En bit på vägen

Igår var jag på en fest, jag var inte full, hade druckit max ett glas vin, men under denna kväll lyckades jag med att (i sällskapet cis-heterokillar 25-30 som jag inte kände) ifrågasätta laguppställningen killarna mot tjejerna, diskutera det faktum att jag inte kunde finna mig i något av lagen, högt konstatera att det är en svår värld att vara trans i efter att jag blev tvångsplacerad med tjejerna (inte mig emot, innebar queer-einstein i laget) ty jag saknade ett tredje ben. Och efter att vi spöat skiten ur de trebenade diskuterade jag det faktum att min sexuella läggning blir svårbestämd när jag inte kan definiera mitt kön och att jag därmed finner queer att vara ett bra ord.

Att våga stå på mig och yttra ord och tankar högt både för andra och för mig själv är ett stort steg. Förut har det legat på nivån, full efter fem cider och för någon nära.

Du vet en dag kommer jag inte ens vara så där skita på mig-rädd längre.

Som girafferna

Läser gamla inlägg och inser återigen hur viktigt det är att läsa gammalt för att förstå att man har tagit sig någonstans och gått vidare. En del av sakerna jag skrev varken minns jag eller förstår jag längre.

Det som hela tiden kändes så hopplöst och som att tid inte hade någon inverkan på sår. Jofan, långsamt och i sin slughet har den raderat saker ur mig. Som att växa upp, man tror att man är samma person hela tiden, men när man sen tio år senare tittar tillbaka så ser man att man är någon helt annan, fast man aldrig märkt någon förändring. Det där tidsläkandet gör det i smyg. Som girafferna, de sluga djävlarna.

vad som från början skrevs på en wall

suck. hopplösheten. var ska man ta vägen när den slår till? när våg efter våg av samhällsidioti och tvåkönsnorm slår emot en. när genusfrågan blivit så uttjatad och uttöjd så det kan skilja lika mycket mellan olika genusvetare som mellan nazis och anti-rasister. när man antingen är med samhället i normen eller är rabiat manshatare. jag orkar inte vara den som fattar och därmed inte gör något för att jag vet att det är lönlöst. bitterheten äter upp en inifrån och det är inget man kan göra åt det. sluta vara lättstött? försöka anpassa sig i leden? man kanske bara skulle göra en utredning och leva resten av sitt liv som normativ man. eller kanske försöka sig på den där kvinnliga rollen man en gång blev tilldelad. inget känns bekvämt (dessutom skulle jag behöva lobotomera mig), men allt annat måste vara bättre än denna hopplöshet. och visst kan det vara trevligt att prata av sig med likasinnade på qruiser, men i längden inser man att det bara gör en till en av alla dessa som har gett upp och bara söker sig till dem som tänker likadant, som inte gör en upprörd. men hallå, ibland behöver man lite lugn. det går inte att gå i blåst konstant. man blir trött. jag blir trött. jag är så trött. och bitter.

Den här världen i kombination med min PMS kommer att bli min död. Alternativt någon annans.

Det har vänt nu

I heard that you're settled down
That you found a girl and you're married now
I heard that your dreams came true
Guess she gave you things I didn't give to you

Old friend, why are you so shy?
Ain't like you to hold back or hide from the light

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg, I remember you said
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead
Yeah.

You know how the time flies
Only yesterday was the time of our lives
We were born and raised in a summer haze
Bound by the surprise of our glory days

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg, I remember you said
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead

Nothing compares, no worries or cares
Regrets and mistakes, they are memories made
Who would have known how bittersweet this would taste?

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you
Don't forget me, I beg, I remember you said
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg, I remember you said
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead

Det där med kön/Alt. Tvåkönsnormen är det värsta jag vet

Det är helt sjukt att kön kan vara så viktigt. För någon som passar in i alla könsnormer kan jag förstå att det inte är något problem, att det inte är något som man tänker på. Men när du stiger ur den där normen och man inte passar in i det system som hela samhället är uppbyggt på, då blir en sådan enkel sjävklarhet ett sånt gigantiskt hinder. Speciellt när det är något som ingen tänker på, för det är det absolut enklaste folk vet. Antingen är en man eller kvinna. Hur kan det vara ett problem? Du behöver ju inte ens fundera över det, det är ju bara att titta mellan benen! (Yeah right, trans, intergender, DSD...) Då är det ännu värre att ha just DET problemet, när det är något som folk inte ens ser. De vet inte ens om att man lider och vrider sig i psykisk smärta och frustration nästan hela tiden. För de passar in i ett system så de ser inte ens vad systemet är.

Jag ser det överallt, saker som ger mig ångest, gör mig förbannad, ledsen eller förvirrad. Alla dessa könsuppdelningar, könsbestämmelser, kön, kön, kön. Vi lever i en tid där vetenskap är vår religion. Kan det bevisas biologiskt, genetiskt, framforskat, då vet vi att det är sant. Vi vill ha det konkreta, det som ÄR. Inte vad någon har fått för sig. Min generation, och säkert många fler, lägger stor vikt på vetenskap. I samhället ser vi idag att det skulle vara en MÄNGD olika skillnader på män och kvinnor. Det är helt befängt att det över huvud taget finns "manliga" och "kvinnliga" färger. Och att folk på riktigt tror att för att du har ett visst kön så ska du bli dragen till en viss typ av leksaker, produkter, intressen, utseenden. Att ett kön ska ha något att göra med vilken färg du gillar eller vilken person man är över huvud taget. Det är ju befängt! Det är inte längre acceptabelt att skilja på ras, men kön, då får vi fan peka på olikheter? Då kan vi ju säga att svarta människor tycker om blues och vita gillar rock. Rödhåriga gillar starkare mat än blonda och brunetter. Kan folk börja se det helt banala i det här med kön?!

Folk har börjat uppmärksamma att det är lite underligt med blått och rosa. Men fortfarande faller många dit. Och att folk har börjat åtminstone ifrågasätta det med färger men fortfarandei nte ser att de klipper sina pojkar kort och låter håret växa på sina tjejer. Det är så simpla saker, och folk ser inte och jag går sönder inuti varenda gång jag ser mönstret. Det är lättare med tjejer, kvinnor har länge haft större acceptans till crossdressing. Men får du en son kan jag svära på att många procent av världens föräldrar inte sätter en klänning på honom. Och om han själv skulle insistera på en klänning så skulle till och med många föräldrar bli oroliga för barnets sexualitet. VAR. GICK. DET. FEL. HOS. MÄNSKLIGHETEN?!

Om vi bara kunde se på alla som människor så kan jag inte se att någon skulle må dåligt av det. Alla vill väl behandlas lika, mötas av samma respekt och ha samma villkor?

