Torsdagsreflektioner

Jag mindes förvånansvärt mycket, men hade skönt nog antagligen glömt ännu mer.

Jag fick återberätta en historia som jag inte tänkt på på länge. Det var faktiskt inte jobbgt alls. Det är något med att gå tillbaka till saker som man inte rört vid på länge och gå igenom dem en gång till. Det ger en liksom perspektiv. Mitt i det fick jag inte ut något av att grubbla det om och om igen, men nu har jag glömt bort att jag inte ägnat det någon tanke och när man sen plockar fram det ser man på det på ett annat sätt och man förstår hur långt man kommit. Som när jag för några veckor sedan läste igenom min dagbok från hösten 2008. Det tog mig en bra bit framåt, att jag såg på mig själv utifrån, hur dumt det var. Se på det med andra ögon, med annan syn på de inblandade. Som om man tar en film och i ena versionen målar man upp den ena huvudkaraktären som hjälte och i den andra versionen som skurk. Ungefär så.

Mitt i det kunde jag även konstatera att det var i december 2008 som det tog slut, allt efter det var bara halvtaffliga misslyckanden till att hitta tillbaka till vänskapen. Två år tog det. Jag tänker att det kanske hade gått fortare om man bara hade lagt ner det med en gång. Men å andra sidan så var det alla de där försöken som fick mig att inse att det inte var någon idé. Att du brunnit ut.

Och nu i dagarna kom jag på att det faktiskt är borta. Du finns inte. Jag glömmer bort att jag inte tänker på det längre. Det är så fruktansvärt skönt.

Och jag kan inte längre säga att jag har tänkt på A.J varenda dag sedan jag träffade henom första gången, som jag har kunnat säga så länge. Jag minns inte längre, jag kan inte komma på att det är en vanlig tanke längre.

Som jag tänkt tidigare, gamla problem försvinner inte helt förrän nya tar över - ens gamla liv försvinner inte helt innan man har ett nytt att ersätta det med.

För fyra år sedan

Att komma hem är som att resa i tiden
du känner samma känslor igen
den där kvalmiga väntande friden
samma kärlek och vemod igen.

Igår träffade jag mina gamla gymnasievänner, som var det vanligaste i mitt liv när jag startade den här bloggen, men nu hade vi inte setts på i princip tre år. Det var lite konstigt i början med tanke på hur tajta vi varit och nu inte hade en aning om vad vi varit med om eller vilka vi blivit, men det tog inte lång stund innan vi var tillbaka.

Att träffa Andrea var som att kastas tillbaka i tiden fyra år. Jag kommer alltid minnas de där känslorna. Egentligen slutar man väl aldrig att vara kär i människor. Om man liksom inte får wear it out.

Andrea kommer nog alltid vara lite Lasse.

frikkin' dreams

Jag säger nej till drömmar. Har man någonsin vaknat upp och mått bra efter en dröm? Antingen är det en bra dröm och då vaknar man besviken eftersom det bara var en dröm, eller så var det en dålig dröm och man vaknar ledsen eller upprörd över vad man har varit med om, för faktum är att även om det inte har hänt på riktigt så påminner det om saker och påverkar ens sinnesstämning. Eller så drömmer man de drömmarna som bara gör en sjukt förvirrad. Det är djävligt svårt att hålla koll på sin hjärna när den springer iväg och hittar på eget.

Julkul

Det står kiss på min arm och ojoj på min hand, jag minns inte hur många shots jag drack, men jag minns dock alla summor som uppstod under kvällen. Jag var förbannad på E och anklagade henom för att ha ljugit, min slips hamnade i fickan, min chef slickade av mina shotsdränkta fingrar och imorse hittade jag jacklappen i min sporttopp. Efter att jag hjälpt E till en taxi och känt mig som hens förälder, sagt adressen till chauffören och dubbelkollat att hen kom hem såg jag i kors resten av natten.

Det var sanslöst. Det var roligt. Det var galet. Det var slutet på torkan. Det var firmafest. Vad är det med mig och firmafester?!

Dagsrapportering

Läste igenom höstens bloggande och kom att tänka på att jag mår mycket bättre nu. Det är som att det gick över till vinter och höstdeprissionen försvann. Det var som att jag gav paniken en käftsmäll när jag började köra med taktiken "men kom då, vad fan ska du göra med mig?" Det går mycket lättare när man har en metod som man tror på. Allt är i en själv.

På det hela känns jag mer lugn och stabil nu. Jag är inte sådär arg längre heller. Känner mig rätt nöjd med min tillvaro, trots att jag för tillfället inte har någon inkomst och min framtid ser lite oviss ut. Men jag lägger fokus på att det är december och firar jul hela månaden. Kör stenhårt på att det blir vad man gör det till och ska försöka att inte vara bitter i år. Jag blir ju så mongo varje gång jag åker till Ö.

Jag håller mig sysselsatt också, och matar kreativiteten. Det sägs ju att man mår bra av att få skapa saker. Så jag håller mig flytande. Jag stör mig inte ens speciellt mycket på min kombo - klyschornas drottning längre.

Jodå, jag kanske kan hålla det här fram till vårdepressionen nu.

Brutala flashbacks

Även om man hatar någon nu så kan man väl ibland få sakna det man en gång hade.

Letade bland gamla papper efter oväsentligheter och hittade en gammal anteckningsbok. Har en hel del av dem här och var och oftast är de bara fyllda med klotter och listor och skit. Men den här hade dagboksanteckningar jag glömt, citat, teorier och gamla SMS. Gamla SMS.

Det brukar inte ta emot så mycket längre att tänka tillbaka eller läsa gamla grejer, men det kanske är för att de grejerna är jag beredd på. Det här slog från ingenstans, saker jag hade glömt. Saker från den fina tiden då jag levde i eufori.

Det har varit så mycket fokus på den dåliga delen, så det har varit lätt att vara arg. Men det här var bara en käftsmäll från allt som faktiskt var bra en gång. Innan det började rasa. Det är så länge sedan det här ämnet tårade mina ögon senast.

Martyrskap

Det är en fin gräns mellan att faktiskt lyssna på sig själv och säga att ens negativa reaktioner på saker är sanna och att man faktiskt mår dåligt av något och att bli martyr.

Man ser på sig själv och tycker att det faktiskt är synd om mig och sen vänder man på det ser sig utifrån någon annan och plötsligt blir man martyr. Vem har rätt?

En lista så här i sjuka dagar

Ibland hittar man bloggar av personer man inte känner alls, men ändå så vill man läsa dem. I en sån hittade jag den här listan. Och jag är ju sjuk.

Namn: Anna. Som alla andra.
Piercingar: Inga, men visst har man väl velat några gånger.
Tatueringar: Nej men förhoppningsvis snart.
Längd: 1,65
Skostorlek: 39 (oftast, men det beror ju på skorna)
Hårfärg: Halmfärgat?
Fräknar: Några på sommaren.
Kär? Ja det måste jag nog allt säga.
Önskar du att du bodde någon annanstans? Nej, jag trivs så bra här.
Tycker du att du är attraktiv? Skitsnygg
Dricker du? Senaste året har jag knappt druckit alls.
Röker du? Nej. Smokers are jokers.
Vilket schampo använder du? Någon L'anza.
Vilken parfym använder du? Deo?
Vad är du rädd för? Lite för mycket.
Gillar du att tvätta? Diska är roligare.
Gillar du berg- och dalbanor? När jag inte mår illa.


Senaste...

Filmen du hyrde? Minns inte. Var det Mr. Fox eller har vi hyrt någon efter det?
Filmen du köpte? Dum & Dummare och The Mask ligger här fortfarande inplastade, så antagligen de.
Låten du hörde: Eh. Minns inte. Någon Håkanlåt imorse.
Låten du laddade ner? Det är för längesen för att komma ihåg.
Personen du ringde? Pap.
Personen som ringde dig? Pap
TV-program du såg? House är på nu. Men som jag aktivt tittade på var Äntligen Hemma.
Person du tänkte på? Eh, A att jag saknar henom. Och E att jag blir förbannad på folk som inte kan höra av sig eller svara på SMS.

(Det ovan skrevs 29e november, orka skriva allt på en gång.)


Favorit...

Låt: Många. It takes a fool to remain sane.
Sak att göra: Måla.
Sport: Frolf och platespotting.
Dryck: Pärondricka.
Kläder: Kostymer!
Film: 500 days of summer kanske.
Bil: Mazda 3 var det senast jag hade en besatthet av en bil.
Serie: Simpsons, Gilmore Girls, HIMYM.


Har du någonsin...

Gråtit över en pojke? Ja. Säkert flera men starkaste minnet var när vi åkte från Kreta när jag var nio och jag hade blivit kär i Sacha som jobbade på Gallini restaurant and bar. Spelade ingen roll att han var 30-ish.
Gråtit över en flicka? Ohja. Två åtminstone. Brutalt.
Ljugit för någon? Ja.
Varit i slagsmål? Haha, ja catfight när jag var typ elva eller nåt.
Blivit arresterad? Nej.
Träffat någon från internet IRL? Ja min partner. Och min första tjej. Och flera andra. En del kompisar.


