Till A

Och till min flickvän säger jag att jag ska passa på att flirta jättemycket med V heeeeela veckan!

Seniliteten strikes again

Det börjar bli mycket nu. Eller jag tror det är det. Jag hoppas att det är det. För jag funkar inte riktigt som jag ska. Jag är mest trött och bortkommen. Missar saker, har inte fokus, glömmer saker som annars är rutin. Stirrar mest och kommer inte så långt. Jag hoppas att det beror på att det varit mycket praktik nu. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska ändra på det. Men så är ju värsta stressen över om en vecka också. Jag kan liksom inte tagga ner och lämna dem i det här när jag ser ljuset. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det är nära nu. Och jag bryr mig. Och jag vill visa var jag står. Och att jag kan. Ibland krävs det att offra lite av sig själv.

Känner dock att andra oroligheter kommer tillbaka då. Rädslan för mig själv och paniken. Att det ska gå utför. Att det är något fel på mig. Det är mycket nu. Mycket tar hårdare på mig än någonsin. Jag vill tro att det är åldern. Att det går över med tiden. Det kanske är en dum ursäkt att slippa se det och göra något åt det. Att bara vänta bort det. Tro att det blir bättre med åren. Dumt att inte må bra jämt. Åh, ibland är det tungt. Ibland är det jobbigt att vara ung. I Metro stod det typ att, nej nu tappar jag hela mitt vokabulär också, massa unga mellan typ 17-29 blir höstdeppiga. Att det liksom var, VAD FAN ÄR ORDET?!

Och nu var snyggbyxorna på TV igen.

Kidsjobbet

Jobbet börjar kännas som när jag först började hänga här. Nyhöst ute, när jag tillslut fick upp dörren den distinkta lukten som varje gång påminner om första gången, våren 08, eller ja, alla gånger, och nu inga kids förutom de två trogna datakillarna. Det enda som inte är sig likt är att F inte är här. Vilket jag visserligen tycker är fantastiskt skönt. Men jag har insett att dessa långdragna kvällar blir ännu längre utan någon som fördriver tiden med en. Men hade hen varit här nu så hade det antagligen blivit ännu mer plågsamt.

Men jag får ju tid till att blogga istället. Och titta på Idol. Och halv åtta hos mig. Och Vem vet mest. Och Seinfeld. Och... Och knyta band. Och knyta snören runt dreads. Och dregla över byggbyxor. Och... Och...

Och grubbla till och med. Eller insikt. Jag börjar undrar om jag är lite inbunden. Eller vad heter det? Inåtvänd? Att saker inte kommer ut i alla fall. Jag undrar varför. Det kan inte vara bra.

Jag har varit som i koma idag. Och allt har gått skit. Typiskt pms-dag. Och ingen fokus alls. På gymmet blev inte mycket gjort. Och här på jobbet är det ju bara tur att det inte är några kids.

Åhå, nu springjobb.

Jag är för trött för att komma på en fyndig rubrik (som att jag brukar göra det) så jag kallar den bara "v. 38"

Jag saggar efter lite. Sen senast har jag storgråtit till ett riksdagsval, blivit paxad, pratat av mig i Gamla Stan, rastat Alice och så klart praktiserat.

Jag orkar inte säga så mycker mer om valet. Mer än att jag tar det väldigt personligt och kränkande. Jag gick, känslomässigt, in lite för hårt i det.

Men innan det träffade jag H. Det var mycket fint och hundra bra. Pratade om allt vi har runt oss. Det var snygga psykologer, barn, hundar, vakter, pappor, praktik, F och A.J, I, och ja, allt. H, du är min bästa vän. Utan dig är djungeln snårig.

I måndags var E glad att se mig igen. Jag fick en kram och hen sa att hen var glad att se mig och att hen blir orolig när hen inte får se mig. Det är fint. Sen var vi asflummiga. Mest trötta och kunde inte riktigt tänka klart. Men vi hade en fin diskussion om gångjärnen till den hemliga dörren. Träffa bebisen fick jag också! Hen var mycket liten och hade mycket hår. Sen åkte vi till K Rauta och E köpte nya byxor och tröjor till mig. Jag antar att det var av tacksamhet och dåligt samvete <3 Sen började vi lägga Bolongolvet. Och så blev jag paxad av E. Till på fredagen. Nyfikenheten.

