Longing for life

Jag vet att jag borde vara nöjd. Jag bor i staden där jag känner mig hemma och har mina vänner, jag jobbar på mitt favoritjobb, jag pluggar till något som faktiskt kan bli ett lovande och passande yrke, jag har struktur och ordning på vardagen, jag kan gå till gymmet när jag vill, jag har ett fantastiskt hem med en bra kombo där jag trivs som tusan och jag har en fin flickvän som toppar allt. Det är precis som jag ville ha det. Det är precis som jag kan föreställa mig att jag vill ha det.

Ändå spritter det i mig. Jag känner mig rastlös. Det är perfekt men ändå inte rätt. Jag lever ett säkert liv, ett lugnt liv, jag vet vad som ligger framför mig, vilket egentligen passar mig. Det kanske är just därför det inte klaffar helt rätt. Jag är ung, jag ska inte sitta här med ett komplett liv. Även om det passar bra på mig. Jag känner att jag vill göra något helt galet, något som inte är jag och som jag egentligen inte vågar. Jag längtar ut. Men hur ger man upp tryggheten? När är rätt tillfälle att bryta säkerheten och inte veta om det kommer bli lika bra igen? Jag är en taktiker, jag är en logiker, jag tänker igenom saker, jag väger fördelar och nackdelar, även om jag gärna vill bli sedd som spontan. Jag vill nog vara en eftertänksam spontanist.

Det är så mycket jag drömmer om, det är så mycket som jag vill göra, se, prova på och ha i mitt liv som jag inte har. Och jag känner en oerhörd dragning till att kasta mig utför ett stup och inte veta vad som kommer. Och så är jag nog lite rastlös och har tröttnat på tryggheten. Jag vill nog ha omväxling och stort och nytt, fast under kontroll.

Om jag kunde släppa allt skulle jag nog vara borta för länge sedan. Sitta på en bar på Irland, surfa i Australien, plugga i USA, åka snowboard i Alperna. Vad som helst! Jag behöver inte ens lämna landet. Det kan vara att bara kasta sig ut i Sverige med enbart en resväska och en tumme, eller ta ett snöjobb i norr, eller vad som helst. Bara nånting nytt som jag inte vet hur eller var det slutar, lite nytt folk och nya vyer.

Men det går inte för jag tänker att jag inte har pengar och jag kan ju inte lämna allt jag har, då skulle jag ju vara en idiot. Tänk om man inte kan få tillbaka allt lika perfekt som det är igen. Det här har spökat i mig det senaste året. Jag skulle vilja var mer fri och mindre uppbunden. Det är nästan så att jag önskar att något skulle hända, att jag inte skulle kommit in på skolan, att jag inte fick bo kvar, något som gjorde att jag inte tyckte att det var värt att stanna, då skulle beslutet vara så mycket lättare att ta och jag skulle kanske, kanske kunna sticka.

Jag försöker komma ihåg att jag är ung och har många år på mig att göra allt detta. Men om jag vill det nu? Tänk om jag vänjer mig. Nöjer mig. Att nöja sig är en stor rädsla. Jag vill aldrig nöjs mig. Men så kan man ju då heller aldrig bli nöjd. Kan man bli lycklig om man inte är nöjd? När man tänker efter så är nöjd faktiskt något dåligt.

Nu spårar det ur. Det jag skulle vilja göra är att markera hela mitt nuvarande liv, Ctrl + C, zooma ut tidslinjen och Ctrl + V lite längre fram.

Fredag 10.4.09

Jag gick igenom det gångna året i min Bilddagbok för att göra en bildsammanfattning. Vad som hände 2009 ligger fortfarande ganska färskt i minnet, det är inget jag har förträngt eller så, men när jag snubblade över en bild och bildtext på 10 april slog det djävligt hårt. Det slog var jag var då, var jag kommit nu och hur det har påverkat mig.

Det var då jag skapade och lyssnade repeat på spellistan jag döpte till "snart är du borta". Spellistan jag lysnar på nu, kanske för att påminna mig eller för att se om du faktiskt är borta. Spellistan som fick mig att tokgrina under Håkan Hellströms spelning på Peace & Love i somras.

Bildtexten var Håkans "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" med de mer träffande textraderna i fetstilt. Jag började läsa och tänkte "ja så här var det ju", tills jag kom till raden är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen.

Jag bad om det, jag önskade, grät och skrek om att jag aldrig mer ville vara så trasig, att jag aldrig mer skulle ge hela hjärtat för kärlek igen. Jag ville aldrig mer att någon skulle bli mitt allt. Vilket är självklart att man vill i en sådan situation, men tråkigt i framtiden när man gått vidare (vilket man alltid gör, mer eller mindre) och träffar någon som man faktiskt skulle kunna ge hjärtat rakt ut till. Men jag ska väl inte ropa hej för tidigt, en dag sitter jag väl där ensam och är glad att mina känslor inte sprang hundra meter i förväg. För så är det, det var så det påverkade mig. Mina känslor springer inte i förväg längre, de är reserverade och myser någonstans där inne där de vet att de är säkra. Jag vet att de är där, för ibland kryper de ut. Ibland kan de komma ut så djävla mycket. Men bara för att sen krypa tillbaka. Man får ju inte kapitulera helt. Ja cynisk har jag blivit på kuppen också. Men varför ska man spela feglir hela matchen för att, i fall matchen tar slut, vara hel på slutet istället för att spela en hejdundrande match och njuta av det fantastiska spelet?

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer känna så mycket igen. Tragiskt nog. Det är inget jag kan göra något åt. Varför ska man alltid behöva stå till svars för sina känslor? Men frågan är också om jag någonsin vill känna så mycket igen. Jag tänker att det viktigaste är att ha en sund realtion till folk. Att ha kontroll över sig själv och leva sitt eget liv med den man vill ha bekvämt på sidan. Det skulle jag inte göra om jag kände så mycket. Eller är det här bara en dålig bortförklaring för att jag inte känner så mycket som jag vet att jag är kapabel till? Men jag vill ju inte känna så mycket, det har jag ju svurit över så många gånger...

Eller så sitter jag där och inser att det faktiskt var riktiga grejer men att jag söp bort det fört att jag inte kunde se det för jag vågade inte känna efter.

Fjärde vändan på spellistan och jag kan, som så många gånger tidigare, konstatera att jag fått ut dig ur skallen. Tionde april 2009 får kanske ses som piken på tragiken, för dagen efter träffade jag min nuvarande flickvän.