Uppsala, here I come

Tjingeling! Nu far jag till blåsigare longituder, och latituder för den delen också. Eh, jag säger såhär istället: nu far jag till en mer studentfylld stad än denna. Jag ska bara skriva klart de två sista delarna av högskoleprovet först. Uh, man blir ju bara idiotförklarad.

Axlade öron, mosade tår och krossade hjärtan?

Jag har ont på tre olika ställen på samma kroppshalva. Det är förresten samma kroppshalva där jag har tre kroppsdelar som är märkbart större än de av någorlunda samma form på andra halvan. Haha. Jag är sned. Fast min mage buktar ut mer åt det andra hållet, så det jämnar kanske ut sig.

Jag kan börja uppifrån (med de skadade delarna alltså. De som vuxit i förväg behåller jag som en hemlighet så att ni ska ha något att fundera över). Mitt högra öra (där avslöjade jag alltså att det är min högra kroppshalva som är speedad) blev tacklat av en lagkamrats axel. Tjaa, man kan säga att mitt öra blev axlat. Ja, man känner sig rätt kort när hennes axel är i huvudhöjd på mig. Hur som helst blev jag nog mest chockad över att jag inte blev yr och att det inte blödde ur örat (inte för att jag vet varför det skulle göra det, men det gjorde väldigt ont). Så efter att ha suttit av mig en stund på golvet så sprang jag vidare, utan känsel i halva skallen.

Det andra onda stället är insidan av min kind. Tror det kom när jag försökte göra skumma ljud i micken på repet. Repet stod även för den tredje skadan. Min kära bas fick för sig att slita sig loss från axelbandets grepp och falla ner rakt på min stortå. Jag hoppas att min tå i alla fall dämpade fallet så att det gjorde någon nytta.

Ikväll har jag kopplat en sak (wow!). En ovälkommen tanken slog mig. Den sötsöta flickan har ändrat från "singel" till ingenting på Qruiser. Fanfanfan. Men min dröm då! Det kommer hända, jag är ju synsk. Jag ska bara se till att befinna mig på Ålandsbåtar ett tag framöver...
Jag överdriver, jag vet. Jag har ju aldrig ens träffat personen, eller ens pratat speciellt mycket med henne. Men det räcker med att hon är så himla söt.

Nu ska jag gå och lägga mig på mitt axlade öra, som oturligt nog måste sitta på den sidan som jag brukar ligga på.

Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag vidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar

Oh, du fantastiska träning

Ursäkta språket men, fyfan vad lycklig jag är! Det kanske är endorfinerna men det spelar ingen roll för jag är så jävla glad.

Jag har tränat, därav lyckan och knarket. Vi var bara nio personer, inklusive två tränare, men de två jag ville träffa var där och det räckte för mig. När jag hälsade på Betty fick jag en såndär blick igen, en sån som säger så himla mycket, men jag kan inte förklara vad. Jag skulle kunna översätta den till ungefär "där är du och det visste jag innan, och du är en halvsyster och vi pratade en massa på fyllan som gjorde att vi kom lite närmre". Tja, typ så. Inte för att hon hade kunnat säga allt det där istället för blicken, det var mer att allt det där låg till grunden för blicken. Åh, den var bara väldigt personlig, okej?

Sen höll vi på hela träningen och släppte små kommentarer. Hela stämningen gjorde mig så glad så jag stundvis faktiskt spelade riktigt bra när vi spelade match med småmål. När jag gjorde ett av mina sista mål hade jag en egen hejarklack på bänken som bestod av, ja just det, Betty.

Haha. Den människan gör mig bara så lycklig. Jag är besatt. Det är farligt. Men allt verkade vara lugnt mellan oss nu. Faktiskt riktigt bra. Och för det skulle jag väl vilja nämna min vän alkoholen i tacktexten. Just nu sitter jag och överväger om jag ska nappa på hennes allmänna erbjudande om att löpa med henne. Även om jag har noll kondition, aldrig skulle orka springa fem kilometer (som är hennes tänkta sträcka), har ansträngningsastma och det dessutom är vår och jag börjar känna av pollen. Men fan, den människan skulle kunna få mig att springa i timmar, med eller utan luft.

Platsen var inte slumpad

Det har nog aldrig varit så deprimerande att vakna som det var imorse. Jag hade värsta bra drömmen. Jag drömde att jag träffade den sötsöta flickan på en Ålandsbåt. Allt var bara så bra. Hon var mysig och söt och ville att jag skulle förhöra henne på hennes läxa. Jag minns inte vad det var för läxa, men jag minns att vi betedde oss som om vi var ihop, fast ändå inte.

Åh, jag var så lycklig. Och när jag vaknade kunde jag inte förstå att det inte var på riktigt. Jag vägrade inse att det var över. Dessutom blev jag knäckt när jag, efter en som då kändes som en lång stund, förstod att det bara var torsdag. Jag tycker att den här veckan har varit så lång så det kändes som att det var helg, eller i alla fall fredag. Men icke!

Jag försökte trösta mig med att jag i alla fall skulle få träna idag och träffa Anna och Betty, men inte ens det funkade då. Nu är jag däremot pepp och ska snart iväg.

Tycker inte du att jag är normal?

Nu är det över! Ätlingen. Jag lämnade in mitt projektarbete idag och nu behöver jag aldrig mer tänka på det. Nu kan jag vila i två dagar, för sen är det lov och då måste man plugga igen...

På lunchen idag satt de och pratade om Jennys projektarbete om psykiska sjukdomar och då om lobotomi. Då var jag tvungen att säga att man utförde lobotomi på homosexuella i Italien och då sa Jenny något i stil med att det var ju klart det är ju något fel på dem. Jag trodde hon var ironisk, så jag hängde på:"ja, man måste ju skära av alla nervimpulser på dem." Men ack vad fel jag hade för hon fortsatte med att de var sjuka och allt det där. Jag vet inte riktigt, jag slutade faktiskt lyssna. Jag reste mig för att gå och hämta vatten, för jag ville inte försvara "dem." Nej, i min klass är jag inte en av "dem." Samtidigt såg jag Andrea som satt vid samma bord, det verkade som att hon inte trodde vad hon hörde. Hennes blick var helt vild och både den och hennes armar gestikulerade mot Jenny. Jag tror att jag gav henne en "det går inte att göra något åt henne"-blick. Det var bara jobbigt.

Det blev en jobbig krock mellan mina homovänliga vänner och Jenny-som-alltid-har-tusen-radikala-åsikter-om-allt. Men Jenny är Jenny och jag vet hur hon är. Men det känns jobbigt att vara "hatad." Åh, hur många gånger har jag inte i sådana lägen velat säga något i stil med:"jaha, så du tycker att jag är sjuk?" eller: "gillar inte du mig? Tycker inte du att jag är en bra människa?" och när de självklart svarar ja, som man måste så kontrar jag med typ:"jaha, men jag är ju sån." Åh, jag bara önskar att jag vågade göra något sånt någon gång. Jag har varit så nära flera gånger. Jag lovar, om det kommer upp med en person som jag inte kommer träffa så många fler gånger så kommer jag säga något sånt. Men kanske inte i en klass som jag har två månader kvar med.

Idag fortsätter satsningen mot mitt nyttiga liv. Fil och Start. Jag är fett nöjd. På vägen hem från affären fick jag rädda en finsk granne som hölls under den onda bakrutetorkarens makt. Hur skulle hon lyckas fly från dess vevande fram och tillbaka över bakrutan på hennes bil? Jag kom till undsättning och drog i den lilla spaken så den somnade in lugnt och fint. Helt överlycklig tackade hon mig på finska. Jag tror i alla fall att hon tackade mig. Ett av orden jag lyckades urskilja var i alla fall "kitos", vilket jag som halvfinsk faktiskt vet betyder "tack" (och inte "skräp" som Daniel trodde på vår Finlandsresa, eftersom det stod på alla soptunnor...).

Man tycker ju att mina finskakunskaper borde vara bättre, men jag jobbar faktiskt på det. Men det går lite trögt eftersom jag bara låter mig läras av förpackningar. Idag jobbar jag på en ny som Startpaketet var så vänlig att ge mig: leikkaa tai revi lävistettä pitkin. På den svenska delen står det: Klipp eller riv längs perforeringen. Alltså, jag kommer vara superskillad nästa gång jag åker till finland. Jag kommer i alla fall inte svälta eftersom jag kommer förstå hur man ska öppna förpackningarna...

Tillbaka till festen

Det jag syftade på men som kanske inte framgick mitt i fylleruset var att hon träffade så rätt när hon sa:"du gillar att jag ställer frågor som du vill svara på." Vilket jag nu i efterhand tror är rätt citerat. Jag kände bara att det var så himla sant och jag fattade verkligen inte hur hon kunde veta det.

Jag är verkligen en newbie. Jag kan inte det här med dagenefterångest, som för mig ahr utvecklats till veckanefterångest. Fast så farligt är det inte. Jag längtar mest till torsdag och träning så jag kan se hur jag ligger till hos Betty...

Inatt satt jag uppe till halv tre och jobbade på mitt projektarbete. This shit is killing me. Jag är så jävla schleten. Inte nog med att jag festat sönder mig de senaste veckorna, så är det en massa jävla plugg på det. Och lovet kommer gå till att plugga ikapp allt man ligger efter. Vi har hamnat i en ytterst intressant situation i vår klass: istället för att gå på lektionerna stannar man hemma för att hinna göra det som ska göras. Och på varje lektion får vi bara nya arbeten. Nu förstår jag varför alla festar järnet på studenten...

Dagen efter

Ahahaha! En av de bästa grejerna med fylla är fan att man dagen efter kan kolla sin blogg och sina skickade meddelanden och garva åt allt man skrivit. Möjligtvis ha lite ångest också, men skrattar man åt det så blir det lättare. Jag är ju för rolig ibland...

Jag är fan förvånad över att det är så få stavfel i nattens verk. Men jag gick i och för sig igenom och rättade det. Men det är ändå bra gjort med tanke på att jag tryckte fel minst två gånger i varje mening och somnade minst två gånger under varje stycke.

