"Det bästa med att planka är att det är gratis"

Nu har jag hamnat i Uppsala hos min bror för att fira Valborg. Just nu har vi en liten eftermiddagspaus innan festandet börjar, så jag tänkte att jag kunde köra en snabb resumé över vad som har hänt den här helgen.

Det började med att jag blev galen (som min bror säger: "man inte bli något som man redan är") och fick för mig att spontanåka till Stockholm. Inte SÅ impulsivt när man bestämmer det typ en veckan innan. Men impulsgrejen var mer att vi inte visste vad som skulle hända eller var vi skulle sova.

Hur som helst så slängde sig jag, Emmy och Cecce oss iväg på ett tåg mot huvudstaden, utan biljett, för att gå på flatklubb. Närmare bestämt Klubb Intern. Efter noga samarbete och myglande med Fia fick jag till en våldgästning hos henne och Anna och dessutom en sovplats på köpet. Jag var mäkta nöjd över min noga planerade och väl utförda plan.

Senare bar det av mot haket på söder. Vi är dock inte så välorienterade i Stockholms söderkvarter och gick lite vilse. När jag skulle ringa Fia för guidning var hon upptagen med att rädda sin bror från den brinnande dammsugaren. Det var spännimg på hög nivå för alla parter. Värt att tillägga var att Emmys stockholmskompis Hans, 23, var med oss på jakten. Hur mysig kille som helst, vilket ledde till att jag stundvis mös in mig med honom på färden. Inget allvarligt eller seriöst, jag var ju dragen, då blir man ju sådan.

Med hjälp av någa snälla dörrvakter kunde vi leta oss fram till Klubb Intern där den första jag stöter på är Bruden-Sara. Jag tyckte jag var nykter, men det var jag ju självklart inte för i så fall skulle jag nog inte vågat hälsa på henne, så jag sa inte heller så jättesmarta saker. Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag sa. Men det kunde ju ha varit mer genomtänkt, kan jag ju säga såhär i efterhand...

Nästa person att konfrontera oss i baren är Karin, läderflata 45, som får för sig att jag är "ledare" i gänget och går med på vad som helst. Jag fattade ingenting. Egentligen var hon nog inte läderflata, det var bara för att Anna sa att sådana stod i baren och skulle ragga på oss.

Hela grejen var häftig. En av mina första tankar var: "shit, alla här är flator" och jag fylldes av någon slags prestationsångest. Typ: "så många kvinnor, så lite tid." Hahaha!

Sen chillade vi, nykteristen Cecce blev full, Emmy fick ragg som hon sedan dumpade efter ett hångel och hittade en assnygg skottska som ended up hånglandes med någon annan. Jag själv hittade The love of my life, den finaste flickan någonsin som jag spanat på på Internet i ett halvår (som jag förövrigt har skrivit om här i bloggen). Jag var tvungen att prata med henne, så det gjorde jag.

Jag gled upp bredvid bordet hon satt vid och frågade:"är det du som är *biiip*(censur för hennes integritet och för att folk som känner hela Stockholms flatvärld OCH läser min blogg inte ska veta vem jag är kär i)?"
Det var det ju självklart och efter att jag presenterat mig var hon förvånad över att jag kände igen henne. Jag svarade smörigt:"klart jag känner igen dig! Du är ju det sötaste jag sett!"
Konversationen fortsatte i samma stuk och hon verkade lite skrämd av att jag visste så mycket om henne, men är man en stalker så är man.

Jag har varit lite ledsen över att hon har varit så dissande mot mig när vi har pratat på Internet, men efter den där konversationen är jag inte det längre. Vi hade nämligen ingenting att prata om. Samtalsämnena dog ut en efter en. Det enda vi kunde prata om var sånadär tråkiga, formella saker som: vad pluggar du nu igen? och vad ska du göra efter Studenten? Jag blev inte ens överdrivet förstörd när hon senare på dansgolvet stod och hånglade med någon annan snygg tjej. Hon må vara det finaste jag sett, men vad hjälper det när det bara inte går ihop? Jag är glad över att jag tog chansen att prata med henne, så jag fick det här klart för mig.

