Jag metabloggar lite mer

Nackdelen med att inte vara anonym i bloggen, eller att man lär känna folk just genom bloggen, är att man sen inte kan skriva något om dem för att de i så fall läser allt om sig själva.

För det skulle vara passande just nu, att skriva några rader om en person, men vad konstigt det skulle kännas va? Att läsa om sig själv. Fast jag hade ju ändå bara tänkt att skriva bra och fina saker om dig. :)

Det var ju meningen att den här bloggen skulle vara den ultimata öppenheten (vad fan betyder det?) eftersom jag är så tyst. Den skulle innefatta allt som jag aldrig säger, men som kanske borde luftas. Just nu känns det som om den tappat rätt mycket i kvalité (ska det vara "kvalité" eller "kvalitet"? En av alla kanske obetydliga saker som jag grubblar över.). "Kändes VÄLDIGT ärligt" sa någon som känner mig lite bättre än alla andra om min blogg. Det kanske det var, en gång i tiden.

Hur som helst har jag varit i Stockholm i två dagar. Fixat lägenheten till i höst, för ingen har väl missat att jag flyr Örat?! Sedan smög denna, som jag inte kan skriva något om, inte så oväntat upp bakom mig och vi hade det trevligt tills jag återvände hem idag.

Nu ska jag packa klart inför festival nummer två som jag drar till imorgon. Peace & Love ska genomföras tillsammans med denna tidigare nämnda tjej och en regnbågsflagga över tältet. Dessutom måste jag förbereda lägenheten för mammas hemkomst på torsdag, jag har ju bott själv i en vecka.

Stay disco, kära läsare och bloggare!

Det enda som är oklart är vem fan Pappa Katt var?!

Jag bestämde mig för att titta in igen, såhär på kvällskvisten.

Egentligen har det inte hänt så mycket. Eller ja, det beror på hur man definierar det. Det enda jag egentligen har gjort är att ah varit på jordens roligaste, galnaste, sjukaste (i dubbel betydelse) och underbaraste festival! Det här kommer jag få äta upp sen (som allt annat jag säger) eftersom det även var min första festival och ett antal fler är inplanerade den här sommaren. Men jag kan inte tänka hur de skulle kunna slå Hultsfred alltså.

Jag ska inte tråka ut er med långa berättelser, det har redan mina irl-vänner fått genomlida. Så jag kan köra en snabbresumé av tiden i tält. Here we go: jag har bilat med en rave:ande fallskärmshoppare, gnällt och nästan låst in mig i tältet av anledningen att det fanns så mycket snygga brudar så jag inte visste var jag skulle ta vägen, i reaktionsbildning till det innan nämnda hånglat upp två killar, den ene mer perfekt, den andre en hamster, röjt gärnet till diverse skitbra spelningar, skjutsat Marit Bergman(!!), träffat Annika Norlin a.k.a. Säkert!/Hello Saferife(!) plus lite andra artister, jobbat med snygga flat/Idol-Cissi Ramsby, stått över att hämta Pet Shop Boys på Landvetter på grund av hög feber, dissat en kille (hamstern) på det roligast tänkbara sättet (att komma ut), feberyrat runt på festivalen efter mitt tält, träffat en ohyggligt massa trevliga människor, och framförallt: haft jävligt roligt!

Alltså, jag kan inte riktigt sammanfatta det. Det är så mycket så det rinner över kanterna och sipprar ut i sprickorna.

Blog silence

Vet ni, kära bloggläsare som stått ut så länge. Jag tänker inte skriva någon mer blogg, för det ger mig bara ångest. Och ångest lindrar man genom bland annat tvångstankar.

Det här är mest jobbigt och jag känner för det mesta bara en stor press. Nej, jag tänker inte lägga ner helt, jag tänker bara chilla lite och försöka få en så ångestfri sommar som möjligt.

Dessutom kommer jag ju ändå inte vara hemma speciellt mycket i sommar. Så det här är förklaringen till varför jag tystnar lite mer än vanligt. Ha det gött så länge, nu drar jag till Hultsfredsfestivalen för att jobba som chaufför och krocka bilen och bryta benen på Korn.

