Det finns nog inget band som har en sån stor del av den senare delen av min uppväxt som The Ark. The Ark kom till mig via min bästa vän A.W runt min fjortonårsdag. Detta var år 2002 och The Ark skulle om tre månader släppa sin andra skiva. För det var tragiskt nog runt den andra skivan som jag fastnade för dem. För, tragiskt nog igen, var jag nog antagligen för ung för att kunna ta dem till mig tidigare.
Jag lyssnade nyss på In Lust We Trust och det tog mig tillbaka till en person som jag hade glömt och jag kunde bara tänka "åh jösses, jag har också varit fjorton". Fast mitt fjorton var inte ljusblått, ögonskugga och kjolar (nej det var tolv-tretton (tragiskt nog IGEN)). Mitt fjorton var början på en massa konserter, en lokal på borgmästargatan där vi sektlikt sjöng Internationalen en gång i veckan, räknade M.N's piercings och planerade hur vi naivt skulle förändra världen. Mitt fjorton var torgmöten och dela flygblad och få pälsbeklädda tanter att skänka pengar till bönderna i Brasilien(?). Jag tyckte mig vara stor och viktig när jag påstod att jag inte gillade musik utan texter med innebörd, så som The Ark. Mitt fjorton var även att vara kär i E, tråna efter mopeden, och börja plugga körkortsteori. Mitt fjorton var A.W, The Ark och Ung Vänster.
Det finns inget band jag sett så många gånger som The Ark. Jag har till och med tappat räkningen. Och då räknar jag ändå allt, och har ett sjukligt sifferminne. Men självklart skulle jag kunna kolla upp det.
Det tog mig till minnet av Arvikafestivalen 2007 då jag såg The Ark för sista gången (som det ser ut nu). Jag hade inte bara sett dem vid otaliga tilfällen de senaste fem åren utan även två gånger tidigare den sommaren då jag varit på alla de festivaler som var något att ha då. Eftersom jag hade flytt ett arbetspass i insläppet stod jag längst bak och halvtittade. När bandet gått av scenen och det till synes var över blev tjejerna som stod bredvid mig lite ledsna och undrade om det redan var slut. Då vände jag mig mot dem och sa "nej, de kommer komma tillbaka in, i helvita kläder istället för svarta och köra dessa låtar och avsluta med Calleth You, Cometh I och änglakören." Jag hade feträtt och tjejerna var nog både impade och lite oroliga för mig. SÅ många gånger har jag sett dem.
The ark frambringar fler minnen hos mig än något annat band.
We Are The Ark fick de där tre månaderna sommaren 2002, men jag fastnade särskilt för This Sad Bouquet som senare sommaren 2006 fick representera en hel ångestnatt (natten jag föddes på nytt) på kollo i Hultsfred. We Are The Ark slåss fortfarande med In Lust We Trust om vilken som är den bästa skivan. It Takes A Fool To Remain Sane är fortfarande en av de bästa låtarna jag någonsin hört och antagligen det bästa som The Ark någonsin åstakommit. Men faktum är att jag inte alls gillade den när den kom. Jag minns att jag till och med kommenterade med något som att "det där kan man verkligen inte lyssna på". Nu önskar jag att jag varit äldre och varit med om Hultsfredsfestivalen 2001.
In Lust We Trust symboliserar allt det jag skrev några stycken högre upp. Men specifikt Father of a Son är sommaren 2002 när jag spenderade hela dagar framför ZTV bara för att se videon till den nya singeln och Calleth You, Cometh I är en mattelektion i åttan tillsammans med A.W och min CD-freestyle.
Racing With the Rabbits kom till mig en måndagkväll hösten 2002 och får också symbolisera Ung Vänster och den första The Ark-konserten jag var på då de spelade Cracked Messiah. The Glad Yeah och de andra dittills släppta B-spåren får mig mest att minnas då jag satt i timmar och försökte banda dem av Internet (jag tänker inte gå in på det här men det var då enda sättet att kunna ta med dem någon annanstans).