Vid tre slängde sig Emmy i en taxi för 370 spänn mot Täby och Cecce och jag fångade en tub. Vi kom hem samtidigt som Anna gick upp för att gå till jobbet. Konstigt nog var det nog den skummaste känslan på hela kvällen; att min dag tog slut samtidigt som hennes började.

I princip hela lördagen gick åt till att vara bakis (damn you vodkadrinkar!) och igår, söndag, for jag vidare hit till Uppsala.

Nu ska det peppas/förfestas med Tenacious D innan vi fortsätter denna Valborgsmässoafton.

Underbara Stockholm, underbara människor

Det här har varit en av de längsta dagarna på länge. Och då har jag ändå inte gjort något. Det kanske är just därför?

Jag borde berätta om gårdagen. Eller snarare om gårdagkvällen. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Men gör jag det inte nu så blir det inte av, för imorgon åker jag direkt vidare till Uppsala för att fira Valborg.

Jag sitter i Stockholm och försöker knappa så tyst som möjligt på detta otroligt högljudda tangentbord som tillhör min andra hjärnhalva. Jag har varit här sedan klockan 18.00 igår och jag har haft helt sjukt kul! Nu sitter jag uppe själv och lyssnar på tunnelbanan som far förbi var tionde minut och deras mysiga snarkningar. Jag älskar att vara här, jag mår så bra. Så jag är för upprymd för att sova, även om jag har varit vaken i 16 timmar och största delen av dagen har gått ut på TV-tittande.

Bättre utredning av resan kommer senare men nu ska jag än en gång gå och lägga mig och grubbla över hur tusan jag hamnade här. (Då menar jag inte hur jag plankade hit på tåget, utan lite mer långsiktigt.)

Skola

Jag hatar skoldatasalar. Alla sitter packade på varandra och man hör inget annat än allas knapprande på tangenterna. Det gör en sjukt stressad för man tror att alla andra har värsta ideerna.

Anledningen till detta inlägg är att jag sitter en sådan sal just nu, i samma situation. Nationellt prov i Svenska B. Det är döden. Jag har noll inspriation och försöker skriva en kröninka om vad som är inne och ute. Jag vet att jag kan skriva, jag gillar bara inte att sitta instängd i fem timmar. Det är för lång tid. Ska man få mig produktiv ska man ge mig bara några minuter. Jag jobbar bäst under press, för annars jobbar jag inte alls.

Nu kom Edit tillbaka. Vi sitter och smågnäller över allt.
"Går det bra?"
"Det gick bättre när du gick här ifrån." svarar jag ironiskt.
"Ja, jag stör dig med mina frågor."

Yeah well. Det kanske är dina frågor som stör, men det stör antagligen mer att du är en så bra person, lilla du. Och fett snygg. Haha. Nu måste jag återgå.

Och dessutom hittade jag ett par byxor

Idag är min lyckodag! Eller i alla fall en väldigt bra dag.
Jag var på väg upp mot stan för att möta mamma och shoppa studentkläder när jag ilade in på körskolan en snabbis för att hälsa på Magda som förberedde sig inför teoriveckan. Hade man varit där och smyglyssnat (som killarna vid datorerna) kunde man ha hört detta utdrag ur konversationen:
"Jag ska snöpula dig din skitunge! Men det finns ju ingen snö ute."
"Har du upptäckt det nu?" svarar jag sarkastiskt.
"Jag kan bananpula dig istället. (Ljudeffekter föreställande mosandet av en banan.) Så blir du helt kladdig i ansiktet."

Hon var ju uppenbarligen spänd inför teorikursen; att någon skitunge skulle kaxa sig och mästra henne (det har ju hänt förr, nämner inga namn...), så jag tog mig vidare upp mot stan för att träffa mamma.