Tisdag antar jag att vi fortsatte lägga golv. Och jag fick gå ut med Alice för första gången! Världens bästa gullevovve!

Onsdag var den skitsega golvläggningsdagen. Och andra dagens 37anjobb.

Torsdag var ledighet med A i Skärholmen. Och en massa Idol-ikapp-tittande.

Fredag var bus och bråk och skratt. Efter schysst sovmorgon la vi lite mer golv. E var som full. E är en person som inte ska tilldelas makt. Mot slutet gjorde hen inte mycket. Satt mest och tittade på, piskade mig med en mattremsa, och i golvet och skrek "fortare, fortare!". Detta varvade hen med små hyllningssånger om hur bra jag var på att lägga och skära matta. Jag har det helt otroligt bra faktiskt :)

Här hade nyfikenheten gått över till rädsla. Speciellt när jag fick reda på att paxningen innebar middag hos E och S. Hjälp tänkte jag och trodde att jag skulle bli grillad. Men det var tokchill och gick bra. Jag kan säga att jag är van att äta och chilla i soffan framför TVn med ett trettiopluspar. Jag faller tillbaka. Jag måste passa mig noga att det inte ska bli samma sak. Jag har haft ett hål efter mina "mammor" och jag har sökt någon att fylla ut det med. Men jag vill inte hamna där igen. Jag måste hålla ett öga på mig själv.

Nu sitter jag och försöker skriva på brevet till F. Det går sådär. Tappar fokus. Borde kanske läsa de gamla mailen för att få igång mig. Men jag vågar inte. Tror inte jag kommer få så mycket att använda från dem, tror bara att det kommer ha ner mig.

Att vara gay

Jag kan tycka att jag lever ett otroligt queert liv och har det med mig överallt. Det är samkönat förhållande, queera vänner med lika queera förhållande, Pridefestivaler, flatfilmer, homogay- litteratur och tidnignar, regnbågsattiraljer, flatfrisyrer, stolthet, häng, regnbågsfamiljer, gaydar, hbtq-politik, queerteorier, genderbenderism och framför allt ett sådant, för kvinnor, gay yrke som hantverkare så jag skulle kunna få varenda homofob, Krist- och Sverigedemokrat att skita på sig.

Samtidigt tycker jag att jag lever jordens vanligaste svensson-vardagsliv. Jag far med tunnelbana och buss mellan mitt fasta boende, min utbildning till mitt framtida yrke, mitt kvällsjobb och min partners lägenhet. Mitt liv ser ut som vem som helsts. Jag tänker knappt på att jag skulle vara extraordinär.

Jag minns inte längre var det var jag ville komma med det här. Men jag kan tänka mig att det var något i stil med att man kan vara så mycket olika från olika vinklar. Och att en del bara ser mig som det första stycket och dömer mig därefter och inte tycker att jag borde ha vissa rättigheter bara därför, när jag själv anser mig kämpa genom vardagen precis som alla andra.

Att vara gay är inget konstigt, annorlunda, speciellt eller mer uppseendeväckande eller något annat. Det är vardag.

Den stora barndagen

Jag kan inte ens skriva om det än.

Idag har jag, spacklar om hörnet, målat väggar, köpt färg, målat trappräcke, inte spelat innebandy och barnet blev akut kejsarsnitt och alla mår bra.

Jag har inte heller tid att analysera och skriva massa om varför denna reaktion. En annan gång. Hetta kommer få det tufft imorgon.
Åh vad jag saknar henom. Speciellt att ha henom hemma och runt omkring hela tiden.

En onsdag

En till dag som alla andra har passerat obemärkt.
Jag kom dit, jobbade själv med totalt eget ansvar, målade, gick hem.
Och trots att jag gav mitt kvällspass till J så är jag ändå i säng samma djävla tid.
Idag karvade jag i gips för att försänka ett uttag. Då var min konstnärliga skulpteringsådra igång igen. Det var kul. Och så försökte jag städa lite.
Tror jag saknar E. Börjar definitivt glömma vem/hur hen är.
Imorgon tar jag med mig innebandyklubborna. Får se om jag orkar/vågar åka till Uni och spela med queersen.