Deras efterföljande album har inte samma effekt på mig. One Of Us Is Gonna Die Young frambringar dock ett starkt minne av när vi skulle flytta från mitt barndomshus. December 2004 gick den på repeat i min MiniDisc. Och hela State of The Ark-skivan är för mig mycket de nya bussresorna till skolan.
Prayer For The Weekend var väl ingen höjdare men jag gav den mer än den förtjänade eftersom det var The Ark. Så den satte sig lite tillslut. Den får mig att tänka på hösten 2006 och efter kollo-perioden. Men det är det mycket musik som gör.
Senaste In Full Regalia är bara en besvikelse. Och jag vet inte om jag förväntar mig att det ska komma något bra från The Ark någonsin igen. Men det är väl kanske inte samma sak när man inte är fjorton längre.
lördag 27 november 2010
onsdag 24 november 2010
Kreativitetsveckan II
Jag skulle ha hunnit med mer idag. Skit också. Det var bara för att det fanns en TV. Jaja, ibland måste man ju tagga ner också. Försöker hinna ikapp genom att redigera på det tomma jobbet. Går trögt när man bara känner sig seg och rastlös. Kvällen jobb har bestått av komma försent pga kombo av snön och MTR, äta en pizza, titta på serier, inte resa sig ur soffan mer än för att tömma ut pizzan. Nu är jag minsann trött.
Jag tror det är all kreativitet den här veckan som gör mig så snygg.
Men jag är typ klar med hyllan i alla fall. Den är hemma. Ska bara upp på väggen. Hoppas på att börja se lite mer resultat av veckan nu. Det brukar ju vara det som sporrar en på slutet när man börjar tappa tempo.
Jag tror det är all kreativitet den här veckan som gör mig så snygg.
Men jag är typ klar med hyllan i alla fall. Den är hemma. Ska bara upp på väggen. Hoppas på att börja se lite mer resultat av veckan nu. Det brukar ju vara det som sporrar en på slutet när man börjar tappa tempo.
Smygattack
Nyss tänkte jag på stationschefer och det högg lite. Jag undrar varför vissa, helt random, saker känns mer än andra. Man kanske är olika förberedd.
måndag 22 november 2010
Kreativitetsveckan
Jag får inte NOG av kreativiteten! Jag har så mycket framför mig den här veckan och är så sjukt peppad! Måste bara klara av att hitta tröttheten på kvällarna så det inte blir konstnärssyndrom och uppesittande. Vill ha tidiga morgnar. Men det är svårt att avbryta när det är kul och man är så taggad.
Idag har jag svängt till K-Rauta och IKEA för att införskaffa material till en hylla till A. Dessutom byggde jag hyllan. Det är fint med fri tillgång till kontoret och hela verktygsskrubben. Har dock lite färdigställning och upphängning kvar.
Resten av veckan bjuder på annat roligt. Nästan så det är trist att jag måste jobba på kvällarna. Men måste passa på när jag är ledig och faktiskt inte har någon inkomst för tillfället.
Ja, för nu har jag officiellt slutat skolan. Och förhoppningsvis har jag vingar att fortsätta under. Hen har fångat upp mig. Men man vågar ju inte lita fullt ut på att klorna inte ska släppa taget.
I fredags jobbade jag förrsten ett schysst sjuttontimmarspass. Vilken grej. Vi satte lister på Södermalm. Sågade, klippte, gerade, fogade, knivade, målade och muttrade. Mellan det att jag gick upp och 17.30 åt jag en banan och en kexchoklad, och kissade endast en gång. Ungefär så. Sen var det direkt till den hetsigaste rockkvällen någonsin. Fy fan. Den kommer nog gå till historien. Trehundra frikkin' pers. Galgarna tog slut flera gånger.
Nu kallar andra kreativiteter på mig.
Idag har jag svängt till K-Rauta och IKEA för att införskaffa material till en hylla till A. Dessutom byggde jag hyllan. Det är fint med fri tillgång till kontoret och hela verktygsskrubben. Har dock lite färdigställning och upphängning kvar.
Resten av veckan bjuder på annat roligt. Nästan så det är trist att jag måste jobba på kvällarna. Men måste passa på när jag är ledig och faktiskt inte har någon inkomst för tillfället.