Vi tog sikte mot Strandbergs i hopp om att hitta ett par matchande byxor till min vita kavaj. Med bara några meter kvar ser jag något som får mig att hoppa till och titta lite extra. Vem kommer inte gåendes mot mig om inte Bettan! Jag höjer handen för att hälsa och hon stannar(!). Hon tar ur hörlurarna(!) och hon hälsar(!). Sen minns jag inte så mycket mer för det är mest ett rosa dimmoln, men det jag lyckades behålla i huvudet var att hon var på väg till tandläkaren. Jag svarade smart nog: "Det är därför du luktar så gott?" Det jag egentligen syftade på var att hon hade borstat tänderna och därmed luktade mintfresh, men sekunden efter insåg jag att hon faktiskt luktade gott utöver det. Hon tänkte efter, skrattade och svarade sedan "Ja precis" och log på sitt fantastiska sätt innan hon traskade vidare.

Jag var lyckligast i Sverige och log genom hela Strandbergs. En halvtimme senare, fortfarande lika lycklig och byxlös, händer det igen. Denna gången på H&M.
"Du igen!" utbrister jag. "Du skulle ju till tandläkaren!"
"Men jag har varit där. Bara undersökning ju." och det underbara leendet på det.
Den här gången fick jag chans att prata lite längre och ställa de frågor som jag gått och grämt mig över att jag inte ställde tidigare, typ vad som hände efter festen i lördags. Dock hade hon inget vettigt svar på det men kommenterade att det snart är fest igen och sken upp. Hon sa det lite hoppfullt, och jag hoppas en massa.

Även H&M fick njuta av min glädjecruisning genom butiken.

Men när jag kom hem vände lyckan. Då var det nämligen dags för "The return of the Anti-flatschampoo". Det hade fått för sig att det var dags att ge igen för att jag motvilligt försökt få mig straight. Det hade på något vis attackerat min pasta som så oskyldigt stod på diskbänken och fått den att smaka, ja precis, schampoo. Tro mig, jag tänker aldrig försöka omvända mig igen; i alla fall inte med den metoden, och inte när det finns kvinnor som Bettan.

"Mitt hår är allt jag har!"*

Jag satt hemma och var lite skeptisk till den spontana lagfest som plötsligt planerats hon en lagkompis. Tänkte att det ändå inte kommer komma några på grund av så kort varsel och jag hade ju ändå inget att dricka, och jag ska ju festa nästa helg och bla bla bla. Men jag kollar upp vilka som ska dit. "Erika, Bettan, Camilla..." (Paus för att återställa hjärnan och spola tillbaka blicken.) Bettan? Jag ska nog på fest ikväll i alla fall.

Jovisst blev det fest. Jag gjorde som förr och var nykter och skyllde på att jag körde bil. Och trots denna nykterism så var jag kungen på Singstar. Det blir alltid fest med Singstar, och jag blir alltid kung med Singstar.

Jag vann över Bettan med 20 poäng på en låt, vilken låt minns jag inte nu. Sen var jag klockrent bäst på "Life on Mars" med Bowie efter att jag stått vid Bettys sida när hon gått emot alla och sa att de var hans bästa låt. Hon blev impad av att jag kunde den så bra. Eller ja, de andra kan ju också ha blivit det, men att hon blev det var det enda som spelade roll.

Senare gick vi igenom hela "ruffsa-Bettys-hår-på-den-förra-lagfesten"-incidenten och jag förklarade att jag lärt mig min läxa och att jag faktiskt mådde dåligt över det.

Nej, vem som nu läser det här vill inte höra allt, men jag hade kul i alla fall och jag tamejfan älskar den där bruden. Däremot fick jag en motvillig kram när vi skulle gå. Eller fick, jag krävde mer. Jag sträckte ut armen sådär som man gör när man vill ha en kram, antingen var hon för full eller så ville hon verkligen inte, för hon bara tittade åt riktningen min arm var utsträckt åt. Jag fick förklara för henne att jag ville ha en kram, hon hade ju faktiskt kramat alla andra på festen.