Och ingen bebis än. Eller i alla fall inte när jag gick hem idag.

WWS

Juste, min nya wonderwoman. S har hela veckan kört en Sherry (ja det är mycket Gilmore Girls nu). Alltså typ jobbat samtidigt som hen föder. Hen har jobbat konstant hela graviditeten, och sen vattnet gick i söndags har hen sprungit runt på kontoret med en blöja med vissa besök till sjukhuset. Idag hade hen lite svårt att ta sig iväg för att föda, så mycket att göra. Men till slut fick jobbet vänta, E fick flyga hem och förhoppningsvis har de nu en lite bebis. Men det förvånar mig inte om hen ringde ett och annat samtal från förlossningssängen.

Det är vad jag kallar en dedikerad buisness woman.

An ode to spackle

J lät mig sluta en timme tidigare och ändå är jag i säng samma tid som vanligt. Jag är värdelös på att gå och lägga mig. Men jag var ju faktiskt tvungen att diska stinkberget.

Min kropp är trött. Det säger "snälla, inte mer, jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte". Men likt förbannat åker jag dit imorgon igen. Jag har fått så mycket ansvar så det nästan är läskigt. E är på Öland hela veckan för filmandet (förutom i kväll ty S föder! Hurra! S är btw min nya wonderwoman, men mer om det senare). Ansvaret ja. Jag kan inte längre vara praktikant, jag är nu mera gratis arbetskraft. Jag undrar om E har dåligt samvete eller är nöjd över det. Återstår att se på måndag.

I går fick jag massor av direktiv, i fall det skulle bli födslotid. Stripe'a, spackla, prime'a, måla teglet, slipa, måla väggarna - det lär underhålla dig hela dagen, och imorgon kan du ta tag i svängdörren. Dessutom ska jag parallellt komma på en lösning åt uttaget mitt på väggen som inte får synas och ta reda på vad jag ska ha för färg till stål för räcket i trappen. Bararararararara (trumvirvel, idiot)... jag är bara på målandet av teglet. Och det gör fördjävla ont. Tegel suger. Trots primeningen. Och det är gropar och hål och fog som ska fyllas och täckas. Det lär hålla mig sysselsatt hela dagen morgon också.

Men det är gott ändå. Jag gillar det jag gör. Speciellt när jag får skapa fina ytterhörn av spackel, sandpapper och mina bara händer. Då känner jag mig som en skulptör. Spackel och jag kommer göra många annorlunda konstutsvävningar i framtiden känner jag på mig.

Alright, listen, I’m gonna go. Logan and I have this romantic afternoon planned.
Oh, really?
We’re spackling.
Oh, well, uh, spackle well, or, whatever one says to encourage a successful spackle.
Have a good spackle?
Spackle on?
Break a spackle?
Knock on spackle, things work out?

Dagsläget

Jag är inte stabil och borde antagligen läggas in.

Hade jag inte haft praktiken just nu så hade saker nog inte fungerat. Vi är tillbaka på att varenda lite motgång bara pissar på mig. Jag har slut på tålamod och respekt. Jag tror jag har använt upp allt. Det var stor åtgång på det tidigare i mitt liv. Men det tog slut. Jag är bitter, sur och elak hela tiden. Mot alla. Och orkar du inte med det? Dra åt helvete. Ja det kan du göra om du röker också. Jag tror att jag i ren princip ska sluta umgås med rökare. Och fortsätta svära åt alla jag ser.

Praktiken håller mig på banan. Det är det enda jag orkar anstränga mig att hålla mig sansad och trevlig för. Överallt annars är jag en biatch.

Våldsam är jag också. Det var inte alls svårt att sparka på den övriga konsertpubliken igår.

Jag borde inte ha en kniv.

Jag borde kanske prata med någon.

Jag orkar inte.

Jag hatar

hormoner
rökare
klyschor

jag kan tänka mig att döda dem alla.