Ja, för nu har jag officiellt slutat skolan. Och förhoppningsvis har jag vingar att fortsätta under. Hen har fångat upp mig. Men man vågar ju inte lita fullt ut på att klorna inte ska släppa taget.
I fredags jobbade jag förrsten ett schysst sjuttontimmarspass. Vilken grej. Vi satte lister på Södermalm. Sågade, klippte, gerade, fogade, knivade, målade och muttrade. Mellan det att jag gick upp och 17.30 åt jag en banan och en kexchoklad, och kissade endast en gång. Ungefär så. Sen var det direkt till den hetsigaste rockkvällen någonsin. Fy fan. Den kommer nog gå till historien. Trehundra frikkin' pers. Galgarna tog slut flera gånger.
Nu kallar andra kreativiteter på mig.
torsdag 18 november 2010
Tjejverkstan
Det har hänt mycket sedan jag kom hit. Inte bara utseendemässigt på den här lokalen, utan även med mig. Det finns inte ord för hur mycket jag gillar det här stället, det är därför jag stannar kvar långt efter att de andra gått hem och plockar och myser. Det är först den här hösten som jag känner att jag börjar få tillbaka mig själv. Som att jag har hittat hem. Jag har hittat mitt nya jag som ska ta över för den jag tappade i kaoset. Efter en vandring i två års personlighetsdimma känner jag äntligen igen mig. Jag börjar få tillbaka krafterna, börjar bygga upp något nytt som kan skriva över det jag inte längre vill ha kvar, det jag har försökt lämna så länge nu.
Jag tror det kan gå. Jag känner hur mitt förflutna blir mer och mer meningslöst och som att jag inte riktigt kan tänka mig att det varit en del av mitt liv. Jag vet att det här bara är början och det totalt kan ändra kurs, men bara att känna att det kommer mer, man går vidare. Man hittar vidare. Det ger kraft och hopp.
Samtidigt är jag medveten om risken att hamna i samma situation igen. Att bli kär i mitt liv, i min omgivning, min sysselsättning och att trivas så mycket att man nästan blir handlingsförlamad. Jag vill inte hamna där igen i och med att jag vet hur det går när det rycks bort. Jag vill vara mer beredd på det om det ska hända igen. Men samtidigt saknar jag att gå in med hela hjärtat igen. Och om det känns rätt, då vill man ju inte tveka. Men samtidigt vet jag att jag inte kommer bromsa det om det händer. För jag känner mig själv. Blir jag kär i det här kommer jag att gifta mig med det. Och då är det bara att hoppas att det inte står något i vägen för det.
Jag vill nog bara säga att jag inte känt mig så genuint lycklig på länge, som jag har gjort de senaste månaderna. Och i och med detta så blir allt annat i mitt liv mer betydelsefullt och så mycket bättre.
Och A, du har vart densamma som en klippa genom tiden. Utan dig hade dimman varit tätare.
Jag mår bra nu kompis, nu åker vi.
Jag tror det kan gå. Jag känner hur mitt förflutna blir mer och mer meningslöst och som att jag inte riktigt kan tänka mig att det varit en del av mitt liv. Jag vet att det här bara är början och det totalt kan ändra kurs, men bara att känna att det kommer mer, man går vidare. Man hittar vidare. Det ger kraft och hopp.
Samtidigt är jag medveten om risken att hamna i samma situation igen. Att bli kär i mitt liv, i min omgivning, min sysselsättning och att trivas så mycket att man nästan blir handlingsförlamad. Jag vill inte hamna där igen i och med att jag vet hur det går när det rycks bort. Jag vill vara mer beredd på det om det ska hända igen. Men samtidigt saknar jag att gå in med hela hjärtat igen. Och om det känns rätt, då vill man ju inte tveka. Men samtidigt vet jag att jag inte kommer bromsa det om det händer. För jag känner mig själv. Blir jag kär i det här kommer jag att gifta mig med det. Och då är det bara att hoppas att det inte står något i vägen för det.
