Nattliga brudbestyr

Jag fortsätter min resa genom de två förskingrade veckorna.

Förra helgen, alltså inte den nyss, utan 18-19-20, spenderade jag två nätter hos tjejen som skriver stor bokstav och punkt i alla msn-konversationer. Okej, "spenderade två nätter" kan misstolkas. Jag spenderade två nätter i hennes soffa. Det lät inte heller bra. Vi tittade på film. That's it. Inte "tittade" på film, utan TITTADE på film.

Det började på fredagskvällen, eller egentligen började det nångång i januari när vi började snacka och vi har ända sedan dess varit lite halvt hit och dit. Men i fredags vid 23.00 bestämde vi oss för det länge fruktade mötet. Äntligen skulle vi få se vem som var längst! Och jag skulle få mottaga mina L-Word-skivor.

Jag fick skivorna. Vi blev ståendes. Vi hamnade hemma hos henne pratandes. Det slutade med att jag kom hem halv tre efter att ha missat slutet av The rocky horror picture show för att jag somnade i hennes soffa.

På lördagen var det dags igen. Fast det var söndag för klockan var runt 00.30 när jag dök upp hos henne efter att hon lockat mig med en typisk amerikansk highschool-film, som vi båda erkänt att vi är svaga för. Jag som sagt till pappa att jag skulle vara hemma i liknande tid som föregående natt var på upp ur soffan när hon drog på ett avsnitt ur någon ny serie och jag sa inte direkt nej. Klockan var över tre och jag tyckte att det räckte, men hon ville se en sjuk film om en mumie och en snubbe som trodde att han var Elvis och jag satt godtroget kvar.

Kvart i fem var det ljust och jag sa hej och äntrade dörren, fast tvärt om, även denna morgon utan kram. (Anledningen till att jag påpekar det är för att jag tänkte på det just då.)

Vad är nu poängen med att jag skriver denna story? Och vad är anledningen till att jag den helgen spenderade en större summa pengar på sms och slog rekord i längsta sms någonsin (sju sms i ett) till oraklet i Stockholm som guidar mig så erfaret? Jo! För att jag inte vet vad människan med filmerna vill. Hon är kaxig och antyder en massa på msn, men i verkligheten blir hon rädd och försiktig. Därför hände det inget på två nätter. Men som Klokheten där borta säger: man blir ju inte rädd för någon obetydlig.

Hon är intresserad och tycker att hon markerat det tydligt med att bjuda in mig två nätter i rad. Nu är det tydligen upp till mig?

Vi ska ses imorn igen. Jag ska plugga körkortsteori med henne, för hon skriver upp på fredag. När jag kom med förslaget var hon eager och tyckte att det var lång tid kvar tills dess.

Det är spännande. Även om jag inte riktigt är intresserad av henne, än ska jag väl tillägga, så är jag intresserad av varför hon är intresserad av mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det mer, så det hela får avslutas med mitt vanliga motto: det blir som det blir.

Filmfolk, flator och en fördjupning

OJ! Vad längesen det var jag skrev något! Ursäkta mitt bortfall, men mitt liv är hektiskt. Jag får väl helt enkelt resumera igen, nu när jag har fått tillbaka min blogginspiration.

Strax efter att det senaste inlägget publicerades for jag iväg till Stockholm för en antagningsintervju på Sundbybergs folkhögskola. Det var roligt, men nervöst. Jag träffade en massa trevligt folk som sökte samma linje. Men de var äldre än mig och det gjorde mig lite orolig. Fick känslan av att de ville ha lite äldre folk. Men igår fick jag besked om att jag står som reserv.

Efter den mysiga förorten Sundbyberg irrade vi oss inåt staden. Jag satt bakom ratten för att tränas för framtida Stockholmsresor. Vi skulle till andra sidan av staden och hitta Hammarbyhöjden. Jag kan säga att det är lite lättare med tunnelbana...