Jag är fortfarande helt överväldigad över den där halvsystergrejen och idag finns fan bara Betty i mitt huvud. Sjukt! Jag är så jävla lycklig. Allt är bara hur bra som helst! För tillfället älskar jag mitt liv.

Jag får skit för att jag har varit så duktig

Allt verkar som en sån jävla bra idé när man är full. Det är därför man ska börja när man är yngre, eller inte alls. För nu har jag inte lärt mig, men alla andra har.

Men jag gjorde ändå inget farligt igår, kanske bara lite onödiga grejer. Men det var kul som fan!

Lagfest

Förlåt, jag är dum, dålig och full. Och förlåt för att min blogg har blivit så dålig. I alla fall på lördagar på grund av min nya dåliga fyllevana. Men nästa lördag slipper ni för då är jag i Uppsala och festar och har inte tillgång till någon dator mitt i natten. Får man gå och lägga sig när man är full? Bäst att sitta här och hålla sig vaken tills man nyktrar till...

Idag har varit en av de bästa dagarna på länge. Vi kvalade till division ett och vann och sen hade vi lagfest. Jag kan ta det kortfattat.

Höll mig i närheten av Betty hela tiden under resan till matchen. På vägen hem pratade Anna och jag gaysaker. Om hur det var och så, och min situation och allt, och några andra hängde på, så nu är jag väl pretty much outad i laget. Det kändes bra att få prata om det på det sättet som vi gjorde. Och det kändes bra att Anna och jag fick någon slags kontakt igen och har börjat prata, för det har känts lite stelt väldigt länge. (Anna är en tjej som i höstas frågade mig om jag var gay, och jag nekade.)

Sen var det lagfest. Jah höll mig i närheten av Betty, som vanligt. Vi hade kul och vi började prata en massa. Jag älskar verkligen hennes hår, så jag ruffsade det. Jag var tvungen, hade ju inspiration från en gammal dröm. Hon sa att om jag gjorde det en gång till så låg jag risigt till, även om jag var en halvsyster. Jag blev lyckligast i världen av den kommentaren. Jag är en halvsyster. Shit, största grejen typ. Sen blev jag lite för full och ruffsade hennes hår igen, bara för att vara trotsig, sådär som man gör med personer som man tycker om. Då blev hon allvarlig och sa att det inte var kul. Det var jobbigt. "Hej jag heter Anna och klarar inte av allvarliga saker." Sen gick resten av kvällen åt att säga förlåt och försöka hamna rätt igen. Tror jag lyckades för vi pratade lite på vägen från festen sen. Något av det sista hon sa innan jag drog hem var:"väx till dig lite." Fast på ett snällt sätt.

Anna och jag höll en bra stämning under festen. Vi ett tillfälle, mot slutet när jag var rätt dragen, haffade hon mig och ville prata seriöst. Hon sa att jag behöver en mentor och att hon ville vara den. Men jag sa att jag redan hade en och att vi delade hjärna, men hon skulle bevisa att hon förstod mig bättre. Då sa hon något i stil med:"Du gillar att jag ställer frågor som du måste svara på." Och något om att jag var ovan och blyg om att prata om ämnet. Vad läskigt! Det var ju helt sant! Är alla homon sådana? Sen kom vi fram till att hon kan vara extramentor.

Så tjaa, allt var alldeles utomordentligt bra idag. Hoppas bara att Betty fylleöverdrev. Jag älskar mitt liv, och nu måste jag sova för jag somnar bara här. Och nu har klockan hoppat fram en timme. Jag tyckte väl att den blev lite väl mycket helt plötsligt...

"Jag har en älg i min väska..."

Nej nej nej! Jag vill inte! Nej. Alltså. Men vad fan. Det är väl jävligt onödigt.

Ikväll har jag mestadels hängt med Emmy och Annie. Cecilia och några andra var med ett tag, men det blev mer rull sen. Med en bi, en queer och ett "vet ej"/homo kan man ju gissa de flesta samtalsämnena. Förresten, shit vad min homokrets expanderade helt plötsligt. Nu förstår jag varför homon hänger med andra homon, det bara blir så.

Jag skjutsade hem Emmy efter att ha gett henne Smulklubbens skamlösa systrar att läsa och sen åkte Annie och jag och fikade. Det var mysigt. Flera gånger kom jag på mig själv med att sitta och le helt nöjt. Jag vet inte varför. Jag vet inte heller varför det är så lätt att se henne i ögonen. Den enda jag kan göra så med på det sättet är Andrea. Märker du att jag drar läskiga pralleller?

Jag har sagt såhär:"Jag skulle aldrig kunna bli kär i Annie. Eller någon som hon. Hon är allt som jag inte är. Hon är en såndär... såndär som handlar kläder och grejer på Myrorna, och vandrar i skogen och är vegan."

Visst, jag rusar före och drar förhastade slutsatser, men det känns så konstigt och jag vet inte vad det är. Och jag gillar hennes kramar, alltså verkligen. Och åh. Ih. Jag vill inte tänka mer på det. Låt mig vara, jag vill inte vara med om det här igen. Jag har ju just kommit ur det där... Jag har varit olyckligt kär typ konstant i ett år nu. Jag vill inte mer.

Jag har kommit på vad som kommer bli det värsta med att flytta till Stockholm: att inte få köra bil. Jag blev helt knäckt. Jag får ju bilabstinens efter bara en vecka. Det är ju bland det bästa jag vet, mitt sätt att slappna av. Mitt sätt att känna mig duktig och viktig, jag behöver det.
Och bara att inte ha en bil att ta sig runt med. Ja, jag vet att det är onödigt i Stockholm, men ändå. Det har blivit en sådan bekväm vana. Så lätt att ta sig runt överallt. Jag kommer sakna det som fan.

Jag tamejfan älskar Annika Norlins texter. Och hon sjunger så himla fint på norrländska.
Det som är bra med att vara ensam hemma på natten är att man kan sjunga högt.

Jag måste sova, jag ska upp om sex timmar för att fara iväg och spana på beautiful Betty hela dagen. Nä, egentligen inte, men det kan jag lova att jag kommer göra.

Bänken var bäst

Ikväll har jag tränat, innebandy för er smygläsare som inte har koll. Jag har tappat allt bollsinne. Helt sjukt. Okej, jag var väl ingen höjdare förut heller men nu är det katastrof. Jag var borta för länge. Men jag vill inte lägga ner nu, det är det sista innan jag slutar, kanske för alltid. Men jag försöker övertala mig själv att leta reda på något mindre seriöst hobbylag när jag flyttar i höst.

Tillbaka till träningen. Jag pratade ovanligt mycket med Betty idag. Det kanske var för att hon är sjuk och satt på bänken och pratade med allt och alla som kom och bytte när vi spelade. Hon är så himla rolig. Och snygg! Gosh. Hon var ju sjuk och hade inte ens fixat sin extremsnygga flatfrilla, och ändå var hon hetast i hallen. Helt sjukt att man kan vara så besatt av en människa. Eller, besatt är fel ord, snarare kär.

Jag måste sluta tjata om henne. Hon är ju inte ens ett potentiellt ragg. Jag borde skriva mer om dem istället.
Men det känns bra att jag har börjat prata med henne igen, att det är en naturlig kanal igen. Inget speciellt. Onödigt att göra värsta grejen av det och undvika att prata med henne när hon är så rolig. Och det kommer bli helt sjukt kul på lagfesten på lördag! Ska se till att snacka en massa med henne då.

Haha. Förlåt. Jag ska sluta nu. Bara för att nämna ett potentiellt ragg så kan jag säga att jag och Adina följer upp nattens konversation nu. Den spårade ur på tyska inatt, nu är vi tillbaka på svenska och dvd-skärmar till bilen.

Ingen muckar med mig om jag gör vinnartecknet, ey?

Igår var jag på biblioteket och lånade homoböcker till mitt fördjupningsarbete. Det är i alla fall min ursäkt. Jo, det var faktiskt därför, men det kommer bli sjukt intressant att läsa dem!

Jag visste inte riktigt om jag var stolt när jag stod där och plockade ut de regnbågsfärgade böckerna, eller om jag var lite smygig av mig. Jag såg nog mest ut som vem som helst som letar efter litteratur till ett arbete. Men jag gömde regnbågsframsidan inåt mot mig när jag skulle gå till låneautomaten.

Jag undrar om det skulle vara jobbigt om inte de där automaterna fanns och man var tvungen att låta personalen knappa in böckerna. Men jag är ju som jag brukar; är det något som känns jobbigt så visar jag inte det och spelar superstolt och nöjd istället. För om man är självsäker då kan man inte råka illa ut, ingen vill mucka med en som är självsäker. Men om man tappar det så ligger man risigt till. Det är i alla fall vad jag har insett. Så om jag verkar ovanligt kaxig eller liknande så är det nog inte riktigt så egentligen, speciellt inte om jag gör winnertecknet med fingrarna, då kan du vara säker på att jag våndas av osäkerhet på insidan.

Ursäkta, bitterheten tog över för en stund

Jag är less på samhället. (Hej klassisk tonårskommentar.)
Idag på mitt IV-val kom den klassiska diskussionsfrågan upp: tycker du att homosexuella ska ha rätt att få adoptera barn? (Det är en privatekonomi och samhällsjuridik-kurs...) Jag orkade inte säga något. Jag ville inte lägga mig i. Jag orkade inte. Screw all of you, ni får tycka vad ni tycker, jag orkar inte bry mig eller argumentera längre. Inte med såna som er i alla fall. Och alla potentiella homon som jag plockat ut höll också tyst. Bara rikemans-Svenssonungarna som pratade. De sa visserligen inget dumt. Men de förhåller sig till det som alla andra. Det är okej, så länge jag slipper det. Typ.

Jag orkar inte med er längre. Tycker du att heterosexuella ska ha rätt att få adoptera barn?

Den där sötsöta flickan

Jag svär att hon är ihop med den där Martina. Fyfan vad ledsen jag blir då...