Jag vill nog bara säga att jag inte känt mig så genuint lycklig på länge, som jag har gjort de senaste månaderna. Och i och med detta så blir allt annat i mitt liv mer betydelsefullt och så mycket bättre.
Och A, du har vart densamma som en klippa genom tiden. Utan dig hade dimman varit tätare.
Jag mår bra nu kompis, nu åker vi.
tisdag 16 november 2010
Nervositeten pyser ut ur röven
Så var nödlösnignen skickad. Jag kunde inte deala med situationen så jag tog till ett ganska snyggt alternativ. Nu är det bara att vänta.
Kul att man känner sig så väl så man vet precis hur man ska fungera sen. Magsyran fräter och jag kommer antagligen inte kunna slappna av förrän imorn fem över nio. Eller ännu senare. Jag flippar och tänker vad har jag gjort. Men samtidigt är det skönt att jag har kastat mig utför stupet och nu är det bara att se vad jag landar på. Jag är en bra stupkastare. Det är min mest effektiva metod. Blunda och hoppa. Enkelt och fort.
Kul att man känner sig så väl så man vet precis hur man ska fungera sen. Magsyran fräter och jag kommer antagligen inte kunna slappna av förrän imorn fem över nio. Eller ännu senare. Jag flippar och tänker vad har jag gjort. Men samtidigt är det skönt att jag har kastat mig utför stupet och nu är det bara att se vad jag landar på. Jag är en bra stupkastare. Det är min mest effektiva metod. Blunda och hoppa. Enkelt och fort.
måndag 15 november 2010
Idag är jag inte så tuff
Idag kommer bli en tung dag. Har inget att göra och väntar egentligen bara på att få gå och lägga mig. Vilket kommer göra att jag inte kommer vara trött alls trots att jag försökte vända dygnet och bara sov fem timmar i natt. Och detta ger alldeles för mycket tid för tankarna att härja fritt. Idag är en sådan dag när man inte tänker stort om sig själv. Det är en sån där "varför skulle någon tycka om mig?"-dag.
Det känns som att jag har tänkt alldeles för mycket positivt i helgen, för att rädda upp och hålla mig från att gå under. Jag skulle ha fortsatt ner mot avgrunden för att inte hålla några förhoppningar uppe.
Hela den här kängan har gjort mig väldigt låg och trött och gett lite depressionsvibbar. Det liksom paralyserar mig. Orkar inte göra något. Kan bara tänka på det men inte på ett konstruktivt sätt. Orkar inte med att ha det så här längre men vågar heller inte fråga för jag är alldeles för rädd för att få ett nej.
Allt ser mörkt ut just nu. Tolkar bara det dåliga. Kan inte ens förmå mig att se det bra. Jag ska ställa mig in på att det är över. Djävla hopp. Jag hatar dig. Som så många gånger förut förstör du bara.
Jag sa åt mig själv att inte bli beroende, men det var för bekvämt och jag gav efter. Och nu får jag ta skiten. Eller jag förbereder mig på att ta skiten.
Och får jag ett nej så har hen en djävla massa att förklara. Men så kan jag inte heller visa mig upprörd för då märks det att jag antagit.
Skitdag!
Det känns som att jag har tänkt alldeles för mycket positivt i helgen, för att rädda upp och hålla mig från att gå under. Jag skulle ha fortsatt ner mot avgrunden för att inte hålla några förhoppningar uppe.
Hela den här kängan har gjort mig väldigt låg och trött och gett lite depressionsvibbar. Det liksom paralyserar mig. Orkar inte göra något. Kan bara tänka på det men inte på ett konstruktivt sätt. Orkar inte med att ha det så här längre men vågar heller inte fråga för jag är alldeles för rädd för att få ett nej.
Allt ser mörkt ut just nu. Tolkar bara det dåliga. Kan inte ens förmå mig att se det bra. Jag ska ställa mig in på att det är över. Djävla hopp. Jag hatar dig. Som så många gånger förut förstör du bara.
Jag sa åt mig själv att inte bli beroende, men det var för bekvämt och jag gav efter. Och nu får jag ta skiten. Eller jag förbereder mig på att ta skiten.