Antal...

Gånger du varit kär? Många! Oj. Jag var jämt kär när jag var liten. Men på senare år som jag kan kalla riktigt in to it, fyra. Och en massa mindre förälskelser. Åh jag blir så lätt kär.
Gånger ditt hjärta brustit? Två riktiga, brutala. Man kommer ju bara ihåg den senaste gången. Men en gång för många år sedan kan jag nog också räkna in.
Hjärtan brustet på grund av dig? Vet inte. Kanske ett.
Tjejer du kysst? Haha, oj, tricky one! Många! Jag har en lista någonstans.
Personer från grundskolan du fortfarande har kontakt med? En. Tror jag.
Gånger ditt namn varit med i tidningen? Den gången jag kastade snö på grillen, eller det kanske bara var bild. Och när vi skrev dikter och skickade in, fast då felstavade de så det kanske inte räknas.


Senaste...

Boken du läste? Läste ut, Så grydde hämndens timma.
Personen du fick e-mail av? CSN-studenttips.
Personen du fick brev av? Malin i Ume!
Gången hela din familj åt middag tillsammans? Oj, i Påskas kanske. Om jag var hemma då...
Saken du köpte? Älgpepparkaksformar på Lagerhaus.


Vad har du gjort idag? Bajsat, bajsat och bajsat. Tittat på TV, surfat, målat lite. Men mest bajsat.
Brukar du svära mycket? Ja jag tror det är mer än jag tror.
När stiger du upp på morgonen? Beror på om jag jobbar eller är ledig. Men helst tidigt, men blir ofta sent.
Vad har du på dig? Långkalsonger, tischa och tjocktröja. Fullklädd förutom byxor då.
Vad ska du göra ikväll? Det är natt nu.
Vad är du allergisk mot? Massor. Pollen, pälsdjur, potatisskalning, nätter, mandlar, laktos, kärnfrukter, eh... färgade ljus, starka parfymer... alltså, det mesta.
Var har du ont? Lite i svanskotan för jag har suttit så här så länge nu.
Använder du hårspray? Nej det skulle vara mycket dumt till dreads.
Kan du stå på händer? Nej det är läskigt.


Håkan Hellström eller The Ark? Båda! Men om jag måste välja så helt klart The Ark. Hallå?
Salt eller socker? Socker tror jag. Eller salt. Åh, svårt! Jag klarar mig lättare utan socker.
Gillar du ketchup? Bara till pyttipanna och pasta ibland.
Är du glad nu? Nja inte direkt. Kanske mer nollställd.
Var du glad igår? Inte direkt.
Vad dansar du till? Nittiotalsmusik och Flogging Molly.
Stockholm är... ? Hemma. Underbart! I mitt hjärta.
Kan du sjunga? Nesh.
Spaghetti eller makaroner? Åh, spaghetti äter jag inte lika ofta så jag måste välja det.
Land du vill besöka? Australien och USA.

Kreativitetsveckan Epilog

Jag glömde skriva hur det gick tillslut. Hyllan blev ju som sagt klar och det är utmätt för borrning. Filmen blev klar och jag är faktiskt skitnöjd. Helt otroligt att jag lyckades få ihop det så bra när jag inte hade några krav, bara såg det som en plojgrej och faktiskt lyckades göra det helt ångestfritt. Det kanske var just därför det var helt ångestfritt. Brorsan fullställde (är det ett ord?) den med egenkomponerad musik. Nu väntar bara att se hur den mottas.

Den galna köksväggen är nästan klar. Lite pilljobb kvar, får väl räkna med några timmar. Känns otroligt skönt att jag i princip fullföljde de mål jag satte i början av veckan. Det trodde jag nästan inte.

Den här veckan gav jag åt att ta det lugnt, och det passade ju sig eftersom jag blev sjuk. Dock smyger rastlösheten runt knutarna. Det resulterar i ganska flippade beteenden.

Det känns skönt att kreativitetsspärrarna börjar släppa.

The Ark

Det finns nog inget band som har en sån stor del av den senare delen av min uppväxt som The Ark. The Ark kom till mig via min bästa vän A.W runt min fjortonårsdag. Detta var år 2002 och The Ark skulle om tre månader släppa sin andra skiva. För det var tragiskt nog runt den andra skivan som jag fastnade för dem. För, tragiskt nog igen, var jag nog antagligen för ung för att kunna ta dem till mig tidigare.

Jag lyssnade nyss på In Lust We Trust och det tog mig tillbaka till en person som jag hade glömt och jag kunde bara tänka "åh jösses, jag har också varit fjorton". Fast mitt fjorton var inte ljusblått, ögonskugga och kjolar (nej det var tolv-tretton (tragiskt nog IGEN)). Mitt fjorton var början på en massa konserter, en lokal på borgmästargatan där vi sektlikt sjöng Internationalen en gång i veckan, räknade M.N's piercings och planerade hur vi naivt skulle förändra världen. Mitt fjorton var torgmöten och dela flygblad och få pälsbeklädda tanter att skänka pengar till bönderna i Brasilien(?). Jag tyckte mig vara stor och viktig när jag påstod att jag inte gillade musik utan texter med innebörd, så som The Ark. Mitt fjorton var även att vara kär i E, tråna efter mopeden, och börja plugga körkortsteori. Mitt fjorton var A.W, The Ark och Ung Vänster.

Det finns inget band jag sett så många gånger som The Ark. Jag har till och med tappat räkningen. Och då räknar jag ändå allt, och har ett sjukligt sifferminne. Men självklart skulle jag kunna kolla upp det.

Det tog mig till minnet av Arvikafestivalen 2007 då jag såg The Ark för sista gången (som det ser ut nu). Jag hade inte bara sett dem vid otaliga tilfällen de senaste fem åren utan även två gånger tidigare den sommaren då jag varit på alla de festivaler som var något att ha då. Eftersom jag hade flytt ett arbetspass i insläppet stod jag längst bak och halvtittade. När bandet gått av scenen och det till synes var över blev tjejerna som stod bredvid mig lite ledsna och undrade om det redan var slut. Då vände jag mig mot dem och sa "nej, de kommer komma tillbaka in, i helvita kläder istället för svarta och köra dessa låtar och avsluta med Calleth You, Cometh I och änglakören." Jag hade feträtt och tjejerna var nog både impade och lite oroliga för mig. SÅ många gånger har jag sett dem.

The ark frambringar fler minnen hos mig än något annat band.
We Are The Ark fick de där tre månaderna sommaren 2002, men jag fastnade särskilt för This Sad Bouquet som senare sommaren 2006 fick representera en hel ångestnatt (natten jag föddes på nytt) på kollo i Hultsfred. We Are The Ark slåss fortfarande med In Lust We Trust om vilken som är den bästa skivan. It Takes A Fool To Remain Sane är fortfarande en av de bästa låtarna jag någonsin hört och antagligen det bästa som The Ark någonsin åstakommit. Men faktum är att jag inte alls gillade den när den kom. Jag minns att jag till och med kommenterade med något som att "det där kan man verkligen inte lyssna på". Nu önskar jag att jag varit äldre och varit med om Hultsfredsfestivalen 2001.

In Lust We Trust symboliserar allt det jag skrev några stycken högre upp. Men specifikt Father of a Son är sommaren 2002 när jag spenderade hela dagar framför ZTV bara för att se videon till den nya singeln och Calleth You, Cometh I är en mattelektion i åttan tillsammans med A.W och min CD-freestyle.

Racing With the Rabbits kom till mig en måndagkväll hösten 2002 och får också symbolisera Ung Vänster och den första The Ark-konserten jag var på då de spelade Cracked Messiah. The Glad Yeah och de andra dittills släppta B-spåren får mig mest att minnas då jag satt i timmar och försökte banda dem av Internet (jag tänker inte gå in på det här men det var då enda sättet att kunna ta med dem någon annanstans).

Deras efterföljande album har inte samma effekt på mig. One Of Us Is Gonna Die Young frambringar dock ett starkt minne av när vi skulle flytta från mitt barndomshus. December 2004 gick den på repeat i min MiniDisc. Och hela State of The Ark-skivan är för mig mycket de nya bussresorna till skolan.

Prayer For The Weekend var väl ingen höjdare men jag gav den mer än den förtjänade eftersom det var The Ark. Så den satte sig lite tillslut. Den får mig att tänka på hösten 2006 och efter kollo-perioden. Men det är det mycket musik som gör.

Senaste In Full Regalia är bara en besvikelse. Och jag vet inte om jag förväntar mig att det ska komma något bra från The Ark någonsin igen. Men det är väl kanske inte samma sak när man inte är fjorton längre.

Busstankar

När jag blir stor ska jag sluta tro att jag är något, men fortsätta tro på mig själv.

Kreativitetsveckan II

Jag skulle ha hunnit med mer idag. Skit också. Det var bara för att det fanns en TV. Jaja, ibland måste man ju tagga ner också. Försöker hinna ikapp genom att redigera på det tomma jobbet. Går trögt när man bara känner sig seg och rastlös. Kvällen jobb har bestått av komma försent pga kombo av snön och MTR, äta en pizza, titta på serier, inte resa sig ur soffan mer än för att tömma ut pizzan. Nu är jag minsann trött.