På väg ut undrade hon varför jag inte drack ikväll och ingen av mina ursäkter dög. Sedan sa hon:"varför kan ni inte vara lite fullare så jag kan utnyttja er?" och jag tänkte:"fan!"

Förresten så var hon där med Magdas kompis, så vi hade ett litet homogäng. Haha.

*Bettan med uppgiven röst.

Fötterna? Vad ska det hjälpa?

Jag har haft betygsamtal i psykologin. Jag fick höra att om jag visar framfötterna och pratar lite mer den sista månaden så kommer jag få MVG. "For god sake woman, talk!" tänker ni då.
1. Jag skulle aldrig definiera mig som "kvinna", men det tar vi en annan gång.
2. Det blir lite knepigt, för jag pratar inte så mycket i vanliga fall heller. Det är därför den här bloggen finns. För att folk som både känner mig (sen tidigare) och känner till bloggen ska få reda på allt det där som jag aldrig säger.

Just nu har jag 100% flatkonversationer på MSN; fyra av fyra. Inte illa när man har 7,6 procent homos på sin kontaktlista...

Late night car conversations

"Hon var rätt på" säger Cecce i bilen när det är dags för avstigning och sänggång vid halv tre.
"På?" undrar jag halvsovandes bakom ratten.
"Ja, på."
"På."
"På."
"Ja, hon är rätt på. Det är hennes personlighet."

Den nyligen passerade kvällen har varit rolig, mysig, spännande och läskig.
Roligt: tjaa, det är ju alltid kul på Café Deed.
Mysig: Annie är alltid mysig, och vi mös i soffan och pratade om saker som jag inte längre minns.
Spännande: att gå fram och tillbaka över en kyrkogård efter mörkrets intrång fredagen den trettonde.
Läskigt: allt med kyrkogården?

"Du spelade med rätt bra" fortsätter Cecce som vägrar lämna bilen.
"Nja, det blir ju bara så. Det är ju mysigt."
"Så hon är sån mot alla?"
"Ja, utom de hon är kär i. Det vågar hon inte."
"Happ..."
Jag tänker till:"Men hon är ju typ som Andrea."
"Ja, jag tänkte på det. Men Andrea är mer... det är inte samma sak."
"Andrea håller lite mer avstånd till det."
"Ja. Men mellan dig och Andrea är det en helt annan grej."
Tyst.
"Ska vi ha flatfilmkvällen imorn?" (Jag som har lärt mig efter åtskilliga köra-hem-från-deed-kvällar har stängt av motorn för längesen.)
"Nej, det är inte bestämt än."
"Det ska vara jättebra väder imorn. Kan vi inte göra något ute?"
"Jo. Gå och lägg dig nu."

När jag äntligen kommit hem och äntrar köket för att fylla min tomma mage som jag inte gjorde något åt på Max möts jag av en oundviklig löklukt. Inte så konstigt inser jag när jag upptäcker att det ligger lök överallt i tamejfan hela köket.

Mitt kök luktar lök och jag borde sova.

"Min flatkille borstas mest bara när jag badat honom..."

Fredag den trettonde. Det har inte hänt något hemskt än. Men det kommer kanske ikväll? Shit! Jag och Annie ska ju smyga runt en kyrkogård! Varför bestämde vi att göra det just ikväll?! Haha, ja vi får väl se hur det går.

Jag fick lust att kolla upp hur lätt det är att hitta min blogg, eftersom den inte är så hemlig och det finns folk som kanske inte borde läsa den. Så jag googlade på lite ord och fraser som jag använt mig av. "Banangegga" var ju ganska självklart, men hur många googlar på det egentligen? På "Cecce Andrea" fanns inte jag med, i alla fall inte så långt som jag orkade kolla och på "but vi are drunk" var jag den enda träffen. När jag skrev "flatkillar" undrade Google om jag menade "fatkiller"(!) och inte någon träff där heller. På "flatkille" dök jag däremot upp, men lite längre ner på första sidan. Över mig var det en massa länkar till sidor med beskrivningar som "min flatkille är snart 5 månader" och jag undrade vad tusan det var för något. Efter en stunds forskning har jag nu lärt mig att det har något med hundar att göra. Jaha. Det var bland det mest intressanta jag lärt mig idag, och då har jag ändå lärt mig att det bor ca. 800.000 på Fijiöarna.