Jag tappade tråden, emn det jag skulle komma till var att detta beteende och tron på alla dessa skillnader hos könen inte går ihop med vår religion: vetenskapen. För går vi till grunden, går in i män och kvinnor och kollar rent vetenskapligt på dem så kommer vi inte finna så stora skillnader. Skillnaderna är att män har XY-kromosomer och kvinnor har XX. XY-kromosomen gör att mannen utvecklar testiklar som producerar testosteron. Kvinnan får, av brist på Y-kromosomen, en mindre mängd testosteron och utvecklar därmed äggstockar och livmoder istället. Observera att detta inte heller är varken eller då du kan ha XY och testosteronutvecklingen kommer av sig och en istället utväcklar livmoder. Eller de som föds med XXY-kromosom. Det finns biologiskt en hel rad olika uppsättningar av biologoska kön. Inte ens där kan du narrow it down till bara "man" eller "kvinna".

Men kvinnor producerar också testosteron. Alla männsikor har olika halter av testosteron och östrogen. Det är inte som att alla kvinnor har en viss mängd och alla män en annan. Det enda som alla de som uppfattas som kvinnor har gemensamt är att de under fosterstadiet "inte fick tillräckligt" med testosteron för att utveckla manligt könsorgan. Annars ligger alla människor olika på hormonskalan.

Så, kön ligger alltså i vår mängd könshormon. Så de med mer testosteron dras alltså till blått och de med mindre testosteron dras till rosa? Ja, enligt samhället. Men de skillnader man kan se på människor med olika mängd testo är, förutom kroppsliga skillnader, men det vet ni ju att det finns grovväxta, bredaxlade, håriga kvinnor med mörkare röst också, precis som det finns män med minimal hårväxt, ljusare röst, kortväxta med mera. Psykiskt, hur påverkas vi av skillnaderna? Det jag vet är att större halt av testo ofta visar på mer aggression. Det kan ju förklara varför män oftast kopplas till våldsamma situationer, men det finns ju lugna män och aggressiva kvinnor. Det har inte med könet att göra utan hur våra hormomer spelar oss. Det finns säkert några fler skillnader i beteende, men så har vi ju som sagt även olika mycket könshormon. Men inget som kan påvisa de skillnaderna som samhället skiljer på könen.

Vi är helt enkelt enskilda individer, med olika utseende och olika genetiska uppsättningar och olika personligheter. Men vissa säger att människan måste dela in och placera saker i fack, annars blir det rörigt och vi kommer inte klara av det. Det säger en del om människan, vi har för mycket för att klara av att se våra medmänniskor som individer utan placerar istället våra vänner som "man", "36", "asiat", "lärare"...

Samhället, eller vi, tvingar alltså in oss i fack, varesig vi vill det eller inte. Tänk då att vi människor ligger på en rörlig skala, en skala som utgår från de normer vi har idag. Vi har normmannen på ena kanten och normkvinnan på den andra. De som skulle placera ut sig i närheten av dessa kanske inte tänker på att de puttas in i facket som normman eller normkvinna för de känner sig bekväma i de förväntningar de får på sig själva i och med den etiketten. Tänk en person som ligger lite närmre mitten än kvinna, men har fötts med ett kvinnligt könsorgan och därmed blivit uppfostrad som en kvinna, den kanske inte tänker så mycket på sin könstillhörighet och sin könsidentitet i dagens uppdelade samhälle. Men hade det varit en värld utan uppdelningar, eller med flera olika fack, då kanske den inte alls hade varit "kvinna". I en stor stad som New York eller London finns det upp till 100 000 personer som medvetet eller omedvetet in definierar sig som man eller kvinna, antingen biologiskt eller i sin könsidentitet eller både och. Men att många idag inte tänker på det för att de har blivit tillsagda vad de ska vara och funnit sig i det.

Allt detta tjat från mig om kön och normer och så har jag inte ens tagit upp transpersoner, då förstår ni hur stort det här är med kön för ALLA. Men ja, glöm inte alla transpersoner som ligger på andra sidan mitten men tvångsplaceras in i andras sidans fack för att de var födda där.

Skulle det inte vara en mycket friare värld om vi inte blev tillsagda vad vi var? Om alla fick definiera sig själva? Jag har inget emot att folk kan identifiera sig som normkvinnor eller normmän, så länge de känner att det är vad de skulle ha valt, även i en normfri värld. Att de känner sig bekväma i det.

Jag kan svära på att det ligger många på andra ställen på den där skalan men som accepterar den norm de placerats i för att de inte tänkt över det, för de inte stött på problem. Men ligger du i mitten och börjar tänka på det, börjar se problemen och känna att jag vill inte var någon av dem, eller jag vill vara båda, eller jag kan inte välja. Det är ett helvete! Och det är några av dem som vågar och orkar säga ifrån, för det blir för outhärdligt att tvingas leva i något som är helt fel för en. Som strider mot hela ens världsbild. Hela ens person.

Jag ser allt detta överallt, hela dagarna, för att jag inte kan placera mig i det här systemet. Jag står utanför men tvingas in. För är du inte i det så existerar du inte. När valet är M eller F för att över huvud taget få finnas. Det går inte att kryssa i båda eller inget alls eller en tredje X-ruta (i Australien kan man det nu!)Du måste välja. Men inte ens det får du, man gör ju inget val, det är ju redan bestämt på ditt födelseattest. Och vill du ändra ska du lida igenom långa utredningar för det.

Jag blir arg och ledsen varje dag när jag ser detta system. Jag går sönder inuti att folk inte får vara sig själva och att jag inte existerar. Jag måste vara något jag inte är för att få finnas på papper. Jag kan få större delen av min bekantskapskrets att se mig som den jag vill vara, och jag kommer alltid möta folk som inte har förståelse eller kommer erkänna mig. Men när det kommer till de där papprena som man aldrig kollar på som kommer jag alltid vara ett M eller ett F i mitt pass.

Jag brukar försöka jämföra det vid att du tvingas heta något du absolut inte identifierar dig med, att du tvingas ha en frisyr som inte alls är du eller tvingas bära kläder som inte alls visar vem du är och som du inte alls känner dig bekväm i.

En del säger till mig att jag aldrig kommer få se det samhälle jag vill se. Att det är onödigt att jag anstränger mig. Det stora massan har inget emot att världen ser ut såhär och därmed kommer du lida, för vi tar inte hänsyn till att mindre grupper mår dåligt av det sätt som majoriteten lever på. Sluta bli så uppjagad över det, det är bara du som lider av det. Men jag kan inte bara blunda för det. Jag kan inte ignorera vem jag är. Och jag tänker framför allt inte ignorera att jag blir orättvist behandlad för att jag lyssnar till mig själv och är den jag känner att jag verkligen är.