Jag tror det är all kreativitet den här veckan som gör mig så snygg.

Men jag är typ klar med hyllan i alla fall. Den är hemma. Ska bara upp på väggen. Hoppas på att börja se lite mer resultat av veckan nu. Det brukar ju vara det som sporrar en på slutet när man börjar tappa tempo.

Smygattack

Nyss tänkte jag på stationschefer och det högg lite. Jag undrar varför vissa, helt random, saker känns mer än andra. Man kanske är olika förberedd.

Kreativitetsveckan

Jag får inte NOG av kreativiteten! Jag har så mycket framför mig den här veckan och är så sjukt peppad! Måste bara klara av att hitta tröttheten på kvällarna så det inte blir konstnärssyndrom och uppesittande. Vill ha tidiga morgnar. Men det är svårt att avbryta när det är kul och man är så taggad.

Idag har jag svängt till K-Rauta och IKEA för att införskaffa material till en hylla till A. Dessutom byggde jag hyllan. Det är fint med fri tillgång till kontoret och hela verktygsskrubben. Har dock lite färdigställning och upphängning kvar.

Resten av veckan bjuder på annat roligt. Nästan så det är trist att jag måste jobba på kvällarna. Men måste passa på när jag är ledig och faktiskt inte har någon inkomst för tillfället.

Ja, för nu har jag officiellt slutat skolan. Och förhoppningsvis har jag vingar att fortsätta under. Hen har fångat upp mig. Men man vågar ju inte lita fullt ut på att klorna inte ska släppa taget.

I fredags jobbade jag förrsten ett schysst sjuttontimmarspass. Vilken grej. Vi satte lister på Södermalm. Sågade, klippte, gerade, fogade, knivade, målade och muttrade. Mellan det att jag gick upp och 17.30 åt jag en banan och en kexchoklad, och kissade endast en gång. Ungefär så. Sen var det direkt till den hetsigaste rockkvällen någonsin. Fy fan. Den kommer nog gå till historien. Trehundra frikkin' pers. Galgarna tog slut flera gånger.

Nu kallar andra kreativiteter på mig.

Tjejverkstan

Det har hänt mycket sedan jag kom hit. Inte bara utseendemässigt på den här lokalen, utan även med mig. Det finns inte ord för hur mycket jag gillar det här stället, det är därför jag stannar kvar långt efter att de andra gått hem och plockar och myser. Det är först den här hösten som jag känner att jag börjar få tillbaka mig själv. Som att jag har hittat hem. Jag har hittat mitt nya jag som ska ta över för den jag tappade i kaoset. Efter en vandring i två års personlighetsdimma känner jag äntligen igen mig. Jag börjar få tillbaka krafterna, börjar bygga upp något nytt som kan skriva över det jag inte längre vill ha kvar, det jag har försökt lämna så länge nu.

Jag tror det kan gå. Jag känner hur mitt förflutna blir mer och mer meningslöst och som att jag inte riktigt kan tänka mig att det varit en del av mitt liv. Jag vet att det här bara är början och det totalt kan ändra kurs, men bara att känna att det kommer mer, man går vidare. Man hittar vidare. Det ger kraft och hopp.

Samtidigt är jag medveten om risken att hamna i samma situation igen. Att bli kär i mitt liv, i min omgivning, min sysselsättning och att trivas så mycket att man nästan blir handlingsförlamad. Jag vill inte hamna där igen i och med att jag vet hur det går när det rycks bort. Jag vill vara mer beredd på det om det ska hända igen. Men samtidigt saknar jag att gå in med hela hjärtat igen. Och om det känns rätt, då vill man ju inte tveka. Men samtidigt vet jag att jag inte kommer bromsa det om det händer. För jag känner mig själv. Blir jag kär i det här kommer jag att gifta mig med det. Och då är det bara att hoppas att det inte står något i vägen för det.

Jag vill nog bara säga att jag inte känt mig så genuint lycklig på länge, som jag har gjort de senaste månaderna. Och i och med detta så blir allt annat i mitt liv mer betydelsefullt och så mycket bättre.

Och A, du har vart densamma som en klippa genom tiden. Utan dig hade dimman varit tätare.

Jag mår bra nu kompis, nu åker vi.

Nervositeten pyser ut ur röven

Så var nödlösnignen skickad. Jag kunde inte deala med situationen så jag tog till ett ganska snyggt alternativ. Nu är det bara att vänta.

Kul att man känner sig så väl så man vet precis hur man ska fungera sen. Magsyran fräter och jag kommer antagligen inte kunna slappna av förrän imorn fem över nio. Eller ännu senare. Jag flippar och tänker vad har jag gjort. Men samtidigt är det skönt att jag har kastat mig utför stupet och nu är det bara att se vad jag landar på. Jag är en bra stupkastare. Det är min mest effektiva metod. Blunda och hoppa. Enkelt och fort.

Idag är jag inte så tuff

Idag kommer bli en tung dag. Har inget att göra och väntar egentligen bara på att få gå och lägga mig. Vilket kommer göra att jag inte kommer vara trött alls trots att jag försökte vända dygnet och bara sov fem timmar i natt. Och detta ger alldeles för mycket tid för tankarna att härja fritt. Idag är en sådan dag när man inte tänker stort om sig själv. Det är en sån där "varför skulle någon tycka om mig?"-dag.

Det känns som att jag har tänkt alldeles för mycket positivt i helgen, för att rädda upp och hålla mig från att gå under. Jag skulle ha fortsatt ner mot avgrunden för att inte hålla några förhoppningar uppe.

Hela den här kängan har gjort mig väldigt låg och trött och gett lite depressionsvibbar. Det liksom paralyserar mig. Orkar inte göra något. Kan bara tänka på det men inte på ett konstruktivt sätt. Orkar inte med att ha det så här längre men vågar heller inte fråga för jag är alldeles för rädd för att få ett nej.

Allt ser mörkt ut just nu. Tolkar bara det dåliga. Kan inte ens förmå mig att se det bra. Jag ska ställa mig in på att det är över. Djävla hopp. Jag hatar dig. Som så många gånger förut förstör du bara.

Jag sa åt mig själv att inte bli beroende, men det var för bekvämt och jag gav efter. Och nu får jag ta skiten. Eller jag förbereder mig på att ta skiten.

Och får jag ett nej så har hen en djävla massa att förklara. Men så kan jag inte heller visa mig upprörd för då märks det att jag antagit.

Skitdag!

Flashbacks

I natt känner jag av magkatarren igen. Inte konstigt. Längesen jag åt eftersom jag la mig i sängen för sex timmar sedan. Frankly är jag trött på att ligga här och inte sova. Hur ska jag nu kunna somna när jag bara vill gå upp?

Att magkatarren känns mer i tom mage var det jag skulle säga. Och det har varit tumult i känslobanken i kväll, och inte minst hela helgens galenångeststress. Jag säger inte att det bara har varit dåliga saker. Ikväll har magen fått gå på högvarv av bättre känslor. Det kan jag åtminstone glädja mig åt.

Ikväll ha jag rensat upp tre års dåligt samvete. Och det var helt rätt tidpunkt och det känns jättebra.

Hat är rädsla

Det är ju well known.

Jag har tittat på SD-dokumentären på SVT Play. Jag tycker allt bara är obehagligt. Jag blir lite matt och nedstämd. Som att jag vill agera men det blir så mycket så det bara slutar i en suck. Det är som total härdsmälta innan jag ens hinner börja. Så har det alltid varit med mig när det kommer till politik. Det var därför jag slutade.

Men det jag ville säga var egentligen att man säger ju att deras hat uppstår av rädslan att de inte vet vad det "okända", "främliga" som de är emot är. Och mitt hat mot dem uppstår av min rädsla för hur de kan förstöra mitt liv.

Jag bläddrar igenom mina hat och försöker koppla ihop dem med rädslor.

Att hata är macho, att vara rädd är töntigt. Hat mynnar ut i rädsla, men vad gör man åt rädslan? I många fall kan kunskap vara lösningen. Men om man är rädd för att se sanningen så ser man inte den kunskap som skulle rädda ens rädsla.

Förstår du var jag vill komma? Det gör inte jag. Jag klarade visst inte av att bena i det här. Det var mest en oklar tankegång.

Familjenormen - ännu inte helt knäckt

Jag börjar fundera på om det här med barn är något jag vill eller om det är en allt för stark norm som har lyckats ligga kvar obemärkt. Som vi alla vet så är vi starka motståndare av normer. Normer får oss att inte veta vad vi vill, utan att bara agera utefter vad vi tror är rätt. Vad vi borde. Och när man lägger upp det så, vem gillar egentligen "borden"?

Även fast jag aldrig har känt ett sug efter barn och faktiskt mest tycker att de jag kommit i kontakt med är jobbiga så är det som att jag tänker att någon dag kommer det ändras, för barn och familj ska man ju ha. Men det är ju inte helt klart. Det är viktigt att komma ihåg: MAN MÅSTE INTE.