C ya!

Ps. Robin! Sluta inte att skriva! Jag loggar fortfarande in. Jag vill läsa alla dina meddelanden, och alla andras också för den delen!

Nitton knackade plötsligt på, hejhej!

Jaha, så har man varit arton i ett år. Hur har jag då utnyttjat min artonårighet?

Om jag inte minns fel så tog jag Studenten för två dagar sedan. Det var ballt. Men det vet alla, och jag borde kanske börjar från början.

Arton var det magiska året, I believe. Det tycker de flesta, men för mig var det nog lite mer speciellt än för alla andra. Jag gick inte bara på krogen och tog körkort, vilket jag är så jävla nöjd över, btw! Körkortet är det näst bästa som hänt mig. Det som puttar ner färdlegitimationen till andra plats skedde faktiskt också under det senaste året, men det känns för uttjatat för att nämna; jag har ju faktiskt en hel blogg om det...

Eller näe, nu blev jag fundersam. Kollot då? Det är ju en självklar etta. Det får ligga och flyta där på toppen, för det är ju faktiskt det som ligger som grund till allt som hänt det här året. Nästan allt.

Jag vet faktiskt inte vad jag ville säga med det här. Kanske att jag vill ha lite uppmärksmhet på min födelsedag, eftersom man lätt glöms bort när man stod i rampljuset för bara två dagar sedan. Det gör inte så mycket. Dels är jag van, och dels vägen Studenten upp för det. Årets jävla fest, och det var fantastiskt!

SP4 goes queer

Ja jag vet, jag borde ha sovit för längesen. Men nu borstar jag i alla fall tänderna samtidigt.

Jag måste bara säga att trots allt neggigt jag skrivit om min bror så är han rätt bra ändå. I alla fall precis när han kommit hit, första kvällen i Örat.

Han sitter i köket och målar på min Studentskylt, som jag bett honom att göra för att jag älskar allt han målar, det är så himla ballt. Han frågade mig om färgsättningen på namnet och undrade: har du regnbågsfärgerna?

Jag dog, och blev lycklig, på samma gång. Men hur kom det ut? Jag hänger no longer med. Men jag antar att det är bra. Jo, det är bra. Han är bra. Och nu skulle det vara bra om jag gick och la mig.

Färgade fingrar på försoningsdagen

Nu är min bror här, så jag måste begränsa mitt skrivande. I och för sig är det ju inte så mycket att begränsa.

Idag har vi peppat inför Studenten imorgon och jag var dagens hjälte när jag erbjöd dem min basförstärkare så vi har musik när vi ska cruisa stadens gator, och jag var dagens hjälte när jag hade bil och kunde åka och köpa ballonger till flaket, och jag var dagens hjälte när jag kunde åka hem och hämta mina sprayburkar som vi skulle skriva på lakanen med, och jag var kungen med min sprayteknik! Alla var impade. Haha, jag ba: "många långa nätters träning ligger bakom det här", med lite ironi i rösten.

Snyggt blev det. Alla är nöjda, alla är glada. Och fan, jag tror nästan att Robel är lite kär i mig. Too bad for him. Men han var glad som ett barn när jag frågade om han ville spraya lite.

Det här är stort, och jag skulle säkerligen kunna ordbajsa en hel del om Studenten och känslan runt det, men det tänker jag inte göra; det skulle bara bli klyschigt. Just nu tänker jag leva lite till på att alla var så imponerade av mig, i åtta minuter, då jag egentligen borde gå och lägga mig.

Två steg fram, ett steg bak

Ikväll åkte jag till Adolfsberg. "Hem" höll jag på att skriva först. Det är ju rätt på ett sätt, men på ett annat så känner jag mig inte alls hemma där längre. Det är som att alla har glömt en och att allt har gjorts om.

