Nionde september

9 september. Så klart att det är 9 september. Jag tyckte väl att det kändes lite för bekant.

Nionde djävla september. Och tisdag är det också. Har det gått så lång tid?

Nionde september.

Du var bara en dag för tidig. Det är skrämmande. Historien bara upprepar sig.

dina ögon var ett fritt fall varje gång

För sju år sedan lyssnade jag konstant på Under Månen och hade just börjat trean och sov bort geografilektionerna för att att jag satt uppe halva nätterna på MSN och pratade med den person som för tillfället var den viktigaste i mitt liv, som även denna blogg blev till för och som nämnts ett antal gånger här. Vi varvade skit med djup, men det var mest hon som pratade då jag var nykläckt på livet och förstelnad av hennes blick. Jag var en förvirrad sparris under hennes övertalning om ny sexuell identitet. Vi pratade jämt och jag hade abstinens varje stund vi inte hördes. Jag var inte kär. Inte vad jag vet i alla fall. Hon var bara den som frågade, lyssnade, förstod och intresserade sig för vad som skrevs på det där pappret bredvid sängen. Det var hon som drog i den trögstartade veven och la grunden för den jag är idag. Jag var långsam och trevande i början, men utvecklades tillslut till en fullfjädrad känsloperson. Jag hade antagligen fortfarande varit fast i det tråkiga, men ack så lugna, träsket utan känslor och tankar om det inte var för dig. Jag kommer för evigt vara dig tacksam.

För fem år sedan var jag på visit i min hemstad för att reclaima mig själv som jag tappat bort i det drama som just dragit igång och som jag ännu var oventades om hur stort det skulle bli. Om bara några dagar skulle jag göra det största misstag jag hittills gjort och svika den person som varit den viktigaste i mitt liv de senaste två åren.

För två månader sedan skrev och spelade jag in en låt som jag gav till en person som jag inte haft kontakt med på fem år. En person som jag har varit ifrån mer än dubbla tiden vi faktiskt var vänner, men som ändå är en av de viktigaste i mitt liv. En person som av helt legitima och förståeliga skäl inte längre ville ha en relation med mig. En person jag för resten av mitt liv kommer ångra att jag svek och som jag på ett respektfullt sätt kommer fortsätta jobba för att få tillbaka i mitt liv.

För två dagar sedan stod vi tillsammans med två andra i en repa på sex kvadrat. Sju år senare kan jag titta dig i ögonen utan att stelna men inte utan att skämmas. Så mycket jag vill säga till dig men som du inte vill höra. Jag är äldre nu, en annan människa, fast ändå samma som under de där nätterna på chatten, och jag undrar: kan du fortfarande läsa mig?

I natt drömde jag ungefär den trehundrade drömmen om att du förlåtit mig och vi blivit vänner. Helt plötsligt känns det som att detta kanske kan bli möjligt någon gång i framtiden.

I kväll lyssnar jag non stop på Under Månen, läser gamla MSN-konversationer, tittar på bilder på de där ögonen och försöker minnas vad som stod på det där pappret.

Livet just nu

Hej bloggen!

Jag har skaffat mig ett riktigt jobb! Ja det har jag! Och vet du vad som är ännu bättre? Det är ett jobb jag har strävat efter i många år! Har jobbat där nu i två månader och här om dagen stod jag och utförde en typisk syssla för detta yrke när det slog mig att jag lyckats bli just detta! Jag har liksom haft detta yrke i tankarna i nästan tio år, och faktiskt försökt bli det de senaste fem. Det har varit onödigt krångligt. Och egentligen, som med allt som man tänker på i efterhand, så har det egentligen varit ett självklart yrkesval för mig ända sedan småbarnsåldern. Och nu är jag där. På en, vad som verkar vara, toppenfirma, på en toppenarbetsplats. Jag är nöjd.

Men detta heltidsarbetande har även haft en underlig effekt på mig. Jag har blivit disträ och förvirrad och glömsk och det är som att motivation och kreativitet har försvunnit. Jag intalar mig att det är för att jag inte är van att jobba så mycket och att jag är trött och att allt är nytt (även om jag inte tycker att det är så nytt och att jobbet egentligen inte kräver så mycket tankeverksamhet). Men det är obehagligt och jag känner inte igen mig själv. Jag brukar vara den som har koll på allt och alla och är med i matchen, men på sistone har jag missat möten, glömt saker, inte orkat planera saker, inte varit lika peppad.

Jag försöker tänka tillbaka om jag varit såhär tidigare när jag jobbat heltid, men inser att jag bara gjort det några månader i mitt liv och då minns jag inte hur det påverkade mig. Försöker bredda mina tankar och lägger till annat som är i mitt huvud och som kanske kan störa denna fantastiska egenskap.