Historien om Andrea

Jag kom på att jag faktiskt inte har berättat något om vad som faktiskt hände, hur det gick till och hur det ser ut idag. Och jag sitter ju ändå här med blött hår och en äggmacka, så jag kan ju lika gärna ta en snabbverision med en gång.

Vi rewindar tillbaka (internt Anna-och-Andrea-skämt. Too bad eftersom hon aldrig kommer läsa den här bloggen) ungefär ett och ett halvt år då Emmy presenterade mig för Andrea för första gången. Jag har väldigt lätt för att tycka om nya människor jag träffar, så därför frågade jag Emmy varje gång vi var i skolan och skulle gå någonstans om inte Andrea skulle med, eller Trollet som jag har för mig att jag också kallade henne. Jag borde ha sett det redan då...

Vi blev kompisar i alla fall, jag och Andrea. Hon var väldigt närgången av sig och charmig och flirtig och så. Jag började efter ett tag misstänka att hon kanske gillade mig. Jag försökte känna om jag kunde vara kär i henne, men jag kom fram till att det kunde jag inte. Inte för att jag vet hur man känner efter något sådant, men det var vad jag kom fram till och så var det inget mer med det.

Mina homotankar fick ett dead end eftersom jag var superstraight. Det upptogs inte förrän i höstas då jag (inte på eget initiativ utan med hjälp) såg på hela situationen men nya ögon och plötsligt insåg med förfäran att tjejen var helt kär i mig.
Jag var rädd. Jag var ju inte gay, inte en chans. Jag hade ju varit helt galet olyckligt kär i en kille halva året.

Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle hantera situationen. Jag ville ju vara hennes vän, men inte på det sättet och inte ville jag göra henne ledsen heller.
En tid av grubblande tog form. Jag försökte ett tag att vara kall mot henne, för att visa var jag stod, men det fungerade inte. Jag kunde bara inte vara dissande, hon var en för bra person.

Jag gav upp, lät allt rulla på och en dag slog det mig. En dag när jag stod och tittade på henne genom fönstret till en ljudstudio stelnade jag till. En liten tanke, som hade tagit god tid på sig att sega sig upp till mitt huvud, slog mig. Jag kanske är kär i henne.

Det var skräck. Jag var rädd. Jag var nervös. Trots all homopropaganda och homomanipulation som jag gått igenom hela hösten som gjort att jag trodde att jag var öppen för det, så var det kaos.

Så var det ett tag. Och efter en tid började jag vänja mig vid det och pendlade mellan att tycka det var kul och spännande och skitläskigt. Hennes flirtiga beteende fick mig bara att bli mer och mer kär. Jag började spela med Andrea och våra små hintar blev bara fler och fler. Tills en dag, då jag trodde allt var klappat och klart, då kom en såndär vändpunkt som man på svenskan har lärt sig alltid ska finnas med i en bra berättelse. Men denna var inte av den goda sorten.

Hon råkade träffa en kille. Inte vilken kille som helst, utan en kille som gillade henne. Hon blev förvånad över att någon gillade henne och hon blev kär. Been there, done that. Att hela tiden tro att ingen någonsin skulle kunna bli kär i en, då blir man överraskad när det händer.
Jag var märkbart nedstämd i en vecka tills jag såg dem hångla. Då gav jag upp och berättade allt. På msn ofcourse.

Hon fattade ingenting. Hon hade aldrig varit kär i mig. Och hon kände sig så ofantligt dum för allt hon hade gjort och allt hon inte hade fattat. Men hon var snällast i världen och under den efterföljande tiden av olycklig kärlek kom vi mycket nära varandra eftersom vi pratade så mycket om det.

Nu är hon en av mina bästa och närmaste vänner. Och som det har framgått i tidigare blogginlägg så vet jag inte längre vad jag känner. Men jag saknar henne inte lika mycket nu som jag gjorde förut. Och jag har inte träffat henne på snart två veckor...


Det var jordens längsta story om en fin tjej och om hur jag insåg vem jag var. Och har du orkat läsa hela och dessutom tyckt att det var intressant så måste du vara väldigt engagerad.
(Känner du att du har ändå lite engagemang över så kan du ju räkna hur många meningar som jag har börjat med ordet och.)

Det blev ju värsta Magda-dagen det här ju

Jag har pratat med Magda ikväll. Plötsligt la hon till mig på msn-listan. Jag undrar vad som fick henne att göra det nu och inte för en månad sen när hon fick min msn... Förmodligen vårt lilla möte idag. Haha. Vad skumt det låter. Men nej! Alltså, man tänker i perversa banor efter att man pratat med henne. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: den människan har ingen spärr.

It takes me back

Jag har varit på innebandy hela dagen. Puh. Jag citerar Erika:"Man har ingen tidsuppfattning när man är i en sporthall hela dagen."

Eftersom jag hade blivit ombedd att ha hand om strålkastaren under line-upen så var jag tvungen att vara där tidigare för att bli skillad. Så efter sex timmars beautysleep var det bara att stiga upp. Men det var det värt.

Väl på plats är det första jag ser lite chockerande, men ack så trevligt. För där står Magda med sina homovänner (bl.a. Bettys tjej). Pappa ser lite fundersam ut när jag hälsar på henne och vi börjar med våra buskommentarer. Inte så konstigt, man kan väl inte missa att hon är gay? När han sedan frågar vem det var och jag svarar:"Magda på körskolan" inser jag hur ofta jag har berättat att jag har snackat med henne. Inte genomskinligt alls nu när han lär ha insett vem hon är. Men jag ser det som en ledtråd. Jag gillar ledtrådar och hintar. Mer om det någon annan gång.

Hur som helst var jag ju tvungen att sällskapa homosällskapet på läktaren. Det var riktigt trevligt, och alla i mitt lag lär ju ha fattat nu hur icke-straight jag är. Dessutom fick jag ännu ett bevis på att jag är synsk, det visar sig bland annat genom drömmar. För några veckor sedan drömde jag om baseballträn och trumstockar, men det har inte hänt på riktigt än. En annan del av samma dröm handlade om hur Magda skickade eller visade (jag minns inte riktigt) porrfilm på sin mobil. (Don't blame med for my dreams, I'm psychic I'm telling ya!) Det var precis vad som hände idag. Hon satt och bluetoothade tjejporr till mig. (Just nu förväntar jag mig bara att jag ska hitta en massa baseballträn nästa gång jag åker till Stockholm...) Men förutom det så hade vi riktigt kul. Och vi vann matchen, men Magda gjorde så jag inte kunde fokusera på snygga Betty. Det blev ju ännu svårare i och med att hon känner henne.

Efter matchen fick homosällskapet åka hem. Det fick inte jag för laget skulle stanna och titta på herrarna. Är det meningen att man ska attraheras av svettiga, äckliga män? För i så fall är jag mer homo än vad jag trodde. Men det var värt besväret att titta på dem för jag fick sällskap av Erika på läktaren. Jag gillar den människan, det har jag alltid gjort, ända sedan första gången jag var på en A-lagsmatch för några år sedan och såg henne. Det är hennes attityd och personlighet. Hon påstår själv att hon inte är gay, men det är svårt att tro på när man har träffat henne och har en någorlunda fungerande gaydar.
Dessutom har hon alltid tagit hand om mig. Mer eller mindre har hon alltid haft mig under en skyddande vinge när det gäller innebandy. Jag undrar varför. Kanske för att hon är lagkapten, men det känns som att det ligger något mer bakom det. Det spelar egentligen ingen roll, men jag kommer sakna henne grymt mycket när jag inte håller på med innebandy längre.

En typisk innebandydag. Like old times. :)

Så har man varit på inflyttningsfest också

Igår var jag på fest, det skrev jag, men jag tänkte säga lite mer än det som skrevs i natt.

Eftersom det var min kusin som hade flyttat till en ny lya så tänkte jag:"kusin... Aqua!" Så jag peppade med Aqua samtidigt som jag drog på mig min, enligt mig, gayutstyrsel. Den bestod denna kväll utav ett par svarta jeans, ofcourse med omissbart häng, och för att man ska kunna ha maximalt häng utan att visa hud så hade jag på mig mina nyinköpta kalsonger. Det är tamejfan hur skönt som helst! I was born gay eftersom jag har den smak jag har.

Överkroppen var beklädd med flatattributet sporttopp, vilket jag alltid använder till vardags nu för tiden (haha!), skjorta och vit slips, med flatknut. Jag kallar den så för att jag lärt mig den av Bruden.

Jag insåg att det var St. Patricks Day och att jag inte hade något grönt på mig. Men sen kom jag på att min nyinköpta, skitsnygga jacka, som jag inte skulle gå utan oavsett hur kallt det var, är grön. Alla glada.

Väl i en gigantisk, halvmöblerad etta var inte hbtq-ämen det främsta temat. Och det som faktiskt kom upp stod inte jag för. Typ det första som min yngre kusin drog upp var senaste festen på hennes skola som hade pride-tema. Hon sa att killar har så lätt, de kan ju bara klä ut sig till transor, men hur skulle tjejerna se ut? Jag ville bara säga:"titta på mig." Men jag orkade inte engagera mig och sa att hon kunde ha burit en massa färgglada kläder, vilket hon hade gjort.

Det blev inte så mycket homoprat, trots att det var en kristdemokrat där. Men jag höll mig i skinnet och vi diskuterade mest småsaker eftersom jag inte ville röra till det allt för mycket.

Däremot antydde min äldre kusin något om att jag skulle vara bi. Jag såg min chans för utkommande och tänkte spela vidare på hennes kommentar, men hon ville inte och var redan vidare i konversationen.

Festen fortsatte utanför lägenheten då de systembolagsberättigade begav sig till någon krog och jag och två sjuttonåringar gjorde stadens gator lite gladare. Allting höll på att dö ut och i min desperation över att inte behöva åka hem halv tolv så slängde jag ur mig idén att gå till ett ställe där det var tjugo men artonåringar brukar komma in, men kom på att de andra två var sjutton. Som sagt, i desperation, så gick jag med på att gå till Burger King och betala min kusins mat bara för att jag skulle slippa åka hem.