Jag vet egentligen inte varför jag åkte dit. Det var så skönt ute och jag hade tid och satt ändå i bilen. Först åkte jag till Huset, där jag bott i sexton år, men jag insåg att det inte var det som var det viktiga och vände och satte av mot skolan istället; skolan som de byggt om efter att den brann ner när jag gick i åttan. Lite action i det idylliska överklassområdet. Självklart blev den färdigbyggd precis när jag slutade. Därför frambringar högstadiedelen inte så mycket känslor, men mitt gamla hemklassrum fanns kvar och det måste ha sett suspekt ut när jag stod och fösökte titta in för att se om det funkade liakdant där inne nu för tiden. Det gjorde det.

Sedan vandrade jag vidare genom årskurserna, uppifrån och ner. Vid mellanstadiedelen fastnade jag och mindes en massa bra saker som jag inte tänkt på på länge. Lågstadiedelen fick sig också en runda, dock en snabbare för utanför satt en massa häftiga femtonåringar med sina mopeder.

Allt kom tillbaka, hela mitt liv gick i repris när jag traskade förbi lokalerna och vandrade på cykelvägarna. Puffiga stolar med fotplatta, diverse lektioner, raster, baracker; allt fanns där och jag mindes det så klart.

Nu visste jag varför jag hade åkt dit. Det var ett avslut. Allting måste få ett avslut, och jag vill helst göra dem sådär klyschiga som i filmer. Mitt avslut gick ut på att gå igenom allt, baklänges, för att sluta där jag börjat. På väg tillbaka till bilen blev det för mycket och jag började gråta. Eller gråta och gråta. Så mycket böla som det kan bli för mig. Jag försökte åtmindstone pressa fram det. Så för mig var det att gråta. Jag ba: jag ska ta Studenten. Allt är över. Allt detta som jag just passerat. Över. Jag lämnar allt, jag lämnar hela mitt liv.

Så kändes det. Först lämnade jag Adolfsberg och hela min uppväxt, sen lämnar jag skolan, det som har varit det enda i ens liv, och i höst lämnar jag Örebro. Det känns jobbigt om man tänker på det så. Men jag ser mest framåt, och jag ser bara positivt, sådan är jag. Men guu' vad Örebro är bra! säger jag på riktigt gnäll-närkinska. Men jag dog inte av att flytta hit, och förhoppningsvis dör jag inte av att flytta vidare.

Nu har jag i alla fall fått mitt behövligt snyftiga avslut. Nu är det bara Studenten kvar! Och livet of course!

Det där med att komma ut

Ibland slår skräcken mig, när jag får insikten om att man någon gång kommer att behöva komma ut. Jag tänker främst på föräldrarna då. Då blir jag sådär liten och rädd och alldeles stel. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om det. Visst tänker jag en del på det, men jag brukar ta det rätt chill; tänka att det inte är en sådan stor grej. För för mig är det verkligen inte en stor grej.

Jag har grymt mycket åsikter om det här med att "komma ut". Jag har tänkt skriva det här inlägget så många gånger, men aldrig orkat för att prestationsångesten tagit över för att jag tror att jag inte ska lyckas få med alla mina tankar om ämnet. Men nu jävlar är det dags. Det är egentligen rätt simpelt, men som det mesta, svårt att förklara i skrift.

Folk ser för stort på det här med att komma ut. Inte minst homosarna själva. Visst är det en stor grej och man är rädd för vad omgivningen ska tycka. Men egentligen är det ju ingen stor grej! Det är ju det allra mest naturliga för en själv! Man ska inte behöva gå igenom allt som man går igenom och göra värsta stora grejen av det. Komma ut-begreppet borde inte få finnas! En heterotjej behöver ju inte släpa med sig sin första kille hem och säga: jag gillar killar eller jag är straight. Varför ska man behöva komma ut med, och berätta något som är helt självklart för en själv. Det är ju som att du skulle komma ut med att du gillar bönor. (Haha, vad jag är rolig. Bönor! ;))

Jag tycker att det motverkar det hela lite. Jag kan tänka mig att de flesta homos inte vill att man ska se annorlunda på dem än andra människor; vi är ju samma människor allihop, det har vi ju lärt oss sedan vi föddes. Varför ska man då själv, som homo (eller bi, queer eller trans), behandla det som att det är en stor grej. Klart att andra ser annorlunda på en och får uppfattningen om att det är en stor grej, när man själv gör det till en stor grej.