Hehehe. Jag tror att jag var lite fullare än vad jag var medveten om i natt.

Bettan is back!

Det är som att förflyttas fem år tillbaka i tiden. Och för fem år sedan uppkom den här bloggen, så därför ett blogginlägg.

Det var som hösten 2006/våren 2007, fast säkrare i mig själv. Det är ett av de effektivaste sätten att se hur och att man har utvecklats och förändrats som person: att sätta sig i en situation som var typisk för många år sedan men som man inte utsatt sig för alls under en lång tid. Då minns man hur man agerade då och märker hur man agerar nu.

Men förutom att jag blivit lite säkrare i mig själv under tiden och blivit mer social i och med att jag lärt känna mig själv och vuxit en del, så var en del saker skrämmande lika. Du minns Bettan va? Gå tillbaka fem år så kom du läsa en hel rad hysteriska inlägg om Bettan och innebandyträningar. Ikväll var som den här avslutningsfesten vi hade en gång. (Och om du läser inlägget efter får du en förklaring.) Jag insåg att min crush på Bettan fanns kvar och att hon, även fast jag nu sett flatvärlden, beträffat mig med fler lesbianer och antog att Bettan kanske skulle vara lite blasé nu, så gav hon mig ändå samma känsla som när hon var den enda flatan i världen och därmed även så otroligt snygg. Men ikväll kan jag bekräfta att det inte bara var nygaysfascination (eller det kan det ha varit och att den var så stark så den sitter kvar, det var ju ändå en stor grej) utan hon gör mig fortfarande lite svag. Skillnaden nu och då var att den kontakten jag vågade ta med henne ikväll hade antagligen för fem år sedan gjort mig så exalterad att jag inte vetat var jag skulle ta vägen. Det satt i den där extra självkänslan jag hittat under åren.

Överlag, FANTASTISK kväll. Innebandyreunion. Något som var en så otroligt stor del av mitt liv men som inte rubbade så mycket känslor i mig. Att jag kunde syssla med något så många år som betydde så lite för mig. Lite visste jag inte vad jag gjorde där ikväll, och lite var det så djävla klockrent. Det är en del av ett liv jag numera minns som lite dimmigt. Lite som att "var det där mitt liv eller var det en dröm?" Ni vet när man växer ifrån saker, skapar helt annorlunda liv och glömmer bort vem man var och vad man gjorde innan och helt plötsligt känns det HELT avlägset trots att det defakto var ens liv och en själv då. Det är som att man lever flera olika liv. Eller har olika delar i livet. Som kapitel i böcker.

Ja alltså ursäkta en del ointressant svammel, men jag är både full och nostalgisk. Och så är det mitt i natten. Och nu saknar jag den där nygaystiden, sista året i gymnasiet. Bloggtiden.

Men ja, det som var viktigt var att, fan, Bettan took me back. GRRRR! Jag kommer ALLTID bli nygayskär i henne när jag ser henne. Ikväll pratade vi gayerfarenheter. Något som hade fått artonåriga jag att skutta av lycka och skriva blogg- och dagboksinlägg i flera dagar om det. Idag blev det bara ett blogginlägg. Hehe.

Något heligt

När jag var tio skrev jag ett kontrakt med mig själv att om Aqua skulle splittras så skulle jag ligga på min säng och gråta i flera veckor. Tack och lov hade Aquahysterin lagt sig när jag var tretton och de gick skilda vägar. Dock är detta sänggråtande mycket mer möjligt nu, efter att The Ark har uppmanat sin änglakör till sång för sista gången.

Det är första gången jag absolut inte velat att en spelning ska ta slut. När ingenting störde en. Inga trötta ben, ingen kissnödighet, hunger eller törst, ingen huvdvärk eller trötthet. Bara den ofantliga viljan att de aldrig aldrig skulle sluta spela.

Sommaren 2002 när jag fyllde fjorton fick jag en bränd We are The Ark av min bästa vän. Hon var övetygad att jag skulle gilla dem. Jag var lite skeptisk för jag mindes min reaktion till It takes a fool to remain sane när den kom två år tidigare: hur kunde man gilla sån musik?

Det tog mig två dagar och sen hade jag funnit min favoritlåt på skivan: Patchouli. Tror jag att det var, jag kunde inga titlar men minns att jag sa att jag gillade den med burns burns burns then it must be fire...

Efter det var det ingen hejd. Jag spenderade halva sommaren åt att sitta framför ZTV för att se videon till nysläppta Father of a son. Och Calleth you, Cometh I köpte vi samma dag som den släpptes och lyssnade på på min CD-walkman hela mattelektionerna. Och efter den första konserten med dem var jag lyrisk i en vecka.

Sen dess har The Ark och jag gått hand i hand och följts åt hela min uppväxt. Om jag skulle sammanfatta min tonårstid med en sak så skulle det vara The Ark. De har helt klart varit med och format mig till den jag är idag.

Så ikväll när The Ark höll sin sista spelning ever blev jag mitt fjortonåriga jag igen. Den fjortonåring som var besatt och var tvungen att bäras bort för att kunna slita mig från Ola. Den fjortonåring där The Ark var hela världen. Jag har grinat ögonen ur mig som aldrig förr på en spelning. Det räckte med tanken på allt som The Ark har betytt för mig. Och under Tell me this night is over, It takes a fool to remain sane och Calleth you, Cometh I grät jag hejdlöst.

Olas tal (jag kallar det tal, för de var mer än bara mellansnack) var inte direkt torra de heller. Om hans dröm om ett band som skulle förändra och ge styrka. Om styrkan som de gett, som egentligen kom inifrån alla angelheads själva. Om modet att stå upp för och vara sig själv. Tacksamheten för tillgivenheten. Om att när de går ner från scenen så är det vi som fortsätter vara The Ark, och att vi alltid har varit The Ark med dem. Och när det blir tungt och man känner sig ensam, så även fast de är borta, så kan man ropa på deras låtar, så kommer de.

Ola förstod oss och alla känslor som fyllde kvällen och grät själv på scenen. Han visste exakt vad han skulle säga, vad som var viktigt för oss och för dem. Vilka ord som var tvugna att yttras innan ett avslut var möjligt. Han träffade alla rätta punkter. Ola for president, any day.

Jag känner mig matt och tom. Och sorgsen. Känns töntigt, men det är en stor del av mig som idag har tagit farväl. Jag älskar att jag har fått vara en del av det här. Att jag har det här. Och att jag fick vara på spelningen ikväll. Det var något heligt över den.

För ett år sedan

Läste bakåt i bloggen, hittade detta från snart ett år sedan. Jag minns det så väl. Jag minns känslan. Jag hade hittat hem, jag kände mig hel. Jag kunde gå vidare. Det var ett nytt liv. Det var tur att jag fick bli kvar där, det gjorde gott och gjorde mig hel. Det var även tur att jag blev kär i det men inte gifte mig med det. Jag var på väg ut ur personlighetsdimman.

