Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Jag har kämpat så djävla hårt och jag vet att jag inte är fri än. Enda anledningen till att det funkar och jag mår bra är för att jag har brutit allt med det och inte har något av det eller som påminner om det i mitt liv. Och nu ska jag gå rakt in i det. Det måste räknas till självskadebeteende.
Djävla skit.
Jag vill ju inte släppa på det här nu.
Jag orkar inte falla rakt ner en gång till.
Eller så ser jag det som ett test hur långt jag har kommit. Men så väljer jag bara att se på det för att jag inte har något val. Om jag hade kunnat välja skulle jag aldrig återinföra något av det i mitt liv. Det är det inte värt. Inte efter så här långt tid. Inte när jag äntligen funnit den här friden.
Jag hoppas det går bättre än jag förväntar mig och att det ger mig kraft att lämna det ännu mer bakom mig.
torsdag 27 januari 2011
27 januari 2011 21:44
Morgondagen kommer bli ett, kanske oroväckande, psykiskt experiment. Jag ska till ett ställe som jag inte varit på på två och ett halvt år. Ett ställe som är otroligt känslomässigt laddat för mig. Och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera. Med tanke på min tillfälliga psykiska obalans så kan det totalhaverera. Men jag försöker tänka och hoppas att jag har kommit så långt och lagt det så pass bakom mig att det inte kommer göra så ont. Men jag är orolig för det. Jag hoppas det ser helt annorlunda ut. Men oavsett så vet jag att det kommer hugga till så fort jag går in genom dörren. För ett halvår sedan hade jag kunnat ge vad som helst för att lyckas ta mig tillbaka dit. Idag har jag insett mitt bästa att bara lämna det bakom mig, det kommer inte komma tillbaka. Jag kommer lockas tillbaka till gamla tankar. Jag kommer gå sönder...
Jag förväntar mig det värsta. För då kan det bara bli bättre. Och för att jag är sådan när det gäller detta.
Jag förväntar mig det värsta. För då kan det bara bli bättre. Och för att jag är sådan när det gäller detta.
måndag 24 januari 2011
söndag 23 januari 2011
Obalans
Det är oroligt igen. Jag förstår inte varför. Flera nätter har jag vaknat och dragit på mig panikattacker. Och det börjar kännas som förra året vid den här tiden. När jag blev så djävla mongo, visserligen i perioder, och jag beskyllde mina hormoner. Jag känner av samma "numbness". Och jag vill inte dit igen. Jag tror det är för att jag låter jobbet ta över allt just nu. Det får så mycket fokus så allt och alla bara försvinner ur mig. Jag tänker att det går över, bara jag ger det tid. Så jag tänker stå ut.
Men jag förstår inte vad det är som utlöser det, de här perioderna då allt känns obehagligt och jag bara är rädd för mig själv. När det känns som att en panikattack kan hoppa på mig när som helst och ångest kryper på mig av ingen anledning. Jag blir rädd för allt och tror att det är hundra olika fel på mig.
Sillen säger att det kan vara för att jag har så mycket för mig, och då hoppar det på en när man varvar ner. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det, jag jobbar så här mycket just nu, men problemet är väl egentligen hur exalterad jag blir av det. Men jag vet inte hur jag ska jobba ner det. Fan får man inte ens gilla det man gör? Då kan ju hela välden börja gå på anti-depp på en gång. Om alla toppar och dalar är dåliga för en. Vad är det för djävla skitliv. Jag går in hårt för saker jag gillar, och annat skiter jag i.
Annat som också visar på obalans är dessa freak outs jag får. Det är som att jag har mycket kvar i mig som jag inte har fått ta ut och vissa perioder märks det av och det pyser ut då och då. Som i förra inlägget när jag flippade över den där låten. Idag kickade det igång mig när jag lyssnade på Pink och att hen är så djävla lik Pink åsiktismässigt. Hen skulle kunna sparka ner folk för att framföra samma åsikter som Pink skriver låtar om. Pinks album är hens biblar. Och det stör mig att detta starka drag var en av anledningarna till att jag såg upp till personen. JAG VILL INTE!
Jag försöker säga er att det är över, jag tänker inte alls på det här lika ofta längre, men det är de här satans perioderna när det är som att jag har det kvar inne i mig och att det vill komma ut så jag kan släppa det för alltid. Men hur ska jag släppa ut det. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra för att bli av med det. För kontakta hen finns inte på kartan.
Jag blir så förbannat djävla arg.
Men jag förstår inte vad det är som utlöser det, de här perioderna då allt känns obehagligt och jag bara är rädd för mig själv. När det känns som att en panikattack kan hoppa på mig när som helst och ångest kryper på mig av ingen anledning. Jag blir rädd för allt och tror att det är hundra olika fel på mig.
Sillen säger att det kan vara för att jag har så mycket för mig, och då hoppar det på en när man varvar ner. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det, jag jobbar så här mycket just nu, men problemet är väl egentligen hur exalterad jag blir av det. Men jag vet inte hur jag ska jobba ner det. Fan får man inte ens gilla det man gör? Då kan ju hela välden börja gå på anti-depp på en gång. Om alla toppar och dalar är dåliga för en. Vad är det för djävla skitliv. Jag går in hårt för saker jag gillar, och annat skiter jag i.