För mig är det här det mest naturliga i världen, därför tänker aldrig jag komma ut. I alla fall inte på det sättet som man har fått bilden av att man måste göra. Jag tänker aldrig göra någon stor grej av det. Jag tänker leva som jag lever och som jag vill och folk får förstå av sig själva. Och vill de fråga så svarar jag gärna. Men meningen hej, jag är gay kommer du aldrig höra från mig. I alla fall inte i det syftet, inte i ett seriöst sammanhang. Endast om jag ser möjligheten att göra lite roligt av situationen.

Så tänker jag vanligtvis, det är min teori och plan. Men ibland inser man att det kanske inte vill sig och att man kommer behöva komma ut på ett eller annat sätt ändå. Oavsett vad så kommer det en dag när man måste klargöra att de vet, liksom göra det offentligt på något vis. Tanken om den dagen slår mig ibland, och den kan slå hårt.

"Vad vore inte en bal på slottet..."

Två fantastiska dagar med klassen har förflutit. Först en dag i Stockholm innehållande en försenad busschaufför vid namn Bror, köttbullar, Hare Krishna, fyrtio tårtbitar, slalomspringande mellan kineser i gamla stan (dock bara för min del, och ja, jag tar patent på denna nya OS-gren), dansande tepåsar på Tekniska Museet och sist men inte minst, femton glada studenter och en djävla massa sång!

Dagen efter äventyret väntade ett annat äventyr, fast på hemmaplan, som har med det som pryder min rubrik att göra. De flesta känner nog till var det kommer ifrån, det de däremot inte vet är att folk i min närvaro har citerat just denna replik väldigt många gånger den senaste tiden.

"Vad är bal?"
Ja precis, rätt gissat! Bingo!
Jag är lika förvånad som ni må jag säga. Och för att stilla er chock ska jag nu besvara de mest ställda frågorna.

Ja, jag hade klänning. Ja, jag hade högklackat. Ja, jag hade lockigt, blondt hår (som var helt galet snyggt!). Ja, jag kunde gå i skorna. Jag måste vara något av en naturbegåvning för jag lyckades med att ha fyra centimeters klack och gå på kullersten full, helt utan problem. Och ja, jag kände mig rätt bekväm i det för en stund.

För att citera Den Fagra Fia: som charter, fast hemma!
Ungefär så kändes det. Jag kunde inte ta ansvar för vad jag gjorde den kvällen, för det var inte jag. Samtidigt var det grymt kul, att få göra något som man aldrig gör, och få se ut som man aldrig ser ut. Pampigt. Att bära klänning är roligt, om det händer en gång vart tionde år.

Jag stannade vid varje spegel och beundrade mig själv. Och en gång på toaletten fick jag ur mig: jag ser ut som Pamela Anderson, och syftade på håret.
Cecce inifrån toaletten: jaa, litegrann faktiskt.

Nu är det en vecka kvar. Det är så himla tråkigt. Visserligen skönt att få slippa allt och ta det lugnt och börja på något nytt, men samtidigt så grymt tråkigt att lämna allt och alla.
Just nu genomlider vi alla vår bästa vän seperationsångesten. Den är med oss ända tills vi kommer ut där ifrån och inser att det finns en värld utanför också. Men jag gillar den, vår vän, den gör alla glada och snälla. Alla är bästa vänner med varandra. I alla fall i en vecka till. Sen ska vi gråta, för på psykologin har vi lärt oss att gråt är ångestbefriande. Och så ska vi fylleprata med varandra och förklara hur bra alla är, även om man mest har velat hålla sig undan från dem i två år.

Nu ska jag inte predika mer, för alla som läser min blogg har antagligen antingen tagit studenten eller ska göra det inom en snar framtid, och vet därmed redan allt detta.