Nu ska jag hämta bilen och poppa the Arks nya på högsta volym, för ingen annanstans är musik så bra som i bilen.

Bögar, bloggar och bilar

Hmm... skumt. Min blogg blev just svensk. Eller ja, allt står på svenska...

Psykologin brukade vara typ de enda lektionerna när jag brukade prata och ja, diskutera. Nu gör jag det inte längre. For god sake! För dem är jag ju samma person! Det är ju bara i min hjärna som jag har insett något. Men det fungerar inte. Och speciellt eftersom homosexualitet är ett så omdiskuterat ämne på våra psykologilektioner. Jag vill inte säga något för jag tror att de andra ska tänka:"klart hon tycker så, hon är ju gay." Åh, jobbigt.

Idag var temat avvikare, vad det är och hur de uppstår. Jag orkade som tidigare nämnt inte argumentera varför homosexuella inte skulle klassas som en avvikande grupp. Det sades ungefär såhär:"Man kan vara positiv till sin avvikelse. Till exempel homosexuella som accepterar det är öppna med det och ser då något positivt med sin avvikning och kan stå för det." Jag ville plötsligt skrika att jag var gay. Men jag förklarade tyst för mig själv att jag gärna skulle berätta det för min klass, för jag är så nöjd med det, men att det kanske inte var så smart såhär på sluttampen när allt är så bra.

Dagens andra bloggvärda händelse var på svenskan. Det hade visserligen inget med homo att göra, eller jo om man är långsökt, men jag var tvungen att ljuga. Alltså, om de bara kände mig lite bättre så skulle de så enkelt kunna se att jag undvek något.

Såhär var det, vi skulle gå igenom lite frågor som hörde till Nationella Prov-häftet. En av texterna handlade om bloggar och en fråga till den var: har du en blogg, och vad skriver du i så fall om?
Jag har grämt mig över just den frågan ända sedan jag fick papperet för två veckor sedan. Jag gillar ju inte att ljuga, åh det är så svårt, även när det gäller såna småsaker. Men jag kom tidigt fram till at jag inte hade så mycket val. Om jag inte hade velat komma ut förstås, då hade det ju varit ett bra tillfälle.

Hur som helst var det i alla fall jobbigt och jag försökte som vanligt minimera det hela. Undvika ögonkontakt med alla samtidigt som jag nekade. Och svara fort.

Läser du bloggar? Kan bloggar vara till någon nytta? "Ja! Jag läser världens bästa, smartaste och fyndigaste blogg som har hjälp mig så jävla mycket! Och eftersom du är så frågvis så kan jag säga att den handlar om homosexualitet och skrivs av jordens grymmaste brud som är så sjukt söt! Och JA! Jag råkar vara gay. Och det skriver även JAG en blogg om!" sa jag inte, eller snarare, skrek jag inte. Istället smög jag ur mig att man nångång läst en blogg, de finns ju överallt.

För att toppa det lyckades jag sedan under tvång lägga blommiga gummistövlar under "innelistan" och säga att de var fula och sen få reda på att min lärare hade just sådana...

Jag misstänkte det faktiskt imorse, att dagen skulle bli lite utöver det vanliga, åt något håll. För när jag cyklade till skolan och spanade efter bilen med registreringsskylten med nummer 034 som har stått parkerad längs min färdväg under hela tiden som jag har letat efter 033 så finns den självklart inte, men istället ser jag naturligtvis tre olika 035!