Ett år senare - starkare med detta bakom mig. Helare. Men utan det och rakt in i en ny personlighetsdimma. Aldrig får man behålla något. Men tog med mig bra saker ur det i alla fall.

Det är bra och lärorikt att läsa gammalt och reflektera över då och nu och vart man tagit sig. Annars inser man inte hur man växer och går framåt.

Queerbubblan

Jag är så glad att jag har en vänskapskrets där en kan vara precis den en är, och inget alls. Där ingen som undrar över ens "könsöverskridande" namn eller tittar konstigt på ens kombination av mustasch och bröst. Att det enda de frågar är vilket pronomen en vill gå under så ingen gör fel eller kränker någon. Inget är självklart och allt är självklart. Alla är allt och inget alls. Alla är "bara" människor och blir sedda som de individer de är. Inga fack, bara världens underbaraste människor. Jag älskar den kretsen, och jag önskar att jag kunde ha den runt mig konstant. Men utanför queerbubblan väntar en normativ värld, och den måste man äventyra rätt så ofta för att få ens vardag att gå runt. Jag önskar att bubblan kunde expandera, och följa med mig på stan och på jobbet. Jag önskar att den där känslan som jag får när jag kliver in i den där speciella lägenheten i häg, som för mig är förknippad med frihet, kunde sitta i jämt.

Jag önskar att jag inte behövde vara någon alls, och bara jag, jämt.

Det är alltid september

Idag dog jag lite av allt som händer. Har avslutat ännu en grej som nyhösten för alltid kommer påminna mig om.

Det har varit ett djävla fint år. Jag ska minnas det som året som lagade mig efter allt kaos. Året då jag hittade rätt. Och året som jag gick ur med känslan att jag är starkare och kommer klara mig, istället för det vanliga känslan när jag brukar avsluta något; att det bara inte kommer gå utan det.

Det är kaos nu och jag har inget. Förutom alla nära. Men allt är kaos. Jag är kaos. Hösten gör kaos med mig. Jag har inget att göra. Och har ingen aning om hur jag ska göra. Men ändå på något bizarrt sätt känns det inte så hemskt som det borde med allt det där kaoset. Någonstans har jag gömt en känsla av att det här kommer gå bra. Det känns inte hopplöst.

Men det kanske bara är just nu.

Jag överväger att berätta för året hur mycket det har betytt och hjälpt mig.

Höstfan

Jag orkar inte en höst till. Åtminstone inte utan det som fick mig att ta mig upp på morgnarna och med en identitetskris som äter upp mig inifrån.

Det är så djävla jobbigt när man känner att allt bara går under när hösten kommer. Det tar över så mycket att man redan under sommaren fruktar det. Det är som att allt slås ut i en. Förmågan att hålla sig stark går i idé och konstigheter i en dyker upp och tar över en i mörkret.

Det är svårt att blogga på tåg med touchtelefon

Det är något med att åka tåg och titta ut på ett mulet höstsverige. Och Melissa Horn är nästan mer spot on nu än någonsin. Jag hatar att jag här börjat tänka på det igen, men jag gör det för att kunna ta död på det, en gång för alla. En sista ansträngning utan att fly tankarna för att för en gång skull komma fram till något så jag kan agera och tillsist skjuta nackskott på skiten.

Min hjärna här blivit trött och matt. Den orkar inte grubbla mer. Jag har tagit död på den. Jag borde ta hand om den, men vad ska man göra? Det är inte som att livet och identitetskriser försvinner bara sådär.

Transångesten

Okej, jag har en ny teori. Allt för att jag ska slippa inse att jag är trans. Alltså fyfan vilken ångest jag haft den här veckan. Och varit så sjukt förvirrad.

Jag har inget problem (okej i alla fall inte jätte) med att se mig som intergender. Det ger inte jättemycket ångest. Men jag får som för mig att det ändå inte finns och att alla intergender någongång korsar gränsen och passerar över till ett kön, och inte allt för sällan inte det kön man föddes med. Och jag är på inget sätt tillfreds med denna tanke. Och ja jag vet att jag i slutändan bara kommer vara mig själv oavsett och att det inte kommer vara konstigt. Men det är ju fan så jobbigt för det.

Min nya teori är att jag inte kan se mig i något som förväntas av mig. Det VET jag för så har det alltid varit, fast oftast med uppgifter. Fast det brukar vara tvärt om, att jag älskar att göra saker som inte förväntas av mig, även om de kan vara asjobbiga eller skittråkiga. Kan tänka mig att detta är någon slags subgenre till prestationsångesten. Att jag känner att jag inte kan prestera så bra som det förväntas av mig så istället avsäger jag mig allt som jag kan som förväntas av mig.

Det var en liten kommentar av C som startade all ångest och som även är grunden till denna teori. Men det är ju på riktigt,tror du inte jag märkt det? Vi har pratat om det länge, undrat när du skall komma ut som trans. Det är så obvious.

Jag hatar såna kommentarer. Samma sak när folk sa det om mig när jag blev gay. Det får mig att känna att jag inte alls är trans. Förväntas det av mig? Fuck you. Jag är ingenting. Sluta placera mig. Jag är inte trans. Jag är jag.

Dessutom kom jag på att det enda jag vill vara man för är alla de anledningarna som jag aldrig kommer kunna få ändå: längre, större, biffigare, bredare axlar, mindre höfter. Jag vill egentligen bara ha en manskropp och det kommer ingen utrening i världen ge mig, så why bother. Jag vill inte byta namn, ha mörkare röst eller mer håväxt. Det spelar ingen roll vad mitt juridiska kön är om jag ändå inte kan ändra det till inget alls eller ett tredje.

Jag tror att jag för tillfället faktiskt bara vill vara ingenting. Kanske inte behöver göra ett statement av det, låta folk säga hon, men för min egen del är jag inget alls. Jag tycker det är obekvämt att placera mig i ett kön eller använda könsbestämda uttryck. Det är som att gå klädd i ett klädesplagg som inte alls är du.

Men allt det här kan ju vara bara bortförklaringar för att jag är så d.j.ä.v.l.a rädd och vilsen.

Fem år senare

Det är hösten 2006 all over again. C är min nya A.J. Men det är inte samma sak. Inte lika spännande, inte lika roligt. Bara jobbigt.

Comin' 'round the mountain

Den här friska, kalla tidighöstluften gör mig galen! Det påminner om allt jag inte längre vill minnas. Samma sak varje år.

Börjar dock försöka få mig själv att tänka i nya banor. Orkar inte vara arg hela tiden längre.

Pride

Måndag morgon, min semester har inte ens börjat än och den där speciella, bitande, starka, kittlande, fantastiska Pridekänslan har ändå infunnit sig. den där känslan om att det här är viktigt, att framför mig här jag en vecka full av det som ligger mig närmast hjärtat och allt jag kämpar för. en vecka som betyder mer än någon annan och som kommer innehålla fler känslor är alla andra sammanlagt på hela året. en vecka av gemenskap och känslan av att det är jag som är normal och resten av världen utanför som är helt ute och cyklar. en vecka av kärlek. en vecka av tårar. en vecka av vänskap. En vecka av stolthet. Och framförallt en vecka av glädje och komplett galenskap. Låt Pride börja, bussarna är prideflaggbeklädda och jag är redo.

Det där med trans och intergender

Livet byter skepnad hela tiden, det vet vi, men det blir liksom lite extra mycket när en själv byter skepnad hela tiden. Man hänger inte riktigt med.

Just nu känner jag mig lite som jag gjorde hösten 2006, homo? jag? vadå? nääe! eller? - 2011: trans? vadå? jag? nääe? eller.... Det är läskigt att leta i sig själv. Man vet liksom inte var det komer sluta. Vad mer man kommer hitta. En trodde en var fullständig när man hittat sitt queera jag för fem år sedan, det kändes så rätt. Det här är jag, nu har jag hittat mig. Ingen sa till mig att man förändrades och en själv sprang bort och man var tvungen att leta reda på den igen.

Men så är det och då sitter man här igen fem år senare och smakar på ordet trans och försöker att inte få panik. Nejdå, risken för panik är inte lika stor nu. För jag tror inte att det är ett större steg. Eller jo, på ett sätt är det, men på det sättet att jag har redan allt omnkring mig, jag är redan i "rätt värld" så blir det betydligt mindre omställning. Jag är mindre ensam nu.

Men däremot tacklas jag mot att det jag väljer att träda in i nu är mer komplicerat och mindre accepterat av omvärlden. Att komma på att en var icke hetero var lättare för andra att smälta. Jag kom aldrig ens ut, jag lät folk fatta. Och det var aldrig någon som skulle ifrågasätta huruvida det ens fanns homosexualitet eller att det du definierade dig som bara var löjligt. (Ja jag vet att det fortfarande finns de där "det går över...") Okej, du var tvungen att komma ut som något utnaför normen, men du möttes (förhoppningsvis) bara av usch, jaha, eller bra. Och jag möttes nog bara av de senare.

Men jag tror att det är en annan grej att komma ut som intergender. Observera mitt tror, jag har inte försökt, för jag vågar inte. Jag kommer inte klara av det. Inte än. Att för det första vara i något slags insiktstadie, sen ta sig kraft till att faktiskt säga det till någon och göra sig beredd att förklara men att sen mötas av ett "vadå hen? Det tror jag inte på. Sånt finns inte. Sluta med dina djävla hippiefasoner, du är ju född till tjej. Du får ju välja, tjej eller kille? Var inte så djävla märkvärdig" osv osv...

Det är till och med lättare för folk att greppa FtM eller MtF. Dels för att det är mer känt och accepterat och dels för att de korrigerar sig till något som existerar. Att försöka placera sig i ett fack som inte ens exsterar, gör det väldigt svårt för folk att acceptera det. Och jag vill inte behöva komma ut. Jag vill köra samma taktik som för fem år sedan. Men det kommer inte gå, för folk kommer aldrig fatta av sig själva att man är något som de inte ens vet att man kan vara.

Men jag tänker keep going strong. Vänta in det. Se om det är på riktigt, eller om jag återvänder, om det stannar här eller går vidare. Jag fortsätter vara rädd, men mest för mig själv och den obefintliga kontrollen över det hela och förvirringen att inte ha en aning om vem man är. Fortsätter irriteras över samhällets besatthet av tvåkönsnormen och går sönder lite inuti varje gång någon åberopar den. Fortsätter bli lite lycklig och lite vettskrämd på samma gång varje gång någon säger hen om mig. Jag fortsätter med att gå på Pride nästa vecka, med extra fokus på transteman i år och se vad de har att erbjuda.

//Hen

a.

Du är det finaste jag vet och jag kommer älska dig för alltid, världens bästa brorson.

ät bajs och dö

Fy-fan. Jag vet inte ens vad jag ska göra av det. Jag vill bara glömma det. Jag vill inte att något av henom ska finnas i mitt liv. Jag vill bara radera allt. ALLT.

Jag vet liksom inte vad det är som är så jobbigt med det. Jag visste ju att det skulle hända. Och jag är ju totalt bestämd på att jag inte vill ha något med henom att göra. Så varför blir jag så upprörd? Skulle hen ha hört av sig till mig från ingenstans? Då hade jag ju om möjligt blivit ännu mer förbannad. Nej, jag vet faktiskt inte vad det är. Kanske bara det faktum att hen är en av de personerna som har betytt mest för mig och att det här är en stor grej i hens liv. Det blev liksom återigen så påtagligt, att hen inte längre finns för mig. Att jag inte finns för hen.

Och sättet jag fick reda på det. Att känna sig som en komplett idiot när man inte vet. Och bli ifrågasatt och försöka hålla masken när en dessutom samtidigt får den nyheten och försöker bita ihop.

Nej det är ingen bra helg. Jag hatar att hen fortfarande kan påverka mig såhär. JAG HATAR DET! JAG FUCKING DJÄVLA FITT-HATAR DET!

Jag vill aldrig aldrig aldrig aldrig ALDRIG mer se henne.

Det högg. Mest vänskapen. Men kanske lite gammalt också.

Aldrig.

Att låta tankarna rulla en torsdagskväll

Hur kan man veta vad som är for real och vad som är inlärt? Jag funderar mycket på sådant. Vad som faktiskt är. Vad som är äkta. Och vad som vi har lärt oss hur det ska vara. Hur det är.

Att sorg är förknippat med mörker. Kan man känna mörker? Att lycka och glädje är ljus. Hur kan vi förknippa känslotillstånd till ljusmängd? Är det vad vi trivs i när vi är i dessa tillstånd? Eller känner vi något slags mörker och ljus inuti oss? Känner vi oss lätta eller tunga? Är tyngd då mörkt? Hur känner vi oss tunga?

Eller är det helt enkelt så att vi har lärt oss att när vi är ledsna är det mörker inom oss. När vi går på begravning ska vi vara klädda i svart och på bröllop och dop i ljust.

Svart äter ljus. Det är äter ljus? Det dödar? Du är dyster för att du lever i mörker? Eller väljer du att leva i mörker för att du är dyster?

Vad är starten på saker? Känner jag mig sjuk fär att jag kände ett symptom fysiskt som startade en tanke i huvudet som uppmärksammade större fysiska symptom? Eller var det en tanke om att kanske vara sjuk som projicerade symptomen?

Det är min ständiga fight. Att veta vad som är rätt. Ultimat rätt. Det finns bara ett rätt. Och jag förstår att så har det alltid varit. Det är en av grejerna som har begränsat mig i allt mitt skapande hela mitt liv. Jag har inte kunnat skriva låtar för jag har letat efter den ultimata texten till den ultimata melodin. Jag har velat skriva flera olika förslag och ta det bästa av alla. När jag ska måla en tavla måste det vara exakt rätt färger som går ihop med varandra och mönstret och motivet. Det krävs noga uträkning inför allt. Allt går att få perfekt.

Detta har vid det här laget i mitt liv gjort mig galen. Jag försöker förstå att man kan ta det första bästa och gå på känsla och det blir bra i slutändan ändå. Bland annat att ha lärt känna min chef har hjälp på detta jättemycket. Vi bara gör - och det blir bra.

Men detta sökande efter det ultimata, det rätta, gör att jag inte kan binda mig till något. Jag kan inte sätta mig själv i fack, för jag måste vara komplett säker på allt innan jag kan det. Och det går inte med ett liv. Ett liv är flytande, en person förändras alltid. Dessa två fenomen, det jag lider av, att försöka hitta "det rätta" och det jag försöker lära mig, att förstå att allt kan vara rätt, inget är rätt, att det finns miljarder olika sätt att göra allt på, att leva på, dessa två fenomen har liksom gått hand i hand med mitt liv nu.

Jag kan som sagt inte sätta etikett på mig själv. Jag kan inte bestämma mig för vad jag är. Jag är flytande. Saker som för andra är självklarheter är sådant som i mig skaver om jag måste bestämma mig för. Jag har sedan jag kom på mig själv att inte vara heterosexuell inte kunnat definiera min sexuella läggning. Folk har frågat och jag har inte kunnat svara. "Men du vet väl om du gillar killar eller tjejer eller båda?" Nu vet alla i den queera sfären att det är mer komplex än så, men om vi säger att det var så enkelt att du antinge gillar tjejer, killar eller bådera och att det bara finns tjejer och killar, så har jag ändå inte kunnat definiera min sexuella läggning. Jag har inte kunnat utesluta något. Det enda jag kan säga är att jag inte gillar bara killar, och det har jag ju gjort klart i och med att jag kallar mig icke-hetero. Fast, det blir mer komplex än så, i mitt fall...

Kön, för folk finns det två. Jag förbannar tvåkönsnormen till världens ände. För folk föds du in i ett kön och förhoppningsvis lever du som glad cisperson resten av ditt liv. Andra föds fel och korrigerar. Det är vad som finns för folk. Detta är det andra som folk ser som självklarhet i sina liv, sitt kön. Jag kan inte fastställa mitt kön. Jag vill inte fastställa mitt kön. Jag känner mig som en fånge i mig själv när jag måste göra det.

Det enda fakta jag kan fastställa om mig själv är min ålder. Dock har jag flera gånger känt mig "ålderstransexuell", att jag borde vara en annan ålder än vad jag är. Men det ser jag inte så stort på för det tror jag att alla till och från känner. Och ålder kan man, än så länge, inte göra något åt. Du kan inte åldras och återuppleva år innan din födsel.

Kontentan av det hela, jag behöver alltid hitta det absolut rätta, som att det finns ett rätt sätt att leva sitt liv på, och därför känner jag mig aldrig riktigt nöjd, för jag komemr alltid undra om jag "lever rätt". Men samtidigt, det där "rätta" livet jag är ute efter är ju bara skapat av normer. Normer är min fiende. Därför försöker jag förstå att det finns inga rätt, och frigöra mig från all ångest gällande detta.

Jag vet faktiskt inte vad kontentan var. Jag ville nog komma till något som att jag är motsägande för att jag vill hitta det bästa, det ultimata men samtidigt som jag själv vägrar infinna mig i att det finns något bestämt gällande mig själv. Jag är flytande i en värld full av bestämmelser.



Det här kom ur mig för att jag gav det tillfälle och möjlighet. Jag grubblar minst lika mycket hela tiden. Om någon tycker att jag verkar frånvarande, så kanske ni förstår vad som händer där inne.

Det som får mig att le

Tittade, av en slump, på gamla bilder på A.J. imorse och kände återigen att jag har lämnat det ganska långt bakom mig. Annars är ju hen den jag hållt kvar i, den jag velat ha tillbaka och inte bli av med från den tiden. Resten har jag i princip skitit i vad som hänt med. Men jag har börjat inse att det var då och det får vara. Känner inte längre det krampaktiga att jag måste få tillbaka hen i mitt liv.

Men så några timmar senare såg jag henom på sitt jobb. Vi var en bit ifrån varandra men när hen upptäckte mig log hen och vinkade stort. Det värmer i hela mig. Jag ler med hela hjärtat. Hen hade inte behövt hälsa alls utan bara återgå till jobbet, men istället jag fick stort leende och yviga rörelser. Och varje gång det händer känns det som att hen förlåter mig lite.

Det tar tid och mycket grubbel att återhämta sig efter att man har svikit en av de viktigaste personerna i ens liv. Även tre år senare ger varje tecken på att personen förlåtit det (om så bara lite) en nytt liv.

Tröttheten

Jag blir så djävla trött. Jag är så djävla trött. Känns som att allt har varit bra och lugnt och rullat på fint och nu känns det som att allt bara tröttar ut mig. Nackdelarna av allt lyfts fram och det gör mig tung och trött. Känns hopplöst.

Småsaker som man tidigare inte tyckt spelat så stor roll börjar ta större plats och återkommer oftare. Jag tröttnar.

Men den jag är mest trött på är mig själv.

Inkapabel till allt.

Orolig. Och rädd för allt.

Jag är så trött.

Saknad äro ni

Det finns inte så mycket tid för egenreflektion när man inte bor själv. Kanske lika bra, så man inte grubblar sig galen. Och jag antar att det som bråkar i en mest tar sig ut förr eller senare. Men jag saknar det ändå lite. Det är ju ändå en slags hobby.

All those dreams

I natt drömde jag något som påminde mig om att jag kanske har försatt mig i ett falskt lugn, att jag är så säker på något och därför helt blockerar tankarna om att det kan ta slut.

Min inställning är att allt och alla någon gång kommer svika en. Det handlar bara om hur lång tid det tar tills det händer och till vilken grad det är. Men trots detta har jag på en punkt helt låtit bli att applicera denna livssyn.

I natt drömde jag att E sa upp mig. Inte på ett elakt sätt, utan som att det var dags att gå vidare. Som att hen trodde att jag inte ville vara kvar och att hen tänkte att hen inte behöver mig. Det var hemskt. Jag kunde inte fatta att det var sant. Det var slut. Bara sådär. Och den känslan tog jag med mig när jag vaknade. Fy fan. Det var som när jag var stensäker på att bli anställd efter praktiken och helt plötsligt var det bara "hej då".

Nu hoppas jag bara på att sveket från E inte kommer komma innan jag stabiliserat mig i den här branschen och känner att jag skulle överleva utan det här jobbet. För den ångesten annars, den orkar jag inte ens tänka på.

Hur förbereder man sig egentligen på att sånt som är viktigast för en kanske kommer ryckas från en? Det går inte. Även om man har varit med om det innan och tänker att nästa gång ska jag inte...

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Jag trodde inte det. Jag trodde inte att jag skulle rasa den här gången också. Det är ju så länge sedan nu. Och det har varit så lugnt. Och jag har inte haft några problem med att lyssna på den låten alls.

Det är inte så att jag fortfarande känner alla de där orden, att de fortfarande träffar rätt. Det är nog bara så att de satt så djävla hårt då, och de påminner om så mycket.

Större delen av låten känns bara passé, men vid raderna och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt går det inte. Och det kanske har med det faktum att göra att det enda som sitter kvar från dig är det fruktansvärda sveket. Allt annat som jag förut kunde grina till i den låten har lämnat mig, men att du sa och lovade saker som jag trodde stenhårt på och sen gjorde som du gjorde verkar ta längst tid att släppa. Och så länge jag kommer känna mig sviken så kommer du fortsätta hänga kvar i mig. Ilskan kommer hålla i sig och förlåtandet kommer hålla på sig. Och det enda jag faktiskt vill är att bara lämna dig bakom mig.

Hej igen, jag har inte saknat dig.

Jag är där igen. Eller åtminstone på banan rakt in i det. Och jag HATAR det! Fittfan.

Life's great

Jag älskar mitt liv.

I alla fall just. Efter en bra dag på det fantastiska jobbet, i chefens soffa framför en bra gayfilm med en gullehund i famnen, en öl i handen och en höjdarkväll framför oss.

P.K.

Imorgon kväll kan bli en mycket jobbig kväll. Eftersom jag har kört på tokförsvar de senaste månaderna. Vi får se. När man var liten föll man jämt, nu ska det va så djävla hemskt.

Forts. till torsdag 100211

Eller ska jag se det som ett sign att det inte alls är meningen att jag ska lämna det bakom mig? Att det är en för stor del av mig och att det ska vara kvar. I så fall måste jag börja få det på rätsida. Men det är någonstans den tanken jag alltid har haft, att jag inte är redo att lämna det, att det defacto ÄR en för stor del av mig, betyder för mycket för mig, men att jag bara skulle ta en paus, få perspektiv och sedan ta upp det igen. När jag har mer kraft. När jag har ett nytt jag som jag vet kan stå upp.

Men så tror jag ju inte på ödet eller liknande.

Ibland önskar jag att jag inte grubblade så mycket. Att jag bara glömde. Att jag levde mer nu. But I was born a weak and worried thinker.

Suck. Att saker aldrig försvinner.

Jag börjar misstänka att det här inte är någon bra taktik jag kör med. Men jag måste. Jag orkar inte. Jag vet inte annars vad jag ska göra. Det går ju inte.

...

Och ja, jag måste återigen påminna om att jag är kungen av kryptik.

Inte kryptonit.

Hemma

Nu är jag där igen. Men den här gången är jag förberedd. Jag vet mer nu. Jag har lärt mig vad som krävs för att inte sumpa det. Den här gången ska det inte paja. Den här gången ska det inte bli för stor del. Jag ska försöka. Jag ska verkligen.

Förra gången gjorde för ont för att jag inte ska ta lärdom av det. Då visste jag inte att andra människor inte är sten.

Oh the insights

Så här fungerar eder bloggare: jag tar lätt illa upp och sen är jag långsint på det.

Inte attraktivt.

Faller

Jag upptäcker att jag inte alls har blivit starkare, jag har bara blivit bättre på att fly och stänga ute det som gör så ont i mig. Jag tycker visserligen ändå att det har varit en klok strategi, för jag jagade något jag aldrig skulle få tillbaka, och visste inte hur jag skulle släppa de saker som gjorde så ont i mig. Men det var svårt att erkänna att det gjorde ont eftersom det var det som tidigare varit lyckan i mitt liv. Man håller gärna kvar i det eftersom det var en trygghet till lycka, och hellre det man redan kan än något nytt som man inte vet hur det fungerar.

Men tillslut insåg jag mitt bästa, att jag inte kan hänga kvar vid saker som bara skaver mig inifrån, så jag släppte det och gick. Och jag har tyckt att det har gått så bra. Efter ett tag blev det lugn och ro mig, det kändes som att jag gick vidare. Men i själva verket har jag, i min flykt, rivit den skyddsmur jag hade mot det. Förut när jag stötte på något av det så kunde det vara helt okej. Visst kunde det vara uppjagade känslor, men ibland kändes det bra. Springer jag på något av det nu så rasar allt. Kanske för att jag inte är förberedd längre. Men när ska jag gå vidare på riktigt? När ska jag känna att jag inte längre behöver vara rädd för att se vissa saker på Facebook, för att läsa vissa mail och gå på vissa tillställningar? Det är som att jag har försvagat mig själv i och med detta försök att gå vidare och stänga ute det som faktiskt var väldgt påfrestande för mig.

Eller så är det bara en svag period. Vintern, Stockholm eller stressen.

Konspirationer finns överallt, även i mig

Förresten kommer jag inte riktigt överens med mitt undermedvetna. Eller så förstår vi inte varandra. Men jag försöker säga till det att det kommer inte hända, men gud vad det ska hålla på och tjata. Jag tror att mitt undermedvetna är in kahooch (finns det ordet ens? Och hur stavar man det i så fall? Har jag hittat på det själv? För på Google får jag inte en enda träff, hur jag än försöker) med min drama junkie. Jag hatar drama junkien. Den förstör alltid mitt liv. Och den har fått lida i det tysta det senaste, nyktra året, så nu tar den varje tillfälle att få komma fram och förstöra. Du ska dö. Sluta regissera mina drömmar. Och ge tillbaka mina fyllor!

Att landa lite

Den senaste tidens insikt är något som jag undrade om mig själv för några år sedan men inte kunde komma på svaret på. Bararararararara... (trumvirvel pucko) Jag är väldigt långsint. Jo, det kan jag slå fast nu. När jag var sjutton hade jag väl inget som jag kunde applicera lång- eller kortsinthet på, men nu efter några år av drama och känslostormningar kan jag fastställa att så är saken.

Deal with it.

27 januari 2011 21:49

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Jag har kämpat så djävla hårt och jag vet att jag inte är fri än. Enda anledningen till att det funkar och jag mår bra är för att jag har brutit allt med det och inte har något av det eller som påminner om det i mitt liv. Och nu ska jag gå rakt in i det. Det måste räknas till självskadebeteende.

Djävla skit.

Jag vill ju inte släppa på det här nu.

Jag orkar inte falla rakt ner en gång till.

Eller så ser jag det som ett test hur långt jag har kommit. Men så väljer jag bara att se på det för att jag inte har något val. Om jag hade kunnat välja skulle jag aldrig återinföra något av det i mitt liv. Det är det inte värt. Inte efter så här långt tid. Inte när jag äntligen funnit den här friden.

Jag hoppas det går bättre än jag förväntar mig och att det ger mig kraft att lämna det ännu mer bakom mig.

27 januari 2011 21:44

Morgondagen kommer bli ett, kanske oroväckande, psykiskt experiment. Jag ska till ett ställe som jag inte varit på på två och ett halvt år. Ett ställe som är otroligt känslomässigt laddat för mig. Och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera. Med tanke på min tillfälliga psykiska obalans så kan det totalhaverera. Men jag försöker tänka och hoppas att jag har kommit så långt och lagt det så pass bakom mig att det inte kommer göra så ont. Men jag är orolig för det. Jag hoppas det ser helt annorlunda ut. Men oavsett så vet jag att det kommer hugga till så fort jag går in genom dörren. För ett halvår sedan hade jag kunnat ge vad som helst för att lyckas ta mig tillbaka dit. Idag har jag insett mitt bästa att bara lämna det bakom mig, det kommer inte komma tillbaka. Jag kommer lockas tillbaka till gamla tankar. Jag kommer gå sönder...

Jag förväntar mig det värsta. För då kan det bara bli bättre. Och för att jag är sådan när det gäller detta.

Kontroll

...är nog ett av de viktigaste orden i mitt nötskal.

Obalans

Det är oroligt igen. Jag förstår inte varför. Flera nätter har jag vaknat och dragit på mig panikattacker. Och det börjar kännas som förra året vid den här tiden. När jag blev så djävla mongo, visserligen i perioder, och jag beskyllde mina hormoner. Jag känner av samma "numbness". Och jag vill inte dit igen. Jag tror det är för att jag låter jobbet ta över allt just nu. Det får så mycket fokus så allt och alla bara försvinner ur mig. Jag tänker att det går över, bara jag ger det tid. Så jag tänker stå ut.

Men jag förstår inte vad det är som utlöser det, de här perioderna då allt känns obehagligt och jag bara är rädd för mig själv. När det känns som att en panikattack kan hoppa på mig när som helst och ångest kryper på mig av ingen anledning. Jag blir rädd för allt och tror att det är hundra olika fel på mig.

Sillen säger att det kan vara för att jag har så mycket för mig, och då hoppar det på en när man varvar ner. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det, jag jobbar så här mycket just nu, men problemet är väl egentligen hur exalterad jag blir av det. Men jag vet inte hur jag ska jobba ner det. Fan får man inte ens gilla det man gör? Då kan ju hela välden börja gå på anti-depp på en gång. Om alla toppar och dalar är dåliga för en. Vad är det för djävla skitliv. Jag går in hårt för saker jag gillar, och annat skiter jag i.

Annat som också visar på obalans är dessa freak outs jag får. Det är som att jag har mycket kvar i mig som jag inte har fått ta ut och vissa perioder märks det av och det pyser ut då och då. Som i förra inlägget när jag flippade över den där låten. Idag kickade det igång mig när jag lyssnade på Pink och att hen är så djävla lik Pink åsiktismässigt. Hen skulle kunna sparka ner folk för att framföra samma åsikter som Pink skriver låtar om. Pinks album är hens biblar. Och det stör mig att detta starka drag var en av anledningarna till att jag såg upp till personen. JAG VILL INTE!

Jag försöker säga er att det är över, jag tänker inte alls på det här lika ofta längre, men det är de här satans perioderna när det är som att jag har det kvar inne i mig och att det vill komma ut så jag kan släppa det för alltid. Men hur ska jag släppa ut det. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra för att bli av med det. För kontakta hen finns inte på kartan.

Jag blir så förbannat djävla arg.

To cut the cords

I en vecka kunde jag hålla mig borta, sen var jag tillbaka på jobbet igen. Fast utan att jobba. Men det visste jag ju, för jag repar ju där. Men jag var där en timme tidigare som förr i tiden för att hänga bort lite tid på gården, och fick alla nycklarna och låsa upp och till och med släppa in för tidiga, ivriga kids.

Egentligen borde det vara det mest normala och trygga jag kan göra. Jag vet hur det alltid har känts när jag har stått där och låst upp och öppnat dörren och klivit in och tagit första andetaget. Och nu var jag bara förvånad över hur fort det har lämnat mg, för allt kändes främmande. Det var så långt borta.

Det är skönt att inte vara kvar där. Även om jag fortfarande repar där så är det inte samma sak. Att bara komma dit två timmar i veckan och inte ta något ansvar alls, det är en annan grej. Det är inte bara skönt för att det ger mig mer ledig tid och vila utan för att jag lämnar ännu mer bakom mig. Det där stället har en betydelse för mig och vi har en historia ihop, som jag visserligen har kunnat släppa, och jag är glad att jag lyckades frigöra det så mycket som möjligt innan jag sa upp mig. Men ändå, för mig är det lite att klippa ännu ett band med det förflutna jag inte vill ha kvar hängandes efter mig.

Jag vet, egentligen är det inte en such big a deal. Men vissa dagar är värre än andra och då kopplar man saker (och det är även de dagarna jag får för mig att blogga, jag lovar, jag är inte så här störd jämt). Idag blev jag dessutom asförbannad när Need You Now med Lady Antebellum spelades på radion. Den har väl aldrig väckt såna känslor i mig förut, men plötsligt slängde jag OSB omkring mig och skruvade och sågade sammanbitet och stirrade på E med bestämda och lite galna ögon.

Nåväl. Om vi bortser från allt detta och mitt förflutna så är mitt nya, just nu levande, liv helt toppen. Bara jobb visserligen. Men jag älskar't.

Just nu bara lite sådär

Att underhålla två bloggar när man mest bara jobbar är knepigt. Dessutom försöker jag få ihop en årssammanfattning. Och så köpte jag mig tre nya tv-spel. Var trodde jag att jag skulle få tid ifrån? Och nu är klockan tio. Hur många sätter läggtid på sig själv?