Och får jag ett nej så har hen en djävla massa att förklara. Men så kan jag inte heller visa mig upprörd för då märks det att jag antagit.
Skitdag!
Flashbacks
I natt känner jag av magkatarren igen. Inte konstigt. Längesen jag åt eftersom jag la mig i sängen för sex timmar sedan. Frankly är jag trött på att ligga här och inte sova. Hur ska jag nu kunna somna när jag bara vill gå upp?
Att magkatarren känns mer i tom mage var det jag skulle säga. Och det har varit tumult i känslobanken i kväll, och inte minst hela helgens galenångeststress. Jag säger inte att det bara har varit dåliga saker. Ikväll har magen fått gå på högvarv av bättre känslor. Det kan jag åtminstone glädja mig åt.
Ikväll ha jag rensat upp tre års dåligt samvete. Och det var helt rätt tidpunkt och det känns jättebra.
Att magkatarren känns mer i tom mage var det jag skulle säga. Och det har varit tumult i känslobanken i kväll, och inte minst hela helgens galenångeststress. Jag säger inte att det bara har varit dåliga saker. Ikväll har magen fått gå på högvarv av bättre känslor. Det kan jag åtminstone glädja mig åt.
Ikväll ha jag rensat upp tre års dåligt samvete. Och det var helt rätt tidpunkt och det känns jättebra.
söndag 14 november 2010
Hat är rädsla
Det är ju well known.
Jag har tittat på SD-dokumentären på SVT Play. Jag tycker allt bara är obehagligt. Jag blir lite matt och nedstämd. Som att jag vill agera men det blir så mycket så det bara slutar i en suck. Det är som total härdsmälta innan jag ens hinner börja. Så har det alltid varit med mig när det kommer till politik. Det var därför jag slutade.
Men det jag ville säga var egentligen att man säger ju att deras hat uppstår av rädslan att de inte vet vad det "okända", "främliga" som de är emot är. Och mitt hat mot dem uppstår av min rädsla för hur de kan förstöra mitt liv.
Jag bläddrar igenom mina hat och försöker koppla ihop dem med rädslor.
Att hata är macho, att vara rädd är töntigt. Hat mynnar ut i rädsla, men vad gör man åt rädslan? I många fall kan kunskap vara lösningen. Men om man är rädd för att se sanningen så ser man inte den kunskap som skulle rädda ens rädsla.
Förstår du var jag vill komma? Det gör inte jag. Jag klarade visst inte av att bena i det här. Det var mest en oklar tankegång.
Jag har tittat på SD-dokumentären på SVT Play. Jag tycker allt bara är obehagligt. Jag blir lite matt och nedstämd. Som att jag vill agera men det blir så mycket så det bara slutar i en suck. Det är som total härdsmälta innan jag ens hinner börja. Så har det alltid varit med mig när det kommer till politik. Det var därför jag slutade.
Men det jag ville säga var egentligen att man säger ju att deras hat uppstår av rädslan att de inte vet vad det "okända", "främliga" som de är emot är. Och mitt hat mot dem uppstår av min rädsla för hur de kan förstöra mitt liv.
Jag bläddrar igenom mina hat och försöker koppla ihop dem med rädslor.
Att hata är macho, att vara rädd är töntigt. Hat mynnar ut i rädsla, men vad gör man åt rädslan? I många fall kan kunskap vara lösningen. Men om man är rädd för att se sanningen så ser man inte den kunskap som skulle rädda ens rädsla.
Förstår du var jag vill komma? Det gör inte jag. Jag klarade visst inte av att bena i det här. Det var mest en oklar tankegång.
lördag 13 november 2010
Familjenormen - ännu inte helt knäckt
Jag börjar fundera på om det här med barn är något jag vill eller om det är en allt för stark norm som har lyckats ligga kvar obemärkt. Som vi alla vet så är vi starka motståndare av normer. Normer får oss att inte veta vad vi vill, utan att bara agera utefter vad vi tror är rätt. Vad vi borde. Och när man lägger upp det så, vem gillar egentligen "borden"?
