Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Jag trodde inte det. Jag trodde inte att jag skulle rasa den här gången också. Det är ju så länge sedan nu. Och det har varit så lugnt. Och jag har inte haft några problem med att lyssna på den låten alls.

Det är inte så att jag fortfarande känner alla de där orden, att de fortfarande träffar rätt. Det är nog bara så att de satt så djävla hårt då, och de påminner om så mycket.

Större delen av låten känns bara passé, men vid raderna och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt går det inte. Och det kanske har med det faktum att göra att det enda som sitter kvar från dig är det fruktansvärda sveket. Allt annat som jag förut kunde grina till i den låten har lämnat mig, men att du sa och lovade saker som jag trodde stenhårt på och sen gjorde som du gjorde verkar ta längst tid att släppa. Och så länge jag kommer känna mig sviken så kommer du fortsätta hänga kvar i mig. Ilskan kommer hålla i sig och förlåtandet kommer hålla på sig. Och det enda jag faktiskt vill är att bara lämna dig bakom mig.

Hej igen, jag har inte saknat dig.

Jag är där igen. Eller åtminstone på banan rakt in i det. Och jag HATAR det! Fittfan.

Life's great

Jag älskar mitt liv.

I alla fall just. Efter en bra dag på det fantastiska jobbet, i chefens soffa framför en bra gayfilm med en gullehund i famnen, en öl i handen och en höjdarkväll framför oss.

P.K.

Imorgon kväll kan bli en mycket jobbig kväll. Eftersom jag har kört på tokförsvar de senaste månaderna. Vi får se. När man var liten föll man jämt, nu ska det va så djävla hemskt.

Forts. till torsdag 100211

Eller ska jag se det som ett sign att det inte alls är meningen att jag ska lämna det bakom mig? Att det är en för stor del av mig och att det ska vara kvar. I så fall måste jag börja få det på rätsida. Men det är någonstans den tanken jag alltid har haft, att jag inte är redo att lämna det, att det defacto ÄR en för stor del av mig, betyder för mycket för mig, men att jag bara skulle ta en paus, få perspektiv och sedan ta upp det igen. När jag har mer kraft. När jag har ett nytt jag som jag vet kan stå upp.

Men så tror jag ju inte på ödet eller liknande.

Ibland önskar jag att jag inte grubblade så mycket. Att jag bara glömde. Att jag levde mer nu. But I was born a weak and worried thinker.

Suck. Att saker aldrig försvinner.

Jag börjar misstänka att det här inte är någon bra taktik jag kör med. Men jag måste. Jag orkar inte. Jag vet inte annars vad jag ska göra. Det går ju inte.