Och då är jag där

Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag vidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar

Ute på landet finns det prideponnys

Snälla säg att han fattar! Säg att han vet, eller i alla fall anar. Och att detta är hans sätt att hinta det på.

Vi var ute hos farmor och farfar idag. På bordet hade de en såndär bricka från ett visst multinationellt möbel- och inredningsföretag med dalahästar i olika färger och mönster och en av de hästarna är ju regnbågsfärgad. Och pappa visar upp den för mig och säger:"titta Anna! En regnbågshäst."

Snälla säg att det var att på något sätt kompesera för gårdagen. Oavsett så blev jag glad. Jag tänker tolka det så i alla fall.

Snart dyker brorsan upp här, så jag måste avsluta. Svårt att blogga ordentligt när han invaderar och tar över mitt rum.

Du brukade vara det bästa, nu gör du mig bara ledsen

Jag tänker aldrig komma ut för min familj. Eller jo, på ett sätt vill jag det, på en gång. Jag har lust att ringa upp min bror och trycka upp det i ansiktet på honom. Kanske svårt genom en telefon. Men jag har lust att säga att han kan ta sig i röven för allt han säger om lesbiska.

Jag är bara så ledsen. Kränkt kanske är fel ord, men det slår så otroligt hårt när han säger något sådant. Jag ser upp så himla mycket till honom. Han har alltid varit min förebild. Just därför känns det extra hårt. Att någon som betyder så mycket för en säger sådana saker.

Jag minns inte riktigt vad han sa. Jag har som vana att sluta lyssna och inte låtsas om något när folk drar upp sådana saker. Men det hela gick till så att vi var på väg till bilen, hela familjen (känns sjukt att skriva så, jag trodde inte att jag hade någon familj, men tjaa, det händer enstaka gånger) när det går förbi två tjejer. Den ena hade lite flatattribut och min bror sa något om att de var lesbiska. Och då började allt. Mamma ba:"men vadå?"
Bror:"men det ser du ju." Och så sa han något om att de var äckliga och att ingen vill ha dem. Och så började diskussionen, och mamma sa inte direkt emot honom, hon höll mera med, men tyckte väl att han var lite överdriven och elak. Jag var bara tyst. Jag fokuserade på att ta mig in i bilen och jag råkade dunka upp bildörren i bilen bredvid. När jag funderade över hur jag någonsin skulle kunna köra under dessa omständigheter sa pappa någon om att deras åsikter var gammalmodiga. Han klargjorde i alla fall att han inte höll med dem. Diskussionen tog slut. Tack pappa, om någon fattar så är det du.

Alltså, jag förstår verkligen inte. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir bara så ledsen. Hela kvällen förstörd och jag vet inte hur lång tid det tar innan mina tankar om min bror återställs. Jag har verkligen trott att allt hans "bögprat" bara har varit på skoj, men jag börjar inse att det inte är det fullt ut. Han ska hela tiden använda "bög" eller "gay" eller liknanade som något negativt. Jag har försökt att strunta i det, men det är svårt när det händer hela tiden.

Jag bara undrar vad han skulle säga om han fick reda på något, om jag kom ut. Det är ju egentligen bara pinsamt för honom själv. Om han till exempel listar ut det och sen inser allt han sagt. Om jag själv skulle säga det till honom så skulle jag göra det i jordens diskussion. Jag skulle bara göra det när jag är riktigt upprörd och kan slänga ur mig vad som helst. Det händer kanske inte så ofta, men det här är ett ämne som berör mig. Mer om mina "komma ut"-planer i ett annat inlägg.

Vanligtvis brukar det vara hur kul som helst när han är här och jag vill aldrig att han ska åka tillbaka. Men den här vistelsen har mer varit halvtaskig. Det är egentligen bara skönt att han åker, jag vill inte höra mer skit.

Jag brukade säga att jag är mig själv när jag är med honom. Det kan jag ju spola nu. Det kommer aldrig hända igen. Inte på ett bra tag i alla fall. För tillfället gör han mig inte ens speciellt glad...