Nionde september

Är det idag.
Jag har inte tänkt så mycket på det. Men det slog mig nu, vid passande tidpunkt. Det har hänt galet mycket på två år. Jag önskar ofta att den kvällen aldrig hänt. Mitt liv har nog aldrig varit så dramatiskt. Men jag börjar glömma nu. Det är skönt. Men ibland måste jag gå tillbaka och påminna mig. Då känns det bättre, för ibland tror man att man inte tagit sig någonstans, men när man jämför så förstår man att man har kommit långt.

Hur ofta och hur långt efter får man gå tillbaka och minnas och vältra sig i sorgen? Man får väl göra det i ensamhet så ingen annan tröttnar. Men det kan ju inte vara bra för en själv heller. Jag tror det är mitt sätt av självdestruktivitet. Ibland känns det bra att vara ledsen och sakna. Så länge man har det under kontroll.

Ikväll tittade jag igenom bloggen och hittade det här från april 2007: "Jag sitter i Stockholm och försöker knappa så tyst som möjligt på detta otroligt högljudda tangentbord som tillhör min andra hjärnhalva. Jag har varit här sedan klockan 18.00 igår och jag har haft helt sjukt kul! Nu sitter jag uppe själv och lyssnar på tunnelbanan som far förbi var tionde minut och deras mysiga snarkningar. Jag älskar att vara här, jag mår så bra."

Det är en dålig kväll att tänka på det, men jag mådde som bäst med dem. Jag mådde som bäst under den tiden. Jag vill helst glömma det. Och inte yttra det, för det känns elakt mot det och dem jag har nu. Men så var det, jag har aldrig varit så lycklig under en så lång period som jag var då. Eller åtminstone medveten om min lycka. De var något som jag behöver. Jag har ett konstigt behov, och de fyllde det. Nu ska jag ju inte ge dem allt cred. Det var många andra omständigheter som gjorde den perioden perfekt. Men det är lätt att lägga det på dem, för nu är de borta, och så är den lyckan.

Jag är ledsen för att jag aldrig kan släppa det här. Jag kommer alltid gå tillbaka till det då och då. Och helst vill jag inte hymla med det, men det känns som en tabubelagd aktivitet. Jag vågar inte längre prata om det eller erkänna att det är kvar i mig. Det är jobbigt.

I kväll sörjer jag lite.

Och pirret

Det här med en hel dag på praktiken med transjobb (alltså jobb som försätter en i trans, inget annat), tre klunkar öl på Ankan och nu en heltom ungdomsgård, det är slitsamt.

Idag har jag bara färdigställt trappen. Det var skönt. Nu ska jag bara Googla färg för metall. E ringde mig när jag var på väg där ifrån och var så nöjd och glad och tyckte det var så fint! Det är roligt att höra. Idag har varit uppskattningens dag. Fick höra fint om mig på lunchen också. Det är kul att höra att man gör bra ifrån sig. Jag kunde ju ana det, men man vet ju aldrig när folk är snåla med åsikter.

E var hur som helst så nöjd så hen tyckte jag kunde vara ledig resten av veckan. Otroligt skönt, eftersom det tar skithårt på mig att jobba kvällarna i samband med praktiken.

Det är lite som att vara kär, det här med att bygga relationer. Man är i ett underläge och vet var man vill ta sig, och man jobbar sig inåt, mot det. Som när man försöker få någon att förstå att man gillar den och ska få den att bli kär i en. Och man tänker typ "nu gör jag det här, det tar oss ett steg framåt" och som när man får ett extra långt ögonkast och man tänker "ååh, hen gillar kanske mig!" Det är svårt att förklara, men det är samma grej, och jag gillar det, och jag har saknat det. Jag brukade lägga mycket energi på det förr i tiden. Men på sistone har jag inte haft någon att jaga...

Praktikanten blir ensam

Ny vecka - nya äventyr.
Nu får jag jobba själv. E har TV-inspelningsvecka.

Igår lämnade hen mig för gymmet och sa "slipa och spackla så är jag tillbaka om en timme". Trettio minuter senare skickar jag smset "var tusan har du gömt spacklet?!" Så jag städade lite istället. Sen fick jag måla trappväggarna. Sen hade jag och Alice mysstund tills jag fick gå hem, och lite till.