Efter typ en och en halv timmes bilkö och irrande på söder fick jag träffa Anna (ja precis, en till flata som heter Anna. Chockernade va?!). Dock bara en snabbis, men det var det värt. Det är det alltid värt, för jag vill alltid träffa Anna, för hon betyder så himla mycket för mig. Hon räddar mig alltid när jag är vilse. Och det skulle du veta om du någonsin läste min blogg, men det gör du väl antagligen förr eller senare. Hoppas jag, för den är full av små hemligheter. Såna som jag aldrig berättade när du frågade.

Sen tog pappa och jag en sväng till Uppsala till bror. På vägen hem prata vi en massa. Jag har aldrig pratat speciellt mycket med mina föräldrar. I alla fall inte om hur jag mår eller vad jag tänker och så. Det senaste året har det visserligen blivit mer. Dels på grund av min "drastiska förändring", "utveckligen", haha, och dels för att det har varit så jobbigt med skolan och allt. Men nu pratade vi, och rätt djupt. Bland annat diskuterade vi varför jag är så utbränd nu; allt som har hänt och allt som jag gjort det här året. Pappa drog upp allt det där med att det varit så mycket i skolan, att jag tagit körkort, att inte veta hur det blir i höst, alla resor, mitt projektarbete och alla Stockholmsresor och jobbet med Spinn.

Han får med en hel del, men ändå missar han det som antagligen sugit mest kraft ur mig, i alla fall mentalt; min utveckling, förändring (som till och med han märkt av) och framförallt hela homohistorien. Att gå från "defenitivt straight" till "straight?" till "osäker/vet ej" (observera QX-benämningar) till "bi" till att tillslut kalla sig "queer" men att snudda på homo ibland och i rädsla falla tillbaka på bi. En lång väg som gick lite för fort. Men den delen håller jag för mig själv, även om han antagligen vet. Men det blir en annan story.

"Köp en bild på en riktigt snygg man och låtsas att du är straight!"*

Imorgon ryker mitt MVG i psykologi eftersom jag drar till Stockholm på antagningsintervju istället för att vara i skolan och göra minimal nytta.

Idag blev jag girliegirlie, eller femme. Som vanligt när jag har en ledig kväll och håret ändå ska tvättas får jag för mig att leka med det, och denna gång även sminka mig. Det började med att mamma ville att jag skulle fixa hennes hår med den kombinerade platt-/locktången och det slutade med att jag tog 133 kort på egot som var söt som en prinsessa och hade något i stil med potentiellt balutséende.

Jag kom att tänka på att jag måste införskaffa vattenfast mascara till Studenten. Även om jag gråter väldigt sällan, och i princip aldrig av sådana anledningar så bör det kanske vara en bra idé. Man vet ju aldrig.

Och för att än en gång byta ämne helt sonika. Varför kan inte folk svara på SMS? Okej om man inte upptäcker att man har fått det, eller har något superviktigt för sig. Men sådana som läser det och bara skiter i det, eller tänker "jag svarar sedan". Man svarar aldrig sedan! Jag vet, för så blir det för mig om jag skjuter upp det. Därför skjuter jag aldrig upp det. Har man möjlighet att svara och hinna prata om man istället hade ringt så ska man besvara SMS på en gång. Förresten gillar jag inte heller att folk inte bär med sig mobilen. Ja, jag är emot den frihet som kommer med det, men jag vill alltid ha möjlighet att nå folk.

* Jag till Cecce innan jag kom på att hon faktiskt är straight. (Tror hon.)

Homohelg ftw!

Lotta Bromé featuring L-word gör lesbisk kampsång. För erkänn, körbrudarna som ålade sig bakom butchflatan var typiska L-wordkvinnor!

Jag såg spektaklet, det tragiska spektaklet, med Annie. Det var mysigt. Annie är mysig. Och närgången. Ouch, jag klarar inte av sådana tjejer, jag blir ju bara kär i dem; se bara på hela Andrea-storyn.

Mitt under röstuppräkningen fick jag kvällens mest underhållande SMS från Borås: "Anna jag vill dö! Vill alla jävla östhoror skaka rumpa?! :("
I'm not a racist, I don't blame the eastern Europe, I blame the system. The god damn fucking system. Ta tillbaka juryn.