Borås också

Det finns flator i Borås! Det har jag kommit fram till efter närmare undersökning. Och de var rätt snygga också.

Någon som vet om Borås är en extra homovänlig stad? Det kändes så på något sätt. Det kanske är dit som alla Göteborgsflator flyr när de vill ha det lugnt. Eh, vad vet jag? Jag har ju inte ens varit med.

Hur som helst så har jag varit i Borås. Det var inte så homo, själva vistelsen alltså. När man åker bort från folk som man minst vartannat samtalsämne pratar om gayrelaterade saker med så blir det lätt en automatisk paus. Jag vet inte om det fyller en sådan stor funktion, men det är skönt att det inte behöver vara det centrala hela tiden. Då blir det heller inte det centrala för mig och i mina tankar. Inte för att jag vill ta en paus från att vara gay, verkligen inte! Det är ju bland det bästa som hänt mig, I keep telling you. Men ibland måste man få inse att man är mer än bara gay.

Jag har i alla fall haft grymt kul och nu måste jag påbörja mitt superstressade schema som jag har för dagen. Här är man aldrig ledig. Inatt höll jag mig vaken för att titta på min nyinköpta L Word säsong 1-box. Finns det någon gräns för hur gay man kan bli?

Jag har en bror

Jag är så trött. Jag skyller på att jag skrev högskoleprovet igår och att jag var vaken i 21 timmar.

Uppsala var fantastiskt som vanligt. På vägen från stationen till min bror träffade vi på en vilsen kines, en ica-butik och en regnbågsflagga på en balkong. Jag blev glad, men det skulle ju faktiskt bli min "homofria" helg, eftersom ingen där vet något. Eller, de kan i alla fall inte säkert veta något. Jag blev lite fundersam eftersom jag är duktig på att outa mig på fyllan, men jag undvek smidigt ämnet. Det var bara en gång under festen något sådant kom upp, och det var när någon sa:"varför sa ingen att han var bög?!"

Jag skötte mig rätt bra. Jag skickade inte ens några fylle-sms, vilket det har visat sig att jag tydligen har en talang för...
Däremot sjöng jag som en annan tok; jag avverkade övelägset flest låtar på Singstar. Jag dansade till och med en runda där på slutet. Galet...

Jag har funderat på det där med att komma ut för min bror. (Det här var jobbigt att skriva. Det var jobbigt att ha med orden "komma ut" och "bror" i samma mening. Så nu vet ni att jag anstränger mig till tusen här.) Jag tror han skulle ta det bra. Alltså, inte se det som en sån stor grej. Men däremot har han lite dåliga vanor som jag också hade förut. Han använder ofta gay som ett negativt ord eller använder gay som en jämförelse. Senast idag när vi spelade biljard:"Det bevisar bara hur gay den här sporten är."

Jag intalar mig att han inte menar något illa med det. Jag har inställningen om att han egentligen inte tycker att det är så hemskt. Men han kan kläcka ur sig såna saker ändå, sådär som många gör. Det gör det lite jobbigare att vara öppen om det. Och det jag funderar på är om han skulle sluta och säga det han säger och använda ordet gay på det sättet han gör om jag kom ut. Jag skulle egentligen tycka att det var bekvämare och kändes bättre om han inte slutade med det. För då bevisar det ju ändå att han kan skämta om det och ändå tycka att det är okej (ifall han accepterar mig alltså. (Det där var nog det konstigaste jag skrivit. Jag kan inte se det framför mig för allt i världen. För det skulle inte spela någon roll vem jag var, för han kommer alltid vara den han är för mig.)). Att bara notera det och sen fortsätta som vanligt är nog det bästa. Att göra värsta grejen av det och börja bete sig annorlunda gör ju bara saken värre.

Egentligen tror jag att jag vet hur han skulle reagera. Han skulle inte bry sig speciellt mycket. Eller han skulle i alla fall inte visa det. För det är så vi fungerar, båda två, specielt tillsammans.