Även fast jag aldrig har känt ett sug efter barn och faktiskt mest tycker att de jag kommit i kontakt med är jobbiga så är det som att jag tänker att någon dag kommer det ändras, för barn och familj ska man ju ha. Men det är ju inte helt klart. Det är viktigt att komma ihåg: MAN MÅSTE INTE.
Jag har lite svårt att skilja på vad jag själv vill och vad jag borde. Och måsten är jag allergisk mot. Jag kan inte utföra måsten utan ångest. Jag måste i så fall vända på dem så att jag tror att jag gör det för att jag vill det. Då kan det gå. Och på det sättet, fast tvärt om, uppstår lätt prestationsångest; något man faktiskt vill göra blir ett måste och därmed ångest. Man får inte glömma vad man faktiskt vill. Men i den här världen är det svårt. Svårt att skilja på.
Det är som att det finns rätt och fel sätt att leva livet på. Och vi vet sätten omedvetet. Normerna. Och passar man inte in i de normerna så känns det fel och man vill kanske avvika, men det ger en ångest för då lever man ju inte rätt. Det handlar om att komma ihåg att det inte finns några rätt eller fel. Det är svårt. Jag tycker i alla fall att det är svårt. Jag lider mycket av att tro att det finns rätt och fel. Jag lider mycket av normer. Bestämmelser så som just rätt och fel och normer får mig att känna mig instängd. Jag får panik. Jag får ångest. Jag måste göra rätt. Vad är rätt? Jag måste testa allt för att hitta "rätt". Om allt bara kunde vara obestämt och flytande. Då tror jag många fler skulle må bättre.
Familjenormen gäller ju inte bara barn - att ha eller inte ha, utan även hur en familj ska eller kan se ut. Frågar du vem som helst på stan "vilken är din familj?", "hur ser din familj ut?" eller "vad har du för familj?" kommer i princip alla svara, beroende på ålder, sina föräldrar, syskon, egna barn och/eller partner. Möjligtvis husdjur. Spräng sönder normer! Jag kommer ha olika familjer hela mitt liv. De kommer och går. Ena stunden är det dina bästa vänner, en annan dina arbetskamrater eller bara du och din hund.
Men det som framför allt just nu försöker spränga familjenormen är stjärnfamiljer. Det är bra. Men det är fortfarande väldigt likt kärnfamiljen. För de har fokus på att det är en familj när det tillkommer ett barn. Och vad är en kärnfamilj? De flesta jag känner har skilda föräldrar. Tragik. Men ändå en korrekt familj?
Världen är fuckad. Eller åtminsone Sverige, för det är det enda jag har sett av världen på den här punkten. Och det är bara vi sjölva som har skapat allt. Vi skulle ha tänkt igenom lite nogrannare innan vi skrev spelreglerna. Tänkt igenom alla möjliga konsekvenser och tagit med alla beräkningar när vi gjorde ritningen. För det är bara svårare att ändra på i efterhand.
Även fast jag aldrig har känt ett sug efter barn och faktiskt mest tycker att de jag kommit i kontakt med är jobbiga så är det som att jag tänker att någon dag kommer det ändras, för barn och familj ska man ju ha. Men det är ju inte helt klart. Det är viktigt att komma ihåg: MAN MÅSTE INTE.
Jag har lite svårt att skilja på vad jag själv vill och vad jag borde. Och måsten är jag allergisk mot. Jag kan inte utföra måsten utan ångest. Jag måste i så fall vända på dem så att jag tror att jag gör det för att jag vill det. Då kan det gå. Och på det sättet, fast tvärt om, uppstår lätt prestationsångest; något man faktiskt vill göra blir ett måste och därmed ångest. Man får inte glömma vad man faktiskt vill. Men i den här världen är det svårt. Svårt att skilja på.
Det är som att det finns rätt och fel sätt att leva livet på. Och vi vet sätten omedvetet. Normerna. Och passar man inte in i de normerna så känns det fel och man vill kanske avvika, men det ger en ångest för då lever man ju inte rätt. Det handlar om att komma ihåg att det inte finns några rätt eller fel. Det är svårt. Jag tycker i alla fall att det är svårt. Jag lider mycket av att tro att det finns rätt och fel. Jag lider mycket av normer. Bestämmelser så som just rätt och fel och normer får mig att känna mig instängd. Jag får panik. Jag får ångest. Jag måste göra rätt. Vad är rätt? Jag måste testa allt för att hitta "rätt". Om allt bara kunde vara obestämt och flytande. Då tror jag många fler skulle må bättre.