Efter cirkus en och en halv timmes häng på BK skjutsade Adde hem mig på cykeln medan han pratade om alla sina brudar och jag blev lite ledsen.

Nu är det söndagmorgon and I'm off to watch beautiful Betty in action, på innebandyplanen, för idag kvalar vi till division ett.

Jag är försenad i all slags utveckling; jag är fjortis nu

Fan vad man räserkissar på fyllan.
Förlåt. Jag måste sluta alkoholpropagera. Det är inte coolt. Jag vill inte tycka att det är coolt. Jag är en sån jävla fjortis.

Oavsett vad så har jag haft sjukt kul ikväll. Var på inflyttningsfest och diskuterade med en kristdemokrat vid namn Glen. Kul namn. Lätt att minnas.
Jag och mina kusiner hade nostalgimoment och skrek med i Aqua-låtar. För Aqua is the shit.

Sen hamnade vi på Burger King i typ två timmar och träffade Adde. Han tog mig på cykeln. Hem alltså.
Han är söt. Och jag är ambivalent. Jag måste lägga ner det här.

Msn-raggande

Hjälp hjälp hjälp. Ge aldrig din msn till brudar som verkar helt på och som man bara skickat några meddelanden till på QX. Men vad ska jag göra? Jag är för snäll.

Hon är inte speciellt diskret heller. "Hej! Läggning? Förhållande? Vill du dejta mig?" Plus att hon skickar sin webcam.
Synd att man ska behöva ljuga, för det här är ingen brud i min stil. Men det är inga stora lögner, det klarar jag inte av. Har i princip bara ljugit en gång sen i somras.
Min lögn var mer:"jag är fortfarande kär i ett gammalt ragg och i en ny tjej." Jag vet inte hur kär jag är i Andrea längre eller vem den nya jag skulle vara kär i är. Visst är jag kär i en massa brudar på håll, men det kan man ju inte riktigt räkna.
Jag försöker bara på ett smidigt sätt säga att jag inte vill träffa någon ny, även om det också är en lögn. Visst vill man väl träffa någon ny, men inte henne. Bah, jag låter helt elak. Jag känner ju inte ens personen. Jag dömer henne efter hur hon ser ut, att hon skriver sitt namn med blandat gemener och versaler och att hon använder X istället för KS.

Sen får jag nog den mest skumma frågan på länge:"Du är inte kär i någon Elin då?" Haha. Vad fan betyder det? Finns det någon Elin som är kär i mig? Jag känner inte ens någon Elin, men jag minns att Emmy pratade om någon flata som heter Elin igår. Men jag tror inte att det var hon.

Jaja, hon vill träffas i alla fall. Går väl an. Kul med nytt folk. Dessutom känner hon min president... Men jag har gjort klart för henne att det inte är en dejt.

Homoworkshop

Kom nyligen hem från Café Deed där jag, Cecce och Emmy hade homoworkshop. Det var inte meningen att det skulle bli så, men det är svårt att inte glida in på ämnet när det sitter en queer (jag) och en bi (Emmy) vid bordet.

Emmy är förövrigt lite rolig. Hon var den första jag lärde känna i "gänget" men ändå den som jag har minst kontakt med. Vi har inte kommit så bra överens. Tills jag var tvungen att trycka det rakt upp i hennes ansikte att jag inte var straight. Jag förstår inte hur hon hade kunnat missa det. Jag hade "varit det" i säkert fyra månader och inte heller varit speciellt diskret med det. Vi pratar ju liksom om det jämt och så i gänget. Men hur som helst så kom det på tal en dag när hon var med och hon blev helt förvånad och fattade nästan ingenting, och jag blev förvånad för att hon inte visste om det. "Står du här och kommer ut för mig?" var det hon sa. Sen blev hon överlycklig och skrek det över hela datasalen. Efter det har hon älskat mig och faktiskt dedikerat ett halvt dagboksinlägg på Helgon åt mig.

Det började med att Emmy och jag lite diskret diskuterade något som berörde gayämnet rent allmänt. Jag tror vi pratade om Stockholm och hur alla var homo där. Och det slutade med att hela sällskapet, två bord - 10 pers, var med och att Emmy och Cecce listade sina buksyskon. Sen frågade Emmy mig lite ironiskt hur lång min lista var. Jag har blivit så bra på att undvika Emmys frågor som jag inte vill svara på; jag låtsas prata med någon annan, göra något annat eller inte förstå frågan.

Men den största delen av diskussionen höll sig mellan mig, Emmy och Cecce. Ikväll har jag hört Cecilia säga det mest oväntade någonsin. Hon sa något i stil med att hon måste ta reda på om hon är bi eller inte, för tänk om man kommer på det när man är åttio, då har man ju missat en massa. Det är det sista man förväntar sig höra från henne, människan som påstår sig inte tända på former.

Allt var bara galet, men det känns ändå bra att kunna prata om det så öppet och att folk inte bryr sig. Fast lite konstigt känns det fortfarande, men man vänjer sig nog.

Emmy avslutade kvällen i bilen hem med att säga:"Här sitter vi, en queer, en bi och en villig att testa, i samma bil."

Dessa förbannade länkar

Idag slog mig en sak. Idag slog en sak mig. Idag en sak slog mig. En sak slog mig idag. En slak slog mig idag. Eh. Förvirrande.

Hur som helst var det när Cecilia spelade någon slags techno/electrovariant på Lambada för mig genom telefonen. Jag skrek Rainbow Islands samtidigt som jag försökte komma på vad låten egentligen hette.

Parasol Stars/Rainbow Islands II var ett spel som jag tyckte mycket om och som jag brukade spela på min brors Commodore 64 Amiga. Are you keepin' up with the Commodore? 'Cause the Commodore is keepin' up with you! Those were the days. Jag och min kompis varvade spelet hur många gånger som helst, tills jag förstörde det genom våldsamt handlande. Jag har lovat min bror att jag en dag ska fixa det, jag ska hitta någon som kan laga det. Och jag blir extra pepp på det nu när jag sitter och googlar och youtube:ar Amiga.

Det var när jag skulle förklara för Cecilia vad det var för spel. Jag hörde ju själv hur jag lät:"Man är en liten gubbe som springer runt med ett paraply i en färglad värld och ska skjuta konstiga figurer. Och allt är värsta färgglatt i regnbågens alla färger..." Och jag undrar varför jag är gay...

En liten fundering: tjejerna i de rosa bikinisarna i reklamfilmen, var de lite småtjocka eller var det magmuskler?

Och en liten fotnot, fast utan asterisk: det är inte en sådan Commodore som det är i reklamfilmen från 1983 som min bror har, utan en Commodore Amiga, brilliant stuff, from under a thousand bucks!
Vad är det med tjejens "HAHA!" egentligen?

Redan de gamla grekerna antastade små pojkar

Idag är värsta bra dagen! Sitter här och äter riskakor i vanlig ordning och är helt svett efter cykelturen hem från skolan. Visserligen har jag en massa skolarbeten att göra, men det verkar inte spela någon roll för jag är helt lycklig ändå!

Jag försöker intala mig att det inte alls har med det bra vädret att göra utan att jag har blivit en ny person. Det känns verkligen som så, för oavsett om det har med vädret att göra så har jag förändrats. Jag pratar mycket mer, är mycket mer framåt och gladare. Snacka om personlig utveckling. Jag tror det kommer med att man lär känna sig själv och är nöjd med den man är. Men hur ska man då veta när man lärt känna sig själv? Jag tror att många kan gå genom hela livet och tro att de känner sig själva, men ändå inte göra det. Som jag gjorde i 18 år. Okej, när man är liten ska man kanske inte ha någonting sådant att känna om sig själv, men de senaste åren. Och dessutom vet jag ju inte ens om det här är jag, men det känns så himla bra, så det räcker för mig. Man blir nog mer öppen och social mot andra om man är öppen mot sig själv. Djupt.

Så vad står mer till grund för denna fantastiska dag förutom vädret och min utveckling? Jo, vi har så hysteriskt kul i skolan. Under tre och ett halvt år var det rätt käs stämning, men nu är alla plötsligt jättesnälla och jätteglada. Antingen beror det på att vi har så mycket att göra så alla har blivit galna och inte kan göra något annat än att skratta åt det, eller så smyger separationsångesten runt. Det går inte en enda dag utan att vi diskuterar studenten eller balen, minst tio gånger. Galet.

Inte nog med det. Idag har jag dessutom antagit mig den mest intressanta fördjupningsuppgiften i filosofi. Min frågeställning lyder:"Hur har synen på homosexualitet förändrats i västvärlden under de senaste 2500 åren?" Äntligen ett arbete jag ser fram emot att göra. Typiskt att det kommer bli så stressig så jag därför kommer göra det lite halvdant. Men jag är riktigt intresserad faktiskt.

Jag trodde inte att jag skulle våga ta något sådant nu när jag har stillat allt mitt homoprat efter min lilla insikt. Det blir en sån omvänd effekt när man inser att man inte är hetero (märker du hur jag försöker undvika att placera mig i ett fack?). Det är ju egentligen ingen skillnad på en, alla andra ser en på exakt samma sätt som tidigare, för dem har jag varit lika gay/straight hela tiden. Men så fort man inser det själv så blir man tyst, vill inte prata om det och undviker ämnet bara för att man tror att de ska komma på en om man pratar om det. Även om man tidigare livligt gett sig in i debatter gällande ämnet. Det är konstigt. För utomstående är man ju fortfarande samma person. Misstänkte de inget innan så lär de ju inte göra det nu.

Som jag sa i höstas om homosexualitet:"Jag har inget problem med att prata om det, för jag vet inte om att jag är det än."
Jag kunde inte säga:"...för jag är det inte" eftersom man aldrig kan vara helt säker. Eftersom jag ville vara öppen för det så formulerade jag det på det sättet som jag gjorde. Dessutom var jag rädd. Jag trodde att om jag sa att jag inte var det så skulle världen ge igen och jag skulle inse att jag var gay. Skumt, det blev ju så ändå.