Jag har lite svårt att skilja på vad jag själv vill och vad jag borde. Och måsten är jag allergisk mot. Jag kan inte utföra måsten utan ångest. Jag måste i så fall vända på dem så att jag tror att jag gör det för att jag vill det. Då kan det gå. Och på det sättet, fast tvärt om, uppstår lätt prestationsångest; något man faktiskt vill göra blir ett måste och därmed ångest. Man får inte glömma vad man faktiskt vill. Men i den här världen är det svårt. Svårt att skilja på.

Det är som att det finns rätt och fel sätt att leva livet på. Och vi vet sätten omedvetet. Normerna. Och passar man inte in i de normerna så känns det fel och man vill kanske avvika, men det ger en ångest för då lever man ju inte rätt. Det handlar om att komma ihåg att det inte finns några rätt eller fel. Det är svårt. Jag tycker i alla fall att det är svårt. Jag lider mycket av att tro att det finns rätt och fel. Jag lider mycket av normer. Bestämmelser så som just rätt och fel och normer får mig att känna mig instängd. Jag får panik. Jag får ångest. Jag måste göra rätt. Vad är rätt? Jag måste testa allt för att hitta "rätt". Om allt bara kunde vara obestämt och flytande. Då tror jag många fler skulle må bättre.

Familjenormen gäller ju inte bara barn - att ha eller inte ha, utan även hur en familj ska eller kan se ut. Frågar du vem som helst på stan "vilken är din familj?", "hur ser din familj ut?" eller "vad har du för familj?" kommer i princip alla svara, beroende på ålder, sina föräldrar, syskon, egna barn och/eller partner. Möjligtvis husdjur. Spräng sönder normer! Jag kommer ha olika familjer hela mitt liv. De kommer och går. Ena stunden är det dina bästa vänner, en annan dina arbetskamrater eller bara du och din hund.

Men det som framför allt just nu försöker spränga familjenormen är stjärnfamiljer. Det är bra. Men det är fortfarande väldigt likt kärnfamiljen. För de har fokus på att det är en familj när det tillkommer ett barn. Och vad är en kärnfamilj? De flesta jag känner har skilda föräldrar. Tragik. Men ändå en korrekt familj?

Världen är fuckad. Eller åtminsone Sverige, för det är det enda jag har sett av världen på den här punkten. Och det är bara vi sjölva som har skapat allt. Vi skulle ha tänkt igenom lite nogrannare innan vi skrev spelreglerna. Tänkt igenom alla möjliga konsekvenser och tagit med alla beräkningar när vi gjorde ritningen. För det är bara svårare att ändra på i efterhand.

Note to self: sluta ha känslor

Och så kom jag återigen på varför jag inte går in med hela hjärtat i saker längre.
Man kraschar så mycket lättare då.

Vad vill du mig?

Get the fuck out of my dreams! Åtminstone om du ska vara så där djävla otrevlig. Nej förresten, du är inte välkommen över huvud taget.

Hjärta praktik

Det är som jag sa till Sid idag: "Det är som att jag vet att hen har köpt ringen och jag bara väntar på att hen ska fria."

"Båtskyddet" blev en hit och det var riktigt kul att bygga. Det finns inget bättre än när det varken finns rätt eller fel och ingen vet hur det ska göras. Ingen "vet bättre". Det blir inte mindre ångestfritt än så. Alla har fritt fram med ideer och kommandon. Jag var som en iller på båten. Och storleken har betydelse; det är mäktigt att se att man har byggt något som är ca 8x3x5 meter. We did it! Suck it!

Btw, repa med nya bandet går bra. Men det är mycket att lära sig.

Hej bloggen

Det är höst. Och kallt. Och blött. Naturen bestämde sig för att bless us med snöslask idag. Och livet och psyket kan inte riktigt bestämma sig så det kör med grov balansering. Mycket bra och mycket åt det andra hållet.

Jag börjar starkt misstänka att jag lider av årstidsrelaterad depression. Panikångestattackerna är tillbaka från förra vintern och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt dem. Det är som att en demon tar över min kropp när de kommer. Jag kanske kan be kyrkan hjälpa mig att driva ut dem? Fast då kanske mina homosexuella demoner försvinner också. Det är det inte värt. För jag tycker så mycket om min tjej. Det har jag åtminstone slutat grubbla på.

Däremot går jag runt och är som kär. Inte bara i min tjej. Alltså, jag är inte kär (förutom i A). Men tanken på vissa saker och uppmärksamhet från vissa personer får mig att le och känna mig som sådär kär.

Nu har jag bara en och en halv vecka kvar på min praktik och det ryktas om att jag ska få skamliga (skamlösa?) förslag när den är över. Vi får väl se. Hittills har jag fått frågan om jag inte vill bli ihop med E och S eller om jag kan tänka mig att bli adopterad av dem. Jag svarade att jag av erfarenhet vet att det inte är någon bra idé. Att det inte kommer sluta bra. Även om det är som en nyttig drog för mig så måste jag hålla mig ifrån det. Det får inte bli som förut. Det var underbart, men det är farligt. Jag vet inte riktigt varför det inte får bli samma grej, det bara är så. Jag bara känner det i mig att det går inte. Det är inte bra. (Och ja, kungen av kryptik (kryptiskhet?) har äntrat bloggen.)

Förra veckan monterade vi en IKEA-garderob på eget vis och imorgon ska vi bygga ett båthus i slasket. Jag älskar min praktik.

Ikväll skrev jag "rör - dör" på min mat och saknade F på jobbet. Men när jag tänker efter minns jag faktiskt inte vem hen är. Bara att vi brukade ha kul. Hen har varit i systemet en del de senaste dagarna. Det var ju så lugnt ett tag där innan. Det kanske är för att jag är instabil just nu. Och för den jobbiga drömmen förra veckan.

Nu har C och jag diskuterat nörderier. Det är fint att ha en som är som sig själv. Som förstår listor, tabeller, viss sorts ordning, att spela in saker, memorera saker, spara saker. Sånt som gör att andra tycker att man är störd.

Och så höll bloggen en vaken alldeles för länge igen. Nu blir det nytt HIMYM!

Only with my oxygen

Ingen praktik gör mig rastlös. Och väldigt produktiv. Jag vill starta, och slutföra(!), hur många projekt som helst. Jag är igång nu, och vill inte tappa det. Ge mig sysselsättning!

...

I kväll är Spotify lite retsam. Den matchar blåsten utanför med just de Lasselåtarna. Tidvis, Elegi, De band som binder mig, Hjärter dams sista sång, Du hade tid, Inte för kärleks skull, I dina ögon osv. Och när jag sitter och målar till dessa låtar som förr rört upp så mycket i mig så känner jag bara hur... obryddheten breder ut sig.

Det är alltid när jag går upp för backen, i mörkret, mot min lägenhet som jag känner det, och därmed tänker det, att du inte är kvar. Och antagligen känner jag det mer för varje gång.

Jag är inte rädd för att bli av med dig. Jag vill inte ha dig här längre. Det är så djävla skönt. Jag vill klippa alla band som går. Och jag skiter i om det är en försvarsmekanism. Om det är att fly det jag inte längre orkar reda ut. Jag skiter i om det gör att jag faller ännu mer nästa gång jag springer på dig. Jag skiter i det. För jag vill aldrig mer springa på dig.

Det finns längre knappt någon ilska i mig. Som det ser ut nu kommer det där brevet aldrig bli klart. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Du finns inte för mig. Du får ett blogginlägg. Men inte mer. Vad du gör idag eller om du är lycklig är för mig ointressant.

Anledningen till att du trots denna obryddhet får denna uppmärksamhet är för att jag fortfarande är medveten om vad vi en gång hade och det förundrar mig hur jag tog mig hit. Det har varit en besynnerlig och plågsam resa, och den är nog inte över än. Men därför blir det fortfarande dokumenterat.

Någon gång önskar jag att få träffa på dig, berätta vad du gjorde med mig och hur du sänkte dig själv, ta farväl och få ett avslut. För jag tror inte längre på något mer. Men det har jag inte bråttom med.

Men jag tror det var det du en gång var ute efter. Att gå skilda vägar till den dag vi inte längre behövde varandra, det var då vi skulle börja om. Jag tror det var så du tänkte. Men jag tror det är för sent. Jag stänger inga dörrar. Men i så fall har du djävligt mycket att bygga upp.

Det är det där lilla hoppet. Hur mycket du än krossar så lyckas du ändå hålla det uppe. Jag hatar det hoppet. Utan det hade saker gått mycket lättare och snabbare.

För mig är det över. Början, mitten eller slutet av det, men det är över. På gott eller ont och med oavsett vilken fortsättning.

Hen

Jag som skulle skriva så könsneutralt använder ju 'man' hela tiden. Jag vet att det är fel men jag tycker att 'en' låter så konstigt. Och jag kan inte få in det.

Jag är i alla fall smal

Att vara smal är inget jag strävar efter. Därför känner jag mig som jordens skurk eftersom jag vet att andra människor kämpar för det. Men för mig är det viktigare att vara frisk, nöjd och hälsosam. Det är klart att grov överviktighet inte är så sunt.

