är skyldig er en uppdatering, med tanke på mitt bortfall.
Över lag har jag:
Augusti - flyttade till Stockholm för att plugga film.
September - festade gärnet och hånglade med ett antal killar.
Oktober - blev ihop med en bög och fann Tess med en potentiell, fantastisk vänskap som låg och lurade i vår gemensamma framtid. (För att citera Tess själv.)
November - var av någon konstig anledning ofta utklädd till man, men trots detta funkade det inte med bögen och vi gjorde slut.
December - gjorde dreads, hånglade med det gamla ragget från i våras, strulade till det med en snubbe och var dödsbitter över bögen.
Januari - gjorde det bästa för att komma över bögen, och lyckades. Efter ett mycket plågsamt, men välbehövligt, samtal blev allt nästan som vanligt.

Förutom detta har jag under hela tiden gjort hiskeligt mycket film, nästlat mig in som ledare på en ungdomsgård, skaffat mig en stand-in-storasyster (tack! Du vet inte hur mycket du betyder för mig!), åkt tunnelbana, varit dödsbitter över min kombo, festat, hånglat och druckit en massa öl, och framförallt: haft riktigt grymt djävla kul!

Nu i februari återfick jag förståndet och är nu tillbaka på brudspåret. Mer pepp än nånsin. Raggar på. Träffade en han/hon/den/det på Qruiser. Trodde först att det inte var något men fick sen för mig det, ställde in mig på det, men det krossades nyligen när personen i fråga berättade om ett ragg. Så kan det gå. Som tröst kopplade Tess ihop mig med sin lesbianvän i England. Hon vill nu lära mig allt hon kan och jag är sugen på att åka till England i vår.

För tillfället är jag hemma i Örebro (oj, jag kanske aldrig har nämnt hemstaden förut? Yeah well) för att ta igen mig. Både fysiskt och psykiskt. Att göra film är krävande. Och att leva också. Jag vet inte hur mycket jag kan avslöja med tanke på att jag inte vet vilka som läser detta. Men jag kan säga att jag behövde en paus. Jag bestämde mig för att inte tänka på något som har med Stockholm att göra, eller något av de vanliga sakerna jag grubblar över för tillfället. Allt för att kunna rensa hjärnan, kanske komma fram till något, känna efter. Ge det lite tid, utrymme, luft. Det är så att jag just insett en sak, en sak som får mig att känna mig som en idiot att jag inte har fattat det innan. Jag är ganska säker på att alla andra har fattat det (nej, inte att jag är gay, det har vi redan passerat) och speciellt personen som är inblandad. Jag kan faktiskt, utan att avslöja för mycket, säga att det är en Andrea-situation. Som jag kallar det. Det är nästan, i princip, samma sak. Åh nej, nu igen. Fan. Såhär har mina senaste två år sett ut: först Alex - sjukt olyckligt kär, när allt for definitivo var över nio månader senare (födde jag inte ett barn) startade allt med Andrea - och det vet ni, om ni har koll, hur det gick. Kom över det och började om. Krånglade in mig i en konstig bögrelation, som jag kallar det. Nu när det precis har löst sig kommer det här. Jag säger då det. Jag klarar inte av lugna stunder. Måste alltid ha något att grubbla över.

Nu alltså, Andrea-situation. Mer säger jag inte, för personen i fråga vet om denna blogg. Om den läser den eller inte vet jag inget om. Spelar egentligen ingen roll, för perosnen vet ändå om det, säkerligen. Och även du, du och du. Men vi kan väl låtsas om att vi inte vet? Att det inte är så? För det kommer inte vara så. Det ska inte vara så. Det var därför jag flydde. Jag tog en paus. Jag vill inte ha det så. Det är jobbigt. Och om jag kunde tala fritt om det skulle ni förstå att jag kämpar och tycker emot mig själv.

Okej, nu har det här bara blivit ordbajs och ingen vill läsa mer för att jag bara är kryptisk och inte ger ut några detaljer. Men jag kan säga såhär: det är jobbigt att vara vän med en person när man inte ens kan umgås med den utan att i huvudet gå igenom hur man förför denne. Vad gör man då?