Add: Födelsedagsplanerande.........Adding...........Processing............Jo det är ju mycket att tänka på, men det är ju över snart.

Add: Sommarjobb...........Adding.............Processing..............Ja, mycket och mycket ovisst, men också där över om några månader.

Add: Transtankar.............Adding.............Proces..............Error.............. This file was to big too transfer.

Nä, skoja bara, men lite så är det ibland. Och jag tänker att detta kan vara det som ligger och körs i bakgrunden konstant som gör att andra program blir långsamma och hackar. Och denna tanke förde mig till bloggen. För då fick jag något nytt att jämföra med. Var jag likadan när jag processerade gaytankarna våren 2007? Jag minns att jag var helt slutkörd när det närmade sig Studenten och att jag skrev om att alla de nya tankarna och känslorna sugit mest kraft.

Men den processen gick ju över tillslut. Det gick ganska fort ändå, även om det var mycket och nytt. För den gången var det som att jag hittade hem. Jag kom på något som fick bitarna att falla på plats och det kändes som att jag blev komplett. När chocken lagt sig så var allt så himla bra. Men den här insikten har snarare motsatt effekt. Den går aldrig över och det bara förvirrar mig mer. Om jag då kom på vem jag var så har jag nu tappat bort vem jag är. Jag tycker att det borde lägga sig någon gång men det gör aldrig det. Det blir aldrig enklare, det är som att det bara blir svårare. Jag vänjer mig aldrig, jag blir bara mer utsliten. Därför tänker jag inte riktigt på transtankarna som något som ligger och tynger mig i detta fall, för jag tycker att jag borde vara van med dem. De är ju en del av mitt liv. Men likt förbannat så tar de väl mer kraft än vad jag vill ge dem. NÄR SKA JAG INSE ATT DETTA INTE ÄR OKEJ OCH GÖRA NÅGOT ÅT DET?!

Suck.

Gränsen mellan att vara peppad och deppad är hårfin, det är bara en bokstav som snurrat ett halvt varv.

Läste en annan grej i samma blogginlägg som det där jag sökte infon om utbrändheten i samband med gayupptäckten. "Det är det alltid värt, för jag vill alltid träffa Anna, för hon betyder så himla mycket för mig. Hon räddar mig alltid när jag är vilse." Blev lite känslosamt där och kände att jag bara ville hitta henne och typ "rädda mig, jag är vilse".

När tar den här transresan slut? Och när blir den bekväm och får mig att känna mig hel och som att jag vet vem jag är igen?

fml

För att vara förberedd och orka stå emot all skit som jag möter måste jag förutsätta att alla människor är idioter och att ingen kommer förstå mig, men för att orka vilja fortsätta leva måste jag ha hopp om mänskligheten och någonstans utgå ifrån att folk kan förstå, för vem fan orkar leva om man utgår från att ingen någonsin kommer förstå en? Vem orkar leva om det aldrig är någon som förstår en?

Something I regret

Ehe, ehehe... Jag kan komma på tre saker jag ångrar i mitt liv. - Vad jag gjorde mot Fanny i gymnasiet. Dels för att det var elakt mot henne, men i och med att det inte skadade henne så mycket så mest för att det gjorde resten av gymnasietiden rätt jobbig för min del. Men det har jag kommit över och gör mig inte längre något. - Att jag följde mina känslor och lustar och sket i min rationella sida hösten 2008 och att det startade allt som var rörigt de kommande åren. Jag vet att även detta kommer släppa mig tillslut. - Men jag kommer aldrig sluta ångra och avsky mig själv för hur jag behandlade A.J. Det var inte schysst och jag kommer bara få lära mig leva med att alltid vilja ta tillbaka det och att jag inte ens kommer få försöka ställa det tillrätta. Det suger men är bara att äta upp. Alla säger att man bara ångrar saker man aldrig gjorde, men tänker man inte så blir det såhär istället.

My favourite birthday

Oj, kan inte komma på någon som varit awesome. Det var i alla fall inte den jag hade när jag fylde typ åtta och hade mitt första kalas med klasskompisar och jag började gråta för att jag blev så stressad när jag inte förstod tipspromenaden. Vad jag minns var min tjugoårsfest vid vattnet i Mälarhöjden rätt fin. Fast sen spårade den. Jag svarar nog den senaste. Det var mycket goda och fina kakor och tårtor och alla mina bästa vänner var hos mig och jag fick fina saker. Ja, 2012 it is.

My favourite memory

Många från barndomen. Det var fina grejer att växa upp i AD. Men ska jag säga ett konkret så säger jag Popkollo 2006. Inget kan förstöra det minnet och det förändrade mitt liv. Pride 2009 är också ett sjukt fint minne. Och sommaren 2007 med studenten, Hultsfredsfestivalen, Peace & Love, Arvikafestivalen, roadtrippen, mitt första Pride och flytta till Stockholm.