Visst kanske man ska vara nöjd över att inte behöva kämpa för att bli slank, men för mig är det djävligt läskigt och oroväckande när ens kropp bara försvinner utan att man förstår varför. När man kan bli rädd bara av att se sig i spegeln eller undra vad tusan som hände när man tittar på ett år gamla bilder.

Frågar folk mig vad knepet är, jag som är så liten och tunn, så svarar jag oftast fysiskt arbete, stress, magkatarr och psykiska problem.

Det låter för mig inte helt sunt. Det är inte vad jag strävar efter. Okej, fysiskt arbete är väl inget negativt, men jag kan inte utesluta det eftersom det är vad jag har sysslat med den senaste tiden.

Nu tappade jag poängen igen, som så många andra gånger. Det jag ville säga var nog att många gånger är man inte smal för att man vill, ibland mår man bara dåligt och då är det inte så kul att känna sig som en skurk.

Men mitt i det psykiska kaoset och magproblemen kan man ju åtminstone glädja sig åt att man är smal.

Hjälp

Jag är socialt missanpassad och skulle nog behöva hjälp. Funkar ju inte att vara rädd för alla människor som man inte känner sig säker med, eller känner. När blev jag så rädd och isolerad? Var gick det fel?

Vem klarar egentligen av mer än en månads aktivt bloggande?

Jag vet inte vad eller när jag skrev senast. På sistone har det mest blivit småfix i showroomet inför invigningen på torsdag. Jag ser ljuset nu och det gör mig pepp. E's frånvaro är mer regel än undantag, men jag tänker att jag ger det tills jag ser på TV vad hen har sysslat, sen kan jag gnälla, i fall hen bara blajat bort det. Det tror jag inte. Och gör hen inget konstruktivt där så är det ju de manliga snickarnas fel, de som är fast i lite för gamla roller.

Men jag kan ju skriva lite allmänt om hur det är att göra praktik. Det är hur fint som helst. Vilket jag antar redan har framgått. Det är både trist och skönt att vara själv. Det är ju kul med sällskap och när E är med så är jag mer praktikant. När hen är borta är det mycket ansvar, vilket jag gillar, men ibland kan de glömma bort att jag är gratis arbetskraft och förvänta sig lite för mycket av mig, och då blir jag lite lack. Men jag håller god ton.

I övrigt blir jag nog bara mer och mer rädd för S. Hen är fan ett socialt fenomen och borde studeras. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, jag får klura vidare. Än så länge får jag gå på det A gav mig, att hen är väldigt rakt på.

I det andra livet är min flickvän bortrest en vecka. Tråkigt. Men eftersom jag värderar ensamtid högre än mycket annat så passar jag på. Och jag kan återigen fastställa att jag saknar personer som mest precis i början och sen lägger det sig. Det är så jag funkar. Dock märker jag att jag hamnar ur balans när hen som min säkerhet försvinner. Oroligheterna och paniken kommer närmre. Fast så är det nog mörkret också. Börjar märka av tendenser på vad som försiggick förra hösten och vintern och vill verkligen inte dit igen. VAD ÄR DET MED DEN HÄR DJÄVLA HÖSTEN OCH MITT PSYKE?!

Eh, ja.

Jag har inte raggat på V alls. Dock träffade jag fantastiska filmklassen (omöjligt inte hela) och det resulterade i en öl. Första på nio månader, vilket resulterade i en trevlig fylla. Världens billigaste. Det var mycket trevligt. Och det var det värt, trots att magen blev lite kinkig.

Öl och filmfolk kastade mig tillbaka till den fina tiden när allt var nytt och spännande och man inte såg något annat just därför och mådde otroligt bra. Man borde alltid hålla sig i rörelse. Aldrig stanna för länge. Aldrig låta livet komma i kapp. Alltid förundras och omfångas av det nya. Låta omvärlden styra. Jag längtar efter nytt som kan ta mig med storm.

Till A

Och till min flickvän säger jag att jag ska passa på att flirta jättemycket med V heeeeela veckan!

Seniliteten strikes again

Det börjar bli mycket nu. Eller jag tror det är det. Jag hoppas att det är det. För jag funkar inte riktigt som jag ska. Jag är mest trött och bortkommen. Missar saker, har inte fokus, glömmer saker som annars är rutin. Stirrar mest och kommer inte så långt. Jag hoppas att det beror på att det varit mycket praktik nu. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska ändra på det. Men så är ju värsta stressen över om en vecka också. Jag kan liksom inte tagga ner och lämna dem i det här när jag ser ljuset. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det är nära nu. Och jag bryr mig. Och jag vill visa var jag står. Och att jag kan. Ibland krävs det att offra lite av sig själv.

Känner dock att andra oroligheter kommer tillbaka då. Rädslan för mig själv och paniken. Att det ska gå utför. Att det är något fel på mig. Det är mycket nu. Mycket tar hårdare på mig än någonsin. Jag vill tro att det är åldern. Att det går över med tiden. Det kanske är en dum ursäkt att slippa se det och göra något åt det. Att bara vänta bort det. Tro att det blir bättre med åren. Dumt att inte må bra jämt. Åh, ibland är det tungt. Ibland är det jobbigt att vara ung. I Metro stod det typ att, nej nu tappar jag hela mitt vokabulär också, massa unga mellan typ 17-29 blir höstdeppiga. Att det liksom var, VAD FAN ÄR ORDET?!

Och nu var snyggbyxorna på TV igen.

Kidsjobbet

Jobbet börjar kännas som när jag först började hänga här. Nyhöst ute, när jag tillslut fick upp dörren den distinkta lukten som varje gång påminner om första gången, våren 08, eller ja, alla gånger, och nu inga kids förutom de två trogna datakillarna. Det enda som inte är sig likt är att F inte är här. Vilket jag visserligen tycker är fantastiskt skönt. Men jag har insett att dessa långdragna kvällar blir ännu längre utan någon som fördriver tiden med en. Men hade hen varit här nu så hade det antagligen blivit ännu mer plågsamt.

Men jag får ju tid till att blogga istället. Och titta på Idol. Och halv åtta hos mig. Och Vem vet mest. Och Seinfeld. Och... Och knyta band. Och knyta snören runt dreads. Och dregla över byggbyxor. Och... Och...

Och grubbla till och med. Eller insikt. Jag börjar undrar om jag är lite inbunden. Eller vad heter det? Inåtvänd? Att saker inte kommer ut i alla fall. Jag undrar varför. Det kan inte vara bra.

Jag har varit som i koma idag. Och allt har gått skit. Typiskt pms-dag. Och ingen fokus alls. På gymmet blev inte mycket gjort. Och här på jobbet är det ju bara tur att det inte är några kids.

Åhå, nu springjobb.

Jag är för trött för att komma på en fyndig rubrik (som att jag brukar göra det) så jag kallar den bara "v. 38"

Jag saggar efter lite. Sen senast har jag storgråtit till ett riksdagsval, blivit paxad, pratat av mig i Gamla Stan, rastat Alice och så klart praktiserat.

Jag orkar inte säga så mycker mer om valet. Mer än att jag tar det väldigt personligt och kränkande. Jag gick, känslomässigt, in lite för hårt i det.

Men innan det träffade jag H. Det var mycket fint och hundra bra. Pratade om allt vi har runt oss. Det var snygga psykologer, barn, hundar, vakter, pappor, praktik, F och A.J, I, och ja, allt. H, du är min bästa vän. Utan dig är djungeln snårig.

I måndags var E glad att se mig igen. Jag fick en kram och hen sa att hen var glad att se mig och att hen blir orolig när hen inte får se mig. Det är fint. Sen var vi asflummiga. Mest trötta och kunde inte riktigt tänka klart. Men vi hade en fin diskussion om gångjärnen till den hemliga dörren. Träffa bebisen fick jag också! Hen var mycket liten och hade mycket hår. Sen åkte vi till K Rauta och E köpte nya byxor och tröjor till mig. Jag antar att det var av tacksamhet och dåligt samvete <3 Sen började vi lägga Bolongolvet. Och så blev jag paxad av E. Till på fredagen. Nyfikenheten.

Tisdag antar jag att vi fortsatte lägga golv. Och jag fick gå ut med Alice för första gången! Världens bästa gullevovve!

Onsdag var den skitsega golvläggningsdagen. Och andra dagens 37anjobb.

Torsdag var ledighet med A i Skärholmen. Och en massa Idol-ikapp-tittande.

Fredag var bus och bråk och skratt. Efter schysst sovmorgon la vi lite mer golv. E var som full. E är en person som inte ska tilldelas makt. Mot slutet gjorde hen inte mycket. Satt mest och tittade på, piskade mig med en mattremsa, och i golvet och skrek "fortare, fortare!". Detta varvade hen med små hyllningssånger om hur bra jag var på att lägga och skära matta. Jag har det helt otroligt bra faktiskt :)

Här hade nyfikenheten gått över till rädsla. Speciellt när jag fick reda på att paxningen innebar middag hos E och S. Hjälp tänkte jag och trodde att jag skulle bli grillad. Men det var tokchill och gick bra. Jag kan säga att jag är van att äta och chilla i soffan framför TVn med ett trettiopluspar. Jag faller tillbaka. Jag måste passa mig noga att det inte ska bli samma sak. Jag har haft ett hål efter mina "mammor" och jag har sökt någon att fylla ut det med. Men jag vill inte hamna där igen. Jag måste hålla ett öga på mig själv.