Så akta dig

Homosexualitet är inte ärftligt.
Men det är smittsamt.

Homosexualitet - en mänsklig rättighet

Jag har egentligen ingen lust att skriva, men jag har ännu mindre lust att plugga.
Det här skulle ju vara min supertisdag ju! Jag har ju inte ens gjort hälften av grejerna jag skulle göra! Men ändå mer än jag skulle ha gjort i vanliga fall...

Idag är det officiellt vår för jag cyklade till skolan. Och i trappen på väg ner från lägenheten tänkte jag:"det får bli Millencolin, för det är vår". Så Millencolin fick det bli. Inte för att jag vet vad Millan Colin har med vår att göra... På något sätt gav pojkarna mig super power, eller så har jag bara glömt bort hur snabbt jag cyklar för jag var i skolan ovanligt tidigt.

I skolan var det någon lady från Röda Korset, vars namn jag inte hörde, antagligen för att det var konstigt, som skulle prata om mänskliga rättigheter. Under föreläsningen tänkte jag:"shit, hon säger ju en massa smarta saker som jag borde tycka någonting om och blogga om." Men det var inget som ville sätta sig. Visst, man håller ju självklart med om allt, men det var inget jag ville kommentera. Tills hon kom till slutet. Då speedade hon som fan bara för att hon inte hunnit få med allt för att hon inte var beredd på våra frågor. Men det sista hon slängde ur sig var:"...så stå upp för varandra när någon kallar din kompis för hora, bög eller något liknande." Där kan man tala om reaktion från min sida, eller kanske inte synligt utåt, men jag hann i alla fall tänka tanken att lyfta handen, men hjärnan hann inte signalera ner genom nervbanorna att resa armen innan jag insett att lektionen var slut och folk var på väg ut. Inte för att mina nervimpulser är sega, men hon speedade ju som fan och alla typ bara rusade ut.

Det som fick mig att reagera var att hon såg ordet bög som en förolämpning. Visst att folk använder ordet som en förolämpning, men att säga sådär bekräftar ju bara att det är det, att man tycker att det är en förolämpning. Jag kan inte förstå varför någon skulle bli kränkt av att bli kallad för något så fint. Jag skulle inte skydda någon som blev kallad det just för att jag inte tycker att det är något fel med att vara bög. (Om ni inte förstått det sedan innan i min blogg så säger jag det nu.) Om jag skulle försvara någon skulle jag ju bara göra samma fel som hon gjorde, jag skulle hålla med om att det var en förolämpning. Men i mina öron har personen bara påstått att min vän är något fint. Om någon kallade mig för något liknande skulle jag bara tacka.

Att hon dessutom använde ordet i ett exempel tillsammans med ordet hora var för mig som att säga att det var lika hemskt.

Visst, jag övertolkar och överanalyserar. Jag är skadad. Kvinnan var där idéellt för att berätta om mänskliga rättigheter för oss, jag tror inte att hon hade några avsikter att tala illa om någon. Det är inte meningen att någon som jag ska tänka som jag gör ibland. Det var väl bara tur att hon drog över på tiden så alla hetsade ut eller att min kropp inte är funktionibel.

Avataan tästä

Jag öppnar mitt fjärde paket på fem dagar. Ostdoften sprider sig i rummet. Vad är det med dessa förrädiska riskakor?! Varför kan jag inte sluta äta? De måste vara onyttiga på något sätt. Något så gott kan inte vara nyttigt.

Plus att de har lärt mig en ny finsk fras. De flesta av mina finska fraser handlar om hur man öppnar förpackningar. Skumt. Jag känner att man kanske borde lära sig finska från annat håll när man trots allt är halvfinsk...

Jag och Adina msn:ar om nallebjörnsarméer. Den människan är galen och lite märkvärdig av sig, men dock så grym. Vi läste filmkunskap tillsammans i höstas. Jag pratade aldrig med henne, men jag spanade lite i smyg för jag tyckte hon var så häftig. I början förstod jag inte varför, men när jag genomgått min förvandling, som barnen när de går genom den rökiga dörren i småstjärnorna, så funderade jag mest över om hon var gay. Haha. Det känns som att det var det enda jag gjorde i höstas; funderade över folks läggningar, plus min egen. Jag fick det inte bekräftat förrän jag hittade henne på Qruiser och då körde jag med min vanliga taktik: att berätta hur grym jag tycker att personen i fråga är. Funkar för det mesta och de blir intresserade och vill snacka mer. I det här fallet var personen inte lika grym som intrycket jag fått av henne. Eller jo grym, men konstig. Men det kanske bara är msn-personligheten. Det verkar som att hon är en såndär alltid-veta-bäst (kombination av alltid veta mest och alltid vara bäst), som jag är i mina värsta stunder. Dessutom stör jag mig på att hon alltid skriver med stor bokstav och punkt på msn.
Haha, okej. You get it, hon är ball men hon är beng.

Tjingeling, det här med blogg var ingen bra idé. Jag hinner ju varken med skolan eller bilddagboken...

Skate equals brudar

Svartfärgad tvålsörja rinner längs porslinhandfatet; skateboardhjul är inget man ska pilla på om man är renlig av sig.

Ikväll har jag varit på tjejskate i stadens skatehall. Ja, jag tycker att det är lite synd att man måste stänga av hallen för att tjejer ska få skejta, men det behövs för vanligtvis ockuperas ramperna, pipesen och boxarna av killar. Som nybörjare vågar man sig inte in då, speciellt inte som tjej. Det är verkligen synd att det ska vara så, men jag vet att det är sant.

Jag tog med mig Annie eftersom vi länge sagt att vi ska lära oss skejta, så det var ju ett utmärkt tillfälle. Väl på plats så var det typ tusen brudar där. Eller njae, kanske fyrtio, men det kändes som tusen eftersom jag trott att ingen skulle dyka upp.
Vi stod och chillade lite och plötsligt stod Connie bredvid mig, bara sådär. Jag har inte sett henne sen högstadiet när vi gick på samma skola, men jag har nyligen pratat en del med henne på Qruiser. Det blev vi tre qruisrare som hängde tillsammans, men jag skulle inte bli förvånad om jag kunde hitta hälften av tjejerna som var där på Qruiser.

Vid ett tillfälle stod jag och Annie och beskådade hela katastrofen att släpa in en massa nybörjare i en och samma lokal. Plötsligt sa jag något i stil med:"shit vad mycket brudar." Annie svarade med:"det har väl du inget emot?" och jag kontrade med något av en skeptisk blick och:"är det en retorisk fråga?" Sen förklarade jag att just skatetjejer är min grej. Haha, "min grej", det låter så dumt när man inte ens varit i branschen i ett halvår.
Annie sänkte nivån lite med att säga att de flesta som var där var straighta men med skatestil. (Vilket tar oss tillbaka till mitt tidigare inlägg, då måste det ju finnas straighta med "flatstil".) Men vi kom överens om att de flesta ändå hade stor gaypotential.

Hur gick själva skejtandet då kan man undra. Mjodu, det gick helt okej. Med mina öh, fem år på nacken (pinsamt att man hållit på så länge och inte lärt sig något) var jag nog bäst där inne. Nej, det är nog att ta i. Men kom igen, jag kan ju i alla fall stå på brädan, åka, svänga och göra en ollie. Det är lugnt mer än vad 75 procent av brudarna där kunde. Jag kände mig i alla fall duktig.

Det var många där som jag kände igen. Förutom Cornelia och folket från skolan som var där och intervjuade och fotade så har jag träffat eller sett en hel del tidigare. Och när två timmar hade gått så hade vi nog lärt känna fler personer än vad vi hade lärt oss skejta. Men det är grymt kul att träffa nya människor, speciellt när de är trevliga och lika dåliga på att skejta som en själv. Att skejta är som att röka, det är socialt, fast tusen gånger häftigare och nyttigare.

Heteroflator?

Det här är lite uppföljare på min barndomsberättelse.

När jag levde i min låtsas-straight-värld så gissar jag att många baserade sina misstankar om att jag var gay på min stil. Tydligen ska jag ju vara lite flatig av mig. Eller?

Men kan man inte ha allt det där? Kan man inte ha en typisk flatattityd och andra flatattribut men ändå vara hetero? Är det så att alla som beter sig som flator och påstår att de är hetero bara inte kommit på att de är homo eller bi än? Som jag var. Det var en av mina stora irritationer för bara några månader sedan då alla trodde att jag var gay men jag själv påstod att jag var hetero. Och det har fått mig att fundera ännu mer nu. Då trodde jag ju verkligen att man kunde ha flatattribut och vara straight eftersom jag trodde att det var så jag var, men när det visade sig att jag inte alls var så straight som jag trodde så börjar jag ju undra. Jag tror fortfarande att man kan vara straight med flategenskaper. Eller är det så att det är just homogenen som ger en de egenskaperna? Jag tycker det vore väldigt konstigt i så fall; att min stil och mitt tycke har påverkats av min underliggande sexuella läggning.

Samma sak med hur man är som barn. Kan man inte vara ett sånt där typiskt gonna-be-queer-barn men ändå vara straight?

Grymma tjejer och coola killar

Som jag skrev i ett tidigare inlägg ville jag som liten vara kille för att de var mycket häftigare. Det satt i rätt länge. Det är först nu, inte alls speciellt länge sedan, som jag faktiskt på riktigt har insett att det är jävligt mycket grymmare att vara cool tjej än att vara cool kille. Killar förväntas ju vara coola, det är deras grej. Och därför blir de, enligt min mening, patetiska.
Jag undrar om denna insikt hade något att göra med den nalkande insikten av sexuell läggning...

Ska jag vara flata ska jag fan vara fit

tänkte jag och gav mig ut och sprang. Det har man ju aldrig tänkt förut. Eller nej, inte flatbiten, men det där om att man ska vara vältränad, och det vet man ju att det håller i ungefär en vecka.