Annat som också visar på obalans är dessa freak outs jag får. Det är som att jag har mycket kvar i mig som jag inte har fått ta ut och vissa perioder märks det av och det pyser ut då och då. Som i förra inlägget när jag flippade över den där låten. Idag kickade det igång mig när jag lyssnade på Pink och att hen är så djävla lik Pink åsiktismässigt. Hen skulle kunna sparka ner folk för att framföra samma åsikter som Pink skriver låtar om. Pinks album är hens biblar. Och det stör mig att detta starka drag var en av anledningarna till att jag såg upp till personen. JAG VILL INTE!
Jag försöker säga er att det är över, jag tänker inte alls på det här lika ofta längre, men det är de här satans perioderna när det är som att jag har det kvar inne i mig och att det vill komma ut så jag kan släppa det för alltid. Men hur ska jag släppa ut det. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra för att bli av med det. För kontakta hen finns inte på kartan.
Jag blir så förbannat djävla arg.
torsdag 20 januari 2011
To cut the cords
I en vecka kunde jag hålla mig borta, sen var jag tillbaka på jobbet igen. Fast utan att jobba. Men det visste jag ju, för jag repar ju där. Men jag var där en timme tidigare som förr i tiden för att hänga bort lite tid på gården, och fick alla nycklarna och låsa upp och till och med släppa in för tidiga, ivriga kids.
Egentligen borde det vara det mest normala och trygga jag kan göra. Jag vet hur det alltid har känts när jag har stått där och låst upp och öppnat dörren och klivit in och tagit första andetaget. Och nu var jag bara förvånad över hur fort det har lämnat mg, för allt kändes främmande. Det var så långt borta.
Det är skönt att inte vara kvar där. Även om jag fortfarande repar där så är det inte samma sak. Att bara komma dit två timmar i veckan och inte ta något ansvar alls, det är en annan grej. Det är inte bara skönt för att det ger mig mer ledig tid och vila utan för att jag lämnar ännu mer bakom mig. Det där stället har en betydelse för mig och vi har en historia ihop, som jag visserligen har kunnat släppa, och jag är glad att jag lyckades frigöra det så mycket som möjligt innan jag sa upp mig. Men ändå, för mig är det lite att klippa ännu ett band med det förflutna jag inte vill ha kvar hängandes efter mig.
Jag vet, egentligen är det inte en such big a deal. Men vissa dagar är värre än andra och då kopplar man saker (och det är även de dagarna jag får för mig att blogga, jag lovar, jag är inte så här störd jämt). Idag blev jag dessutom asförbannad när Need You Now med Lady Antebellum spelades på radion. Den har väl aldrig väckt såna känslor i mig förut, men plötsligt slängde jag OSB omkring mig och skruvade och sågade sammanbitet och stirrade på E med bestämda och lite galna ögon.
Nåväl. Om vi bortser från allt detta och mitt förflutna så är mitt nya, just nu levande, liv helt toppen. Bara jobb visserligen. Men jag älskar't.
Egentligen borde det vara det mest normala och trygga jag kan göra. Jag vet hur det alltid har känts när jag har stått där och låst upp och öppnat dörren och klivit in och tagit första andetaget. Och nu var jag bara förvånad över hur fort det har lämnat mg, för allt kändes främmande. Det var så långt borta.
Det är skönt att inte vara kvar där. Även om jag fortfarande repar där så är det inte samma sak. Att bara komma dit två timmar i veckan och inte ta något ansvar alls, det är en annan grej. Det är inte bara skönt för att det ger mig mer ledig tid och vila utan för att jag lämnar ännu mer bakom mig. Det där stället har en betydelse för mig och vi har en historia ihop, som jag visserligen har kunnat släppa, och jag är glad att jag lyckades frigöra det så mycket som möjligt innan jag sa upp mig. Men ändå, för mig är det lite att klippa ännu ett band med det förflutna jag inte vill ha kvar hängandes efter mig.
Jag vet, egentligen är det inte en such big a deal. Men vissa dagar är värre än andra och då kopplar man saker (och det är även de dagarna jag får för mig att blogga, jag lovar, jag är inte så här störd jämt). Idag blev jag dessutom asförbannad när Need You Now med Lady Antebellum spelades på radion. Den har väl aldrig väckt såna känslor i mig förut, men plötsligt slängde jag OSB omkring mig och skruvade och sågade sammanbitet och stirrade på E med bestämda och lite galna ögon.
Nåväl. Om vi bortser från allt detta och mitt förflutna så är mitt nya, just nu levande, liv helt toppen. Bara jobb visserligen. Men jag älskar't.
tisdag 4 januari 2011
Just nu bara lite sådär
Att underhålla två bloggar när man mest bara jobbar är knepigt. Dessutom försöker jag få ihop en årssammanfattning. Och så köpte jag mig tre nya tv-spel. Var trodde jag att jag skulle få tid ifrån? Och nu är klockan tio. Hur många sätter läggtid på sig själv?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
