Jag heter något, som är rätt oväsentligt faktiskt, och jag är i den första halvan av tjugoårsåldern. Jag hade en uppväxt som jag saknar och längtar tillbaka till och det är väl en definition av en bra uppväxt. Jag överlevde skilda föräldrar genom att tycka att det var skönt. Och tyst. Jag åkte inlines och drömde om att bli konstnär, uppfinnare, bergsklättrare och lampsamlare.
Mina mindre charmiga sidor är prestationsångest, tvångstankar, hypokondri, konstant PMS, bitterhet, lättstötthet, långsynthet, [fyll i med valfri dålig grej]-het. Bättre dagar kan jag vara busig och spontan, städtokig, estetisk, glad... eh. Uppenbarligen lider jag av samma som alla andra, att kunna hitta fler dåliga saker än andra.
Jag spenderade mina första nitton år att följa det typiska livschemat. Jag gjorde som man skulle, det man skulle och tänkte nog inte en tanke. Jag läste samhällskunskap med mediainriktning i en mellanstor svensk stad och hade planer på att bli fotograf eller jobba på TV. Jag spelade innebandy och lärde mig spela valthorn och bas. Jag var även tonårspolitisk i Ung Vänster och allt detta till soundtracket av The Ark.
När jag var nitton blev jag väckt och jag påbörjade min resa till utomnormernas land. Jag läste Brudens blogg och Stjärnor utan svindel och blev gay, slutade skolan och innebandyn och flyttade till storstaden. Här har jag mest blajjat* i några år och vägrar växa upp. Tänker att livet kan börja en annan dag.
Min identitet är ganska flytande och förvirrande och det gör att det där med pride och normkritik och könsidentitet och queer och trans och normer över lag är väldigt viktigt för mig. Men det kommer nog dyka upp på andra punkter. Och det framgår nog rätt tydligt i bloggen ändå.
Det där var väl en semikryptisk historia fram till nu och resten finns ju i bloggen.
*Pluggat folkhögskolefilm, varit full, jobbat på skitjobb, slängt kärlek omkring mig med olika mottaganden, hängt med kids, pluggat ännu mer, varit nykter, funnit ett av drömyrkena, jobbat på bästa jobbet, träffat många vänner, spelat musik i band, hittat och tappat bort mig själv om och om igen och ganska mycket mer säkert.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar