En bit på vägen

Igår var jag på en fest, jag var inte full, hade druckit max ett glas vin, men under denna kväll lyckades jag med att (i sällskapet cis-heterokillar 25-30 som jag inte kände) ifrågasätta laguppställningen killarna mot tjejerna, diskutera det faktum att jag inte kunde finna mig i något av lagen, högt konstatera att det är en svår värld att vara trans i efter att jag blev tvångsplacerad med tjejerna (inte mig emot, innebar queer-einstein i laget) ty jag saknade ett tredje ben. Och efter att vi spöat skiten ur de trebenade diskuterade jag det faktum att min sexuella läggning blir svårbestämd när jag inte kan definiera mitt kön och att jag därmed finner queer att vara ett bra ord.

Att våga stå på mig och yttra ord och tankar högt både för andra och för mig själv är ett stort steg. Förut har det legat på nivån, full efter fem cider och för någon nära.

Du vet en dag kommer jag inte ens vara så där skita på mig-rädd längre.

Som girafferna

Läser gamla inlägg och inser återigen hur viktigt det är att läsa gammalt för att förstå att man har tagit sig någonstans och gått vidare. En del av sakerna jag skrev varken minns jag eller förstår jag längre.

Det som hela tiden kändes så hopplöst och som att tid inte hade någon inverkan på sår. Jofan, långsamt och i sin slughet har den raderat saker ur mig. Som att växa upp, man tror att man är samma person hela tiden, men när man sen tio år senare tittar tillbaka så ser man att man är någon helt annan, fast man aldrig märkt någon förändring. Det där tidsläkandet gör det i smyg. Som girafferna, de sluga djävlarna.

vad som från början skrevs på en wall

suck. hopplösheten. var ska man ta vägen när den slår till? när våg efter våg av samhällsidioti och tvåkönsnorm slår emot en. när genusfrågan blivit så uttjatad och uttöjd så det kan skilja lika mycket mellan olika genusvetare som mellan nazis och anti-rasister. när man antingen är med samhället i normen eller är rabiat manshatare. jag orkar inte vara den som fattar och därmed inte gör något för att jag vet att det är lönlöst. bitterheten äter upp en inifrån och det är inget man kan göra åt det. sluta vara lättstött? försöka anpassa sig i leden? man kanske bara skulle göra en utredning och leva resten av sitt liv som normativ man. eller kanske försöka sig på den där kvinnliga rollen man en gång blev tilldelad. inget känns bekvämt (dessutom skulle jag behöva lobotomera mig), men allt annat måste vara bättre än denna hopplöshet. och visst kan det vara trevligt att prata av sig med likasinnade på qruiser, men i längden inser man att det bara gör en till en av alla dessa som har gett upp och bara söker sig till dem som tänker likadant, som inte gör en upprörd. men hallå, ibland behöver man lite lugn. det går inte att gå i blåst konstant. man blir trött. jag blir trött. jag är så trött. och bitter.

Den här världen i kombination med min PMS kommer att bli min död. Alternativt någon annans.