En sax, någon?

Idag fick jag upp en bild i huvudet av hur jag känner mig. Jag vet inte var den kom ifrån, men det var en typiskt tecknad bild. Men eftersom jag är askass på att rita så får jag beskriva den istället.

I ena änden står du och hånskrattar och ser ut som en ond seriefigur; rakryggad, stabil och skrattandes rakt upp i luften med stängda ögon. I ena handen håller du hårt i några gummiband. Några meter bort i andra änden av gummibanden sitter jag fast och jag stretar allt vad jag orkar för att komma loss, för att få banden att gå sönder, för du kommer inte släppa.

Så skulle jag nog illustrera hur jag känner mig ibland. En väldigt elak bild, det är inte med flit. Du är trots allt inte ond. Men sen hände något. Helt plötsligt gick banden av. Jag känner mig för tillfället nästan helt oberoende av dig. Det känns kanske lite som att jag ryckte mig loss. Men faktiskt ännu mer som att du bara tröttnade, släppte, vände ryggen åt och gick. Och här står jag med gummiband fästa i ryggen och undrar varför du inte drar i mig längre.

Det är egentligen två olika uppsättningar gummiband jag pratar om. De första, som sitter fast, är mina egna band till dig som jag försöker springa ifrån. Och de andra, som bara hänger, är dina.

Men varför känner jag att dina bara hänger? Bryr du dig inte? Är du inte rädd för att släppa iväg mig för att du inte vill ha mig? Släpper du iväg mig för att du vet att det är det jag behöver? Eller är du inte rädd att släppa iväg mig för att du vet att hur långt jag än springer så kommer jag alltid hitta tillbaka? Oavsett vad så har jag känt att de har varit slappa ett tag nu, och jag undrar liksom varför?

Hur som helst var det mina egna band som jag kände släppte idag. Och bara det är ju en otrolig vinst. Jag vet inte för hur länge det kommer kännas så, men bara att jag vet att det är möjligt känns otroligt bra. Jag orkar inte längre vara så här beroende av någon. Det är skönt när man märker att det går framåt.

Allting har sin gång, men måste gången va' så lång?

Som kommunismen

I en stuga i ett vinterparadis.

Det är så tyst att jag skulle kunna höra varenda tanke. Förutom att jag inte har några. Helt tomt. Utom en: Dig.

Jag älskar dig så mycket min vän att jag vill verkligen att du ska uppleva det här. Du förtjänar det. Men jag fick inte ge det till dig.

Jag tittar upp mot en stjärnhimmael så klar så det finns inget slut. Senast jag såg något sådant faktastiskt var med dig i augusti. Jag ser stjärnor falla en efter en och jag önskar bara en sak: att du var här. Jag önskar så att du var här. Det är just därför du inte kan vara det. Det är därför du inte är här.

Jag har stängt av min telefon och jag håller mig så lite uppkopplad på nätet som möjligt. Jag försöker att inte tänka på allt där borta, i mitt vanliga liv, som får mig att må dåligt. För här är allt bra. Här gör allt mig lycklig. Därför är det bra att du inte är här. För det fungerar inte lika bra i praktiken som i teorin.

Enda nackdelen är att man fryser tårna av sig, så jag ska gå in och värma dem vid den öppna spisen.