Nu låter det som att det här är värsta stora grejen för mig, men så är det inte. Jag älskar visserligen Eurovision och än mer The Ark, men jag har blivit lite uppjagad av alla kvällstidningar som mamma bad mig köpa.

Jag sitter dessutom lite i skiten eftersom jag spelade på min synskhet och lovade alla att Ark skulle hamna topp fem. Nu skyller jag allt på att jag inte kan se objektivt på saken. Jag kan ju inte säga annat om ett band som jag älskat förgäves i fem år och sett lika många gånger, fast plus två, live. Dessutom står det faktiskt Ola Salo for president! på mina skor...

Vart var det jag skulle komma? Jo! Jag var på Anniespåret när SMS:et avbröt mig. Vi hade trevligt och efter att lesbianerna ålat klart ännu en gång satte vi på en flatfilm, Kissing Jessica Stein. Den var rätt tråkig, och torr. Inte så flatig alls.

Sedan tyckte hon att det var dags att dra sig hemåt när jag bara somnade. Då var klockan runt halv tre.

Imorse vaknade jag alldeles för tidigt, med tanke på att jag somnat klockan fyra. 10:09 bzzz:ade min mobil på nattygsbordet och jag fick svar på det kryptiska SMS jag skickat till min andra hjärnhalva sju timmar tidigare. Jag var så chockad över att människan hade fattat allt så jag blev klarvaken.

It's a shame to somna om tänkte jag (med tanke på att jag hade vaknat i mitt eget dregel när jag somnat om dagen innan) och satte på ännu en flatfilm som jag lånat av Annie. Till skillnad från den vi sett kvällen innan var den här riktigt bra! Lost and delirious. Jag var imponerad och jag ska lätt se den igen.

Gu' vilken homohelg det har varit. Fyra flatfilmer, två IRL-flatvänner, en på nätet/mobil och en, plus fem, på TV. Nu ska jag avsluta den med att läsa vidare i min flatbok av Mian Lodalen.

Drömmar och stora förändringar

Igår kväll hade vi flatfilmskväll, jag, Cecce, Annie och Emmy. Vi tjockade pizza (jag tyckte att jag förtjänade det efter min vecka) och såg två bra filmer med homotema. Vi började med den omtalade But I'm a cheerleader. Den är bra skit. Kul om man ser ironin i den, men det är svårt att missa. Vi avslutade med den nya filmen Imagine me and you. Den var söt och Annie älskar Piper Perabo. Vi satt och mös hela kvällen, sådär som vi gör även fast vi inte är kära, men alla andra runt om tror det.

Sen körde jag hem Emmy och Annie och jag tog en promenad i natten och skramlade lite.

Inatt drömde jag att jag tappade en massa tänder. Och när man tappar tänder så lär man ju spotta en del, så det gjorde jag i drömmen. Grejen är bara den att när jag drömmer att jag spottar så gör jag det på riktigt. Så när jag vaknade hade jag spottat ner halva min arm, hela kudden och mitt hår. Fresh.

Men att drömma om att man tappar gaddar betyder tydligen att det är större förändringar på gång, vilket är sant.

När jag ändå är inne på drömspåret måste jag än en gång påpeka att jag är synsk. För några veckor sedan drömde jag att vi var på väg till en lagfest när jag mötte Bettan och vi upptäckte att hon hade likadana skor som mig och vi bråkade om vem som hade rätt att ha dem. Gissa vad som hände i lördags på lagfesten! Bettan kliver in genom dörren och har likadana skor som jag! Dock inte samma som i drömmen utan mina nyinköpta. Sjukt!

Jag hoppas dock att inte alla drömmar blir sanna för jag hade en rätt underhållande dröm för några dagar sedan. Jag drömde att jag låg i sängen och mamma sprang in i mitt rum och slet upp mig. Jag fattade ingenting, hon skrek oavbrutet "en man! En man!" och knuffade in mig i köket till en låda och stoppade en stor kniv i handen på mig. Hon fortsätter med sitt skrikande och när hon fört mig till dörröppningen till vardagsrummet börjar jag vakna till och fatta vad som händer. Jag undrar var denna man är och frågar: "var? Höger eller vänster?" Mamma skriker "där!" och pekar precis bakom dörren till höger. Där står helt riktigt en man, men inte vilken man som helst utan Pekka Heino. Det roliga att han vill inget som helst ont utan har bara råkat hamna där, och där står jag med största kniven och förväntas ta livet av honom. Men sen försvann han bara, vilket nog var tur. Men jag kan inte förstå hur mamma kunde vara så rädd för Pekka Heino, hon älskar ju honom.

En resumé av dödsveckan

Ursäkta blogguppehållet, men det har varit en vecka av tortyr och smärta - även kallat skolarbeten - som resulterat i metal dysfunktion. Igår kunde jag i princip bara formulera meningar i likhet med de som hjärndöda får ur sig på film.

Men nu har jag inte längre något val; jag måste ta tag i min skyldighet. Har man skrivit kryptiska blogginlägg mitt i natten och sen lovat att förklara dem så kommer man inte undan.

Vi hade avslutning med innebandyn förra lördagen, därav hysterin över Bettan. Det började som vilken avslutning som helst hemma hos lagets rikaste tjej med alla involverade och lite mat och alkohol. Halvvägs in på natten hade de flesta avlägsnat sig och de som var kvar var jag, Bettan, två engagerade föräldrar och tre andra spelare. Vi satt och pratade innebandy genom tiden och blev sådär nostalgiska. Jag blev i alla fall det. Vid en tidpunkt slog det mig hur mycket jag skulle sakna allt när jag flyttar i höst. Allt som har varit en del av mig i halva mitt liv, människorna som har funnits där tre gånger i veckan i nio år. Jag började nästan gråta, jag var tvungen att hålla emot. Jag kände att jag hade kunnat gå hem och skriva jordens mest touching blogginlägg, men det gjorde jag inte, för jag stannade hos Bettan. Mitt i djupheten fick jag också ur mig hur min gamla tränare, som nu är tillbaka, hade kört mitt självförtroende i botten, något som jag inte över huvud taget har yttrat på dessa fem år.

Bettan var, som vanligt, den som höll mig kvar så länge som det möjligen gick. Jag vägrade gå innan hon gick, men det berodde även på att det var så himla mysigt. Hon pratar rätt mycket, men inte med mig. Jag vet inte varför, men jag tror att hon fattar min lite halvt besatthet, och därför tar lite avstånd.

Klockan fyra hade det börjat ljusna och vi knallade hemåt. Jag tog sällskap med Bettan som vanligtvis jobbar natt och inte var trött över huvud taget. Jag var i och för sig inte heller trött, men det berodde nog mest på kicken av att vara i närheten av henne hela tiden. Vid Statoil skiljdes vi åt och hon undrade om jag skulle komma på försäsongsträningen. Det tolkade jag som att hon inte ville säga hejdå än, säga hejdå innan jag flyr fältet.

Jag cyklade vidare själv och allt kändes bara konstigt. Det var ljuset och tidpunkten. Att bryta alla mina invanda rutiner och vara ute vid den tiden på dygnet. Konstigt. Härligt. Fantastiskt. Jag somnade med öronproppar för att slippa fåglarnas kvitter som inte är lika fint alla tider på dygnet och gardinerna upptrycka mot väggen med häftmassa för att undkomma solens intrång genom springorna.

Den följande veckan var döden. Och det är ingen som tar mig seriöst när jag säger att jag inte orkar mer och att skolan är för mycket. Jag brukar inte må dåligt, men nu gör jag det. Jag är mentalt slutkörd och det är ingen som verkar förstå det.

Dock lättade det upp när det i måndags blev klart att vi får en lägenhet i Stockholm i höst! Så skönt att slippa oroa sig för det. Däremot går man istället och tänker på all förändring och allt som måste göras. Dessutom har jag i veckan fått nobben av utbildningen jag ville gå men blivit kallad till antagningsintervju på en annan. Så nu ligger det även en stress över att jag måste få någonting att göra i höst för att kunna ha kvar lägenheten.