Nu sitter jag och försöker skriva på brevet till F. Det går sådär. Tappar fokus. Borde kanske läsa de gamla mailen för att få igång mig. Men jag vågar inte. Tror inte jag kommer få så mycket att använda från dem, tror bara att det kommer ha ner mig.

Att vara gay

Jag kan tycka att jag lever ett otroligt queert liv och har det med mig överallt. Det är samkönat förhållande, queera vänner med lika queera förhållande, Pridefestivaler, flatfilmer, homogay- litteratur och tidnignar, regnbågsattiraljer, flatfrisyrer, stolthet, häng, regnbågsfamiljer, gaydar, hbtq-politik, queerteorier, genderbenderism och framför allt ett sådant, för kvinnor, gay yrke som hantverkare så jag skulle kunna få varenda homofob, Krist- och Sverigedemokrat att skita på sig.

Samtidigt tycker jag att jag lever jordens vanligaste svensson-vardagsliv. Jag far med tunnelbana och buss mellan mitt fasta boende, min utbildning till mitt framtida yrke, mitt kvällsjobb och min partners lägenhet. Mitt liv ser ut som vem som helsts. Jag tänker knappt på att jag skulle vara extraordinär.

Jag minns inte längre var det var jag ville komma med det här. Men jag kan tänka mig att det var något i stil med att man kan vara så mycket olika från olika vinklar. Och att en del bara ser mig som det första stycket och dömer mig därefter och inte tycker att jag borde ha vissa rättigheter bara därför, när jag själv anser mig kämpa genom vardagen precis som alla andra.

Att vara gay är inget konstigt, annorlunda, speciellt eller mer uppseendeväckande eller något annat. Det är vardag.

Den stora barndagen

Jag kan inte ens skriva om det än.

Idag har jag, spacklar om hörnet, målat väggar, köpt färg, målat trappräcke, inte spelat innebandy och barnet blev akut kejsarsnitt och alla mår bra.

Jag har inte heller tid att analysera och skriva massa om varför denna reaktion. En annan gång. Hetta kommer få det tufft imorgon.
Åh vad jag saknar henom. Speciellt att ha henom hemma och runt omkring hela tiden.

En onsdag

En till dag som alla andra har passerat obemärkt.
Jag kom dit, jobbade själv med totalt eget ansvar, målade, gick hem.
Och trots att jag gav mitt kvällspass till J så är jag ändå i säng samma djävla tid.
Idag karvade jag i gips för att försänka ett uttag. Då var min konstnärliga skulpteringsådra igång igen. Det var kul. Och så försökte jag städa lite.
Tror jag saknar E. Börjar definitivt glömma vem/hur hen är.
Imorgon tar jag med mig innebandyklubborna. Får se om jag orkar/vågar åka till Uni och spela med queersen.

Och ingen bebis än. Eller i alla fall inte när jag gick hem idag.

WWS

Juste, min nya wonderwoman. S har hela veckan kört en Sherry (ja det är mycket Gilmore Girls nu). Alltså typ jobbat samtidigt som hen föder. Hen har jobbat konstant hela graviditeten, och sen vattnet gick i söndags har hen sprungit runt på kontoret med en blöja med vissa besök till sjukhuset. Idag hade hen lite svårt att ta sig iväg för att föda, så mycket att göra. Men till slut fick jobbet vänta, E fick flyga hem och förhoppningsvis har de nu en lite bebis. Men det förvånar mig inte om hen ringde ett och annat samtal från förlossningssängen.

Det är vad jag kallar en dedikerad buisness woman.

An ode to spackle

J lät mig sluta en timme tidigare och ändå är jag i säng samma tid som vanligt. Jag är värdelös på att gå och lägga mig. Men jag var ju faktiskt tvungen att diska stinkberget.

Min kropp är trött. Det säger "snälla, inte mer, jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte". Men likt förbannat åker jag dit imorgon igen. Jag har fått så mycket ansvar så det nästan är läskigt. E är på Öland hela veckan för filmandet (förutom i kväll ty S föder! Hurra! S är btw min nya wonderwoman, men mer om det senare). Ansvaret ja. Jag kan inte längre vara praktikant, jag är nu mera gratis arbetskraft. Jag undrar om E har dåligt samvete eller är nöjd över det. Återstår att se på måndag.

I går fick jag massor av direktiv, i fall det skulle bli födslotid. Stripe'a, spackla, prime'a, måla teglet, slipa, måla väggarna - det lär underhålla dig hela dagen, och imorgon kan du ta tag i svängdörren. Dessutom ska jag parallellt komma på en lösning åt uttaget mitt på väggen som inte får synas och ta reda på vad jag ska ha för färg till stål för räcket i trappen. Bararararararara (trumvirvel, idiot)... jag är bara på målandet av teglet. Och det gör fördjävla ont. Tegel suger. Trots primeningen. Och det är gropar och hål och fog som ska fyllas och täckas. Det lär hålla mig sysselsatt hela dagen morgon också.

Men det är gott ändå. Jag gillar det jag gör. Speciellt när jag får skapa fina ytterhörn av spackel, sandpapper och mina bara händer. Då känner jag mig som en skulptör. Spackel och jag kommer göra många annorlunda konstutsvävningar i framtiden känner jag på mig.

Alright, listen, I’m gonna go. Logan and I have this romantic afternoon planned.
Oh, really?
We’re spackling.
Oh, well, uh, spackle well, or, whatever one says to encourage a successful spackle.
Have a good spackle?
Spackle on?
Break a spackle?
Knock on spackle, things work out?

Dagsläget

Jag är inte stabil och borde antagligen läggas in.

Hade jag inte haft praktiken just nu så hade saker nog inte fungerat. Vi är tillbaka på att varenda lite motgång bara pissar på mig. Jag har slut på tålamod och respekt. Jag tror jag har använt upp allt. Det var stor åtgång på det tidigare i mitt liv. Men det tog slut. Jag är bitter, sur och elak hela tiden. Mot alla. Och orkar du inte med det? Dra åt helvete. Ja det kan du göra om du röker också. Jag tror att jag i ren princip ska sluta umgås med rökare. Och fortsätta svära åt alla jag ser.

Praktiken håller mig på banan. Det är det enda jag orkar anstränga mig att hålla mig sansad och trevlig för. Överallt annars är jag en biatch.

Våldsam är jag också. Det var inte alls svårt att sparka på den övriga konsertpubliken igår.

Jag borde inte ha en kniv.

Jag borde kanske prata med någon.

Jag orkar inte.

Jag hatar

hormoner
rökare
klyschor

jag kan tänka mig att döda dem alla.

Nionde september

Är det idag.
Jag har inte tänkt så mycket på det. Men det slog mig nu, vid passande tidpunkt. Det har hänt galet mycket på två år. Jag önskar ofta att den kvällen aldrig hänt. Mitt liv har nog aldrig varit så dramatiskt. Men jag börjar glömma nu. Det är skönt. Men ibland måste jag gå tillbaka och påminna mig. Då känns det bättre, för ibland tror man att man inte tagit sig någonstans, men när man jämför så förstår man att man har kommit långt.

Hur ofta och hur långt efter får man gå tillbaka och minnas och vältra sig i sorgen? Man får väl göra det i ensamhet så ingen annan tröttnar. Men det kan ju inte vara bra för en själv heller. Jag tror det är mitt sätt av självdestruktivitet. Ibland känns det bra att vara ledsen och sakna. Så länge man har det under kontroll.

Ikväll tittade jag igenom bloggen och hittade det här från april 2007: "Jag sitter i Stockholm och försöker knappa så tyst som möjligt på detta otroligt högljudda tangentbord som tillhör min andra hjärnhalva. Jag har varit här sedan klockan 18.00 igår och jag har haft helt sjukt kul! Nu sitter jag uppe själv och lyssnar på tunnelbanan som far förbi var tionde minut och deras mysiga snarkningar. Jag älskar att vara här, jag mår så bra."

Det är en dålig kväll att tänka på det, men jag mådde som bäst med dem. Jag mådde som bäst under den tiden. Jag vill helst glömma det. Och inte yttra det, för det känns elakt mot det och dem jag har nu. Men så var det, jag har aldrig varit så lycklig under en så lång period som jag var då. Eller åtminstone medveten om min lycka. De var något som jag behöver. Jag har ett konstigt behov, och de fyllde det. Nu ska jag ju inte ge dem allt cred. Det var många andra omständigheter som gjorde den perioden perfekt. Men det är lätt att lägga det på dem, för nu är de borta, och så är den lyckan.

Jag är ledsen för att jag aldrig kan släppa det här. Jag kommer alltid gå tillbaka till det då och då. Och helst vill jag inte hymla med det, men det känns som en tabubelagd aktivitet. Jag vågar inte längre prata om det eller erkänna att det är kvar i mig. Det är jobbigt.