Men jag sprang i alla fall och jag skulle orka betydligt mycket längre om det inte var så att mina lungor svek mig. Men det får man väl jobba på, om jag inte gör så att jag skyller på kylan.

Det där med att vara barn

Jag var inne och nosade på det inatt, om melodifestivalen hade något med att jag är gay att göra. Jag tänkte spinna vidare på det. Nu i efterhand kan jag se att det finns ganska många saker i min barndom som pekade på att jag skulle vara flata.

Jag vill minnas att Bruden skrev om det i ett inlägg nångång, om gonna-be-queer-barn.

Jag var nog aldrig speciellt tjejig som barn. Visserligen lekte jag med dockor, men jag jag tyckte inte att det var så kul, jag gjorde det mest för att det som förväntades av tjejer. Om jag skulle leka med några slags plastfigurer över huvud taget så var brorsans krigsgubbar roligare. Men roligast var ju självklart att härja utomhus, klättra på saker och dylikt; vad det nu är som barn gör. Egentligen tror jag att barns lekar nog är ganska könsneutrala. Det är bara att man har fastnat på det där med dockor, bilar och mamma-pappa-barn. Jag uppskattade inte att leka med bilar heller; för att jämna ut att jag inte gillade dockor. Jag såg inte tjusningen i det, jag fann det helt meningslöst.

När jag tänker på vad jag gjorde som barn så kan jag inte påstå att något av det var speciellt "tjejigt" eller "killigt". Men det kanske är för att det är helt normalt för mig. I min värld fanns det inget som killar gjorde eller som tjejer gjorde. Det fanns bara det som jag ville göra och inte göra. Jag kunde nog göra det mesta, bara jag fick vara själv. Nu låter det som att jag var en såndär unge som alltid ville leka själv. Så var icke fallet. Oftast blev jag grinig och rastlös om jag inte hade människor runt mig. Så är det även idag. Men om man nu var tvungen att vara själv så måste man ju göra det bästa av situationen och skulle jag då leka själv så ville jag inte att någon skulle se mig. Kom det en förbipasserande så slutade jag genast upp med vad jag höll på med tills personen var borta. Även det ligger kvar idag. Fast inte lika påtagligt. Men jag gillar inte att vara iakttagen during progress. Folk kan få se mitt färdiga resultat, men inte hur jag jobbar. Det baseras förmodligen på någon slags rädsla för att göra fel och bli ifrågasatt.

Jag ville aldrig bära varken klänning, kjol eller andra så kallade tjejkläder; men jag ville inte ha jeans heller. Tights, that was my thing.
Senast jag bar en klänning var på skolavslutningen i trean, det var nio år sedan. Och då hade jag det bara för att mamma hade övertalat min bror att övertala mig att ha det. Så fungerar det även idag. Senast i julas faktiskt, när mamma bett Marcus att lära mig tvättmaskinen. Hon är smart, utnyttjar att jag gör allt vad min bror föreslår eftersom jag ser upp till honom. Därav klänningvalet för nio år sedan.

När jag var liten var jag faktiskt avundsjuk på killar för att de fick vara just killar. För de är ju mycket häftigare. Som tjej skulle man ju vara tyst och söt. Jag ville en stor del av min barndom vara av det andra könet. Bara där borde man ju förstå vad som skulle hända. Samtidigt var jag rädd. Jag ville inte känna som jag kände, jag ville att jag skulle vilja vara tjej. Rädslan för att inte vara som alla andra startade väl så fort jag hörde om homosexualitet. Eller jag vet faktiskt inte, den känslan låg väl i hela tiden. (Mer om det i ett annat inlägg som även det baseras på något Bruden så smart plitat fram.)
Jag minns en konversation jag hade med min bästa kompis när jag var runt åtta år. Jag berättade att jag var kär i vår fröken. "Betyder det att du är lesbisk?" fick jag till svar. Jag förklarade att man kan vara typ kär i en person utan att vara det. Eller något liknande, det var ju ett tag sen nu. Några år senare blev jag kär i vår manliga lärare och jag sa till mig själv att jag helt enkelt hade någon grej för lärare.

Gräver man djupare i geggan så kan man säkert hitta fler homotecken.

Hur som helst så har denna rädsla suttit i hela tiden men gått i vågor. Jag förstår inte hur jag kunde vara så rädd för att vara "lesbisk", som jag kallade det. Inte så konstigt eftersom det faktiskt heter så, men jag hatar verkligen det ordet. Jag önskade att jag inte skulle vara det. Inte för att det var något fel på homosexuella, nej, utan för att det skulle bli så mycket svårare att hitta kärlek. Det var i alla fall min anledning.

Jag undrar om denna rädsla fanns där för att jag försökte förtränga något. I så fall ser jag min insikt för fem månader sen som en seger. Ja okej, det gör jag ändå. Men en ännu större vinst eftersom jag inte bara insåg det potentiella homot i mig utan även trasslade upp en lång härva som gick långt tillbaka.

Fler omedvetna hemligheter är nog svårt att få in i ett blogginlägg. Känn dig ärad.

Jag är både synsk och gay

Now I get it! Nu förstår jag varför jag alltid gillat melodifestivalen! Jag är ju gay! Haha!
Det är lika kul varje gång man förstår något liknande.

Mamma och jag hade myskväll. Vi satt och letade bögar i melodifestivalen. Det började med att mamma frågade:"är han också bög?" om Ola Salo. Jag förklarade stolt att mannen är bi. Hon ba:"är han det också?! Både bög och bi?" Jag hoppas hon var ironisk, men man vet ju aldrig med henne så jag försökte mig på att förklara.
Sen funderade jag över varför hon hade sagt:"är han också bög?" Vem var det mer? Ola var ju den första vi hade nämnt. Jag ville inte fråga på grund av rädslan för att svaret skulle vara jag. Men lugnade mig med att mamma ofta inte tänker på vad hon säger utan slänger in lite ord här och där.
Sen pekade jag ut några självklara som Magnus Carlsson och diskuterade Christer Björkman. Sen valde jag en flata. Det var inte lika uppskattat. Eller jag fick ingen reaktion i alla fall. Sådant vet man inte heller med min mamma, det är ofta så att hon inte ens lyssnar. Men det är ju klart, flator finns ju inte. Och finns de så är de svårare att peka ut. De är ju inte lika uppmärksammade i media som bögarna och då reagerar folk inte riktigt på flatattribut.

Mer queer i Eurovision! Är det bara här i Sverige som schlager är bögigt? Förresten, jag tar tillbaka det. Jag mindes just en av mina favoriter, Diva med Dana International 1998.
Hur som helst så kommer The Ark rocka their socks in Finland. Jag ville faktiskt åka dit och se det, men jag visste inte när biljetterna släpptes och de tog slut på en gång. Dessutom kostar de mellan fem- och sjutusen(!) styck plus resa dit. Och jag har ju faktiskt redan sett både Lordi och The Ark live.
Men det skulle vara kul, Ark kommer ju vinna. Jag vet det för jag är synsk. Jag visste det från första stund när jag hörde att de skulle vara med. Det är som när jag plockade ut Kung Keno med Andrea förra veckan. Vi råkade slå över till det precis när det började och jag sa ett nummer som skulle bli Kung Keno (okej, inte vilket nummer som helst, jag har faktiskt prickat Kung Keno på det numret en gång tidigare). Det var det sista numret som drogs och sen blev det Kung Keno. I promise you, I'm psychic. Tvinga mig inte att berätta om min World Trade Center-dröm.

Det där var ju en fin liten avstickare. Det jag ville komma fram till var om melodifestivalen har något med mitt gayförflutna att göra. Det kommer jag antagligen aldrig få reda på...

"But vi are drunk och jag åt två apelsiner igår"*

Hur ska jag förklara gårdagen? Jag vet inte riktigt. Vår förfest bestod av endast tre personer: jag, Andrea och Ida. Det kändes som att vi mest satt och "fjortisdrack" och det känns alltid som ett sådant slöseri på både pengar och my secret stash. Men effekt hade det ju. Vår förfest var begränsad till mitt rum där det diskuterades snygghetsgraden på Green Day-medlemmarna, lyssnades på Green Day (lika bra om man nu ska diskutera dem. Vi har alltså inte någon slags hysteri över dem), msn:ades konstiga konversationer med folk och lästes i min "Hetero"-bok.

Sen bar det iväg upp på stan och Ida försvann till Klaras där hon återigen skulle dansa häcken av sig och träffa någon "trevlig karl" som hon själv uttryckte det när vi träffade henne på bussen hem. Jag citerar mig själv på Järntorget:"Jag är alltid som fullast när jag går av bussen." Inte för att jag vet vad jag baserade det på eftersom jag endast åkt buss alkoholpåverkad en gång tidigare. Sen kom Andrea på att hon glömt sitt ID-kort, så undertiden vi väntade på att det skulle skeppas med hennes mamma hängde vi i en videobutik. Sen kunde vi traska vidare till Satin där Hultsfreds rookie-turné var.

Satin var fyllt med flator. Tyckte jag i alla fall. Jag citerar mig själv igen:"Min gaydar verkar vara extra bra när jag är full."
Andrea:"Den kanske inte är extra bra, du kanske bara chansar mer när du är full."

Satin är inget dansställe, tackolov, men det var tre glada gubbar på övervåningen som dansade till Club '94:s 90-talsmusik. 90-talsmusik kan få mig att dansa till och med i nyktert tillstånd, men det blev inget dansande här. Vi flydde till undervåningen istället där Sahara Hotnights stod för kvällens DJ:ande.
Vi var tillbaka på samma ställe som för tre månader sedan, när jag trodde att allt var klappat och klart. Nu stod vi och hängde (jag vet att det är teoretiskt omöjligt, men vi gjorde det ändå) ungefär en decimeter ifrån varandras ansikten när hon sa:"Nä, nu måste vi göra något kul." När jag stod så nära henne hade jag bara en enda tanke på vad kul var. Men jag fick förklarat för mig senare att att hångla med mig skulle vara emot hennes principer att inte vara otrogen.