Jag skulle må så mycket bättre om jag fick träna. Samla lite endorfiner och kanske återfå någon slags koncentrationsförmåga. Men det får jag inte på grund av allt jävla kukpollen. Och därmed får jag ångest över att jag inte kommer orka hänga med när sommarträningen börjar.

Nej, jag måste sluta klaga och ta tag i allt som ska göras. Peppa lite. Det är ändå ingen som vill läsa om hur dåligt man mår, även om det är det enda som alla dags-/kvällstidningar innehåller.

04:09

Jag älskar Bettan. Jag älskar Bettan. Jag älskar Bettan. Jag älskar Bettan.

Mer info kommer imorn. Eller idag. Nu måste jag sova, även om jag inte är trött för att man luras av ljuset.

"Duärgayduärgayduärgay..."

Visst, jag kanske är gay. Eller ja, det är jag ju uppenbarligen. Haha! Och jag har ju antagligen varit det hela tiden, men jag vill ändå nämna ett litet ord. Eller det är egentligen två ord, och inte så korta heller: självuppfyllande profetian.

Jag har tänkt mycket på det, även innan jag lärde mig vad det var, fast då var det mer fenomenet, och efter att jag lärt mig namnet på detta fenomen har det rullat i huvudet. Självuppfyllande profetian. Jag är ett offer för den självuppfyllande profetian.

Det känns faktiskt som så. Hela homogrejen var passerad, det fanns inte i min värld innan folk började snacka en massa och påstod att jag var det. Jag grubblar så mycket, och det är en av sakerna som rullar i huvudet. Var jag det eller blev jag det? Fick allt snack fram något som redan fanns eller skapade det något nytt?

Shit, det finns så mycket frågor; man skulle kunna bygga en hel universitetskurs på detta ämne. Man undervisar ju redan om så mycket skit, då kan man ju slänga in en homokurs också.

Smaskensfilibajs

Om tv-programmet på TV3, om dess titel var sann så skulle jag vara pasta-/kycklingsallad med överdrivet mycket gurka i. Fast, det är ju inte helt omöjligt.

1. Jag har ätit enbart pasta i ett X antal veckor nu, så jag borde ju ha en del pastapartiklar i mig.
2. Efter en barndom med så mycket gurka istället för frukt på rasterna, godis på helgerna och bara allmänt gnagande så skulle i alla fall inte jag vara förvånad om jag började likna en gurka.
3. Jag är ju Chicken Little, hur mer självklart kan det bli?

Vad folk säger

En grej som är jobbig med att vara ny och förvirrad flata är att man hela tiden får höra:"jag visste det hela tiden" och "jag anade det". Jag beskyller inte de som säger så, det är bara så frustrerande att alla andra har sett det långt innan man själv har fattat något.

En annan sak som man får höra mycket i början, eller jag antar att man får höra det hela tiden eftersom man aldrig slutar komma ut, är att det är "helt normalt". Alltid denna kommentar för att de vill förklara att de är okej med det. Men om det var fullt normalt så skulle man inte reagera på det! Det skulle inte finnas någon anledning att säga just "det är helt normalt".

Jag har försökt leta liknelser hela dagen men inte kommit fram till någon bra. Men, det är typ som att mitt i sommaren stiga utanför dörren för sjuttonde gången den dagen och plötsligt säga: gräset är grönt. Det är en helt normal grej, att gräset är grönt; så det säger vi inte. Är du med mig på vart jag försöker komma?

Jag beskyller inte heller dessa människor, de vill ju faktiskt bara förklara att det är lugnt. Men jag skulle nog uppskatta mer, och framför allt tycka att det var roligare, att höra typ: vad coolt!

Voine, voine

Idag är jag bitter och hatad. Jag kände mig verkligen elak när jag gick hem från skolan!

Vanligtvis brukar jag kunna hålla igen, jag brukar inte bry mig speciellt mycket, men idag var jag tvungen att släppa kommentarer och vara sarkastisk och dissande. Vad fan hände?! Jag är psykiskt instabil. Jag är för stressad.