The potato pealer hunt

Att det ska var så djävla svårt att få variera sin kost. Idag bestämde jag mig för att inte tolerea detta risätande, så jag köpte potatis. Men vad väntar mig när jag kommer hem? Jo, ett potatisskalarlöst hushåll! Vem fan lever utan en potatisskalare. Jaha, tänkte jag och övertalade mig att det var lika bra att gå fem minuter till affären för att köpa en. I really had the munchies for potatoes. Ännu en gång äntrar jag Coops närbutik och ve och fasa, även denna byggnad var potatisskalarfri! Så jag tog tunnelbanan en station till Axelsberg för att utforska deras utbud (I really had the munchies...), men tror ni inte fan att de inte heller hade några?! Jag började undra om alla människor har köpt sina potatisskallare på IKEA. Hade jag gått såhär långt så kunde jag ta det lite längre, så jag åkte två stationer åt andra hållet; Bredäng. Äntligen! Där fanns Pelle Potato Pealer som de kallade den. Jag åkte hem och skalade potatis som aldrig förr.

Mer action än så blir det inte en vanlig måndagskväll. Jag tänkte kombinera denna händelse med min läxa, men insåg snabbt att om inte en björn kan vara en drivande karaktär så kan inte heller ett hushåll vara det och än mindre kan ICA Supermarket i Bredäng vara en hjälte.

Det är visst nån som är tillbaka

En gång var jag kär i en tjej som ignorerade mig totalt. Kan vara för att jag inte kände henne. Inte alls. Jag hade bara spanat in både hennes QX och Bilddagbok och insett att detta var den snyggaste människan som någonsin existerat. När jag inser sådant blir jag lätt besatt, och då händer det att jag lägger märke till en massa små detaljer om personen i fråga som när man sen briljerar med för denne den dag man äntligen träffar henne på ett flathak i Stockholm för att en liten uttråkad, nyutkommen småstadsflata vill prova på och chockas av storstadens utbud, blir något rädd och tror att man är ett psycho. När man dessutom har försökt sig på att säga att hon är den snyggaste man sett och det enda man får till svar är "Jag ska sluta vara gay, jag är så jävla trött på det." så inser man även att ens chanser är blåsta.

Men visst kan man välja att ignorera personens attityd och beteende och fortsätta drömma sig bort i den där stilfulla, svarta flatfrisyren. Det gör jag fortfarande då och då. Även fast jag vet att hon har flytt fältet nu när jag kommit till storstaden.

Det jag ville komma fram till var nog min fascination av att man kan vara så "kär" i en person som man inte ens vet något mer om än hur den ser ut. Och att utseende visst kan spela stor roll. När det är det enda man har att gå på.

Ett kärt återseende

Jag är så, jag vet inte, arg? Och jag har inte skrivit på väldigt länge. Det har gått lång tid. Mycket liv. Kanske dags igen. Två månader av eget boende. Jag borde passa på. Men å andra sidan har det inte varit några bögerier under den frånvarande tiden heller. Eller jo, bögar har det varit, men inte i samma form och betydelse som innan. Och detta har ledit fram till den aggression som fick mig att plötsligt uppta denna blogg. Inte bortfallet av brudar alltså, utan bögar. Eller, nu ska jag inte dra alla över en kam. En bög. Om jag orkar så ska jag en dag förklara. Men det behövs kanske inte. Lika bra att inte göra det. Det är över. Lämna det. Det går inte, jag är tjej, det är meningen att jag ska älta det här i ett halvår. Fan. Lyssna inte på mig. Det här uppstår nästa bara efter några öl. That's right. Jag har lärt mig dricka öl också. Sa ju att det hade gått mycket liv. Nu måste jag sluta. Måste fokusera på något annat. Annars måste jag binda ihop mina händer, bränna datorn och slänga bort telefonen.

Det känns bra att vara tillbaka.