I kväll sörjer jag lite.

Och pirret

Det här med en hel dag på praktiken med transjobb (alltså jobb som försätter en i trans, inget annat), tre klunkar öl på Ankan och nu en heltom ungdomsgård, det är slitsamt.

Idag har jag bara färdigställt trappen. Det var skönt. Nu ska jag bara Googla färg för metall. E ringde mig när jag var på väg där ifrån och var så nöjd och glad och tyckte det var så fint! Det är roligt att höra. Idag har varit uppskattningens dag. Fick höra fint om mig på lunchen också. Det är kul att höra att man gör bra ifrån sig. Jag kunde ju ana det, men man vet ju aldrig när folk är snåla med åsikter.

E var hur som helst så nöjd så hen tyckte jag kunde vara ledig resten av veckan. Otroligt skönt, eftersom det tar skithårt på mig att jobba kvällarna i samband med praktiken.

Det är lite som att vara kär, det här med att bygga relationer. Man är i ett underläge och vet var man vill ta sig, och man jobbar sig inåt, mot det. Som när man försöker få någon att förstå att man gillar den och ska få den att bli kär i en. Och man tänker typ "nu gör jag det här, det tar oss ett steg framåt" och som när man får ett extra långt ögonkast och man tänker "ååh, hen gillar kanske mig!" Det är svårt att förklara, men det är samma grej, och jag gillar det, och jag har saknat det. Jag brukade lägga mycket energi på det förr i tiden. Men på sistone har jag inte haft någon att jaga...

Praktikanten blir ensam

Ny vecka - nya äventyr.
Nu får jag jobba själv. E har TV-inspelningsvecka.

Igår lämnade hen mig för gymmet och sa "slipa och spackla så är jag tillbaka om en timme". Trettio minuter senare skickar jag smset "var tusan har du gömt spacklet?!" Så jag städade lite istället. Sen fick jag måla trappväggarna. Sen hade jag och Alice mysstund tills jag fick gå hem, och lite till.

Idag skulle jag måla trappen. Det är inte lika simpelt som det låter, för det innebär även att man ska tejpa väggen i rätt vinklar och mått, göra rent stentrappen från medeltiden och tejpa mattkanten. Arbetsfördelningen har idag sett ut ungefär så här: 1h frukost, 2h tejpa, 1h lunch, 2h tejpa, 2h måla.

Vid fem var jag klar med halva trappen och E dök upp och utbrast: "men titta vad fint! Nu blir mamma stolt!"

Efter det rusade jag till jobbet (och missade E & S's fotbollshäng igen!) där vi tittade på Idol och stängde tidigare i längtan efter sömn. Imorgon blir det färdigställning av trapp och trappväggar och säkert annat spännande. Och så jobb på det så klart.

Ps. E var snygg idag, och det var inte TV-smink.

Jag hatar hormoner.
Hatar hatar HATAR.

Hej Dagboken

Idag har jag åkt bil och tittat på saker på K Rauta och på Flinks Järn och vi hittade regnbågshängslen som jag tyckte att E skulle ha. Sen fick jag spackla hål medans E drog till gymmet. På lunchen fick jag en hemlig tesked med linfröolja, tror jag att det var. Nu ska mitt bajs tydligen bli typ nougatfärgat. Sen satte vi reglar i mongotaket. Ska bli spännande att se hur man ska få upp Enamellon som väger hur mycket som helst där.
Fina stunder idag var när E var lite bortkommen för en stund, när vi kom överens om att Jonas Gardell är som en cp-skadad bög (E hade en bättre beskrivning men nu minns jag inte den) och när E visade sin tuggade mat och jag kände hur jag saknade någon som gjorde det.
Sen åkte jag hem till Höd och fick färdiglagad mat av min tjej.

Hej då Dagboken, nu ska vi titta på Gilmore Girls.

Hembesök

Samma visa idag. Toktrött och borde sova istället. Praktik 8-17 och sen jobbet 18-22 på det. Fina grejer. Trötta grejer. Jag är helt keiko på jobbet. Men det är fina ungar. Men de saknar F. Och jag kan nog också säga att stället inte är sig likt nu när hon inte är kvar. Idag när jag inte hittade lädret till mustascherna tänkte jag "aja, men vi kan fråga F nästa gång". Men jag tror det kan vara bra också. Ur andra aspekter.

Idag har vi ränt runt Kungsholmen. Med avstickare till Bromma. Bossen tröttnade på kontoret och tyckte att det böhövdes fixas hemma. Så idag har jag städat E och S's lägga. Och målat en metallicvägg. Vi dividerade länge över färger och när vi väl valt en hade E även fått för sig att vi behövde ett nytt, matchande golv till det. Så det blev även läggning av klickgolv. Och ännu en vända till K Rauta när golvet tog slut för fort. Och ett äventyr för mig, ensam i E's bil, på uppdrag att hämta maskiner. Herrejösses, okända Kungsholmen i en okänd Saab. Men jag fick i alla fall uppleva att Saab är en otroligt skön bil att köra.
Jag fick inte hänga med Alice så mycket alls.

Andra saker som har hänt dessa åtta praktikdagar har varit:
Dag 1: Takmålning på Kungsholmsgatan.
Dag 2: Såga och sätta socklar på Kungsholmsgatan.
Dag 3: Målning av myshörna på kontoret och designing av eget klaffbord.
Dag 4: Sätta Enamello i läggan på Kungsholmsgatan.
Dag 5: Skruva upp krokar och hyllor, såga och sätta lister och städa i Kungsholmsgatanläggan. Gnugga bort silikon från Enamello och småfix i rikemansläggan.
Dag 6: Putsa maskinerna. Skruva upp klädstång och sätta spegel i Kungsholmsgatanläggan. Vänta på virke. Mest häng och jargong i köket.
Dag 7: Bygga podium och lägga golvspån i showroom.
Dag 8: Idag. Slav ;)

Sammanfattning. Imorgon vet jag inte vad det blir. förhoppningsvis lite gullevovve.
Ikväll har jag i alla fall hängt med gullekids.

Prestationsångestbloggen

...blir ångestfri.
Eller ett försök till det i alla fall.

Nu gör jag praktik. Det är toppen. Jag trivs hundra bra. Hurra. Men jag hinner inte skriva så mycket för jag måste sova. Det är mycket. Jag har aldrig fritid. Eller sova är fritid. Men jag gillart. Och jag tror det rensar upp i magen.

Imorgon ska jag hänga med Alice, gullevovven igen.

Somrar x 10

Sommaren 2000 fyllde jag tolv år och var den första sommaren jag skrev dagbok. De flesta inlägg började eller slutade med "idag regnade det igen".

Sommaren 2001 fyllde jag tretton år. Rebecca var min bästis för tillfället och oftast badade vi på Gustavsvik. Vi förberedde oss också inför högstadiet med Operation Högstadiet och kände oss jättecoola och stora. Jag åkte till Danmark med Pappa och tittade på Lego.

Sommaren 2002 fyllde jag fjorton, började lyssna på The Ark och gick en teknikkurs på Rudbeckskolan. Jag och Marcus spenderade dagarna framför ZTV febrilt letande - jag efter Father of a Son och han efter Tribute.

Sommaren 2003 fyllde jag femton, fick en moped, spelade korpenfotboll med innebandyn och åkte moppe med Therese mest hela tiden.

Sommaren 2004 fyllde jag sexton. Jag hade mitt första jobb i kiosken i Hästhagen där vi lyssnade konstant på Dragosta din tei. Jag började spela frisbeegolf och övningsköra. Jag åkte dessutom en sväng till Kreta med Pappa och försökte spela in film med Therese och Maria. Sen började jag gymnasiet.

Sommaren 2005 fyllde jag sjutton. Det var en ganska ensam sommar i nya lägenheten. Jag minns den med Dashboard Confessionals Again I go Unnoticed. Jag jobbade en sväng på dagkollot ute i Hästhagen.

Sommaren 2006 fyllde jag arton och jag började leva. Jag hade min första fylla veckan jag bodde hos min bror i Uppsala, jag jobbade som innebandyledare på dagkollot på Gustavsvik, jag åkte till Hultsfred på Popkollo och förändrade mitt liv, och all övrig ledig tid hängde jag med mina bästa vänner.

Sommaren 2007 fyllde jag nitton och tog studenten. Jag åkte på tre festivaler, en roadtrip, var på mitt första Pride och hängde med Amanda hur mycket som helst. Jag träffade min första flickvän och flyttade till Stockholm. Det är helt klart det bästa sommaren någonsin.

Sommaren 2008 fyllde jag tjugo. Det var faktiskt inte så spektakulärt. Jag jobbade på Storesupport och bodde i princip hos Anna och Fia. Jag var praktikant på Popkollo Film, hängde med Marit Bergman och träffade min Klon.

Sommaren 2009 fyllde jag tjugoett och hängde mest med min tjej. Vi sov i en bil på Peace & Love och gjorde världens bästa Pride. När det blev tid över målade jag en tunnelbanekarta i Fittja hos Gorillan. Dessutom sa jag upp mig från skitjobbet.