Familjenormen gäller ju inte bara barn - att ha eller inte ha, utan även hur en familj ska eller kan se ut. Frågar du vem som helst på stan "vilken är din familj?", "hur ser din familj ut?" eller "vad har du för familj?" kommer i princip alla svara, beroende på ålder, sina föräldrar, syskon, egna barn och/eller partner. Möjligtvis husdjur. Spräng sönder normer! Jag kommer ha olika familjer hela mitt liv. De kommer och går. Ena stunden är det dina bästa vänner, en annan dina arbetskamrater eller bara du och din hund.
Men det som framför allt just nu försöker spränga familjenormen är stjärnfamiljer. Det är bra. Men det är fortfarande väldigt likt kärnfamiljen. För de har fokus på att det är en familj när det tillkommer ett barn. Och vad är en kärnfamilj? De flesta jag känner har skilda föräldrar. Tragik. Men ändå en korrekt familj?
Världen är fuckad. Eller åtminsone Sverige, för det är det enda jag har sett av världen på den här punkten. Och det är bara vi sjölva som har skapat allt. Vi skulle ha tänkt igenom lite nogrannare innan vi skrev spelreglerna. Tänkt igenom alla möjliga konsekvenser och tagit med alla beräkningar när vi gjorde ritningen. För det är bara svårare att ändra på i efterhand.
Note to self: sluta ha känslor
Och så kom jag återigen på varför jag inte går in med hela hjärtat i saker längre.
Man kraschar så mycket lättare då.
Man kraschar så mycket lättare då.
Vad vill du mig?
Get the fuck out of my dreams! Åtminstone om du ska vara så där djävla otrevlig. Nej förresten, du är inte välkommen över huvud taget.
torsdag 11 november 2010
Hjärta praktik
Det är som jag sa till Sid idag: "Det är som att jag vet att hen har köpt ringen och jag bara väntar på att hen ska fria."
"Båtskyddet" blev en hit och det var riktigt kul att bygga. Det finns inget bättre än när det varken finns rätt eller fel och ingen vet hur det ska göras. Ingen "vet bättre". Det blir inte mindre ångestfritt än så. Alla har fritt fram med ideer och kommandon. Jag var som en iller på båten. Och storleken har betydelse; det är mäktigt att se att man har byggt något som är ca 8x3x5 meter. We did it! Suck it!
Btw, repa med nya bandet går bra. Men det är mycket att lära sig.
"Båtskyddet" blev en hit och det var riktigt kul att bygga. Det finns inget bättre än när det varken finns rätt eller fel och ingen vet hur det ska göras. Ingen "vet bättre". Det blir inte mindre ångestfritt än så. Alla har fritt fram med ideer och kommandon. Jag var som en iller på båten. Och storleken har betydelse; det är mäktigt att se att man har byggt något som är ca 8x3x5 meter. We did it! Suck it!
Btw, repa med nya bandet går bra. Men det är mycket att lära sig.
tisdag 9 november 2010
Hej bloggen
Det är höst. Och kallt. Och blött. Naturen bestämde sig för att bless us med snöslask idag. Och livet och psyket kan inte riktigt bestämma sig så det kör med grov balansering. Mycket bra och mycket åt det andra hållet.
Jag börjar starkt misstänka att jag lider av årstidsrelaterad depression. Panikångestattackerna är tillbaka från förra vintern och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt dem. Det är som att en demon tar över min kropp när de kommer. Jag kanske kan be kyrkan hjälpa mig att driva ut dem? Fast då kanske mina homosexuella demoner försvinner också. Det är det inte värt. För jag tycker så mycket om min tjej. Det har jag åtminstone slutat grubbla på.