Vi såg banden, mös i soffan, skickade ett oförståeligt sms till Cecce och tog halv två-bussen hem.

Jag undrar om hon tycker jag är jobbig. Jag känner mig i alla fall elak när jag håller på som jag gör. Men jag kan inte hjälpa vad jag känner. Jag kan inte hjälpa att jag bara vill vara med henne, mysa in mig, krama och lukta på hennes hår. Men däremot borde jag kunna se till att inte bete mig som jag gör. Det borde vara extra lätt när det känns fel. Men samtidigt känns det så rätt och vissa saker går inte att hindra. Det känns ännu mer fel nu när hon har slutat agera på det sättet mot mig, nu när det bara är jag som håller på. När vi diskuterade hela grejen när jag berättat allt för henne sa hon att hon inte ville sluta vara närgången för att hon tyckte så mycket om mig men att hon kunde försöka om det var så att det var jobbigt för mig. Jag sa att hon verkligen inte behövde sluta med det. Nu har hon gjort det ändå. Jag tror att det är en av grejerna som känns värst.


*Det oforståeliga sms:et till Cecce. (Min mobil kan inte ge mig W, därav detta personliga pronomen på svenska.)

Burdjur 20 p

Ett tecken på att alkoholen fortfarande sitter i, eller på att jag återgått till mitt normala jag var tanken som jag tänkte på toaletten. Jag tänkte att jag var en av flera jättar som hade oss människor i burar och studerade oss. Fast vi är helt omedvetna om det. Jag som jätte skulle beskriva mig som människa, vad jag gjorde och så. "Hon pillar sig i örat och föredrar tjejer framför killar" var så långt jag hann innan jag insåg vad det var jag egentligen satt och funderade på. Fast det kan nog vara rätt bra att tänka så ibland, så man kan se sig själv från en annan vinkel och kanske upptäcka något nytt.

Nu är mina makaroner slut, och likaså det malda djuret som även det en gång antagligen suttit i någon slags bur, mer eller mindre medveten om det.

Personliga bruddagen

Det var meningen att jag skulle blogga en massa idag. Blogga ikapp. Men jag vet inte hur funktionibel min hjärna är efter åtta timmar i en mörk videoredigering. Men det var lite uppiggande att komma ut därifrån och upptäcka att de låst och larmat skolan så jag var tvungen att sätta igång larmet för att komma ut. Haha. Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan någon gjorde något åt saken eller Securitas kom. Men det får jag aldrig veta eftersom det fortsatte tjuta tills jag var på ohörbart avstånd.

Igår var det Internationella Kvinnodagen. Jag kände att jag var tvungen att ta upp det, alla andra gör ju det, även om det för mig inte är någon big deal. Jag är en av de som är av åsikten att det faktiskt är mer diskriminerande att ha en speciell dag för kvinnor. Jag håller mig till det mest klassiska argumentet:"betyder det att alla andra dagar är männens?"
Jag diskuterade det där med Alex på lunchen idag. Han var så nöjd över att ha ränt runt på stan för SSU och delat flyers, eller vad det nu var han hade gjort. Han tyckte att det var bra att kvinnorna fick en egen dag så man skulle uppmärksamma att vi faktiskt är diskriminerande. Jag höll inte med. Jag tycker det blir värre om man ska göra en så stor grej av det. Och om man vill göra något åt det så hjälper det fan inte med en speciell dag. Gör något åt orättvisorna istället för att försöka kompensera det på andra sätt.
Förresten så gillar jag inga sådana dagar, som mors-, fars- och menlösa barnsdag. Bullshit.

Min Internationella Kvinnodag var ändå rätt bra, och det var tack vare en del kvinnor faktiskt. Jag skrev till en tjej som jag har varit, på distans, lite upp över öronen kär i att jag tycker att hon är det sötaste jag sett. Kanske att ta i kan tyckas, men jag var tvungen. Jag har velat säga det så många gånger men inte kommit på ett bra sätt att göra det utan att vara skrämmande; så det fick bli genom en bildkommentar. Efter det uttalandet fick jag inget svar, men däremot besökte männskan min bilddagbok varannan minut i två timmar. Två timmar! Hon tittade inte på några bilder heller så någon baktanke måste hon ha haft. Tillslut antog jag att hon försökte psyka mig eller att det var något slags test (eller ett väldigt udda raggningssätt, vilket inte är helt omöjligt i min värld eftersom jag skulle kunna göra något liknande) så jag började göra samma sak. Förvirrande, ja.
Såhär skrev jag till Annie som jag pratade med undertiden:"OMG vad är det med männskan?! HAHA! Jag måste fan sms:a min lifecoach och fråga vad man gör i sånahär lägen..." Sagt och gjort. Inte för att jag blev klokare, men lite gladare.
Inte hört något från tjejen än, och inga nya psykaktioner har utförts. Men så står det även på hennes presentation att hon inte har internet hemma...

Allt det uppföljdes av första träningen på en månad, och självklart var Betty där. Behöver jag säga mer?
Det i sin tur uppföljdes av ett av de roligaste repen. Daniel lät mig sjunga Neunundneunzig luftballons eftersom jag kunde texten. Problemet var bara att jag är sjuk och när vi väl var klara och jag även hade "whoawat" till min standardlåt och skrikit med i Staten och kapitalet och diverse andra punklåtar så var min röst helt förstörd. Men det är smällar man får ta.

Ikväll ska jag gå ut med Andrea, och eftersom det bara är hon och jag (inte ens David) så kommer det förmodligen vara alkohol inblandat. Jag känner mig egentligen för degig för att göra något sådant, men jag har varit sugen på att både gå ut och träffa Andrea väldigt länge nu, så man får ju passa på.

Typiskt, jag som vill bli körskolelärare när jag blir stor

Igår smet jag in på körskolan för att snacka skit med Magda. Det var länge sedan sist. Även om jag går förbi där två gånger om dagen så är det sällan man har en anledning till att, bokstavligt talat, sticka in huvudet, som jag brukar göra och se sådär komisk ut. Det är vanligare att det viner en snöboll förbi huvudet med avsändare Magda. Men igår var det hennes "kontorsdag" och ingen ville hänga på kontoret så det var fritt fram att snacka om det ena och det andra. Magda ville mest skryta över att hon gått i mål i Vasaloppet dagen innan. Jag spelade svårflörtad och undrade mest över vad hon gjorde på jobbet dagen efter. Annars brukar den människan kunna prata om vad som helst, hon har inga gränser. Inga samtalsämnen är för pinsamma för henne. Men jag skonades från att höra om hur bra människan är i sängen den här gången. Det har jag hört tillräckligt om på Qruiser. Nä, så ofta säger hon inte det, faktiskt.

Jag är nog den enda som fortfarande hänger regelbundet på körskolan efter att jag tagit körkortet. Men hon gör mig så glad. Vet inte varför. Hon typ alstrar positiv energi. Eller som hon sa till mig:"jag blir busigare än vanligt när du är där."
Först trodde jag hon var på gång till barnarov. Men sen insåg jag att det är bara som hon är. Förresten, kan man kalla det barnarov när man är över arton? Men man undrar ju vad hon vill få ut av diskussionen "varför jag inte vill hångla med henne TROTS att hon är så snygg."
Haha. Hon tar hem alla skumma priser jag kan komma på. Men trots det så fortsätter jag gå förbi där varje dag och svara på hennes meddelanden.

Hela grejen är rätt komisk nu. Allt som jag skrev i höstas när jag försökte lista ut vad det var med henne och om hon var gay eller inte. Shit vad blind man var. Men det är kul att tänka tillbaka på nu, eftersom allt var så självklart. Nu förstår jag den där underliggande känslan, blicken och varför människan inte kunde sluta garva i bilen. Men det är rätt tragiskt att jag inte ens kunde komma på det själv utan var tvungen att höra det från Carl efter att han sett hennes regnbågspin. Jag kände mig som om jag löst världsfreden eller något. Äntligen fattade jag och allt bara släppte och då hade jag ändå inte kommit på det själv. Men jag blev ändå så glad. Gosh, vad överdrivet det låter, men det var faktiskt värsta projektet.

En annan sak Calle sa när jag frågade:"va? Är hon?" var:"ja, har du inte hört, hon har ju värsta mörka rösten." Det där har jag grubblat på ända sedan dess och fortfarande inte kommit fram till vad det har med saken att göra. Ens röst är ju ens röst liksom. Jag tror inte att man gör sig besväret att förställa den till det mörkare bara för att man kommer på att man är homo. Betyder det då att alla homosar föds med mörk röst? Men det stämmer ju inte heller för det finns ju de som som har vanlig röst och de som har såndär jätteljus, som Bruden och Annie. Första gången jag träffade Annie hörde jag inte vad hon sa. Och fortfarande tar det en stund att ställa om sig varje gång vi ses så jag ska höra vad hon säger.
Så Carl, jag vet inte riktigt vad du grundade ditt uttalande på, men let go, du är ju inte mer än man.

Det är ju en större fara att låta homosexuella få vara körskolelärare än att låta oss (observera oss) adoptera. Med en flata i bilen blir man ju så tankspridd så man utgör en större fara för trafiken än vad man kan utsätta samhället för med ett barn eller barnet själv för.

Förra veckan när jag knackade på körkolebilen (stillastående, haha, annars skulle jag vara fedt snabb!) som hon satt i öppnade hon bara dörren och sa:"jag får snöpula dig någon annan gång skitunge." Fyra minuter senare dyker det ner ett sms:"Kram på dig lillskiten!"
Och den första mars omnämns jag i hennes Qruiserdagbok som "den lilla snorungen som lyckades kasta snöboll på henne innan hon såg mig."
Haha. Det är ju kul att jag har något att roa mig med...

Hur många brudar har jag gått igenom nu? Tre. Fyra om man räknar med Annie, men henne nämnde jag ju bara. Tjaa, då har jag väl lika många kvar...