Halvtid

Halvvägs in i året vill jag säga att detta var vad jag skulle ha skrivit om 2010 i min summering i vintras. Eller snarare vad som kommer skrivas om ett halvår.

"2010 var året jag fick ta skiten fysisk av min kvarliggande psykiska hälsa och var nykter."

Jag får nog jobba lite på formuleringen tills det blir dags...

Nej, inte rektal denna gång

Idag insåg jag en sak. Sånt som man får höra ibland, men som vanligt måste man inse det för att faktiskt fatta det.

Jag tycker att jag har varit med om en ganska omtumlande upplevelse som jag tror är anledningen till att jag är som jag är idag, trasig eller ej, sjuk eller frisk. Jag har vissa problem med att veta vad som är på riktigt. Vad jag egentligen tänker och känner och vad jag själv hittar på. Jag tänker att saker blir vad man gör det till, så jag pendlar mellan att tycka att "äh, det blir bra, släpp det bara" och att känna mig förstoppad, som att jag bara stoppar i mig mer och mer upplevelser och känslor men inte får ut de gamla, processerade eller ej.

Vi väljer det förstoppade spåret - om jag känner mig så nu, vid tjugotvå års ålder, hur mycket kommer jag då inte trycka i mig resten av livet? Du måste ju få utlopp för det. För det kommer bara komma mer. Du har flera liknande händelser framför dig (åh shit vad deprimerande att tänka...). Hur får man ut det? Varför kan man inte bara släppa saker när man tröttnat att grubbla på dem? Jag som tror stenhårt på att man inte kan gå vidare utan avslut, utan att gå igenom saker hundra gånger och se till att det är utrett och över, jag som tror att alla andra sätt är att fly, har ingen aning om hur jag ska gå tillväga.

Jag tror att jag måste skriva det där brevet. Det som aldrig blev skrivet, det som aldrig blev sagt. Jag börjar bli desperat på lösningar.

(500) days of Summer

Jag har just tittat på den för sjätte gången. Det är min bästa film, och jag ska berätta varför.

Den träffar så rätt. Den förklarar allt jag tror på. När det kommer till kärlek och allt därtill.

It takes me back

10 april 2007.
Jag snubblade just över The love of my life igen.
Jag kommer nog alltid vara lite kär i henne. Trots hennes dryghet kommer jag ignorera det faktum att jag inte känner henne och drömma bort mig då och då. Som vintern 2006/2007.

Livet

Det handlar om att nöja sig, eller bryta och ta risken i jakten på mer.

Jag trodde aldrig jag skulle nöja mig.

Jag vill aldrig nöja mig.

Nöjd är min största fiende.

Men så är jag tydligen världens största mes.

Longing for life

Jag vet att jag borde vara nöjd. Jag bor i staden där jag känner mig hemma och har mina vänner, jag jobbar på mitt favoritjobb, jag pluggar till något som faktiskt kan bli ett lovande och passande yrke, jag har struktur och ordning på vardagen, jag kan gå till gymmet när jag vill, jag har ett fantastiskt hem med en bra kombo där jag trivs som tusan och jag har en fin flickvän som toppar allt. Det är precis som jag ville ha det. Det är precis som jag kan föreställa mig att jag vill ha det.

Ändå spritter det i mig. Jag känner mig rastlös. Det är perfekt men ändå inte rätt. Jag lever ett säkert liv, ett lugnt liv, jag vet vad som ligger framför mig, vilket egentligen passar mig. Det kanske är just därför det inte klaffar helt rätt. Jag är ung, jag ska inte sitta här med ett komplett liv. Även om det passar bra på mig. Jag känner att jag vill göra något helt galet, något som inte är jag och som jag egentligen inte vågar. Jag längtar ut. Men hur ger man upp tryggheten? När är rätt tillfälle att bryta säkerheten och inte veta om det kommer bli lika bra igen? Jag är en taktiker, jag är en logiker, jag tänker igenom saker, jag väger fördelar och nackdelar, även om jag gärna vill bli sedd som spontan. Jag vill nog vara en eftertänksam spontanist.

Det är så mycket jag drömmer om, det är så mycket som jag vill göra, se, prova på och ha i mitt liv som jag inte har. Och jag känner en oerhörd dragning till att kasta mig utför ett stup och inte veta vad som kommer. Och så är jag nog lite rastlös och har tröttnat på tryggheten. Jag vill nog ha omväxling och stort och nytt, fast under kontroll.

Om jag kunde släppa allt skulle jag nog vara borta för länge sedan. Sitta på en bar på Irland, surfa i Australien, plugga i USA, åka snowboard i Alperna. Vad som helst! Jag behöver inte ens lämna landet. Det kan vara att bara kasta sig ut i Sverige med enbart en resväska och en tumme, eller ta ett snöjobb i norr, eller vad som helst. Bara nånting nytt som jag inte vet hur eller var det slutar, lite nytt folk och nya vyer.

Men det går inte för jag tänker att jag inte har pengar och jag kan ju inte lämna allt jag har, då skulle jag ju vara en idiot. Tänk om man inte kan få tillbaka allt lika perfekt som det är igen. Det här har spökat i mig det senaste året. Jag skulle vilja var mer fri och mindre uppbunden. Det är nästan så att jag önskar att något skulle hända, att jag inte skulle kommit in på skolan, att jag inte fick bo kvar, något som gjorde att jag inte tyckte att det var värt att stanna, då skulle beslutet vara så mycket lättare att ta och jag skulle kanske, kanske kunna sticka.

Jag försöker komma ihåg att jag är ung och har många år på mig att göra allt detta. Men om jag vill det nu? Tänk om jag vänjer mig. Nöjer mig. Att nöja sig är en stor rädsla. Jag vill aldrig nöjs mig. Men så kan man ju då heller aldrig bli nöjd. Kan man bli lycklig om man inte är nöjd? När man tänker efter så är nöjd faktiskt något dåligt.

Nu spårar det ur. Det jag skulle vilja göra är att markera hela mitt nuvarande liv, Ctrl + C, zooma ut tidslinjen och Ctrl + V lite längre fram.

Fredag 10.4.09

Jag gick igenom det gångna året i min Bilddagbok för att göra en bildsammanfattning. Vad som hände 2009 ligger fortfarande ganska färskt i minnet, det är inget jag har förträngt eller så, men när jag snubblade över en bild och bildtext på 10 april slog det djävligt hårt. Det slog var jag var då, var jag kommit nu och hur det har påverkat mig.

Det var då jag skapade och lyssnade repeat på spellistan jag döpte till "snart är du borta". Spellistan jag lysnar på nu, kanske för att påminna mig eller för att se om du faktiskt är borta. Spellistan som fick mig att tokgrina under Håkan Hellströms spelning på Peace & Love i somras.

Bildtexten var Håkans "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" med de mer träffande textraderna i fetstilt. Jag började läsa och tänkte "ja så här var det ju", tills jag kom till raden är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen.

Jag bad om det, jag önskade, grät och skrek om att jag aldrig mer ville vara så trasig, att jag aldrig mer skulle ge hela hjärtat för kärlek igen. Jag ville aldrig mer att någon skulle bli mitt allt. Vilket är självklart att man vill i en sådan situation, men tråkigt i framtiden när man gått vidare (vilket man alltid gör, mer eller mindre) och träffar någon som man faktiskt skulle kunna ge hjärtat rakt ut till. Men jag ska väl inte ropa hej för tidigt, en dag sitter jag väl där ensam och är glad att mina känslor inte sprang hundra meter i förväg. För så är det, det var så det påverkade mig. Mina känslor springer inte i förväg längre, de är reserverade och myser någonstans där inne där de vet att de är säkra. Jag vet att de är där, för ibland kryper de ut. Ibland kan de komma ut så djävla mycket. Men bara för att sen krypa tillbaka. Man får ju inte kapitulera helt. Ja cynisk har jag blivit på kuppen också. Men varför ska man spela feglir hela matchen för att, i fall matchen tar slut, vara hel på slutet istället för att spela en hejdundrande match och njuta av det fantastiska spelet?

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer känna så mycket igen. Tragiskt nog. Det är inget jag kan göra något åt. Varför ska man alltid behöva stå till svars för sina känslor? Men frågan är också om jag någonsin vill känna så mycket igen. Jag tänker att det viktigaste är att ha en sund realtion till folk. Att ha kontroll över sig själv och leva sitt eget liv med den man vill ha bekvämt på sidan. Det skulle jag inte göra om jag kände så mycket. Eller är det här bara en dålig bortförklaring för att jag inte känner så mycket som jag vet att jag är kapabel till? Men jag vill ju inte känna så mycket, det har jag ju svurit över så många gånger...

Eller så sitter jag där och inser att det faktiskt var riktiga grejer men att jag söp bort det fört att jag inte kunde se det för jag vågade inte känna efter.

Fjärde vändan på spellistan och jag kan, som så många gånger tidigare, konstatera att jag fått ut dig ur skallen. Tionde april 2009 får kanske ses som piken på tragiken, för dagen efter träffade jag min nuvarande flickvän.