Däremot går jag runt och är som kär. Inte bara i min tjej. Alltså, jag är inte kär (förutom i A). Men tanken på vissa saker och uppmärksamhet från vissa personer får mig att le och känna mig som sådär kär.
Nu har jag bara en och en halv vecka kvar på min praktik och det ryktas om att jag ska få skamliga (skamlösa?) förslag när den är över. Vi får väl se. Hittills har jag fått frågan om jag inte vill bli ihop med E och S eller om jag kan tänka mig att bli adopterad av dem. Jag svarade att jag av erfarenhet vet att det inte är någon bra idé. Att det inte kommer sluta bra. Även om det är som en nyttig drog för mig så måste jag hålla mig ifrån det. Det får inte bli som förut. Det var underbart, men det är farligt. Jag vet inte riktigt varför det inte får bli samma grej, det bara är så. Jag bara känner det i mig att det går inte. Det är inte bra. (Och ja, kungen av kryptik (kryptiskhet?) har äntrat bloggen.)
Förra veckan monterade vi en IKEA-garderob på eget vis och imorgon ska vi bygga ett båthus i slasket. Jag älskar min praktik.
Ikväll skrev jag "rör - dör" på min mat och saknade F på jobbet. Men när jag tänker efter minns jag faktiskt inte vem hen är. Bara att vi brukade ha kul. Hen har varit i systemet en del de senaste dagarna. Det var ju så lugnt ett tag där innan. Det kanske är för att jag är instabil just nu. Och för den jobbiga drömmen förra veckan.
Nu har C och jag diskuterat nörderier. Det är fint att ha en som är som sig själv. Som förstår listor, tabeller, viss sorts ordning, att spela in saker, memorera saker, spara saker. Sånt som gör att andra tycker att man är störd.
Och så höll bloggen en vaken alldeles för länge igen. Nu blir det nytt HIMYM!
Jag börjar starkt misstänka att jag lider av årstidsrelaterad depression. Panikångestattackerna är tillbaka från förra vintern och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt dem. Det är som att en demon tar över min kropp när de kommer. Jag kanske kan be kyrkan hjälpa mig att driva ut dem? Fast då kanske mina homosexuella demoner försvinner också. Det är det inte värt. För jag tycker så mycket om min tjej. Det har jag åtminstone slutat grubbla på.
Däremot går jag runt och är som kär. Inte bara i min tjej. Alltså, jag är inte kär (förutom i A). Men tanken på vissa saker och uppmärksamhet från vissa personer får mig att le och känna mig som sådär kär.
Nu har jag bara en och en halv vecka kvar på min praktik och det ryktas om att jag ska få skamliga (skamlösa?) förslag när den är över. Vi får väl se. Hittills har jag fått frågan om jag inte vill bli ihop med E och S eller om jag kan tänka mig att bli adopterad av dem. Jag svarade att jag av erfarenhet vet att det inte är någon bra idé. Att det inte kommer sluta bra. Även om det är som en nyttig drog för mig så måste jag hålla mig ifrån det. Det får inte bli som förut. Det var underbart, men det är farligt. Jag vet inte riktigt varför det inte får bli samma grej, det bara är så. Jag bara känner det i mig att det går inte. Det är inte bra. (Och ja, kungen av kryptik (kryptiskhet?) har äntrat bloggen.)
Förra veckan monterade vi en IKEA-garderob på eget vis och imorgon ska vi bygga ett båthus i slasket. Jag älskar min praktik.
Ikväll skrev jag "rör - dör" på min mat och saknade F på jobbet. Men när jag tänker efter minns jag faktiskt inte vem hen är. Bara att vi brukade ha kul. Hen har varit i systemet en del de senaste dagarna. Det var ju så lugnt ett tag där innan. Det kanske är för att jag är instabil just nu. Och för den jobbiga drömmen förra veckan.
Nu har C och jag diskuterat nörderier. Det är fint att ha en som är som sig själv. Som förstår listor, tabeller, viss sorts ordning, att spela in saker, memorera saker, spara saker. Sånt som gör att andra tycker att man är störd.
Och så höll bloggen en vaken alldeles för länge igen. Nu blir det nytt HIMYM!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