Jag letade verkligen efter saker att klaga på. Det är en grej att jag brukar göra så hemma, men sådan är jag aldrig i skolan eller med kompisarna. Hur som helst fick jag ryck och började klaga på vegetarianer och veganer och allt som kommer med det. Jag var bara dum och hade dåliga argument, men jag kunde inte göra något åt det. Jag kände verkligen inte igen mig själv. Jag var elak på riktigt.

Jag vill inte veta av mig själv just nu, så jag ska straffa mig själv med att plugga.

The return of the flathund

Se vad jag hittade på Qruiser! Vilket sammanträffande. Detta är nämligen min så kallade "flatkille", har jag fått förklarat för mig både på bloggen och i verkliga livet.

"Three simple words: I am gay"*

Och mer blir jag för varje dag. Anledningen till att jag skriver det just nu tänker jag inte berätta. Jag märker det bara själv väldigt mycket just nu.

*Homer Simpsons förslag på hur Bart lättast ska dumpa Mrs. Krabapple

"Ps. I am gay."**

**Han ville verkligen ha med det i brevet...

Valborg

...ska alltid firas i Uppsala. It is the place to be. Glada studenter, folkfest och fylla - så beskriver man den trettionde april i Uppsala.

Jag var där för tredje året i rad, det är väl då det börjar räknas som tradition? Vi följde någorlunda det vanliga Valborgsschemat med brunch i Ekonomikumparken, chill hemma på eftermiddagen och fest på kvällen för att avsluta en lång dag.

Festen var en typisk hemmafest med vuxna studenter som alla lever i heterosexuell tvåsamhet. Fine, tänkte jag, i Uppsala är jag ju straight, trots att jag på vägen mellan tågstationen och min brors lägenhet drog på mig lite extra flatighet och kände mig väldigt stolt.

Festen var rätt tråkig. Alla var sega efter att ha hållt igång hela dagen och jag som fortfarande var omtumlad efter äventyret i Stockholm var trött och inte alls på festhumör; framför allt inte pigg på att supa. Jag chillade och var på väg hemåt när Sophie stoppade mig och sa att jag absolut inte fick gå. Hon peppade mig och vi började prata om Studenten och balen. Som vanligt när balen kommer på tal så kommer klänningsfrågan upp:
"Ska du ha klänning?" (Frågan finns i olika exemplar med betoning på olika ord, en annan vanlig är: "ska du ha klänning?")
"Ja och jag har inte haft det på nio år..."

Följande fråga den här gången var: "Har du någon dejt?"
"Nää, vi ska gå hela klassen tillsammans."
Sophie tittade menande på mig och fortsatte med förhöret: "Har du någon pojkvän?"
Jag borde har reagerat på det, men det gjorde jag inte. Kanske för att jag jag är så färsk och fortfarande har kvar det sedan min tid som straight, eller för att jag verkligen gick in för min straight-under-Uppsala-vistelser-roll. Jag svarade hur som helst nej, vilket var sant, och hon tittade ännu lite mer menande och fortsatte: "eller kanske flickvän?"
Jag hade kunnat kyssa människan. Det gjorde jag inte. Jag skrattade och svarade: "nä, inte det heller."
Åh, vad jag ville påpeka att hon var på rätt spår, men jag visste inte hur jag skulle få in det. Får bara hoppas att hon är bra på att läsa av ögon och såg det på mig.

Efter det blev jag aspepp och försökte få igång festen men la ner det hopplösa fallet efter en kvart.

Att en så liten, kort, för henne betydelselös mening kan göra så mycket och spela så stor roll! Tänk vad man på det sättet skulle kunna göra så många människor glada. Problemet är väl bara att man inte vet vilka just de där meningarna är och att de även fungerar åt det negativa hållet.

Efter att ha lyckats dra brorsan från snowboardtv-spelet (för en gång skull var det inte hans tjej som var den knepiga att få med hem) kom vi hem vid ett; i Uppsala rätt tidigt för att vara Valborg.