Jag borde alltid ha en hjälm i beredskap

Hej, min mamma är dum i huvudet. Jag vet att man inte ska säga så men när hon påstår att hon i nästa val ska rösta på Sverige Demokraterna så får man säga så, även om sina föräldrar. Detta har hon fått för sig endast på grund av våra nyinflyttade, stökiga och rökande invandrargrannar. Hon är dum i huvudet. Som tur är så är det fyra år till nästa val och förhoppningsvis är hon så dement då så hon inte minns något.

Jag blev så upprörd så jag blev yr. Jag visste inte i vilken ordning jag skulle slänga ur mig orden. Jag försökte förklara vad de har för andra avsikter med sin politik, men det sket hon i. Hon ska bara rösta på dem för att de är så tydliga på punkten med att de inte vill ha in fler invandrare i landet, eftersom det tydligen är de som förstör Sverige. Hon bryr sig inte ens om att hon känner hur många bra invandrare som helst och dessutom är en själv.
Jag ville slänga ur mig att hennes egen dotter skulle bli hatad, föraktad och ickevälkommen i detta land, men jag kände inte för att göra en sådan kamikazeaktion ut ur garderoben i det tillståndet.

Jag insåg varför jag la ner min politiska bana rätt fort: jag blir så överhettad så jag inte har kontroll över mig själv och ändå inte får ur mig det jag vill ha sagt. Jag vill för mycket helt enkelt. Så jag avslutade det hela på ett väldigt simpelt sätt med ett "håll bara käften, du är dum i huvudet."
Jag vet att man inte kommer någonstans med det, men tro mig, hon är en dödgränd, en vändzon, en ändhållplats; det finns inget att hämta där i den här frågan, finns ingen idé med att ens försöka sig på att förklara och övertala för hon kommer ändå inte förstå. Så det spelar ingen roll vilken nivå jag lägger mig på, akademisk eller idiotisk. Jag blir bara så frustrerad.

Som fingerfärg

Jag borde sova men fick återfall. Endast du bakom de svarta sträcken kan veta vad som finns om man gräver i banangeggan.

Recept på flatsöndag: flatinnebandy, flatfrisyrer, flatvader, flatpersonligheter och flatstereotyper

Fan! Varför måste hon vara så snygg?! Det går ju praktiskt taget inte att titta på innebandy längre; hon drar ju all uppmärksamhet. Det blir såndär omvänd effekt som det alltid blir. Jag vill bara titta på henne, men då tror man att folk märker det, så man gör allt för att hålla blicken på annat håll. Och ännu värre är det ju självklart på träningarna. Shit. Innan jag insåg varför varför jag gillade henne så mycket så var det okej att snacka med henne, men nu är det ju praktiskt taget omöjligt. Jag måste hålla mig i skinnet och har mer eller mindre blivit rädd för henne.
Men vad kan man förvänta sig egentligen, med de där vaderna. M-mm! Standardinnebandyvaderna (som faktiskt jag också har). För att inte tala om håret, den klassiska flatfrisyren: kortklippt och svart. Jag är så sjukt svag för den typen av frisyr. Man vill ju liksom bara vara I den och mippla med håret. Vilket jag faktsikt gjorde i en dröm som jag hade om henne och hennes hår. Shit, jag har en sjuklig hårfetisch. Tre saker som jag är svag för: flatfrisyrer, tuppkammar och blått ljus. That's it, nu vet du hur du får mig på fall. Haha.

Och inte räcker det med att hon är snygg heller, visst måste hon ha värsta grymma personligheten också, det som jag kallar "flatpersonligheten". Haha. Betty är fan min flatprototyp. Plus att hon är GRYM på innebandy. Idag var det en ribba, en stolpe och ett mål. Alla från halvplan.
Det var den ultimata backformationen. Betty och hon som jag också har fått för mig att hon är så snygg fast hon inte är flatig alls. Jag känner henne inte ens. Men jag tror att det är för att hon utseendemässigt är så lik Fia. Ja, enligt mig alltså, ingen annan skulle tycka det.
Så det var en fröjd att få sitta i sekretariatet och titta på dessa två samtidigt som laget spottade in mål efter mål. Missade att starta och stoppa tiden hur många gånger som helst. Vet inte om det berodde på de bländande backarna eller att jag satt uppe halva natten...

När hennes sylvassa skott gick rakt in i mål i mitten av andra perioden blev hon, som alla andra målgörare, påhoppad av hela laget. Hennes tacksamma frisyr såg till att några rufsade henne i håret. Så fort folkmassan skingrat sig rättade hon till frisyren. Åh. Då blev jag svag. Kanske för att jag kände igen mig, vet inte, men det sitter kvar...

Pratade med henne efteråt, kommenterade hennes insats. Jag förstår inte hur det kan vara så fantastiskt att höra henne säga tre meningar. Hon är ju gammal och har dessutom en tjej som är typ identisk med henne själv (och nio år yngre...). Inte för att jag vet vad det hade med saken att göra. Ville nog mest bara få fram det.

För att fortsätta på temat så har jag flatsöndag. Eller, så mycket flatigare än vanligt är jag inte, men utöver mina vanliga flatattribut har jag min regnbågsfärgade knapp (nej, mamma är inte hemma) och en vit slips - som jag fick av pappa igår i den stora slipsrensningen - som jag har knutit med hjälp av mina nya kunskaper om en dubbel windsor. Jag är mäkta nöjd. Men jag kan fortfarande inte knyta en vanlig slipsknut. Men jag tycker att den här räcker. Jag vill ändå inte använda mig av någon annan sort, det är ju Bruden som har lärt mig den här.
I skolan diskuterade vi studenten och vår mentor frågade killarna om de kunde knyta en slipsknut. Det var jag och en halv kille som räckte upp handen (ja, jag räknar med att en dubbel windsor kvalificeras som slipsknut), varav jag inte ens räknades, men jag var ändå nöjd över min manlighet.

Mitt liv är en enda stor ungdomsklyscha

Aldrig har väl en låt passat så bra in som nu. Jo, det har det, men jag blev lite mer chockad den här gången. När jag fick reda på att låten faktiskt handlade om det den handlade om blev jag sur och lite anti just den låten. Jag tyckte det var meningslöst att skriva en låt om snöras. Men just nu, när allt stämde in, insåg jag att det låg så mycket mer bakom den texten än bara det man hör. Vad dum jag känner mig nu.
Allt stämde in, både den ytliga texten och den gömda betydelsen i den.

Solen går ner över taken och klockorna slår
En konstig dag, med ett konstigt ljus
Jag går mitt i vägen, det luktar som vår
Det droppar av snö ifrån träd och hus
Kom inte för nära, du vet hur det går
Jag ser vart du längtar, du ser hur jag mår
Inget vidare rus
Jag försöker få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar
Det är nånting skumt med stan just idag
Det är nånting som knakar
Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
Som stenar mot glas
Varning för ras

Direkt efter kommer nästa låt med ännu en igenkännerlig textrad:
Vi kallar oss vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner
som vilka vänner som helst, vilka mänskor som helst
ungefär, du kan säga kär

Gårdagen var helt enkelt lika misslyckad som förra gången.
Varför måste hon ta med sig killen? Han är blyg, tyst och hänger efter henne som en svans. Och när han inte spelar svans sitter de fast i varandra genom den större öppningen i ansiktet. Okej, jag kan förstå dem mer att de gjorde det på förra spelningen för då hade de större anledning att vara nykära och då var hon dessutom omedveten om vad jag tyckte. Men nu har jag ju berättat det. Jag har ju sagt hur jävla dåligt jag mår när jag måste se det där hela tiden. Och hon kan verkligen inte släppa honom, han ska med överallt. Hon kan inte prata med mig i ens två minuter utan att han ska vara med. Jag sa det till henne, när hon vägrade hänga med mig trots att jag satt helt själv. Jag sa att jag inte får en enda stund med henne utan honom samtidigt som jag verkligen gav henne lidande blickar. Hon VET hur jag mår. Och när hon inte är med David verkar hon bry sig om det. Men hur bra kompis är man med någon om man blir halvt betydelselös när hon är med sin kille. Gång på gång under kvällen påpekade och hintade jag om hur otrevligt det är när de ska sitta och äta på varandra hela tiden, överallt.

Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. När jag inte är med henne känns det inte så speciellt längre. Jag får inte samma känsla av att tänka på henne längre som jag fick förut. Så länge jag inte träffar henne är jag inte kär. Men så fort vi ses blir allt omvänt. Jag vill bara vara nära, mysa med henne, leka med hennes hand, eller översålla henne med kyssar. Nej, då har man inte en normal kompisrealtion. Samtidigt som jag känner allt det, och faktiskt utövar delar av det, kan vi sitta och prata om David, och jag verkar helt oberörd, som om jag är okej med situationen. Det är jag inte. Visst önskar jag henne det här. Jag vet hur hon har känt, för jag känner exakt likadant, jag vet att hon är lycklig över att ha träffat någon. Jag vill att hon ska vara lycklig, det är ju klart. Shit vad klyschigt det låter. Hela den här grejen är en enda stor klyscha.

Förresten har hon slutat, eller i alla fall minskat, med allt som hon, vi, höll på med förut. Allt mys, allt närgånget. Hon sa att hon inte ville sluta med det, men att hon skulle om jag kände att det blev för jobbigt. Jag sa att det var okej. Men sedan dess har det succesivt minskat. Kanske är lika bra, för att jag ska kunna komma över det här, men just nu känns det som att hon håller något avstånd till mig. Men jag känner mig jobbig när det bara är jag som håller på, för det gör jag, jag måste.

Det värsta är nog mitt beteende när vi är alla tre, som igår. Jag mår dåligt och försöker hålla mig undan, men så fort jag får chansen försöker jag stjäla henne. Varför? Det är elakt. Jag tror faktiskt inte att David gillar mig. Men vad vet jag, killen säger ju aldrig något. Men det är elakt mot Andrea också. Men sånt här gör en dum i huvudet.

Jag vet faktiskt inte vad det var som jag ville komma fram till. Om jag hade någon poäng så tappade jag den på vägen.
Det jag ville säga var nog att hon gör mig så illa, samtidigt som hon får mig att må så bra.