Idag skulle jag måla trappen. Det är inte lika simpelt som det låter, för det innebär även att man ska tejpa väggen i rätt vinklar och mått, göra rent stentrappen från medeltiden och tejpa mattkanten. Arbetsfördelningen har idag sett ut ungefär så här: 1h frukost, 2h tejpa, 1h lunch, 2h tejpa, 2h måla.

Vid fem var jag klar med halva trappen och E dök upp och utbrast: "men titta vad fint! Nu blir mamma stolt!"

Efter det rusade jag till jobbet (och missade E & S's fotbollshäng igen!) där vi tittade på Idol och stängde tidigare i längtan efter sömn. Imorgon blir det färdigställning av trapp och trappväggar och säkert annat spännande. Och så jobb på det så klart.

Ps. E var snygg idag, och det var inte TV-smink.

Jag hatar hormoner.
Hatar hatar HATAR.

Hej Dagboken

Idag har jag åkt bil och tittat på saker på K Rauta och på Flinks Järn och vi hittade regnbågshängslen som jag tyckte att E skulle ha. Sen fick jag spackla hål medans E drog till gymmet. På lunchen fick jag en hemlig tesked med linfröolja, tror jag att det var. Nu ska mitt bajs tydligen bli typ nougatfärgat. Sen satte vi reglar i mongotaket. Ska bli spännande att se hur man ska få upp Enamellon som väger hur mycket som helst där.
Fina stunder idag var när E var lite bortkommen för en stund, när vi kom överens om att Jonas Gardell är som en cp-skadad bög (E hade en bättre beskrivning men nu minns jag inte den) och när E visade sin tuggade mat och jag kände hur jag saknade någon som gjorde det.
Sen åkte jag hem till Höd och fick färdiglagad mat av min tjej.

Hej då Dagboken, nu ska vi titta på Gilmore Girls.

Hembesök

Samma visa idag. Toktrött och borde sova istället. Praktik 8-17 och sen jobbet 18-22 på det. Fina grejer. Trötta grejer. Jag är helt keiko på jobbet. Men det är fina ungar. Men de saknar F. Och jag kan nog också säga att stället inte är sig likt nu när hon inte är kvar. Idag när jag inte hittade lädret till mustascherna tänkte jag "aja, men vi kan fråga F nästa gång". Men jag tror det kan vara bra också. Ur andra aspekter.

Idag har vi ränt runt Kungsholmen. Med avstickare till Bromma. Bossen tröttnade på kontoret och tyckte att det böhövdes fixas hemma. Så idag har jag städat E och S's lägga. Och målat en metallicvägg. Vi dividerade länge över färger och när vi väl valt en hade E även fått för sig att vi behövde ett nytt, matchande golv till det. Så det blev även läggning av klickgolv. Och ännu en vända till K Rauta när golvet tog slut för fort. Och ett äventyr för mig, ensam i E's bil, på uppdrag att hämta maskiner. Herrejösses, okända Kungsholmen i en okänd Saab. Men jag fick i alla fall uppleva att Saab är en otroligt skön bil att köra.
Jag fick inte hänga med Alice så mycket alls.

Andra saker som har hänt dessa åtta praktikdagar har varit:
Dag 1: Takmålning på Kungsholmsgatan.
Dag 2: Såga och sätta socklar på Kungsholmsgatan.
Dag 3: Målning av myshörna på kontoret och designing av eget klaffbord.
Dag 4: Sätta Enamello i läggan på Kungsholmsgatan.
Dag 5: Skruva upp krokar och hyllor, såga och sätta lister och städa i Kungsholmsgatanläggan. Gnugga bort silikon från Enamello och småfix i rikemansläggan.
Dag 6: Putsa maskinerna. Skruva upp klädstång och sätta spegel i Kungsholmsgatanläggan. Vänta på virke. Mest häng och jargong i köket.
Dag 7: Bygga podium och lägga golvspån i showroom.
Dag 8: Idag. Slav ;)

Sammanfattning. Imorgon vet jag inte vad det blir. förhoppningsvis lite gullevovve.
Ikväll har jag i alla fall hängt med gullekids.